film4fucksake

The Artist

2012-01-30T15:54:00.005+01:00

@@@@
Svartvit stumfilm i långfilmsformat som är inspelad igår men utspelar sig 1927?! Och är svartvit?! En hel långfilm?! Utan dialog?! Det går väl inte att titta på?! Hehehe, jodå. Det går alldeles utmärkt. The Artist är en riktigt bra film trots i stort sett avsaknad av repliker och ljudeffekter (dialog dyker då och då upp på textskyltar precis som i de gamla stumfilmerna). Handlingen är busenkel på ett charmigt sätt. En medelålders stumfilmsstjärna (Jean Dujardin) vägrar anpassa sig då ljudfilmen uppfinns och förälskar sig samtidigt i Peppy Miller (Berenice Bejo), kvinnan som blir en ännu större stjärna när nymodigheterna låter hennes röst höras i biosalongerna. 100 minuter känns som 25. Tio Oscarsnomineringar (HOLY SHIT!) till den här bubblaren. Det bjussas på lite bus, lite romantik, lite snyft och vacker tidsenlig musik (inget gammalt westernpiano här inte hahaha!). Den fina tiden helt enkelt!
/Vrångmannen

The Descendants

2012-01-30T10:26:00.008+01:00

@@@@@
En förmögen och rätt olycklig landägare (George Clooney) försöker vinna tillbaka sina döttrars kärlek och beundran då hans fru hamnat i koma efter en båtolycka på Hawaii. Låter kanske inte så frestande men det här är bra skit! Filmskaparen Alexander Payne har gått från klarhet till klarhet när det gäller sina "dramakomedier" (en kategori som jag allt för ofta tycker är boring-ass-crap!). Älskade hans Sideways och About Schmidt. Skrattade gott åt Election. The Descendants är inget undantag och i mitt tycke den bästa filmen han gjort trots tidigare toppar. Det är en engagerande, varm och rolig tragedi som inte klampar i klyschiga fällor eller använder sig av smöriga Hollywoodknep. George Clooney är mycket bra och väl värd sin Oscarsnominering. Filmen i sig är, som ni redan förstått, fucking fantastic och jag har inga som helst problem att utse årets första fullpoängare på bloggen. Fem klockrena...grisknorrar. Eller vad fan det är som vi använt som betygspoäng i alla dessa år. Fem såna.
/Vrångmannen

Real Steel

2012-01-18T12:00:00.003+01:00

@@
I en närstående framtid har en ny sport skapats där jättelika robotar boxar skiten ur varandra. Evenemangen är superpopulära och kända robotar hyllas som om de vore riktiga idrottsmän och inte bara maskiner som styrs av människor. Hugh Jackman spelar en f d boxare som gett sig in i robotboxningsvärldens ytterkanter. Hans robotar boxas på nedgångna svartabörsställen där inga regler gäller. Han lever för dagen fram till att en f d flickvän dör och Jackman får sin elvaårige son på halsen. Hur ska det nu gå? Jag skulle vilja gilla det här. Det är snyggt, välgjort, duktiga skådisar, bra specialeffekter, proddat av Spielberg och Zemeckis etc etc. Och hade jag varit tio bast hade det säkert varit den mest spännande film jag sett. Nu är jag ett gammalt Surskägg och ser bara hur man snott rakt av från Rocky (okänd boxningsrobot får chansen mot världsmästaren och efter en enastående prestation där roboten klarar sig alla ronderna förlorar den på poäng mot mästaren) och Over the Top (butter lastbilssnubbe som livet inte varit snällt mot får son på halsen och åker runt på sketna hak och gör sin grej i väntan på Den Stora Chansen och De Stora Stålarna samtidigt som han och sonen kommer närmare varandra hela tiden) med små inslängda doser av Transformers (robotar som slåss mot varandra). Sonen i den här filmen både ser dessutom ut som och beter sig nästan identiskt med grabben i Over the Top. Som om stölden av storyn inte vore nog tydlig redan. Sluta sno från massa Stallonefilmer och tro att ni ska komma undan med det! That shit don't fly.
/Surskägget

@@
Den skiten flyger inte med herr Vrångman heller. En mycket snäll film som vill vara tuff som vill vara snäll som vill vara tuff och som samtidigt snor skamlöst från Stallone. STALLONE?!
/Vrångmannen

Friends With Kids

2012-01-17T20:35:00.001+01:00

@@@
Min absoluta favvokomiker just nu, Kristen Wiig, har äntligen fått det erkännande hon borde fått för längesen i och med Bridesmaids. Det är lätt att tro att detta är hennes uppföljare till den eftersom att hon är det givna affischnamnet samt att det här är första filmen hon gör efter Bridesmaids. Dock har hon bara en biroll och får kliva tillbaka lite för Adam Scott (ständig birollskille i t ex Step Brothers och Our Idiot Brother som nu får chansen) och Jennifer Westfeldt (mest teveserier men hade titelrollen i Kissing Jessica Stein för typ 10 år sen och den var väl hyfsat kul vill jag minnas) som spelar två polare som bestämmer sig för att skaffa barn ihop utan att vara ihop. Då kan de dela på ansvaret men ändå dejta på som de vill. Adam blir ihop med Megan Fox och Jennifer med Edward Burns meeeeeeen vi vet ju allihop att de egentligen vill ha varandra. Wiig kör några sköna scener, liksom Maya Rudolph och Jon ”seriösast i Mad Men men galnast i komedier” Hamm och de scenerna är lite höjdpunkterna. Har man ungar känner man helt klart igen sig. Ganska standard romcom med charm och glimten i ögat.
/Surskägget

Killer Elite

2012-01-17T20:33:00.001+01:00

@@
Jason Statham i en actionrulle brukar automatiskt betydda ettor och tvåor i betyg, men eftersom att både Clive Owen och Robert DeNiro är med i den här gav jag den en chans. Men nej. Stathams track record (med undantag för Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch som ändå är Guy Ritchiefilmer mer än Stathamfilmer) håller i sig. Det här är baserat på en sann story om brittiska spioner i början av 80-talet som går loss på varandra då de tillhör varsin organisation och ingen litar på den andre. Mycket gömma sig i buskar och hemliga möten i källarlokaler men väldigt lite spännande. Det finns ett par actionsekvenser som håller intresset uppe åtminstone ett par minuter, främst den där Owen och Statham brutalt pucklar på varandra i ett sjukhus. Resten, not so much.
/Surskägget

Larry Crowne

2012-01-17T20:11:00.001+01:00

@@@
Tom Hanks ställer sig både framför och bakom kameran (hans regidebut That Thing You Do! har jag alltid gillat för sin enkla charm) och levererar en lagom småmysig feelgoodrulle om en medelålders man (Hanks) som får kicken och bestämmer sig för att börja plugga så han kan välja en annan karriär. Där träffar han bl a söta men luttrade och smått buttra lärarinnan Julia Roberts som sitter fast i ett dåligt äktenskap. Det ena leder till det andra och så vidare. Hanks blir även bästis med ett gäng tjugonåntings som åker moppe på fritiden och som stylar om honom så han blir lite coolare än förr. Du har sett det tusen gånger förr, men kemin mellan Hanks och Roberts är klockren och storyn i sig om än enkel får en att le och må bra för stunden och det är ju precis det Hanks ville.
/Surskägget

Spåskägget recenserar

2012-01-16T23:06:00.002+01:00

Välkomna till en ny avdelning på bloggen. Surskägget tittar i sin spåkula och recenserar film från framtiden som Spåskägget! Jupp, det handlar om Spåskäggets briljanta förmåga att se en trailer och bedöma hela filmen utifrån 2 minuter och 30 sekunder.

Goon
@@@@
Hahahahahahaha! Seann William Scott har inte varit så här rolig sedan han var Stifler i American Pie. Upplägget är klockrent. Blanda lite Happy Gilmore med lite Slapshot med lite Youngblood och du har Goon. Scott är snubben som inte kan stå på ett par skridskor men som kan puckla på folk rejält. Efter att ha spöat en hockeylirare när han varit i publiken erbjuds han att börja spela hockey (läs: slåss med spelarna på isen istället för bland sittplatserna) av ett b-lag i farmarligan. Givetvis sprids ryktet om hans talang för att slåss och publiken strömmar till samtidigt som fler och fler galningar vill ha chansen att puckla på honom. Till slut är det bara Liev Schreiber som står mellan Scott och total dominans på isens boxningsrink. Det blandas lite hjärta med mycket gapflabb och ibland räcker det för en fyra.
/Spåskägget

In Time

2012-01-16T19:20:00.004+01:00

@@
Intressant sci-fikoncept som kunde blivit en kanonrulle slarvas bort nånstans på vägen. Frågan är av vem? Jag satsar mina sura skäggstrån på regissören Andrew Niccol som med rullar som Gattaca och Lord of War borde gjort något bättre av materialet. I en framtida värld är pengar inte längre ett betalningsmedel. Istället är det tid. Människor är genetiskt manipulerade att växa och åldras tills de blir 21. Då sätter en intern klocka igång där de har ett år på sig innan de dör. Men tid går att flytta mellan människor och mellan människor och t ex banker så man kan låna tid av varandra, man får tid i lön och man betalar mat, hyra etc med tid. De fattigaste har oftast bara 24 timmar tillgodo och jagar hela tiden ny tid. De rika har flera tusen år och njuter av livet som 21-åringar. Timberlake är arbetarklasskillen som genom lika delar slump och tur kommer över en jävla massa tid. Det leder in till city och de rika, fina människorna där han snart träffar Amanda Seyfried som är dotter till en av de rikaste bankirerna. Snart är Timberlake och Seyfried ett riktigt Bonnie & Clydepar som möter Robin Hood som rensar upp bankerna på tid och skänker till de fattiga och tidlösa. Nånstans förblir det dock ganska ointressant och jag sitter hela filmen och önskar att det ska bli bättre vilket det tyvärr aldrig blir. Timberlake visar dock återigen prov på att han kommer vara en snubbe att räkna med även på film.
/Surskägget

The Help

2012-01-16T19:17:00.003+01:00

@@@
Det är 60-tal i amerikanska södern bland rikemansfamiljerna som äger slavar…ursäkta anställer svarta hushållerskor som sköter allt åt dem hemma, däribland barnuppfostran. Skumt nog växer de flesta av bebisarna upp och blir bortskämda rasistiska spolingar som tar över slaven…jag menar hushållerskan och använder henne i sitt egna hushåll. Ungefär som om man skulle ha sin mamma skötandes allt åt en samtidigt som man var sjukt otrevlig mot henne. Skeeter (varför heter alltid alla tuffa brudar från södern Skeeter eller liknande skumma namn?) spelad av Emma Stone är undantaget som bekräftar regeln. Hon ser dessa slavar…jag menar hushållerskor för de hårt arbetande människor de faktiskt är och bestämmer sig för att skriva en bok med deras historier från slaveriet…jag menar hushållandet. Att de blir behandlade som slavar är helt makalöst med tanke på att det bara är femtio år sedan det här utspelar sig och slaveriet varit avskaffat bra länge, men i södern sket man tydligen i allt som hade med vett och förnuft att göra när det kom till dessa frågor. Emma Stone gör ett bra porträtt av nyfikna och modiga Skeeter, men de två riktiga prestationerna i filmen står Viola Davis (som en av hushållerskorna) och Bryce Dallas Howard (som den största rasistbitchen) för. Ja, det luktar väl en å annan Oscarsnominering för de inblandade skådisarna men filmen i sig är inte så bra som den 1) sägs vara och 2) borde varit med tanke på materialet. Men absolut en sevärd och tänkvärd rulle.
/Surskägget

@
The Help har alla ingredienser för att kunna bli ett bra drama om en otäck tid för de svarta i USA. Tyvärr missar den varje poäng. Emma Stone är ruskigt fel som snälla tjejen som vill hjälpa de utsatta hushållerskorna. Det känns verkligen att hon "bara" spelar teater utan att ge karaktären det där lilla extra som minst sagt behövts. Är det verkligen henne jag ska följa och hålla på här? Jag gillar Emma men ser henne inte som någon stor skådis än vilket blir tydligt här. Bryce Dallas Howard spelar över så det blir skojigt, vilket kanske inte är poängen då vi konstant får slängt i ansiktet hur ond hon är. Kul i alla fall att se henne i en annorlunda roll. Sen följer klyschstapeln. The Help tar upp viktiga ämnen på ett ganska lättsamt vis, trots att den bitvis vill vara förödande känslosam. Den jobbar så hårt för att du minsann ska ta fram näsduken och hytta näven mot vita duken mot orättvisan. Det blir lite väl mycket "pretend time". Jag kan, medan skådespelarna gråter scen efter scen och Oscarshoppen lyser i deras ögon, se framför mig hur de efter en rätt rolig inspelningsdag glatt tar av sig perukerna och hoppar in i sina lyxbilar. Då har man väl misslyckats rätt rejält inte sant?
/Vrångmannen

Zookeeper

2012-01-16T19:14:00.004+01:00

@
Kevin James är polare med Adam Sandler och rolig i dennes filmer (I Now Pronounce You Chuck & Larry och Grown Ups). Men på solokvist i t ex Paul Blart: Mall Cop eller som här i The Zookeeper blir det liksom aldrig lika bra. James spelar en zooskötare som är snäll mot alla djuren så när han planerar att sluta för att imponera på sin före detta flickvän Stephanie börjar djuren prata med honom i hopp om att han ska bli kvar. Samtidigt börjar en romans spira mellan James och sötaste kollegan Rosario Dawson som är enda anledningen att den här filmen går att genomlida överhuvudtaget. Det här är tråkiga klichéer staplade på varandra och då spelar det ingen roll att rösterna till djuren görs av Nick Nolte, Sylvester Stallone, Cher, Jon Favreau och givetvis Adam Sandler själv. Egentligen kanske det är en tvåa i betyg men jag blir så ledsen när så mycket pengar och begåvning går åt och bara trist kommer ut i andra änden.
/Surskägget

@
Det här är så uselt så jag vet inte vart jag ska börja. Kidsen kanske tycker det är skoj eftersom djuren kan tala. Vill jag se djur som kacklar så går jag på krogen.
/Vrångmannen

Harry Potter och Dödsrelikerna, del 2

2012-01-16T19:12:00.003+01:00

@@
Det bästa med den här filmen är att filmatiseringarna om Potter nu äntligen är slut. Det är värt en tvåa. Filmen i sig är det inte.
/Surskägget

@@
Att du har pinat dig genom alla dessa så vi andra slipper är värt en tvåa. Filmen i sig är det inte.
/Vrångmannen

Krokodilfilmer

2012-01-08T19:14:00.002+01:00

Bland alla skräckfilmsgenrer finns en liten, rätt kul genre med krokodiler som växt sig för stora och nu käkar upp allt som kommer i deras väg. Här är ett litet urval.

Alligator (1980)
@@@
Första filmen jag såg med en jättekrokodil. Flicka köper en liten krokodilunge på en krokodilfarm som pappa senare spolar ner i toaletten. Krokodilen hamnar i avloppssystemen under staden där den göder sig stor och elak på dumpade laboratoriehundar som fått stora doser tillväxthormoner. Så en dag tar sig krokodilen ut på stan och plöjer och panik utbryter. Gillar stämningen i filmen och specialeffekterna är faktiskt än idag helt okej. Gillar också att filmen struntar i Hollywoodregeln: ”Döda aldrig barn och djur”. Blodigt och underhållande.
/Surskägget

@@@
Nu var det evigheter sen jag såg den här gamla rackarbajsarn. Minns den på ett ungefär som Skägget säger, att det var full fart och rätt snyggt med stämning och myser då till med en automatisk trea. Sen är det ju naturligtvis inte en jättekrokodil utan en jättealligator väl? Annars ska de som kom på filmtiteln ha stryk.
/Vrångmannen

Lake Placid (1999)
@@@@
Hahahahahaha! Ja det här är en liten b-rulle men man har dunkat in så många doser charm och bus och glimten i ögat att man förlåter allt. Jättekrokodil härjar i liten insjö där det i rimlighetens namn inte ska finnas krokodiler alls. Bridget Fonda, Bill Pullman, Oliver Platt och Brendan Gleeson är skådisarna som med lika delar humor och oneliners jagar vår hjälte krokodilen som sätter i sig det mesta som kommer i närheten av sjön. Det här är skitkul framförallt eftersom att filmen inte tar sig själv på allvar.
/Surskägget

@@@
En gnutta gnutta besviken på denna när den kom trots att den levererar busigt. Mina förväntningar hade liksom gått genom taket inför premiären och det gick bara inte att leva upp till dem. En gediget lite spännande och lustig rulle är det trots allt.
/Vrångmannen

Lake Placid 2 (2007)
@@
Första filmen blev hyfsat framgångsrik så varför inte en uppföljare? Man försöker bibehålla samma stämning med lika delar humor som skräck men lyckas inte ens i närheten av lika bra. Problemet är att man mer eller mindre försöker kopiera första filmen fast med sämre skådisar, sämre regissör och lägre budget. Helt usel är den visserligen inte. Det finns ett par roliga scener där krokodilen dyker upp och slaktar folk, men överlag är genomförandet lite för b för att det ska bli annat än okej.
/Surskägget

Lake Placid 3 (2010)
@
Fy fan vilket skit. Specialeffekterna är urusla, det finns mer krokodiler som springer runt än det finns människor de kan äta upp och Yancy Butlers (b-skådis med biroller i t ex Kick-Ass på meritlistan) karaktär är så styltig och trist elak att vi mest sitter och önskar att krokodilen ska käka upp henne already! All charm från första och t o m andra rullen är som bortblåst och vi får en och en halv timmes skräp.
/Surskägget

Territory
@@@
Liten lågbudgetrulle från Australien som lyckas balansera på rätt sida vad gäller krokodileffekter och trovärdiga karaktärer. Bitvis riktigt nagelbitande och spännande vilket definitivt skapas av skickligt användande av krokodilen, snygg foto och prov på att man är beredd att slakta vem som helst av karaktärerna vilket gör att det är omöjligt att lita på att huvudrollsinnehavarna kommer överleva. Når kanske inte hela vägen till en fyra men det är inte långt ifrån.
/Surskägget
Vrångmannens recension här.

Mega Python vs Gatoroid
@
Så uselt, så uselt. Största behållningen är att se 80-talets popsnören Debbie Gibson och Tiffany råka i luven på varandra, fast den behållningen går över fort. Roligast i filmen är inte den gigantiskt stora ormen eller krokodilen, nej det är när Tiffany drar repliken: ”I think we’re alone now” och därmed blickar tillbaka på sin megahit med samma namn. Roligare blir det inte.
/Surskägget

The Actor's: Tom Cruise

2012-01-08T17:40:00.004+01:00

Han må vara hoppa-i-soffan-knäpp och Scientologins största affischnamn, men han är också en av mina absoluta favoritskådisar. Dels för att han är sjukt duktig skådis som valt intressanta roller, dels för att han alltid gör allting till 100% och har en sällan skådad intensitet även i de få filmer som kanske inte är så bra. Vi har visserligen recenserat typ hälften av hans rullar redan, men det kändes på tiden att vi samlade ihop allt på ett ställe samtidigt som vi fyllde på med de filmer vi inte recenserat än. Dessutom är det snart premiär för den fjärde delen i Mission: Impossibleserien och då passar det extra bra att öppna upp detta år med en stor specialare. Varsågoda, vi ger er Tom Cruise!

Endless Love (1981)
Har jag inte sett. Det är mest en Brooke Shieldsrulle, så det förklarar lite varför jag inte sett den. Toms första skådisroll dock. Men låt oss snabbt gå vidare.
/Surskägget

Taps (1981)
@@@
Nu var det 15-20 år sen jag såg den, men vill minnas att jag tyckte den var riktigt bra. Tar dock det säkra före det osäkra och slår till med en trea i betyg. Minns inte så mycket mer än att det handlar om en militärskola typ West Point som ska stängas ner. Eleverna protesterar, och eftersom att eleverna är blivande soldater tar de kåken i besittning med vapenvåld. Armén kallas in och det slutar i en grym shoot-out. Det finns en scen som för alltid har fastnat på min näthinna, och det är Tom Cruise som sitter och skjuter med en M-60 (har jag för mig att det var) ut genom ett fönster innan han själv blir ihjälskjuten. Starkt.
/Surskägget

The Outsiders (1983)
@@@
Återigen en film jag inte sett på år och dar, och även i denna har Tom en liten roll bland massa andra unga up-and-coming-skådisar. Det är 50-tal, gängvåld, stiletter, tuffa bilar och skön musik. Å just det, det är ingen mindre än Coppola som regisserat. Det är en annan grej med Cruise, han har jobbat med några av de bästa regissörerna genom sin karriär, också ett sätt att vara säker på att filmerna blir bra.
/Surskägget

Losin' It (1983)
Ännu en av få Tomrullar jag inte sett.
/Surskägget

Risky Business (1983)
@@@@
Nu börjar vi snacka. Det här var hans första lilla genombrott, och en kultrulle som hänger med än idag. Vissa scener är klassiska. Tom i tubsockor, kallingar, rosa skjorta och Ray-Bans är fan en del av populärkulturen. Rebecca DeMornay var alla tonårskillars våta dröm. Och bara en sån sak som att vara 15 och vara lyxhallick - det är bra grejer (det låter ju lite unket när man skriver det sådär, men se filmen, där framställs det som bra och kul).
/Surskägget

@@@
Busig underhållning med en smula mer hjärna än liknande rullar från den tiden. Ung Rebecca DeMornay som senare mest fått spela onda elakingar med bravur.
/Vrångmannen

All the Right Moves (1983)
@@@@
Se recensionen här.

Legend (1985)
@@@
Se recensionen här.

Top Gun (1986)
@@@@@
Den ultimata filmen. Se recensionen här.

@@@@
Visst är den riktigt bra och förtjänar sin plats i popkulturen men jag såg den för 20 år sedan sist och tänker inte se om den. Idag är den garanterat sämst och det orkar jag bara inte med. Känslan av att den här inte klarat tidens tand är en ganska jobbig men förmodligen korrekt en.
/Vrångmannen

The Color of Money (1986)
@@@@
Se recensionen här.

Cocktail (1988)
@@@
Såg den på bio, och har sett den ett gäng gånger sen dess hemma på video. Här förvandlar sig Cruise till überbartender, och än idag kan man se snubbar bakom baren slänga flaskor precis som Tom, och då vet man direkt vilken film de studerat. Självklart slänger man in lågklass - överklass kärleksstoryn även här, nu med Elisabeth Shue som motspelerska. Det är vackert, uptempo, och en bar har aldrig sett sexigare ut än när Tom står bakom den.
/Surskägget

@@@
Härligt underhållande "skräpfilm" efter mall 1A.
/Vrångmannen

Rain Man (1988)
@@@@
Det var Dustin Hoffman som höjdes till skyarna, men Toms roll som sur bror till handikappade Hoffman är underskattat. Kemin dem mellan är perfekt. Las Vegasscenerna fartfyllda. Och slutet när Hoffmans autistiske karaktär äntligen låter Cruise förstå att han nu älskar honom är tårdrypande.
/Surskägget

@@@@
Fin balans mellan pajig Hollywoodunderhållning, makalöst artisteri och budskap.
/Vrångmannen

Born on the Fourth of July (1989)
@@@@
Se recensionen här.

Days of Thunder (1990)
@@@
Cruise blev förälskad i snabba bilar när stålarna började rulla in, så varför inte göra en film om snabba bilar? Den har kallats Top Gun på hjul, men det är orättvist mot en så bra film som Top Gun. Grundidén är densamma, men utförandet ej i närheten. Crusie levererar som vanligt, och Nicole Kidman är bra om än kanske lite stapplande i sin roll som doktor. Men de är förälskade, det körs fort i bil, det blir krasch, återhämtning och sen final där det körs snabbt igen. Lite väl standard på sina håll, men underhållande.
/Surskägget

@@
Här kördes det av vägen. Bitvis ok underhållning om man gillar snabba bilar på bana men överlag en rätt tom film Tom. Tom? Tom?
/Vrångmannen

Far and Away (1992)
@@@
Se recensionen här.

A Few Good Men (1992)
@@@@
Här är Cruise advokat inom det militära. Slutscenen när han får Jack Nicholson att tappa alla begrepp och skrika "You can't handle the truth!" är klassisk. Demi Moore är med när hon fortfarande var hyfsat naturlig (och ser faktiskt äldre ut då än hon gör idag, vilket är helt otroligt). Standardrulle på ett sätt, men Cruise, Nicholson, Moore, Bacon och Sutherland lyfter den till lite lite mer.
/Surskägget

@@@@
Baserad på en succépjäs vilket lät lite avtändande men det blev precis tvärtom. Spännande, oväntat rolig rättegångsthriller med ett sjukt snyggt driv.
/Vrångmannen

The Firm (1993)
@@@
Det var så kul att spela advokat så han gjorde det igen. Med sämre resultat den här gången. Trots det en gedigen film, där Cruise blir jagad som Harrison Ford i Jagad. Fast av den onda advokatbyrån istället för Tommy Lee Jones.
/Surskägget

@@
Dave Grusins "pianojazz" till de så kallade spänningsscenerna mördar den här filmen för mig. Den får en tvåa men jag är arg som ett bi. Den har annars allt som en riktig thriller ska ha men musiken i filmen tycker jag är ute och cyklar rejält och dödar momenten.
/Vrångmannen

Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles (1994)
@@@
Fans rasade när det bestämdes att Cruise skulle spela Lestat, men hurrade när filmen visades. Följer boken till punkt och pricka om jag minns rätt, Brad Pitt fick ett genombrott, och lilla Kirsten Dunst fick sitt genombrott. Ingen vampyr har nånsin varit så charmig och tvärgalen som Cruise.
/Surskägget

@@@@
Don't be hatin'
/Vrångmannen

Mission: Impossible (1996)
@@@
Det är typ sexton år sen, men då var det en stor actionrulle. Och hey, det är ju Brian DePalma trots allt. Bland de första Hollywoodrullar som delvis spelades in i Prag (vilket idag är vardagsmat) och de sprängde en bil på ett ställe jag besökt många gånger. Coolt. Cruise som agent Ethan Hunt är grym, och fortfarande lika kul att Emilio Estevez av alla människor har en cameo.
/Surskägget

@@@
Har vi inte gjort en The Directors på De Palma? Skandalen som måste åtgärdas!
/Vrångmannen

Jerry Maguire (1996)
@@@@@
Se recensionen här.

Eyes Wide Shut (1999)
@@@@
Se recensionen här.

Magnolia (1999)
@@@@
Till och med Toms mest hatiska kritiker tyckte att han borde få en Oscar för bästa manliga biroll efter Magnolia. Men så blev det inte. Tom rockar dock som aldrig förr i en härlig film med många bottnar.
/Surskägget

@@@@
Agreed.
/Vrångmannen

Mission: Impossible II (2000)
@
Se recensionen här.

Vanilla Sky (2001)
@@@
Se recensionen här.

Minority Report (2002)
@@@@
Se recensionen här.

Austin Powers in Goldmember (2002)
@@@@
Se recensionen här.

The Last Samurai (2003)
@@@@
Tom Cruise som samuraj? Ja, det funkar alldeles utmärkt. Lika delar drama som action och Cruise har som vanligt galet bra intensitet i rollen.
/Surskägget
Se Vrångmannens recension här.

Collateral (2004)
@@@@
Se recensionen här.

War of the Worlds (2005)
@@@@
Se recensionen här.

Mission:Impossible III (2006)
@@@
Bra ös och nästan ständig action och jag sitter underhållen och nöjd hela tiden när jag tittar på den, men minns den aldrig efteråt. Har ändå sett den tre gånger och kan fortfarande inte återberätta rullen. Bör tyda på att den inte är bra, men den är så sjukt kul varje gång jag tittar så det kan inte stämma heller. Oavsett räcker det lätt till en trea.
/Surskägget

Lions For Lambs (2007)
@@@
Se recensionen här.

Tropic Thunder (2008)
@@@@
Se recensionen här.

Valkyria (2008)
@@@@
Se recensionen här.

Knight & Day (2010)
@@
Se recensionen här.

Happy birthday mr Film4fucksake

2012-01-02T19:34:00.002+01:00

Den 6:e januari för fyra år sedan startade vi den roligaste (nåja) bloggen om film på hela Internet. På dessa fyra år har vi hunnit recensera ca 1 300 rullar (eller där i krokarna) vilket börjar göra det här till en ganska matig infosida om vilka filmer man ska/inte ska se. Ettorna har haglat och femmorna har varit sparsmakade (med undantag för julkalendern sist med våra favvoregissörer, då duggade femmorna tätt). Två böcker har bloggen kräkts ur sig också (och ytterligare två böcker kommer med all förmodan dyka upp under året!). Givetvis kommer vi fortsätta recensera, det är lite vårt dagliga bröd här, men självklart vill vi hela tiden utveckla bloggen så den inte står och trampar vatten. Vi har några nya teman på gång som vi släpper pö om pö under året, men är det något speciellt ni vill läsa om så hojta till nu. Nu sätter vi oss i biofåtöljerna och gör 2012 till det roligaste filmbloggåret någonsin.

/Surskägget & Vrångmannen

Julkalendern 24 dec: En julhälsning

2011-12-24T00:05:00.001+01:00

Vrångmannen och Surskägget önskar er en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Det gör även våra vänner på schyssta filmbloggen Helt Perfekt Glob med följande uppmaning.

Julkalendern 23 dec: Kathryn Bigelow

2011-12-23T12:03:00.004+01:00

Hon har kallats Hollywoods actiondrottning för hennes förkärlek till actionfilm och levererar oftast intressant story med sjukt snygg action och sköna karaktärer. Hon är också första kvinnan i världshistorien som vunnit en Oscar för bästa regi (The Hurt Locker). Vardagsintressen har innefattat bl.a bergsklättring, fallskärmshoppning, djuphavsdykning och motocross. Folk är härligt galna ibland och vi ser helt klart ett mönster mellan hennes adrenalinrullar och hennes riktiga äventyr när hon inte jobbar på nästa filmprojekt. Kära läsare, vi presenterar Kathryn Bigelow!

Near Dark (1987)
@@@+
Om Sam Peckinpah hade gjort en vampyrrulle så hade den kanske liknat den här. Dammigt och ballt så det förslår. Modern västern möter vampyrer. Denna gång lika galet sugna på blod, lika rädda för solljus men saknar de patenterade huggtänderna. Ung kille (Adrian Pasdar från tv-serien Heroes) blir kär i en brud som visar sig vara vampyr och han blir motvilligt meddragen på våldsresa med hennes allt annat än trevliga familj (bl.a en störtskön Bill Paxton). När jag såg Near Dark var det som om en helt ny värld öppnade sig. Den var cool, våldsam och annorlunda mot det mesta jag sett i genren. Jag har sett om den på senare dar och den håller faktiskt måttet trots sina tjugo år på nacken. Nästan. Grym stämningsfull filmmusik av tyska Tangerine Dream.
/Vrångmannen

@@@@
Jag har inte sett den sedan 1990 eller nåt sånt, men såg den säkert 6-7 ggr från att den kom till dess. Tyvärr var Filmcensuren i sitt esse på den tiden så jag fick nöja mig med en hyfsat sönderklippt rulle (jävla fascister!). Men vilken stämning! Ryser fortfarande när jag ser de karga ökenklipporna och dammiga småstäderna för mitt inre. Och scenen när vampyren blir skjuten i magen, garvar och spottar ut kulan ur munnen är en klassiker! Det är möjligt att den inte hållt för tidens tand, men som det är nu är det en fyra i hjärtat.
/Surskägget

Blue Steel (1989)
@@@+
Fan vad det har spottats på den här rullen. Personligen tycker jag det är en schysst mix av psykfilm a’la Fatal Attraction och tuff actionrulle. Jamie Lee Curtis spelar en kvinna som nyss har tagit studenten från polisskolan. Hon har precis fått på sig uniformen då hon dras in i ett butiksrån. Hon skjuter ihjäl rånarna på stört. En man i butiken (Ron Silver) ser henne göra detta, snor en revolver och blir psykkär i henne samtidigt som han vill gå ut på stan och döda andra för det kåtade liksom till sig i honom samtidigt hahaha! Snygg och underhållande rulle som bitvis kan kännas lite fånig men Bigelow balanserar upp det fint. Hahaha Ron Silver med blicken och slicken. Var kommer alla sköna galningar ifrån?!
/Vrångmannen

@@
Vrångmannen gillar ju sina vardagspsykos, meeeeeeeeeeen nja. Jamie Lee Curtis i polisuniform i all ära, men det här är fan inget vidare. Knappt ok.
/Surskägget

Point Break (1991)
@@@@
FBI agenten Johnny Utah (Keanu Reeves) infiltrerar ett surfargäng som man misstänker rånar banker. Blir kompis med gängets ledare (Patrick Swayze). Massor av machoaction, snygga shots och en smaskig kärlekshistoria. "Don't you have a soul?" frågar söta Lori Petty när hon får reda på att Utah är snut. Hehehe! Det här är fantastiskt snyggt paketerat nonsens och svårt att inte gilla. Galet underhållande på alla vis. Bra så.
/Vrångmannen

@@@@
Jag placerar den direkt i kategorin guilty pleasures. Så där härlig dumkul och macho som bara actionrullar på 80-talet var (det här räknar jag som en 80-talare trots att den gjordes -91). Keanu springer runt och ser förvånad ut, Swayze är flummigt tuff och halva Red Hot Chili Peppers spelar (och är) stenade. Det surfas, det är male bonding och så ett par shoot-outs. Vad finns inte att gilla?
/Surskägget

Strange Days (1995)
@@@@
Framtidsthriller med manus av James Cameron. Lenny Nero (Ralph Fiennes) är en ärkeskummis med hjärta som säljer illegala "hjärninspelningar" där man genom en bläckfiskliknande grej på skallen kan uppleva vad andra upplevt. Detta har blivit lite som knark och folk behöver sin fix. När det dyker upp en snuffinspelning där en kvinna våldtas och mördas blir plötsligt Lenny jagad av alla. Han får hjälp av coola Angela Bassett att lösa fallet. En lite annorlunda, mörk och fartfylld rulle men som också har en hel del humor.
/Vrångmannen

@@@
Tyckte det var en fyra när jag såg den på bio (såg t o m om den på bio men det var på den tiden när jag gick på gratis pressvisningar hela tiden så jag är lite ursäktad). Såg om den på VHS (hahahaha nån som minns den fina gamla VHS:en) ett par ggr och tyckte det var en fyra fram till för kanske sju år sedan när jag såg om den sist. Då började den nämligen kännas ganska out-of-date. Kanske hade jag en dålig dag eller så kanske tidens tand gjort sitt mot filmen. I vilket fall går jag på den senaste magkänsla jag hade om filmen. I övrigt ett skitbra soundtrack och nästan allt som Vrångmannen säger.
/Surskägget

The Weight of water (2000, men släpptes 2002)
@@+
Ett stall med bra skådespelare (Sean Penn, Catherine McCormack, Sarah Polley m.fl) väger inte upp det här rätt tradiga thrillerdramat. Filmen är baserad på romanen med samma namn av någon som heter Anita Shreve. Filmen visar två kvinnors öden i nutid och dåtid (1873) som sammanstrålar under resans gång varvat med svartsjuka misstankar, otrohet och mord. Jag minns faktiskt knappt hela filmen men jag minns ett "mjaha?", ett "jaha?" och ett "men byt akt för helvete!". Bättre kan du Bigelow.
/Vrångmannen

K-19: The Widowmaker (2002)
@@@
Ryssarnas första atomdrivna u-båt hamnar i trubbel. Harrison Ford är kapten och han är karg och butter som ryssar förväntas vara. Kruxet är att den tidigare kaptenen Liam Neeson dels var kompis med sin besättning och dels vet att atomreaktorn inte klarar av de extrema förhållanden u-båten är byggd för. Så de två männen munhuggs en hel del och när skiten väl går åt helvete (för det var det väl ingen som tvivlade på) så måste det snabbt ordnas till innan tredje världskriget bryter ut. Filmen är baserad på en sann story och är ingen actionfilm utan mer ett klassiskt u-båtsdrama, mörkt, klaustrofobiskt och svettigt. Absolut inte så usel som den sägs vara, utan tvärtom en riktigt schysst rulle. Förvänta dig inget pangpangaction bara.
/Surskägget

The Hurt Locker (2008)
@@@@
Se min recension här.

@@@
Se Surskäggets recension här.

Julkalendern 22 dec: George Roy Hill (1921-2002)

2011-12-22T10:41:00.005+01:00

Amerikansk Oscarsbelönad regissör som du kanske inte hört talats om till namnet men definitivt vet du om hans filmer, där flera stora klassiker ingick i hans stall. Han avled 81 år gammal 2002 men hade då bland annat gett oss och eftervärlden dessa toppenfilmer. Här kommer George Roy Hill.

Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)
@@@@
Vad säger man. Fantastisk western med radarparet Paul Newman och Robert Redford i titelrollerna (charmen!). De rånar och har sig och var de än försöker gömma sig så är överheten dem på spåren. Butch Cassidy får då den geniala idén att de ska dra till Bolivia. Spänning, humor och lite vemod. Filmens titelåt ”Raindrops Keep Falling on My Head” av Burt Bacharach och Hal David vann en Oscar för ”bästa sång” och den blev dessutom en jättehit precis som filmen.
/Vrångmannen

@@@@
Tung westernklassiker som står sig väl än idag. Newman och Redford visar prov på varför de var några av sin generations största.
/Surskägget

Slaughterhouse-Five (1972)
@@@@
Sjukt bra drama med en stor dos humor, krig och skruvad science fiction. Baserad på Kurt Vonneguts roman om andra världskriget och tidsresor. Boken ansågs vara ofilmbar men George Roy Hill var tydligen rätt person för jobbet. Stämningsfullt, vackert och nästan tidslöst (hehehe).
/Vrångmannen

@@@@
Kan även rekommendera er att läsa boken som är fantastisk. Hill lyckas väl med filmadaptionen.
/Surskägget

The Sting (1973)
@@@@
Radarparet Paul Newman och Robert Redford är tillbaka och den här gången är det Chicago på 1930-talet och herrarna är skojare som blåser folk hit och dit på pengar. Nu är det dags för den ultimata blåsningen på en ond pamp (Robert Shaw) för att hämnas en god vän som blivit mördad. Sjukt underhållande och fartfylld film från det ”nya” Hollywood som står sig stark som en klassiker än idag.
/Vrångmannen

@@@@
Underbart underhållande nonsens där Newman och Redford glänser som vanligt.
/Surskägget

Slap Shot (1977)
@@@@
Den bästa och roligaste filmen som någonsin gjorts om Hockey (och då hatar jag sporten). Paul Newman är coach Reggie Dunlop som hittar styrkan i det kassa Hockeylaget han har fått i uppgift att träna. Slagsmål. Hahaha! Den här ”bagatellen” är så mycket mer. Skön humor, våldsam satir och bra skådespelare. Tänder kommer att lossna och huvuden kommer att slå i isen. Se den här NU!
/Vrångmannen

@@@@
Hahahahaha! Bäst är bröderna Carlson som spelar bröderna Hanson i filmen, jättelika slagskämpar som bara kliver ut på isen för att slåss. Karaktärerna Hanson är givetvis baserade på de riktiga bröderna Carlson. Hahahahaha! Filmmagi.
/Surskägget

The World According to Garp (1982)
@@@@
Ytterligare en roman (av John Irving) som ansågs vara svår att överföra till vita duken. George Roy Hill klev in i projektet, gav huvudrollen Garp till Robin ”koksattack sprätt galen” Williams och resten är historia. Tragiskt, roligt, märkligt och mänskligt.om T.S Garps besynnerliga liv och leverne då han drömmer om att bli författare. Makalöst bra film.
/Vrångmannen

@@@@
Williams är kanonbra i den här rullen. Starkt och gripande, kul och sorgligt, vi får allt i en film som lever sitt egna lilla liv men som alltid fascinerar och underhåller när man ser den.
/Surskägget

Funny Farm (1988)
Hahahahaha! Livet på Landet! Se min och Surskäggets recension i Chevy Chasespecialen från fjolårets julkalender här.
/Vrångmannen

Julkalendern 21 dec: Mimi Leder

2011-12-21T15:47:00.007+01:00

Amerikansk film och tv-regissör. Började som manusdoktor på bland annat Spanarna på Hill Street och har sedan regisserat MASSOR av tv (både film och serier) men även några långfilmer för bio under Spielbergs Dreamworkslogga. Hon var också den första kvinnliga regissören att ta studenten från American Film Institute Conservatory (1973). Just nu håller hon på för fullt med en nyinspelning av mastodontkrigsdramat "All Quiet on the Westen Front" (På västfronten intet nytt).

The Peacemaker (1997)
@@@
George Clooney och Nicole Kidman jagar terrorister och atomvapen i brinnande tempo i den här snygga och kompetenta action-thrillern. Inget nytt under solen men bra driv i berättandet och schyssta skådespelarinsatser. Tycker att den blev lite väl hårt kritiserad när den kom. Spielbergproducerad action med hollywoodstjärnor i topp kommer inte att vinna några Nobelpris. Här satsar man däremot på solid popcornunderhållning som faktiskt har någonting att säga om de terrordåd som hotar varje dag. Underskattad.
/Vrångmannen

@@@+
Bam-bam-bam-bam-bam-pam-bam-bam. Clooney är stenhård och Kidman balanserar honom perfekt med sin medkänsla. Mycket action hela vägen och även lite föregångare till alla rullar och teveserier om terrordåd som har dominerat efter 11:e september. Gillar den här som fan och har alltid gjort det. Precis som Vrångmannen säger är den underskattad.
/Surskägget

Deep Impact (1998)
@@
Katastroffilm. Meteor på väg mot jorden. Det var den här och så var det Armacheddar…förlåt Armageddon som kom samtidigt och krigade om biljettpengarna. Armageddon vann även om Deep Impact var långt ifrån en flopp. Där Armageddon var mer explosioner hit och one liners dit (till dövande rockmusik!) så bjöd Deep Impact på ett känslomässigare innehåll och en mer mänsklig approach, utan att för den delen helt blåsa oss på konfekten när det gäller bang for (some) bucks. Det här är väl en halvhyfsad rulle sådär med Morgan Freeman som USAs president följd av ett helt stall heta skådisar. Jag föredrar dock Armached...Armageddon.
/Vrångmannen

@@
Fattigmans-Armageddon.
/Surskägget

Pay it Forward (2000)
@@@
Unge Trevor (Haley Joel Osment från Sjätte Sinnet och A.I.) får en ovanlig uppgift av sin lärare på skolan – ”pay it forward”. Principen: om någon gör något snällt mot dig så gör du något snällt, inte tillbaka utan mot tre andra personer och sen ska de personerna göra snällt mot tre var och så vidare. Sentimentalt värre, på ett lite fint vis som flera gånger gör att du får den där klumpen i halsen. Som vanligt i en Mimi Lederrulle så får vi grymma skådisar och personregi verkar vara en rejäl styrka. Pay It Forwardprincipen är världens bästa idé egentligen, men som i praktiken är omöjlig att genomföra i verkligheten eftersom vi människor är slut i huvudet. Jojomensan, även du (men mellan dig och mig så är du heeeeelt ok).
/Vrångmannen

Julkalendern 20 dec: Nora Ephron

2011-12-20T13:06:00.008+01:00

Amerikansk manusförfattare och regissör som specialiserat sig på romantiska komedier. Hon bjuder alltid på lite trivsel och mys. Gott så. Ladies and gents. Här kommer Nora Ephron.

This Is My Life (1992)
@@
Julie Kavner (Marge Simpsons röst) är ståuppkomiker som försöker slå igenom samtidigt som hon ska försöka ha hand om sina två döttrar. Lite småkul indierulle som inte är sådär jätteminnesvärd.
/Surskägget

Sömnlös i Seattle (1993)
@@@
Romcommarnas romcom. Tom Hanks och Meg Ryan blir kära meeeeeen det är en massa hinder i vägen innan de äntligen kan få varandra. Såååååå romantiskt.
/Surskägget

@@@
Finns inget elakt att säga om den här harmlösa och puttinuttmysiga rullen. Den är helt ok.
/Vrångmannen

Mixed Nuts (1994)
@@
Ensemblekomedi med Steve Martin i huvudrollen. Det är en jävla massa skruvade situationer hit och dit och farstempo så man nästan kräks. Okej, inte mer.
/Surskägget

Michael (1996)
@@
John Travolta är ärkeängeln Gabriel som upptäcks av två journalister som tar med honom på en bilresa tillbaka till storstaden från bondvischan där han bor nu. På vägen upptäcker de hur vackert livet kan vara genom ögonen på en ängel. Precis så klyschigt som det låter.
/Surskägget

Du Har Mail (1998)
@@
Möte i konferensrum hos Hollywoodmoguler. Mogul 1: Visst fan drog den där Seattlerullen med Hanks och Ryan in en jävla massa stålars? Mogul 2: Damn straight! Mogul 1: Vi borde göra en till romcom med dom två. Mogul 2: Damn straight! Mogul 1: Hitta nåt skitmanus vi kastat bort och säg att den är specialskriven för Hanks och Ryan så de ställer upp. Mogul 2: Damn straight!
/Surskägget

Lucky Numbers (2000)
@@
Lisa Kudrow och John Travolta fuskar till sig massa pengar på lotteri. Ja den är precis så klyschig som den låter.
/Surskägget

En Förtrollad Romans (2005)
@@@
Baserad på teveserien Bewitched. Nicole Kidman är häxa som blir kär i Will Ferrell. Det är lite kul å lite kärlek och på det hela taget helt okej.
/Surskägget

@@-
Nä, det här var inget vidare alls. Tre skämt från Will Ferrell som funkar och kemin mellan Kidman och Ferrell är obefintlig. Gråtretande nära en etta.
/Vrångmannen

Julkalendern 19 dec: Richard Donner

2011-12-19T08:33:00.004+01:00

Julklappsrim: Om du inte vet vem den här giganten är så kan du väl typ läsa här (for shame!)

Omen (1976)
@@@@
Se våra respektive recensioner här.

Stålmannen (1978)
@@@@@
En av de bästa serietidningsfilmerna genom tiderna. Det är så mycket stämning, känsla och duktiga skådisar här att det blir löjligt. Dessutom tar man sig verkligen tid att låta karaktärerna växa till sig innan man släpper lös dem i livsfarliga situationer. Minns jag rätt dröjer det nästan en timme innan vi överhuvudtaget får se Stålmannen i bild. Vilket bara gör det så mycket mer spännande när han väl dyker upp. Donner har god hand med både actionscener och karaktärer och humorn. Allt som behövs för att få till en riktigt blockbuster. Stor cred till Christopher Reeves i rollen som Clark Kent/Stålmannen. Hans livs roll som han gjorde så jävla bra.
/Surskägget

@@@@
Det här är så fint. När John Williams fantastiska tema drar igång så mysryser man. En perfekt superhjälterulle som tyvärr åldrats en smula med åren, men bara en smula och det räcker ändå till en fyra men när den kom så var den en fullpottare.
/Vrångmannen

Leksaken (1982)
@@@
Richard Pryor var ju inte bara en grym komiker, han kämpade även en hel del för att ändra på det unkna rasistiska sociala system som råder i USA. I den här rullen blir han lejd av Gleasons miljardärskaraktär för att vara leksak åt Gleason ytterst bortskämde son. Pryor tar väldigt motvilligt sig an jobbet och försöker härda ut att bli behandlad som skit så länge han kan tills det brister för honom. På vägen lär sig både Gleason och grabben att människor faktiskt är lika mycket värda oavsett hudfärg.
/Surskägget

@@@
Rolig men också förvånansvärt känslig och tänkvärd på sina ställen.
/Vrångmannen

Ladyhawke (1985)
@@@
Finstämd kärlekshistoria i fantasyskrud. Michelle Pfeiffer och Rutger Hauer älskar varandra men de har en förtrollning som gör att de bara kan ses några få sekunder varje gryning och skymning. På dagarna är Pfeiffer förvandlad till hök och på nätterna är Hauer varg. De har människoform några få sekunder precis när förvandlingen sker och då kan de se varandra innan en av dem blir djur igen. De får hjälp av Matthew Broderick att bryta denna elaka förtrollning. Bra action, en hyfsat trovärdig fantasyvärld och lite humor visar att Donner återigen vet vad han pysslar med.
/Surskägget

@@@
Älskar när Rutger Hauer och Michelle Pfeiffer äntligen möts i filmen och de ska vara så kära. Överspelet och den totala avsaknaden av kemi hahaha! Annars är det här fartfylld och skoj fantasy.
/Vrångmannen

The Goonies (1985)
@@@@
Actionäventyr för hela familjen! Vi får följa ett gäng grabbar i tidiga tonåren (bl a Sean Astin och Corey Feldman) på jakt efter en piratskatt. Lika delar Indiana Jones och Pirates of the Carribbean. Proddad av Spielberg. Donner visar återigen prov på att han har koll på sina actionkomedier.
/Surskägget

@@@
Hehehe Goonies. Den här var ok när det begav sig men idag vette fasen. Ok, jag ska inte sura. Eftersom jag har barnasinnet kvar ändå så bjussar på en busig trea.
/Vrångmannen

Dödligt Vapen (1987)
Se våra respektive recensioner här.

Scrooged (1988)
Se våra respektive recensioner här.

Dödligt Vapen 2 (1989)
@@@@
Självklart kom det en uppföljare till supersuccén. Den här gången slåss man mot rasistiska vita sydafrikaner som smugglar guld. Lite besk smak i munnen kan man få nu när man ser Gibson bli skitförbannad så fort nån säger nåt nedlåtande om svarta med tanke på vad han själv hasplat ur sig på senare tid. Dock är det här så mycket full fart och fläkt och kul hela tiden att det inte går att värja sig. Joe Pesci är dessutom roligast som nya karaktären Leo Getz.
/Surskägget

@@@@
Såg ju om ettan och tyckte den var actionfattig med dagens mått mätt MEN tvåan har alltid varit bigger and better! Full fart och du får som sagt lite humor genom Joe Pesci som fifflaren Leo Getz. "Whatever you need Leo gets! Get it?!". Efter premiären under ett besök i Stockholm kom vi ut från biografen och skrek av lycka och ville rusa in igen direkt. Hur ofta känner du så idag när du sett en film?
/Vrångmannen

Dödligt Vapen 3 (1992)
@@@
Fortfarande bra ös men Gibsons självmordskaraktär har ju blivit kär och inte alls lika galen och vild längre vilket förtar lite av känslan. Bra action men handen på hjärtat så börjar det väl bli lite uttjatat vid det här laget.
/Surskägget

@@@-
Håller med men bjussar till och med på ett minus på grund av att vi faktiskt tröttnat på franchisen här.
/Vrångmannen

Maverick (1994)
@@@
Filmatisering av teveserie med samma namn. Mel Gibson är cowboyen och pokerproffset Maverick som glider runt och ställer upp i diverse turneringar. Lite action, lite humor och lite poker. Donner känner sig hemma.

@@@
Underhållande westernkomedi med lite poker och lite bus på flodbåt.
/Vrångmannen

Dödligt Möte (1995)
Se våra respektive recensioner här.

Conspiracy Theory (1997)
@@@@
Har alltid gillat den här trots att den kanske är en standardaction egentligen. Gibson spelar snubbe som tror stenhårt på alla konspirationsteorier nånsin. Julia Roberts är mer skeptisk men plötsligt är de jagade av exakt alla hemliga agenter och statliga förkortningar som finns och det visar sig att Gibson haft rätt hela tiden. Full fart framåt, lite humor och Donner gör det här med vänsterhanden och får det ändå att bli bra.
/Surskägget

Dödligt Vapen 4 (1998)
@@
Chris Rock är skitkul och andan finns där och det är kul att se en film som kör på riktiga stunts istället för massa digitalt skit. Ändå är det här filmen jag gillar minst i serien. Den är onödigt rå och mycket av humorn som räddat upp råheten i tidigare delar saknas många gånger här. Plus att vi har sett det en miljard gånger förr vid det här laget.
/Surskägget

@@
Gillade den här som fasen när jag såg den på bio. Sen såg jag om den några år senare och den sög apa. Fan vad viktigt det är vilket humör man är på och vilka man ser filmer med etc. Den får en tvåa men jag är fan tveksam.
/Vrångmannen

Timeline (2003)
@
Hahahahahaha Paul Walker reser i tiden! HAHAHAHA! Nej nej nej.
/Surskägget

@
Nej.
/Vrångmannen

16 Blocks (2006)
@@@
Bruce Willis är snut som ska färdas sexton kvarter med sin fånge. Lättare sagt än gjort. Inget mästerverk på något sätt men ändå en absolut godkänd actionstänkare.
/Surskägget

@@@
Visst. Det här går att kolla på och skurkarna (som är på poliser) är elaka och verkar skita i att alla tittar på när de mejar ner halva stan. Underhållande och lättsmält med Bruce Willis som alkad 60-årig polis med grå mustasch som fortfarande vet hur man pangar puffra.
/Vrångmannen

Julkalendern 18 dec: Alfred Hitchcock (1899-1980)

2011-12-18T14:09:00.003+01:00

Han kallades för Skräckmästaren, men en närmare titt på hans val av stories avslöjar tydligt att titeln Deckarmästaren hade varit mer passande. Visst är några av hans kändaste filmer (Psycho, Fåglarna) kanske närmare skräckgenren än nånting annat, men mer eller mindre allt annat han gjorde var spionthrillers/deckarthrillers gärna där en oskyldig man blev anklagad för ett brott han inte begått och som sedan ägnade resten av filmen att fly från både de riktiga skurkarna och polisen medan han gör allt för att rentvå sig själv och sätta dit buset. Vad är det då som gjorde Hitchcock så speciell? Dels hade han ett skarpt visuellt öga och lyckades många gånger hitta snygga/annorlunda/coola vinklar (tänk hur Norman Bates/Anthony Perkins lutar sig fram över kameran och närmast ser ut som en gam än människa i Psycho), dels experimenterade han mer än gärna (fick Repet att se ut som en enda tagning, var bland de första att använda sig av den nya ljudtekniken). Framförallt var det kanske att han var en rackare på att hitta drivet i en historia och sedan kräma ur det mesta ur sina skådisar (ibland gick han till närmast maniska överdrifter och nästan psykiskt krossade skådisar för att få den tagning han ville ha). Han har ju gjort mer filmer än som får plats på Internet så nedan presenterar vi ett kraftigt urval. Har också helt hoppat hans stumfilmsperiod mest för att vi tycker att hans storhetstid framförallt var på 40- och 50-talen.

Utrikeskorrespondenten (1940)
@@@
Journalist från USA blir skickad till Europa samtidigt som andra världskriget precis hotar att bryta ut. Han ska skriva om kriget är tanken men blir snart indragen i en spionhärva där han tillsammans med en liten grupp människor börjar jaga de onda spionerna för att förhindra dem att kidnappa nyckelpersoner som kan komma till användning under kriget. Inget speciellt men har en del sköna actionscener och tempot är högt hela vägen.
/Surskägget

Skuggan Av Ett Tvivel (1943)
@@@@
När morbror Charlie kommer hem till den lilla sömniga staden blir ingen gladare än hans syskonbarn Charlotte som tycker staden är trist och som mer än gärna lyssnar på Charlies många historier från hans resor runt om i stora USA. Men ju mer tiden går desto mer börjar Charlotte inse att morbror Charlie förmodligen är en mördare som gifter sig rikt och sen dödar sina fruar för att sedan börja om på nytt i en annan stad. Frågan är om han fattar att hon fattar. Och om han gör det, vad kommer han göra åt det? Hitchcock tar sin goda tid och bygger upp karaktärerna ordentligt från grunden och låter spänningen komma krypande sakta, sakta. Bra grejer.
/Surskägget

Notorious! (1946)
@@@@
Ingrid Bergman spelar tyska vars pappa dömts i USA för att ha varit nazistspion. Hon blir förkrossad vid denna nyhet och börjar kröka hårt. Cary Grant är CIA-agent som värvar henne att börja spionera på pappans gamla nazistvänner vilket hon först motvilligt sedan mer och mer fanatiskt börjar göra. Samtidigt som hon dras in i spionvärlden mer och mer blir hon och Grant förälskade i varandra. Scenerna mellan Grant och Bergman är det som gör filmen. Två underbart duktiga skådisar som både presterar på topp, det blir inte så mycket bättre då.
/Surskägget

Repet (1948)
@@@
Experimentfilm där Hitchcock försöker få hela filmen att se ut som en enda tagning (även Hitchcocks första i färg). Enklare i dagens digitala värld, men betydligt knepigare 1948 när en filmrulle var ca 20 minuter lång och sedan behövde bytas. Hitchcock löser det genom att zooma in på folks ryggar, pausa, byta rulle och sedan zooma ut och åka vidare i tagningen. Storyn är annars hyfsad enkel. Två studenter är inspirerade av übermenschidealet och har dödat en av sina medstudenter de anser ha varit svagare än de och därför inte värd att leva. För att visa sig själva hur coola de är har de liket i en låda samtidigt som de bjuder in till fest där bl a deras lärare James Stewart är inbjuden.
/Surskägget

Främlingar På Tåg (1951)
@@@
Två främlingar hamnar i en skruvad diskussion när de råkar dela kupé på ett tåg. En av dem hatar sin far, och den andra vill slippa ifrån sin fru. Tänk om de kunde mörda respektive person som en tjänst åt varandra? Ingen skulle misstänka dem, två kompletta främlingar utan några som helst band till varandra, att de precis mördat åt varandra. En perfekt plan. Kruxet är att den ene av dem avfärdar det som ett bisarrt skämt medan den andre genomför mordet. Plötsligt pressar han den andre att utföra sin del av avtalet samtidigt som polisen börjar snoka runt. Oskyldig man jagad av både skurk och polis tar sin sedvanliga början. Har sina stunder men ganska traditionell och alldaglig för att vara Hitchcock.
/Surskägget

Fönstret Åt Gården (1954)
@@@@
James Stewart har brutit benet och sitter i rullstol hemma utan möjlighet att ta sig därifrån. För att bryta monotonin och tristessen (det här var långt innan the Internets kidz!) skaffar han en kikare så han kan glo på grannarna (jävla pervo!). Snart börjar han misstänka att mannen i lägenheten tvärs över gården har mördat sin fru. Låt spänningen börja. Att man ens kan få ett sånt upplägg att vara så spännande hela tiden är väl ett visst bevis på Hitchcocks geni. Större delen av tiden är vi inne i lägenheten med Stewart och får bara se världen genom hans kikare. Men spänningen! Gud spänningen.
/Surskägget

@@@@
Hur kan man göra något så snyggt och svettigt spännande 1954. NITTONHUNDRAFEMTIOFYRA! Naturligtvis ska det vara Hitchcock till detta och det här var den första filmen jag såg av honom när jag var liten och höll på att kissa ner mig, teven, soffan och chipspåsen. Håller klockrent än idag. För spänningen! Gud spänningen.
/Vrångmannen

Vertigo (1958)
@@@@
Av många ansedd som Hitchcocks bästa. Och visst är den bra men inte det bästa han gjort. James Stewart är privatdeckare som är satt att bevaka Kim Novak. Snart nog blir han kär i henne och gör allt i sin makt för att få henne att bli hans. Titeln syftar dels till att Stewarts karaktär lider av svår svindel och inte klarar av några högre höjder, dels det sätt på vilket han faller för Novaks karaktär. En snygg och välspelad relationsthriller som definitivt bör ha setts om man har minsta intresse av film.
/Surskägget

@@@@
Spänningen! Gud spänningen.
/Vrångmannen

North By Northwest (1959)
@@@@
En av mina favoriter. Cary Grant blir misstagen för annan snubbe som bara råkar vara spion. Snart har han mängder med skummisar efter sig samtidigt som polisen jagar honom också. Klassiskt tema för Hitchcock med andra ord. Grant är lysande och filmen innehåller flera klassiska scener, bl a när Grant blir jagad av flygplan i ett majsfält och slutstriden upp på Mount Rushmore.
/Surskägget

@@@@
Kan bara hålla med.
/Vrångmannen

Psycho (1960)
@@@@@
Mästerverket som för alltid kommer förknippas med Hitchcocks namn. Bara en sån sak att han avpolletterar huvudrollsinnehaverskan efter halva rullen var fantastiskt progressivt och annorlunda 1960 likväl som idag. Anthony Perkins som helgalne Norman Bates är förstås perfekt i rollen och hans interna monolog i slutet samtidigt som Hitchcock låter kameran zooma in på honom i dårhuset är creepy, creepy, creepy. Duschscenen är sån megaklassiker i filmsammanhang så den behöver vi inte ens ta upp.
/Surskägget

@@@@@
Vad ska jag säga?
/Vrångmannen

Fåglarna (1963)
@@@@
Trots lite halvdassiga specialeffekter funkar den här skräckisen ovanligt bra efter alla dessa år. Plötsligt blir alla fåglar i hela världen arga och anfaller människor i syfte att döda dem. Panik utbryter. Efter lite galna fågelattacker och skrik och död slutar fåglarna lika plötsligt som de började. Creepy rulle som lever mycket på att Hitchcock verkligen lyckas skapa en känsla av förvirring och skräck.
/Surskägget

@@@@
Spänningen! Gud spänningen.
/Vrångmannen

Marnie (1964)
@@@
Sean Connery i en Hitchcockrulle? Ja, tydligen funkar det också. Han spelar Mark som blir kär i Marnie (Tippi Hedren) och gifter sig med henne trots att han mycket väl vet att hon är yrkestjuv vars specialitet är att börja jobba som sekreterare på nåt företag och sedan sno på sig stora mängder pengar innan hon drar vidare. Ska han, denna klippa av ärlighet, lyckas förhindra att hon faller tillbaka i sina gamla skurkaktiga rutiner? Självklart visar det sig att det ligger en stor och mörk hemlighet som ruvar i hennes barndom som hon förträngt och det blir nu Marks uppgift att försöka hjälpa henne lösa upp den knuten. Connery och Hedren är båda bra och räddar en annars ganska standardrulle.
/Surskägget

En Spricka I Ridån (1966)
@@@
Paul Newman är vetenskapsmannen som till synes hoppar av från väst och ger sig in i östblocket för att dela av sig med all sin samlade kunskap till den kommunistiska kampen. Skräcken! Meeeeeeen det visar snart att Newman kör ett klassiskt dubbelspel och egentligen är dubbelagent som fortfarande rapporterar till väst. Tack och lov! Klassisk spionthriller som inte sticker ut från mängden men som är så pass välgjord att det inte finns något direkt att klaga på heller.
/Surskägget

Julkalendern 17 dec: Martin Scorsese

2011-12-17T12:25:00.005+01:00

Introduktion onödig (are you kidding me?) men den här luckan handlar om han till höger i bild hahaha. Tjejer och killar, vi är stolta att ge er ett fint axplock ur hans långa karriär (minus musikdokumentärer, TV etc..). Martin Scorsese.

Mean Streets (1973)
@@@
Många tror att detta är regissörens förstlingsverk men Scorsese hade regisserat hela två långfilmer innan den här högst oslipade juvelen om smågangsters i storstaden (Who’s That Knocking on Your Door? samt Boxcar Bertha åt självaste Roger Corman!). En ung Robert De Niro som den hetsige psykopaten Johnny Boy kom att bli Scorseses främste samarbetare i många av hans filmer.
/Vrångmannen

@@
Oslipad diamant indeed. Ingen direkt styrning här inte. Lite scener som väldigt löst kopplas ihop till en långfilm. Bitvis en del riktigt briljanta scener, främst de med DeNiros tolkning av psykopaten Johnny Boy. Men hade behövt både en och två vändor till på manusstadiet. DeNiro visar dock redan här att han kommer vara en av sin generations främsta.
/Surskägget

Taxi Driver (1976)
@@@@@
Robert De Niro som missnöjde och högst störde taxichauffören Travis Bickle som av en ren slump blir hjälte i media när hans intentioner var raka motsatsen. Filmen har väl inte undgått någon? Klockrent mästerverk som än idag känns aktuell på alla sätt (korrupta politiker, prostitution, våld och knark på våra gator). Jodie Foster var blott 12 år när hon spelade den lika gamla prostituerade Iris, som blir vän med Travis. Lika viktigt att porträttera som det är hemskt.
/Vrångmannen

@@@@@
You talkin' to me? Huh? Fucking briljant jävla mästerverk är vad det här är. Skitigt, smutsigt, ondskefullt och mer eller mindre helt utan förlösning är detta en skakande resa som mycket riktigt är lika aktuell idag som någonsin förr.
/Surskägget

Raging Bull (1980)
@@@@@
Nej, Rocky är inte den bästa boxarfilmen som gjorts. Raging Bull är det. Bländade vackert i svart-vitt. Medryckande. Tragiskt. Robert De Niro som Jake La Motta, den riktige boxaren som filmen bygger på. Perfektion i filmskapande.
/Vrångmannen

The King of Comedy (1983)
@@@+
Inget mästerverk på något vis men en bitvis väldigt rolig och störd rulle som visar att Scorsese även kan göra komedi, även om det inte är hans allra starkaste genre. Självklart är det väldigt mörk komedi vi snackar. Rubert Pupkin (Robert De Niro) vill bli komiker och ser upp till (läs: stalker) programledaren Jerry Langford (Jerry Lewis). En dag kidnappar han honom så att de kan bli kompisar (!).Scenen när Rupert (som är trettioplussare) står på sitt rum och över humoristiska repliker och hans morsa skriker från nedervåningen hahaha! Tragiken men också allvaret. Lättsamt för att vara Scorsese men ändå en rätt skruvad och mörk film egentligen.
/Vrångmannen

@@@@
Mörk och knäpp och riktigt skruvad. DeNiro är fantastisk som komiker Pupkin som antingen är ett komiskt geni som aldrig fått en chans eller bara en überknäpp dåre som inte skulle kunna dra ett skämt om livet hängde på det. Älskar att filmen är väldigt ambivalent där och att vi aldrig är säkra på om vi är i Pupkins värld eller inte när skratten haglar runt honom. Creepy och kul på samma gång. Bravo mr Scorcese som lyckas hitta balansen.
/Surskägget

After Hours (1985)
@@@
Ytterligare en komedi från Scorsese. Också mörk och lite skruvad. Man förstår vad som lockade honom när han läste manuset för det är en skönt knäpp idé. Uttråkade kontorsråttan Paul (Griffin Dunne) träffar en söt tjej och hon ger honom en inbjudan att hälsa på henne i Soho sent på kvällen. Väl där visar det sig att tjejen är en psykopat och när han försöker dra från henne så stöter han på den ena galna händelsen efter den andra. Att ta sig tillbaka hem mitt i natten verkar helt omöjligt. Sevärt och underhållande.
/Vrångmannen

@
Nej nej nej, här sket det sig. Scorcese tar med oss på en nästan David Lynchiansk resa genom New Yorks konstnärskvarter i SoHo under loppet av en natt. Griffin Dunne stöter på den ena knäppgöken efter den andra och trots att det ska vara en mörk komedi skrattar man inte en enda gång. INTE EN ENDA GÅNG! Det här suger apballe helt enkelt.
/Surskägget

The Color of Money (1986)
@@@@
Hur kan en film om ”biljard” vara såhär bra. Vi får vår Paul Newman, kaxige Tom Cruise och vackra Mary Elisabeth Mastrantonio är fifflare som lurar av folk pengar på biljardspel med olika tricks och rollspel. Sjukt snygg och underhållande Hollywoodromp av Scorsese som vet precis hur han ska göra en sådan här annars dussinrulle till sin egen. Uppföljare till The Hustler (1961) där Paul Newman gör sin karaktär Fast Eddie Felson som ung.
/Vrångmannen

@@@@
Fantastiskt välspelad och underhållande där biljard blir nästan lika spännande som vrålande F14-Tomcats. Cruise och Newman har kanonkemi!
/Surskägget

Goodfellas (1990)
@@@@@
Hallå? Maffiabröder? Hallå? En av världens bästa filmer? HALLÅ? Klicka här och här.
/Vrångmannen

@@@@
Why am I funny? Am I a clown? Do I amuse you? Hahahahahaha! Joe Pesci är elakast och argast genom hela filmen. Ray Liotta har aldrig varit såhär bra och DeNiro är kanon. Att det dessutom är baserat på verkliga händelser gör det bara än mer förbluffande.
/Surskägget

Cape Fear (1991)
@@@@
Nyinspelning av thrillerklassikern med samma namn från 1962. Här bestämde sig Scorsese för att ge sig på den klassiska hollywoodthrillern och ha lite skoj. Våldtäktsmannen Max Cady åkte i finkan på grund av att hans advokat Sam (Nick Nolte) gömde bevis som kunde fria honom. Nu är Max på fri fot och ska hämnas på advokaten och hans familj (Juliette Lewis och Jessica Lange). Även om den här filmen på ytan är en spännande psykopatrulle så har den många djup som Scorsese utforskar. Otrohet, den splittrade familjen, religion och den patetiska människan. Riktigt bra och riktigt popcornnervig. De Niro är lysande som så ofta. Originalet är förvisso en klassiker men vita hattar nerdragna över ögonbrynen och folk som knuffas skrämmer mig inte så mycket idag.
/Vrångmannen

@@@@
Fuck me vad rädd man är för DeNiros karaktär i den här rullen. Jisses!
/Surskägget

The Age of Innocence (1993)
@@
Jag vet att den här vackra och romantiska berättelsen om förbjuden kärlek på 18oo-talet a’la ”ser du min ankel så svimmar jag” är tokhyllad till skyarna men för en ung, tuff (hahaha!) kille från norr som ville ha sin studentravioli direkt ur burken KALL och bara ville gå på lite bio för sina sista jämrans slantar så var det här för det mesta boring crap ass stuff. Ska se den igen nu när jag faktiskt är så till åldern så jag gråter när jag ser kattungar. Det här kanske är en fullpoängare egentligen. Vem vet.
/Vrångmannen

@@
Jag var inne i en superstor Winona Ryderperiod när den här kom. Ville älska den lika mycket som jag älskade henne (hon är min hörni, MIN!) men det gåååååår inte. Gååååååååååååååår inte. Gud nej.
/Surskägget

Casino (1995)
@@@@
Som någon slags uppföljare till Goodfellas. Den här har väl alla sett? Gangsters i Las Vegas. De Niro, Joe Pesci, alla andra från alla Scorsese maffiafilmer, en riktigt bra Sharon Stone. Våldsamt och underhållande så man inte kan slita sig och vill se igen och igen men tycker inte riktigt den har samma själ som Goodfellas. Eller så är det jag som inte gillar frisyrerna hehehe. Riktigt bra film dock, baserad på verkliga händelser (precis som Goodfellas). Mer sånt. Mer sånt.
/Vrångmannen

@@@@
Shit pommes frites vad Scorcese är grym på att skildra maffia. Lysande. Sharon Stone? Släng på henne alla Oscars för den här rollen. Alla.
/Surskägget

Bringing Out the Dead (1999)
@@
Nej, jag är ledsen. Försökt se den här filmen flera gånger men har inte orkat se klart. Scorsese ville göra någon slags modern Taxi Driver och Paul Schrader, som också skrev Taxi Driver, har även skrivit manuset till denna. Nicholas Cage är ambulansförare och det åks omkring i New York på nätterna och hämtas skadade och döda människor. Han blir kär i Patricia Arquette (det ska han ge fan i för hon är min) men knaprar så mycket piller så han ska orka med allt så han är lika avtrubbad som mig som kollar på dravlet. Bitvis intressant men långt ifrån ok från en filmmakare som Scorsese.
/Vrångmannen

@@@+
Joooo men nu ska vi inte vara så snabba att fördöma den här. Visst är det här en icke-officiell uppföljare till TaxiDriver men samtidigt är det orättvist att jämföra filmerna för jämfört med TaxiDriver upplevs det mesta som skräp. Finns många intressanta frågor kring moral och etik och hur man ska klara sig igenom ett tufft och jobbigt jobb utan att bli knäpp i processen.
/Surskägget

Gangs of New York (2002)
@@@@
Leonadro DiCaprio, Cameron Diaz och Daniel Day-Lewis i en våldsam och fartfylld mastodontrulle om gängkrig på 1860-talet. Bara där tycker jag att det låter smaskens och det är det. Bra skådespelarinsatser från alla håll och kanter. Massor av blodig action, lite skruvad humor och en gnutta romantik. Gangs of New York är MIN Titanic och James Cameron kan lära sig ett och annat från mästaren Scorsese. Det enda Scorsese har att lära av Cameron är hur man gör en tv-spelsbåt så den ser verklig ut vid första titten och hur den ser bedrövlig ut vid andra. Gud. Skräpet. Och så Celine Dion på det. Arg. Så arg.
/Vrångmannen

@
Skräpet! Fy faaaaaaaaaaan vilket jävla skräp! Folk pratar låtsasdialekter och puttas och det är irländare mot alla andra invandrare och alla andra irländare också och New York brinner och ingen bryr sig för LÅTSASDIALEKTERNA GUD LÅTSASDIALEKTERNA! Day-Lewis är sämst som vanligt och har porrmustasch Ron Jeremy skulle döda för att ha. Och bara för att lindra eländet är den typ TRE JÄVLA TIMMAR LÅNG!
/Surskägget

The Aviator (2004)
@@@
Det här var väl välspelat, välgjort och bra om filmregissören tillika piloten Howard Hughes (Leonardo DiCaprio). Jag kommer på mig själv med att knappt minnas filmen och det är väl inte ett så bra tecken men jag minns också att jag tyckte det var rätt bra så det duger till en trea i betyg. Ska definitivt se om.
/Vrångmannen

@@@@+
Wow, här är vi tillbaka i finfin form. Gillar man sin Hollywoodhistoria är det julafton när Scorcese berättar historien om megamiljonären och tillika knäppgöken Hughes. Mängder med Hollywoodreferenser och namn svischar förbi (Cate Blanchett gör t ex en kanontolkning av Katharine Hepburn och Kate Beckinsale gör en finemang version av Ava Gardner). DiCaprio gör en fantastisk rollprestation som den galne Hughes och får honom verkligen att bli en man av kött och blod.
/Surskägget

The Departed (2006)
@@@@
Amerikansk remake av lysande Hong Kongrullen Infernal Affairs. Här kunde det ha gått riktigt illa men Martin Scorsese trampar inte ofta i klaveret och vet precis hur han ska konvertera historien så den funkar i hans filmiska värld såväl som i västvärlden. Jack Nicholson är storskurken. Matt Damon är skurken som blir polis (för att hjälpa skurkarna) och Leonardo DiCaprio (Scorsese verkar ha switchat Robert De Niro mot en yngre modell i de senare filmerna) är polisen som infiltrerar den brottsliga organisationen. Spännande, våldsamt och tätt. Riktigt bra film som gav Scorsese sin första Oscar som regissör (for shame!) och som också fick för bästa film. Tungt. Speciellt eftersom originalet är så jävla bra också.
/Vrångmannen

@@@@@
Leonardo DiCaprio pendlar mellan mod, ilska, rädsla, styrka och sårbarhet och gör ett lysande porträtt av sin karaktär. Matt Damon har nog aldrig varit bättre tror jag, och gör sin smått arrogante och oerhört charmige skurksnut till perfektion. Jack Nicholson, vad säger man? Helt ärligt kan detta nog vara det bästa han gjort också (ja, till och med bättre än Gökboet). Alec Baldwin är grym som överviktig och arg Bostonsnutchef. Martin Sheen gör sin lågmälda men engagerade snut snudd på löjligt mänsklig och äkta. Ray Winstone som Nicholsons högra hand är i brist på fler superlativer lysande. Och Mark Wahlberg som arg, dryg och rappkäftad snut är...är...så jävla bra helt enkelt. Vet inte vad mer man kan säga om honom och hans roll. Scorcese tog en hyfsad Hongkongrulle (Infernal Affairs - CCC) och förvandlade den till ett mästerverk.
/Surskägget

Shutter Island (2010)
@@@
Har inte läst boken av Dennis Lehane men kunde sniffa till mig tvisterna efter en kvart i biomörkret. Lite tjatigt kanske men det gör inte så mycket. Shutter Island är en snygg och intressant bagatell. Jag säger bagatell för sånt här gör Scorsese medan han äter lunchmackan och läser tidningen. Med en så spännande och omtyckt roman i ryggen så har han nog haft lite skoj med genren i väntan på nästa riktigt feta projekt (som för övrigt blev megahyllade barnfilmen Hugo som snart går upp på bio i Sverige). Underhållande och välspelat (Leonardo Di Caprio, Mark Ruffalo, Michelle Williams m.fl) men griper aldrig riktigt tag i mig som den borde. Enligt Surskägget (hans ogenerade hyllning hittar ni här) så är Shutter Island filmen som Inception borde ha varit. Jag säger precis tvärtom.
/Vrångmannen

Julkalendern 16 dec: Richard Linklater

2011-12-16T15:33:00.005+01:00

Indiekungen på 90-talet som ledde vågen av nya, unga och hippa filmskapare. Har med åren blivit mer och mer Hollywood och ju mer Hollywood han blev desto tristare och tråkigare filmer spottade han ur sig. Det fanns en tid när jag verkligen såg fram emot en Linklaterfilm, den tiden är sedan länge förbi. Dock kommer han alltid ha en given plats i mitt hjärta om inte annat enbart för att han gav oss fantastiska Dazed & Confused som funkar lika bra till förfesten som efterfesten, som är lika kul till fyllan som till bakfyllan och som får 70-talet att framstå som det bästa årtiondet ever. Liksom till exempel Kevin Smith har Linklaters storhet under indieåren legat i hans välskrivna karaktärer och sköna, naturliga dialog. Tyvärr är detta något som mer eller mindre försvunnit helt ur hans senare filmer. Precis som t ex Smith igen verkar det som om Linklater gör sig bäst ju mindre budget han har. När Hollywood står och knackar honom på ryggen och slänger pengar omkring sig försvinner kreativiteten och känslan. Det var helt enkelt bättre förr.

Slacker (1991)
@@@
Bitvis briljant, bitvis märklig och bitvis seg. En sorts sketchfilm där vi hela tiden följer en karaktär från en scen till nästa där vi introduceras för nya karaktärer för att sedan följa med en av de karaktärerna till nästa scen och så vidare. Det är en dialogdriven film gjord för typ 5 dollar som idag räknas som filmen som startade hela indievågen i USA i början av 90-talet där bl a även Kevin Smith skulle utmärka sig.
/Surskägget

Dazed & Confused (1993)
@@@@@
Se min recension av detta mästerverk här.
/Surskägget

Bara En Natt (1995)
@@@@
Ethan Hawke är jänkarturisten i Europa som av en slump träffar Julie Delpy medan han tågluffar. De hoppar av i Wien och har en makalöst fantastisk dag tillsammans. Givetvis spirar kärleken men de vet båda två att de har BARA EN NATT (sorry kunde inte låta bli). Återigen en väldigt dialogdriven film där både Hawke och Delpy visar prov på sina talanger.
/Surskägget

SubUrbia (1996)
@@@
Ett gäng tonåringar hänger på parkeringsplatser utanför diverse supermarkets i nån namnlös förort i USA. Alla har storslagna drömmar men ingen orkar riktigt ta tag i saker och ting. Linklater försöker återskapa nån sort Dazed & Confusedkänsla fast berättat på 90-talet istället för 70-talet och lyckas inte riktigt nå samma nivå igen. Överlag en bra film, men inget lysande.
/Surskägget

The Newton Boys (1998)
@@@
Film om de sista tågrånarna i USA. Vi får följa bröderna Newton (Matthew McConaughey, Ethan Hawke, Vincent D’Onofrio och Skeet Ulrich) från 1920-talet och framåt. De är gentlemän och hövliga men rånar samtidigt banker och tåg. Hyfsat underhållande i Linklaters första film med större budget men blir till slut lite för lång (närmare två timmar). Kul att vi får se de riktiga bröderna Newton under eftertexterna när de blir intervjuade på teve.
/Surskägget

Tape (2001)
@@@@
Ännu ett samarbete med Ethan Hawke. Den här gången ville Linklater experimentera litegrann och låser in karaktärerna i ett sjabbigt motellrum där han placerat kameror överallt i alla vinklar och vrår. Det är mer eller mindre MTV-tempo på klippen och vinklarna samtidigt som vi i princip får en teaterpjäs utspelad framför ögonen. Hawkes motspelare större delen av tiden är Robert Sean Leonard och mot slutet dyker även Uma Thurman in. Trots att vi aldrig lämnar rummet är tempot nästan högre än i en actionrulle på grund av klippning och kameraarbete.
/Surskägget

School of Rock (2003)
@@
Se min recension här.
/Surskägget

Bad News Bears (2005)
@@
Se min recension här.
/Surskägget

A Scanner Darkly (2006)
@
Baserad på bok av Philip K. Dick (mest känd för att ha skrivit boken som blev Blade Runner) där en deckare (Keanu Reeves) jagar drogförsäljare men börjar förlora sitt förstånd istället. Gjord med skådisar som sedan animeras (inte motion capture som Gollum utan Rotoscope som vissa scener i Ralph Bakshis animerade Sagan Om Ringen) (ja det är ungefär lika dåligt här som då) och ser skitful ut. Trist, rörig och intetsägande handling. Stängde faktiskt av efter ungefär halva så dåligt var det, och då har jag ändå genomlidit en del skit genom åren.
/Surskägget

Julkalendern 15 dec: Walter Hill

2011-12-15T15:54:00.009+01:00

Hans filmer fick ofta filmcensuren runt om i världen (speciellt vår egen gamla avlagda) att gnissla tänder. Ofta mycket våld och tuffa män från tiden när män var män (hahaha!). Han har även skrivit flera filmmanus till andra regissörer och producenter (bl.a storyn till James Camerons Aliens och manuset till David Finchers Alien 3) samt producerat en hel del TV (Tales from the Crypt, Deadwood). Ladies and germs. We give you the mighty WALTER HILL!

The Driver (1978)
@@@
Självklart har Nicolas Winding Refn sneglat lite på Walter Hills klassiker innan han gjorde den utsökta Drive med Ryan Gosling. Ryan O’Neal är den tuffe föraren utan namn som specialiserar sig på att köra bankrånare till och från brottsplatsen. Snart befinner han sig mitt i en livsfarlig härva och måste hitta ett sätt att ta sig ur den. Coola bilar och biljakter. Finfin 70-talsunderhållning för dig som gillar genren helt enkelt utan att vara något jättespeciellt sådär. Walter Hill visar att han har koll och gillar sin action.
/Vrångmannen

The Warriors (1979)
@@@@
“Warriors! Come out and play-ay”. Actionklassiker om gängvåld i New York på 70-talet. ”Krigarna” blir, vid ett stort möte mellan alla gäng, beskyllda för att ha mördat överhuvudet som samlat alla för att skapa fred. De måste slåss mot alla andra gäng, då de fått ett pris på sina huvuden, och fly genom natten tillbaka till deras hem Coney Island. Fortfarande benhård rulle med schysst musik, action och stämning. Tidens tand kanske har varit där och naggat lite men samtidigt så skildrar den ju den tiden och epoken så jag arkiverar det under ”charmigt” istället för ”gammalt”.
/Vrångmannen

@@@@
Att en rulle om gäng från 70-talets slut kan vara så aktuell än idag. Visst, nu kanske det viftas mer med pistoler än med baseballträn och stiletter, men principen är densamma. Sen att du har massa knäppa gäng med sin egen mundering gör den här rullen bara bättre. Älskar också att nästan ingen framför kameran fick någon större karriär att tala om medan nästan samtliga bakom kameran hade strålande karriärer efter den här.
/Surskägget

The Long Riders (1980)
@@@@
Finfin westernrulle där bröder på riktigt spelar kända bröder från westernprosan som är laglösa och rider tillsammans (Carradinebröderna spelar de tre Bröderna Young, James och Stacy Keach spelar Jesse och Frank James etc.). Walter Hill gillar ju sin Sam Peckinpah och bjussar på massor med våldsam och dammig westernaction i hans anda (mycket slow-motion). Fick viss kritik för att den var för blodig och våldsam när den kom och censuren var där och viftade med saxarna men ingen klagar idag. IDAG!
/Vrångmannen

@@@@
Kommer ihåg att man såg den här som liten spoling och tyckte det var det tuffaste man sett sedan Clintan stirrade ner Den Fule och Den Onde. Massakern när lilla byhålans folk samlas på taken för att ge igen är klassisk och ger mig rysningar bara jag tänker på den. Stort plus också att riktiga bröder spelar bröder.
/Surskägget

Southern Comfort (1981)
@@@@
Den Sista Färden möter Repmånad i Louisianaträsken. Hehehe ja det var om jag får säga det själv en finfin beskrivning av filmen. Nationalgardet är ute på krigslek i träsken med lösa skott i vapnen. De råkar reta upp ett gäng (vad jag förmodar är inavlade) jägare genom att ”låna” deras kanoter. Självklart svarar galningarna med att smyga på och ta ihjäl låtsassoldaterna en efter en. Powers Boothe är tuffast som hjälten med största kniven och som inte tar någon skit. Keith Carradine är polaren som behåller lugnet och humöret. Spännande, snyggt, stämningsfullt och naturligtvis våldsamt i slow-motion. Finns inget att klaga på här och Walter Hill visar en än gång att han var att räkna med i genren (i alla fall när det begav sig).
/Vrångmannen

@@
Nä, den här fastnade jag aldrig för. Vet inte varför egentligen. Kanske hade jag en dålig kväll där jag inte ville se inavlade rednecks döda fina hederliga nationalgardssoldater. Eller så var filmen bara sådär. Vem vet?
/Surskägget

48 Hrs. (1982)
@@@@
Filmen som gjorde Eddie Murphy till en riktig stjärna. Här spelar han fifflaren som får chansen att komma ut ur fängelset om han hjälper Nick Nolte (som spelar en en riktig buffel till polis) att lösa ett jobbigt fall och hitta några riktigt farliga killar. Rå action och klockren humor gjorde denna 80-talsstänkare till en stor succé när den kom. Åldrats klokt och är fortfarande fartfull, skitkul och spännande. Kemin mellan Murphy och Nolte är fantastisk. Se och se om.
/Vrångmannen

@@@
Se Surskäggets recension i 80-talsspecialen här.

Streets of Fire (1984)
@@@
Musikalaction eller vad fasen man ska kalla detta. Michael Paré i regnrock med Winchesterbössa i högsta hugg försöker rädda sitt ex, en tuff sångerska (Diane Lane) som blivit kidnappad av ett galet motorcykelgäng. Allt utspelar sig i en slags fantasyvärld där smutsig framtid möter 50 och 60-talsdesign. Det pangas en del och vi får riktigt bra och medryckande bombastisk ”gospelrock” (soundtracket ägs självklart på vinyl). Lite vräkig och ibland småfånig underhållning som får dig att småle hela tiden och som tidigare nämnts så är soundtracket fantastiskt medryckande.
/Vrångmannen

@@@
Se Surskäggets recension i 80-talsspecialen här.

Brewster's Millions (1985)
@@@@
Se min och Surskäggets recension här.

Extreme Prejudice (1987)
@@@
En skittuff Texas Ranger (Nick Nolte) och en minst lika benhård knarkboss (Powers Boothe) växte upp som bästa barndomsvänner. De bor nu på varsin sida om gränsen och jobbar minst sagt på varsin sida av lagen och är nu. I centrum står en kvinna som de båda älskar (klassiker?!). Ömsesidig respekt går så småningom över till det oundvikliga. En blodig uppgörelse. Det här är en ok actionrulle men definitivt en mellanrulle för Walter Hill. Svenska filmcensuren gjorde sin egen slaktattack på den här eftersom det pangas mest hela tiden. Idag ser den ut som en gammal västern, typ ”skjut så kulhålen inte syns” hahaha.
/Vrångmannen

@@@
Det var väl i den här Nick Nolte skjuter av nåns tå? Hahahahahaha! Bara den scenen är ju värd en trea. Också en film som var kraftigt nerklippt av censuren och där nästan varje actionscen hade slaktats för att censurmaffian ansåg våldet "förråande". Trams. Annars ungefär precis som Vrångis skriver.
/Surskägget

Red Heat (1988)
@@@
Se min och Surskäggets recension i Schwarzeneggerspecialen här.

Johnny Handsome (1989)
@@
Mickey Rourke är en missbildad gangster som efter en kupp blir lurad av sina kumpaner, skjuten och att dö. Johnny överlever dock, får unik och hemlig kirurgi i fejset av en specialist (Forest Whitaker) och blir normal (ja eller han blir Mickey Rourke utan specialsmink, hur normalt det nu är hehehe..). Hämnden börjar planeras men samtidigt blir han kär i en söt och snäll kvinna (Elisabeth McGovern). Johnny Handsome måste ställa sig frågan om hämnden är värd att förlora allt. Bah. Ok men lite långrandig thriller. Det känns nästan som om Walter Hill själv stått och gäspat bakom kameran. Godkänt för skådisinsatserna.
/Vrångmannen

@
Usch! USCH!
/Surskägget

Another 48 Hrs. (1990)
@
Jag vet inte vad som hände. Jag vet inte vad som hände med Walter Hill. Jag vet inte vad som hände med Eddie Murphy. Jag vet inte vad som hände med Nick Nolte. En uppföljare var här tydligen en väldigt dålig idé på alla håll och kanster. Energin borta. Uselt.
/Vrångmannen

@
Mengudvadärdethärvarförvarförgudnejnejnej!
/Surskägget

Trespass (1992)
@@
Två brandmän (Bill Paxton och William Sadler) kommer över en karta som visar vart stulet guld är gömt i en gammal fabrik. De sticker dit på natten för att hämta skatten men fler, mycket hårt beväpnade män, har den tanken. Småspännande actionthriller som skulle kunna ha blivit riktigt bra om inte sista akten hade varit så urbota dum så man baxnar. En del cool action med viss nerv räddar den dock från totalt haveri.
/Vrångmannen

@@
Ice-T och Ice Cube i samma film! Hahahahahahahahahahaha! Det skjuts lite och knuffas lite och skriks lite svordomar. Men framförallt, Ice-T och Ice Cube i samma film! Förstå hur bra det är.
/Surskägget

Last Man Standing (1996)
@
En slags nyversion av Akira Kurosawas ”Yojimbo”. Den här gången i 30-talets USA med Bruce Willis som skjutjärnsfarbror i en liten ökenstad. Det pangas och härjas men ingen bryr sig. Tänk att det är John ”Fucking” McClane springa omkring i den där hatten. Fruktansvärt tjatigt och oinspirerat.
/Vrångmannen

@@
Kom igen, så jävla usel är den inte och tycker nog den sneglar mer på För En Handfull Dollar än på Yojimbo när den ska sno sitt ursprung (och ja jag vet att F.E.H.D. är baserad på Yojimbo den med). Men visst har både Hill och Willis varit mer inspirerade i andra filmer. Frågan är nog varför man skulle ha ytterligare en nyinspelning av den här storyn som redan avhandlats så bra två ggr (tre om man räknar in Korpen Flyger vilket jag inte riktigt gör även om den också sneglat på Yojimbo).
/Surskägget

Supernova (2000)
@
James Spader och Angela Bassett i ett rymdskepp som ska rädda ett annat. Det här går inte att titta på. Vår regissör satte inte sitt namn på den här filmen utan gick istället under namnet ”Thomas Lee”. Skammen var nog för stor att bära och den räknas som en riktig kalkon och blev en fruktansvärd flopp. Walter Hill hade alltså för några år sedan redan tappat gnistan och skulle aldrig mer till dags datum hoppa tillbaka upp på sadeln. I alla fall inte som regissör.
/Vrångmannen

@
Hahahahahahahahahahahahahahahaha James Spader i rymden får mig mest att tänka på mupparna och "Pigs in Space". HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

Undisputed (2002)
@@@
Boxningsfilm från fängelset som är en svagt baserad på vad som hände när Mike Tyson åkte in. Ving Rhames är Iceman, mästarboxaren som spärras in efter att ha blivit anklagad för våldtäkt och som upptäcker att det finns en stor boxningskultur inne på kåken där Monroe (Wesley Snipes) är mästare. Iceman vägrar vara tvåa oavsett var och hur och snart börjar dessa två boxningsegon mäta varandra i vad som till slut blir en stenhård fight. Här visar Hill att han fortfarande har vad som krävs för att berätta en tight och spännande story utan att det för den sakens skull blir ett mästerverk. Bra actionunderhållning som absolut håller för en titt.
/Surskägget

Julkalendern 14 dec: Oliver Stone

2011-12-14T14:40:00.006+01:00

Känd för sina politiskt laddade filmer och sociala patos har Oliver Stone lyckats gå från manusförfattare (första Conanfilmen bl a) till oerhört framgångsrik regissör. Gång på gång gör han filmer som på ett eller annat sätt är kritiska mot USA's sätt att hantera krig, pengar och media. Han gillar att göra filmer om presidenter (3 st) och filmer om Vietnamkriget (3 st) samt sina biopics (6 st om man räknar lite snällt). Det som är fascinerande är att en så stark kritisk röst som höjs mot USA dels blir oerhört framgångsrik där, dels att han också i samma andetag är patriotisk och genom sin kritik uppmanar förändring så att USA ska bli ännu bättre. Nånstans i mitten av 90-talet blev han dessutom en stark visuell regissör som blandade olika kameror, olika vinklar och både färg och svartvitt i snabba klipp och drömska ibland nästan smått hallucinerande scener. Detta utvecklade han till fulländning i Natural Born Killers och har först på senare tid börjat filma mer traditionellt igen.

Plutonen (1986)
@@@@@
Fantastiskt stark film om Vietnamkriget och de amerikanska tonårspojkar som skickades dit mot sin vilja. Charlie Sheen är underbar i huvudrollen och Tom Berenger som onda befälet har väl aldrig varit så bra som här. Till stor del baserad på Stones egna upplevelser från Vietnam.
/Surskägget

@@@@
Det här är riktigt bra och nästintill (you heard me!) ett mästerverk. Den når inte riktigt ända fram.
/Vrångmannen

Wall Street (1987)
@@@
Den var kanon när den kom men har förlorat en hel del genom åren. Visst är samspelet mellan Michael Douglas som den iskalle finanskungen och Charlie Sheen som uppkomlingen i finansvärlden fortfarande riktigt bra, och visst är repliker som ”money never sleeps”, ”lunch is for wimps” och ”greed is good” fortfarande klassiker men det finns många transportsträckor också.
/Surskägget

@@@@
Den har inte förlorat något. Den har bevarat känslan från den tiden. Den fina känslan och den giriga känslan. Bra film!
/Vrångmannen

Talk Radio (1988)
@@@
Sann berättelse om en värd för en talk show på radio som blev mördad av fanatiker på högersidan. En del av dessa grupperingar från extremhögern skulle sedan t ex ge upphov till dårar som Timothy McVeigh. Ganska tät och välspelad rulle som aldrig riktigt lyfter men som absolut är sevärd, speciellt om man är det minsta intresserad av amerikansk inrikespolitik.
/Surskägget

@@@+
Klart sevärd och skickligt som attan att göra en så pass spännande och engagerande rulle om en kille som sitter framför en radiomick hela filmen.
/Vrångmannen

Född Den 4:e Juli (1989)
@@@@
Oliver Stone tar oss till Vietnam igen. Den här gången baserar han filmen på Ron Kovics bok med samma namn, här strålande spelad av Tom Cruise (att Cruise inte fick en Oscar är ren skandal). Kovic är en helylle jänkare som tror på Gud, Amerika och den amerikanska drömmen och självklart anmäler sig frivillig till marinkåren och drar över till Vietnam. Väl där inser han att allt kanske inte är som på värvningsaffischerna hemma och när han blir skjuten så illa att han hamnar i rullstol inser han att armén skiter i honom. Starkt och gripande.
/Surskägget

@@@@
Fy fan vad arg jag blir när jag ser den här filmen och då är jag förr (i Sverige!) den 19:e december. Mycket starkt och gripande med en slags romantisk ton som snart övergår i smutsig verklighet. Vilket jävla skitland kan jag tycka ibland.
/Vrångmannen

The Doors (1991)
@@@@
För att citera Denis Leary när det kommer till att berätta om handlingen: ”I’m drunk, I’m nobody, I’m drunk, I’m famous, I’m drunk, I’m dead. That’s the movie pal!” Och visst är det så. Men Val Kilmer gör ett bra porträtt av Jim Morrison och Meg Ryan är kanon som hans älskarinna. Smäll in stora mängder av The Doors sköna musik och du har en vinnare.
/Surskägget

@@@
The Doors är ok MEN inte mer. Underhållande och Val Kilmer är skitbra men filmen tappar bort sig och mig efter ett tag.
/Vrångmannen

JFK (1991)
@@@@
Första filmen där Stone börjar köra sitt sedermera trademark med fem olika sorters kameror, olika filmtyper och blanda färg och svartvitt hejvilt. Kevin Costner är för en gångs skull bra i en film och spelar huvudrollen som åklagaren Jim Garrison som börjar nysta i JFK-mordet. Filmen är baserad på Garrisons bok om fallet och tar ställning för att mordet utfördes av flera män och att Lee Harvey Oswald var utsatt för en konspiration. Intressant blandning av fiktivt och fakta (vi får bl a se Zapruders berömda filmsnuttar) och ett högt tempo som får filmens tre timmar att flyta undan.
/Surskägget

@@@@
Bra bra bra och det var INTE Lee Harvey Oswals som sköt Palme! Eller var det..?
/Vrångmannen

Himmel och Jord (1993)
@
Den kanske inte är dålig per se, som t ex en usel b-rulle med okända skådisar är dålig, men den är så fruktansvärt långtråkig och intetsägande att betyget bara kan bli en etta. Ännu en Vietnamrulle från herr Stone, fast den här gången är det mer av en kärlekshistoria än krigsfilm.
/Surskägget

Natural Born Killers (1994)
@@@@@
Stone tar sin klipp-å-klistra med fyrtio olika vinklar, nittio olika kameror och tusen olika filmsorter till en helt ny nivå. Det här är en färgsprakande, helvild extravaganza där varje scen är som hämtad ur en av Hunter S. Thompson knäppaste drogdrömmar. Woody Harrelson och Juliette Lewis i huvudrollerna som Mickey och Mallory som driver runt som moderna Bonnie & Clyde och skövlar folk är fantastiska. Robert Downey Jr som helgalen tevereporter har sällan varit bättre. Och inte blir det sämre av att Stone mitt i allt detta kaos lyckas rikta skarp kritik mot media och vår västerländska hyllning av våldskultur. Tarantino skrev originalmanuset till denna som var tänkt som en fejkad dokumentär och mer low-key utan så mycket våldsam action och hatar enligt vad jag förstått Stones version. Jag har förståelse för det, samtidigt är Stones vision helt makalöst bra så Tarantino får ursäkta och hålla tyst.
/Surskägget

@@@@+
Den här rullen går inte av för hackor. Håller i princip med om allt som jultomten själv skrivit här ovan. Skarpt och förtjänar sin plats i flera filmhistorier parallellt.
/Vrångmannen

Nixon (1995)
@
Tre timmar Anthony Hopkins som Nixon utan att nåt av värde händer. Boring! Next!
/Surskägget

U-Turn (1997)
@@@
Hehehehe, den här rullen är bra knäpp och en tydlig steg bort från Stones tidigare politiskt kritiska filmer. Sean Penn hamnar i småstad i öknen där hans bil dör. Alla som bor där (Billy Bob Thornton, Joaquin Phoenix, Jon Voight, Nick Nolte och Powers Boothe) är knäppa rednecks som är heeeeelt slut. Enda till synes normala är Jennifer Lopez som Penn snabbt utvecklar en relation med. Men hon är nog bara ute efter hans pengar… En modern film noir som är kul och underhållande för stunden utan större djup. Inget fel med det.
/Surskägget

@@@
Svart humor, film noir, ond bråd död och sexy times. Allt smaskigt paketerat som skön underhållning utan egentlig mening.
/Vrångmannen

Any Given Sunday (1999)
@@@@
Älskar den här rullen. Kanske för att jag älskar amerikansk fotboll. Al Pacino är coachen vars lag håller på och falla i spillror. Dels har laget fått en ny ägare som inte bryr sig ett piss om sporten utan bara om pengarna (Cameron Diaz) och dels är hans stjärna quarterbacken skadad (Dennis Quaid). Pacino måste därför släppa in oprövade Jamie Foxx som är nervös och inte vet hur han ska hantera vare sig sin coach eller sina medspelare. Mycket spel bakom kulisserna, mycket matchbilder och mycket testosteron gör det här till en kanonfilm.
/Surskägget

Alexander (2004)
@@
Se min recension här.
/Surskägget

World Trade Center (2006)
@@@
Kan en film vara bra när större delen av huvudrollens tid på duk är nedgrävd under x antal ton stål, betong och murbruk och allt man ser är ansiktet på skådisen (i det här fallet Nicolas Cage)? Ja filmen är helt okej om inte annat. Oliver Stone har valt att fokusera på två av de många brandmän som befann sig inne i ett av World Trade Centerhusen när det kollapsade. Skillnaden mellan 99% av alla som fick denna gigantiska byggnad över sig var att de här två överlevde. Sen satt de fastklämda och döende under allt bråte i väntan på hjälp. Nu väljer Stone att skildra familjerna som väntar på besked nästan mer än han skildrar de två brandmännen. Det här är naturligtvis ett klokt beslut, för hur mycket man än kan leva sig in i brandmännens situation och hur mycket man än känner med och för dem, så blir det tråkigt ibland när Stone stannar kvar för länge i mörkret med dem. Skådisarna kan ju inte göra så mycket mer än att bara ligga där och se dammiga och döende ut (vilket de gör bra för all del) men särskilt spännande i längden är det inte. Däremot har Stone lyckats få till en film om 11 september som känns i hjärtat. Han fokuserar på det mänskliga, och struntar i politiken för en gångs skull. Hade han struntat i de emellanåt lite för långa tagningarna nere i underjorden där en dammig Nic Cage spottar blod för femtielfte gången, och koncentrerat sig enbart på familjerna som väntar hemma (med en lysande Maggie Gyllenhaal som orolig fru i spetsen) hade betyget kanske gått upp ett snäpp. I guess we'll never know.
/Surskägget

W. (2008)
@
Se min recension här.
/Surskägget

Wall Street: Money Never Sleeps (2010)
@@
Gordon Gekko (Douglas) släpps ut ur fängelset en förändrad man. Han börjar predika och föreläsa om hur fel han hade en gång i tiden och att man måste sätta stopp för alla dessa galenskaper på Wall Street som tillåter bankerna att göra lite som de vill med pengasummor så stora att mindre nationer kan gå omkull om det vill sig illa. Shia LeBeouf är den unga heta finansvalpen som får äran att ta över fanan från Charlie Sheen (som dyker upp i en skön cameo) och som till slut inser att Gekko inte alls ändrat sig. Men innan vi kommer dit är det en lång transportsträcka där Stone ska ajabaja och förmana alla banker om hur dumma de är. Jag förstår hans engagemang med speciellt kul att kolla på är det inte.
/Surskägget

@
Skräpet. Åh fy fasen vilket förbannat jävla skräp. Se om ettan hela tiden.
/Vrångmannen

Julkalendern 13 dec: Sam Peckinpah (1925-1984)

2011-12-13T15:49:00.003+01:00

Mest känd för de brutala våldsskildringarna i sina filmer samt skandaler under inspelningarna. Oändliga bråk med skådisar och producenter samt drog och alkoholmissbruk var vardagsmat för den här arge farbrorn. Det gick t.o.m rykten om att han regisserade flera av sina filmer med whiskeyflaskan i ena handen och en laddad hagelbössa i den andra. En riktig skjutjärnsregissör med andra ord! Han hade också öknamnet ”Bloody Sam” bland kollegor just på grund av det ständigt återkommande innehållet i hans alster. Han satte en helt ny ribba för hur actionfilm skulle göras (slow-motion hörde till ett av kännetecknen) och han skapade nytt liv i westerngenren med filmen som nämns först av recensionerna här nedan. Kära läsare, vågar vi ens ge er ett axplock av Sam Peckinpah?

The Wild Bunch (1969)
@@@@
Öset! En riktigt bra och våldsam western. Ett gäng hårdkokta bankrånare tänker göra en sista stöt på ålderns höst och de ger sig inte om de så blir jagade av varenda sheriff eller prisjägare i trakten. Peckinpah drar på så det sjunger om det och för att vara 1969 så är det riktigt rått och tufft. Slow-motion extravaganza!
/Vrångmannen

Straw Dogs (1971)
@@@@
Det kom en nyinspelning i år på denna thriller med bl.a Alexander Skarsgård. Den var inget vidare (recension kommer senare) men originalet av Peckinpah är riktigt bra om än inte för alla. Timide jänkaren David Sumner och hans brittiska fru (Dustin Hoffman och Susan George) flyttar till hennes hemtrakter på engelska vischan. Ett gäng män gör ständigt narr av den timide och godtrogne David och en dag våldtar de hans fru när hon är ensam hemma. Allt eskalerar i ond bråd död. Slow-motion sleaze-o-rama!
/Vrångmannen

The Getaway (1972)
@@@+
Ytterligare en Peckinpahfilm som fick en nyinspelning (1994 med Alec Baldwin och Kim Basinger). Jag minns knappt den men originalet är riktigt schysst. Doc (Steve McQueen) är bankrånaren som åkt i finkan. Den korrumperade sheriffen låter honom bli frisläppt tidigare än tänkt men i gengäld utpressas Doc att råna en bank åt sheriffen (!) Med sig har han sin tuffa och söta fru Carol (Ali McGraw). Finfin actionthriller med full fart hela tiden. Manus av Walter Hill. Slow-motion extraordinare!
/Vrångmannen ´

@@@@
McQueen är coolaste katten i landet och McGraw tuff ärtig brud som inte tar nån skit. Det här svänger rejält med många shoot-outs och tät, nervig spänning när skurkar, banditer och snutar smyger på varandra.
/Surskägget

Bring Me The Head of Alfredo Garcia (1974)
@@@
“Bring Me the Head of Alfredo Garcia!” ropar den stenrike mexikanska knösen. Ryktet går och flera prisjägare och lycksökare börjar plötsligt leta efter Garcia för att ta kål på honom och ta hem den finfina belöningen. En pianospelare från trakten (Warren Oates) får höra talas om att Alfredo Garcia redan är död och begraven och beger sig av för att hitta kroppen, ta huvudet och bli rik på kuppen. Det är inte så enkelt som det låter och plötsligt befinner sig mannen i en actionspäckad värld a’la Peckinpah där kulorna viner åt alla håll. Underhållande för stunden och bitvis rejält våldsamt men minns den som aningen pajig och småseg på sina ställen. Slow-motion caramba!
/Vrångmannen

Cross of Iron (1977)
@@@@
Minns detta som ett lysande våldsamt krigsdrama med thrillerinslag. James Coburn, Maximilian Schell, David Warner m.fl. medverkar. Jag måste se om den för det var väldigt längesen men när det begav sig så minns jag att jag var hänförd. Fyran i betyg får sitta till dess för jag känner i märgen att den är klockren. Slow-motion der sieg!
/Vrångmannen

The Osterman Weekend (1983)
@@
Baserad på Robert Ludlums roman. The Osterman Weekend blev Sam Peckinpahs sista film innan han gick bort (1984). Han var i sådan dålig hälsa under inspelningen att han åkte in och ut på sjukhus som en jo-jo. Han gjorde sig ovän med alla under inspelningen och grälet med producenterna eskalerade så pass att de enligt rykten inte ens hälsade. Peckinpah hatade dessutom både manuset och boken det var baserat på så det är inte så konstigt att filmen inte är något vidare. Bitvis underhållande thriller med tung cast (Rutger Hauer, John Hurt, Graig T Nelson, Helen Shaver, Dennis Hopper m.fl!) som tyvärr tappar bort sig på vägen och det blir en soppa av allt. Slow-motion my ass!
/Vrångmannen

Julkalendern 12 dec: John Huston (1906-1987)

2011-12-12T16:25:00.005+01:00

En julkalender om regissörer skulle aldrig kunna vara komplett utan John Huston. Inte nog med att han regisserade, han skrev ofta sina manus och producerade också. Dessutom brukade han peta in sig själv i en mer eller mindre stor biroll och hade en uppskattad karriär som skådis utanför sina egna filmer också (en av de mest minnesvärda rollerna är den vidriga pappan i Chinatown som han även skrev manus till). Som om det inte vore nog höll hans karriär i över femtio år vilket inte så många kan skryta med i Hollywood där jakten på nya heta talanger ständigt skickar gamlingar i graven. Huston var en sann pionjär och rebell. Han älskade sin alkohol och släpade med sig Humphrey Bogart till Afrika i syfte att jaga vilt samtidigt som de fick allt betalt med ursäkten att de var där för att filma Afrikas Drottning. Kolla in Clintans rulle Vit Jägare, Svart Hjärta som berättar den historien. Att försöka lista alla Hustons filmer skulle ta tre julkalendrar bara det så här kommer ett kraftigt urval.

Riddarfalken från Malta (1941)
@@@@
Klassiker i sin genre och riktigt spännande film om jakten på statyetten från titeln. Bogart spelar sin paradroll som ascool och supertuff privatdeckare och Peter Lorre har väl knappt varit så galen som skurk sedan titelrollen i Fritz Langs superba mästerverk M. Turerna är många kring var statyetten finns och vem som ska få ägarskapet innan allt knyts ihop i slutet.
/Surskägget

Sierra Madres Skatt (1948)
@@@@
Bogey kände väl efter mängder med filmer där han spelade hjälten att det var dags för en lite annorlunda roll. Först och främst såg man till att verkligen göra Bogey smutsig och eländig. Snubben ser ut att ha varit hemlös ett par år som förberedelse inför rollen. Sen låter man hans karaktär sakta men säkert snubbla ner i ett träsk av paranoia och galenskap när han tror att hans två kompanjoner försöker stjäla guldet de precis offrat så mycket slit, svett och tårar för att hitta. Kanonskådisar hela vägen gör det här till en riktigt underhållande film.
/Surskägget

Stormvarning Utfärdad (1948)
@@@
Baserad på en pjäs och det märks. Nästan allt utspelar sig inne i samma lokal genom hela filmen. Inget fel med det, men det blir lite väl stillastående ibland. En del pjäser funkar utmärkt på film och en del tappar när de hamnar i ett annat forum. Bogey återigen, den här gången tillsammans med sin fru i verkliga livet, Lauren Bacall. Edward G. Robinson är skurken som tagit över Bogeys polares hotell precis när Bogey gör entré. Och som om det inte vore nog slår årets storm till samtidigt. Bra, men bitvis lite seg.
/Surskägget

Afrikas Drottning (1951)
@@@@
Fantastiskt bra film. Återigen med Bogey i huvudrollen, den här gången mot fantastiska Katharine Hepburn som lätt är en av de bästa skådisar som setts på vita duken. För Huston var själva filmen mest en ursäkt så att han kunde åka gratis till Afrika och kröka och jaga djur, men i den vevan lyckades han ändå skapa filmmagi. Hepburn är ute efter hämnd efter att tyska soldater dödat hennes bror, missionären. Hon måste samtidigt ta sig hem till England och den enda som har en båt är grinige Bogey som motvilligt hjälper henne samtidigt som en spirande kärlek dem mellan växer fram. Det här är en fröjd att titta på hela vägen, Hepburn och Bogey är ett kanonpar och har perfekt kemi på vita duken. Bra grejer.
/Surskägget

The Misfits (1961)
@@@@
Se min recension här.
/Surskägget

Reflexer i ett Gyllene Öga (1967)
@@@
Det här är helt klart en lite udda rulle. Marlon Brando är major på militärläger och gift med Elizabeth Taylor. Brando är impotent och Taylor hånar honom för detta så mycket och ofta hon bara kan. Han hämnas en natt genom att döda hennes favorithäst vilket bara resulterar i att hon hånar honom extra mycket framför ett stort antal inbjudna gäster. Självklart är hon otrogen med en annan officer i huset bredvid, vilket inte stör Brando så mycket då hans karaktär är en bög som inte kommit ut ur garderoben med som gärna spanar in de unga militärpojkarna. Långsam och avvaktande och det mesta är insinuerat för att med jämna mellanrum brisera rakt i ansiktet på oss tittare. Annorlunda film som kanske saknar lite av det fokus Huston brukar ha, samtidigt som den är sjukt fascinerande.
/Surskägget

Fat City (1972)
@@@@
Stacy Keach gör sitt livs bästa roll som en gammal boxare på dekis som vägrar inse att det kanske är dags att lägga handskarna på hyllan. Jeff Bridges gör även han en kanonprestation som brorsa till Keach och också boxare, fast en där karriären är på väg uppåt för. Givetvis skapar detta en hel del friktion mellan bröderna. Huston riktar fokus på amerikas fattiga och utslagna och hur en del av dessa människospillror ändå fortsätter kämpa för att ta sig ut ur skiten och få ett någorlunda drägligt liv.
/Surskägget

Prizzis Heder (1985)
@@
Känns som att väldigt, väldigt många hyllar denna maffiakomedi men jag har då aldrig sett charmen med den. Detta trots att vi får Jack Nicholson och Angelica Huston i huvudrollerna. Nja, småsegt med enstaka roliga scener här och där, men mestadels långa transportsträckor.
/Surskägget

@@@
Äh! Det här är en ok romp om än inget mästerverk. Lite Jack Nicholson. Lite Kathleen Turner. Lite maffiatorpeder och lite kärlek.
/Vrångmannen

Julkalendern 11 dec: Christopher Nolan

2011-12-11T20:48:00.007+01:00

Precis som du gör just nu så sitter jag också och väntar med spänning på den tredje Batmanrullen av Christopher Nolan, The Dark Knight Rises. Den här talangfulle 41-åringen har bjussat på några smarta, snygga och högst underhållande alster i olika genrer. Här är axplocket.

Kolla även in Total Films 50 Greatest Christopher Nolan Moments (Spoilervarning)

Memento (2002)
@@@@
Klockren deckarthriller där historien berättas baklänges så att början blir slutet. Guy Pearce spelar mannen som tappar minnet titt som tätt och tatuerar därför in ledtrådar på kroppen då han letar efter sin frus mördare.
/Vrångmannen

@@@@
Smart och annorlunda deckare vars story egentligen är ganska simpel om den skulle berättats från A-Ö men som när det blir berättad Ö-A istället blir spännande (vilket Nolan självklart är medveten om). På dvd:n finns det möjlighet att se en version berättad från A-Ö (dold som ett påskägg) vilket jag ska ta och göra nån dag.
/Surskägget

Insomnia (2002)
@@@@
Al Pacino är storstadspolisen som anländer i en liten stad i Alaska där solen aldrig går ner. Han letar efter en mördare som metodiskt mördat en tonårsflicka och får hjälp av den lokala sheriffen (Hilary Swank) att lösa fallet. Imponerande rulle tycker jag. Att ta en sån klyscha till story och lyckas göra det till en komplicerad, filosofisk och mycket spännande thriller är ingen lätt sak. Nolan måste ha sett något mer i manuset och agerat därefter. Nyinspelning av den norska filmen med samma namn från 1997 med Stellan Skarsgård.
/Vrångmannen

@@@@
Pacinos frustration över att det alltid är ljust och att han inte kan sova levereras klockrent till skillnad från en del av senare tids galna överspel han bjussat på. Robin Williams fungerar utmärkt i en dramatisk roll och tyder på smart casting av Nolan. Precis som Vrångis skriver en ganska simpel story egentligen som berättas så snyggt och smart att materialet lyfter till helt nya höjder.
/Surskägget

Batman Begins (2005)
@@@@
Första Läderlappen under Nolans vinge! Den är hejdlöst bra. Christian Bale är som bekant Bruce Wayne. Här ger han sig av till Asien och lever ett fattigt skurkliv trots att han egentligen är multimiljonär. Han blir uppplockad och tränad i kampsporter av Henri Ducard (Liam Neeson) och Ra’s Al Ghul (Ken Watanabe) men gillar inte hur de ska utplåna ondskan genom att mörda så han drar hem till staterna igen och blir BATMAN! Vi får också lite kärlek i form av Rachel Dawes (Katie Holmes). Det bjuds på ball action, snygga gadgets och inte en tråkig sekund. Batman Begins är definitivt en av de bästa rullarna som gjorts om den här DC-Comicshjälten och Christopher Nolan kan plötsligt sätta en fjäder i hatten som actionregissör också.
/Vrångmannen

@@@@
Även om jag fortfarande älskar Tim Burtons Batmanrullar lyckades Nolan här skapa en helt ny Batmanvärld som känns betydligt mer förankrad i verkligheten än Burtons knäpproligt mörka Gotham City. Att lyfta fram en hyfsat medioker skurk i Scarecrow och göra honom till det galnaste och farligaste du sett sen Jokern är kanon och gör att filmen känns fräsch. Bale är riktigt bra som Batman och Gary Oldman ger en hel del tyngd till kommisarie Gordon.
/Surskägget

The Prestige (2006)
@@@@+
Stor rivalitet mellan trollkarlslärlingarna Robert (Hugh Jackman) och Alfred (Christian Bale) i London i slutet av 1800-talet. Allt eskalerar i allt grövre stölder och hämndaktioner och till slut i ond bråd död. Sjukt bra spänningsdrama med klockrent tempo. Christoper Nolan verkar vara besatt vid att aldrig låta dig ha tråkigt en sekund och det är ju faktiskt ett lysande koncept om man är filmregissör som valt Hollywoodvägen. The Prestige är alltså inget undantag utan är fan i mig en näst intill perfekt film i mitt tycke. Förmodligen den hittills bästa som Herr Nolan gjort.
/Vrångmannen

@@@
Nja här går åsikterna lite isär. En bra film visst, men inget mästerverk på långa vägar. Det trollas och trixas och Jackman och Bale slänger elaka ord efter varandra och det ska överträffas och bluffas och luras och stjälas innan det hela liksom bara ballar ur lite för mycket.
/Surskägget

The Dark Knight (2008)
@@@@
Se min recension här.

@@@@
Se Surskäggets recension här. Jag undrar dock om den inte efter flera omtittningar faktiskt förtjänar @@@@@ i betyg. Tål att tänkas på.

Inception (2010)
@@@@
Se min recension här.

@@@
Se Surskäggets recension här.

Julkalendern 10 dec: Michael Mann

2011-12-10T10:50:00.007+01:00

Michael Mann gjorde sig först ett namn på 70-talet när han skrev manus för bl a lysande och tuffaste snutteveserien nånsin Starsky & Hutch. Men det var först på 80-talet som stjärnan verkligen glänste till och det kunde Mann tacka teveserien Miami Vice för. Han skapade en av 80-talets mest populära teveserier som perfekt blandade 80-talets grälla, glättiga, skrikiga färger och design med kokain, snabba pengar och sena nätter. Don Johnson blev superstjärna över en natt som Sonny Crockett, snuten som bor på en båt med en alligator som sällskapsdjur samtidigt som han glider runt i Armanikostymer och Ferrari och fångar skurkar. När Mann väl tog klivit över till bio fortsatte han på spåret snut vs skurk, mest lysande regisserat i mästerliga Heat. Mina damer och herrar, Surskägget och Vrångmannen ger er Michael Mann!

Manhunter (1986)
@@
Sorry, vet att många gillar den här och ja, den var bra när den kom, men tidens tand har inte varit snäll och idag känns den bara rätt så b faktiskt. Föredrar Red Dragon (2002) med Edward Norton och Anthony Hopkins (trots att det är Brett "Sämst" Ratner som regisserat) som är samma film men lite bättre. Manhunter bygger på Thomas Harris bok "Röda Draken" som är första gången vi får träffa Hannibal Lecter (utmärkt spelad av Brian Cox, dock tycker jag Hopkins gjorde Lecter bättre i När Lammen Tystnar). Klassisk seriemördarfilm med alla ingredienser men lyfter aldrig. Mycket för att jag inte köper Tom Noonan som mördaren.
/Surskägget

@@@@
Åh min gud. Det finns inget B över den här smarriga rysarrompen. Gillar också Ratners Red Dragon även om den versionen är lite glattig och tillrättalagd. Manns Manhunter är än idag riktigt riktigt bra med en svårslagen stämning.
/Vrångmannen

Den Siste Mohikanen (1992)
Gillar inte Daniel Day-Lewis och har därför aldrig sett den här trots att jag har den i VHS-hyllan.
/Surskägget

@@@@
Fartfylld, våldsam och galet romantisk. En av de bättre och snyggare äventyrsfilmer som gjorts!
/Vrångmannen

Heat (1995)
@@@@@
En sån där fantastisk bioupplevelse och första gången (vad jag kan minnas) där skottlossningar var betydligt högre ljudmässigt än repliker (ofta läggs dialog och shoot-outs på mer eller mindre samma ljudnivå, här var det betydligt högre när det skjuts och det gjorde att upplevelsen blev än mer intensiv). Hela scenen när skurkarna (Robert DeNiro, Val Kilmer, Tom Sizemore) rånar banken och springer ut till väntande poliser och flyr under vild skottlossning är så perfekt utförd (av skurkarna) att den enligt rykten visas av polismyndigheter/militärenheter i utbildningssyfte att visa hur man ska bete sig i ett sådana sammanhang. Men det är inte de brutalt coola actionscenerna som gör filmen. Det är stillsamheten mellan dem. Vi får följa snuten (Al Pacino) och skurken (DeNiro) och deras familjeliv. Det vardagliga trasslet varvas med snut/skurkrollen och givetvis är det så att dessa hårdföra män har mer gemensamt än som först kan tyckas. Mann lyckas verkligen få sina skådisar att prestera på max och har dessutom skrivit karaktärer som inte bara känns trovärdiga utan som växer och lever och andas och blir riktiga människor. Stor filmkonst med ibland stora medel (nämnda shoot-outen till exempel) och ibland små medel (när Ashley Judd med en knappt märkbar skakning på huvudet uppvisar sin största kärlek till Val Kilmer vars karaktär hon är ihop med, en av de finaste kärleksstunderna i modern film för övrigt). Det är sällan det blir så här bra, dessutom har filmen klarat av tidens tand och tål att ses om och om igen.
/Surskägget

@@@@
Instämmer med skägget men i och med att Mann försöker lura oss genom att spela in samma film igen med tunga skådisar och budget så blir betyget en fyra. Japp. Mann gjorde tv-filmen L.A Takedown 1989 och recyclade sedan manuset 6 år senare. Samma scener, samma karaktärer, samma grejer. Fast mycket bättre den här gången då. Hehehe Michael Mann.
/Vrångmannnen

Insider (1999)
@@@@
Det här är en film som borde vara rätt tråkig, över två timmar småfet Russell Crowe som försöker få omvärlden att förstå att rökning är dåligt för en och att tillverkarna försöker lura en att för alltid bli beroende av cigaretter så du ska köpa mer och mer och mer. Nähe! Det menar du inte att rökning är skadligt? VA?!?! Jag som trodde det var rena hälsokuren att andas in giftig rök rakt i lungorna flera gånger om dagen, är det inte därför brandmän aldrig har skyddsmasker när de går in i rökfyllda hus? Hursomhelst lyckas Mann skapa en spännande dramathriller där Crowe övertygar hårt (blev nominerad för en Oscar) och där han verkligen fångar Jeffrey Wigand (som är snubben Crowe spelar). Har sett lite behind the scenes med Wigand och Crowe rör sig, pratar som och fångar Wigands mannerismer perfekt.
/Surskägget

@@@@
Instämmer till fullo med skägget.
/Vrångmannen

Ali (2001)
@@
Gud vilken besvikelse. Här trodde man att Mann skulle leverera en tung biopic om en av idrottens mest fascinerande människor, en snubbe som inte bara dominerade i sin sport utan också engagerade sig stenhårt politiskt både mot den usla behandligen av svarta i USA och Vietnamkriget (han vägrade åka dit och slåss). Mohammed Ali är och förblir en av de största helt enkelt. Manns film däremot svajar än hit och än dit och blir ofokuserad och seg som attans ibland. Vi får inte lära känna Ali mer än vad vi visste om honom innan. Då spelar det liksom ingen roll att Will Smith förmodligen gör sitt livs roll som Ali, han blir inte mer än en axelryckning han heller för filmen har redan spolat ner allt i vasken. Dock är det mycket Smiths stenhårda jobb som gör att filmen inte får en etta rakt upp och ner.
/Surskägget

Collateral (2004)
@@@@
Mann samarbetar med Tom Cruise och då blir det spännande igen. Cruise valde för en gångs skull att spela skurk och gör det lika makalöst bra som vanligt. Jamie Foxx fick här också chansen att för första gången på allvar visa att han var mer än en rolig snubbe bland många andra. Foxx spelar en taxichaffis som råkar få Cruise som passagerare. Kruxet är att Cruise är en lönnmördare som ska ta hand om lite folk och tvingar Foxx att skjutsa runt honom från mord till mord. Hur ska Foxx lyckas ta sig ur den knipan månne? Tätt och välspelat med högt tempo från start till slut. Såhär ska en slipsten dras.
/Surskägget

@@@@
Skitbra och spännande men här började Mann mixtra med digitala kameror och vips vad fult det blev.
/Vrångmannen

Miami Vice (2006)
@@@@
Spola fram till 2006 och det är dags för Mann att göra långfilm av teveserien. Men istället för det glättiga och hippa, så väljer han ett mörkare spår. Visst, våra vänner knarkpoliserna rör sig fortfarande i designerkostymer och Ferraris, men glättigheten är borta. Ingen yacht. Ingen krokodil. Inga oneliners. Däremot fick Colin Farrell (som spelar Don Johnsons roll) en tvättäkta porrmustasch som ser för taskig ut, och där kan man ju fråga sig vad fan stylisten tänkte på. Nåja. Det är en smutsig, kornig och bitvis våldsam film som varvar med stillhet och
poesi och solnedgångar. Mann är ju som bäst när han varvar gangsters med romantik, och här finns både fart och ro i klassisk Mannstil. Filmen har fått en del taskig kritik, men jag hävdar att den är grymt underskattad. Hade Mann döpt filmen till Drug Cops eller nåt sånt så man fick bort Miami "åh det ska vara så glättigt" Vice hade ingen sagt att den här inte var bra.
/Surskägget

@
Här kommer en taskig kritik till. Skitfilm. Ful är den också. Skitful.
/Vrångmannen

Public Enemies (2009)
@@
Se min recension här.

@@@
Se Vrångmannens recension här.

Julkalendern 9 dec: Ulf Malmros

2011-12-09T14:49:00.004+01:00

En stabil värmlänning i den svenska filmbranschen som bjussar på flyktiga men ofta trevliga smällkarameller. Underhållande, filmiskt snyggt men tillika lättglömt. Malmros gav oss en hel del bra teve också när det begav sig (Silvermannen, Rapport till Himlen, Sally) och trots hans framgångar med mer ”seriösa” produktioner så kan ingen ta ifrån honom att hans första jobb som ”riktig” regissör (skrev även manus) var den geniala miniserien Den elaka polisen med Micke ”Svullo” Dubois i huvudrollen. Det är stort. Det är nästan störst. Nu koncentrerar vi oss på långfilmerna. Mina damer och herrar, vi ger er Ulf Malmros.

Ha ett underbart liv (1992)
@@@
Peter åker upp till norrland för att göra lumpen. Väl framme får han höra att hans flickvän hemma i Stockholm är otrogen så han smiter från tjänstgöringen och beger sig tillbaka för att göra upp affärerna (hehehe!). Vi får en rätt skojig och fartfylld road movie med lite action, en skönt galen Kjell Bergqvist som bjussar på cirka tusen one-liners hahaha. Det bjussas på lite kärlek också i form av Lina Perned (debuten), som på biopremiären av filmen blev arresterad för droginnehav och åkte direkt i finkan utan att passera gå. Hon skulle för övrigt inte kunna skådespela sig ur en cell (även om hon säkert försökte). Tidens tand har (som vanligt) varit lite hård på ”Ha ett underbart liv” men samtidigt kan man också se den här roliga bagatellen som ett tidsdokument från 90-talets lite gladare Sverige.
/Vrångmannen

@@@+
Hahahahaha Bergqvist alltså, vilken hjälte. Filmen får ett plus direkt bara för hans argaste av alla arga karaktärer.
/Surskägget

Den bästa sommaren (2000)
@@@@
Sommaren 1958. En pojke och en flicka flyttar under sommaren in hos den buttre Yngve Johansson (en i det närmaste briljant Kjell Bergqvist). En annorlunda vänskap växer fram mellan barnen och mannen. En riktigt bra film med värme, humor, sorg, glädje och motgångar (Brasse Brännström är den elaka!). Trodde inte man kunde göra såna här rullar längre i det här avlånga landet men Malmrosjäveln visade att jag hade fel. Jag lyfter på hatten och trots att den är över 10 år gammal så ber jag er se den imorrn. IMORRN!
/Vrångmannen

@@@@
Snudd på femma, det här är sjukt bra. Den här typen av filmer borde man satsa på mer här i Sverige. Riktigt bra manus, enkla miljöer, inga specialeffekter och action och skit som man ändå inte fixar, däremot sjukt bra karaktärer och underbart varm historia.
/Surskägget

Smala Sussie (2003)
@@@
Erik återvänder till sin lilla hemstad för att leta efter sin lillasyster, Smala Sussie, som försvunnit spårlöst. Småspännande och fartfylld deckarkomedi med ett skönt smått overkligt persongalleri. Det är nästan lite film-noir över den här fast med pastellfärger och sol istället för skuggor och mörker. Kjell Bergqvist är rolig. Tyvärr ballar filmen ur rejält på slutet och betyget får därför lida ett snäpp. Fram till dess har du aldrig tråkigt när du följer händelsernas gång i den lilla värmländska byn.
/Vrångmannen

@@
Hyfsat bra, men tappar snabbt fokus. Håller inte med alls om att man aldrig har tråkigt, för det har man. Okej rulle, men inte mer.
/Surskägget

Tjenare Kungen (2005)
@
Någon ung tjej lämnar sin lilla hemstad i Värmland (vilken chock!) och vill bli punkmusiker i något band i storstan på 80-talet eller nåt. Den här dramakomedin föll mig inte alls i smaken tyvärr. Jag minns bara att jag tyckte den var knappt sådär och att vissa av skådespelarna inte var något vidare. Såg jag ens klart den? Nej du Ulf, Uffe, får jag kalle dig Uffe? Vifta inte spigg framför mig och kalla det böckling (?). Här har du tidigare bjussat på finfina verklighetsflykter och så krämar du ur dig detta? Sånt straffas med det sämsta betyget Uffe. Det sämsta.
/Vrångmannen

@@@
Men kom igen! Här händer det grejer. Okej, jag kanske är färgad av att jag älskar mitt 80-tal och min punk, men det här är fan kul större delen av tiden. Att det är lite halvtaffliga repliker ger en skön svensk-film-på-80-talet-känsla dessutom (eller ja, det är ju alltid halvtaffliga repliker än idag, se bara på Noomi i Män Som Brinner När Det Sprängs Luftslott).
/Surskägget

Bröllopsfotografen (2009)
@@@
Det lämnas och återvänds till små hemstäder i Värmland i Malmros filmer. Det är ett ok signum att ha. Bröllopsfotografen är inget undantag. Robin drömmer om att bli fotograf men jobbar på fabriken i Molkom. När fabriken läggs ner tar han sin chans, lånar pengar till en dyr och fin kamera och sticker till Stockholm. Där hamnar han mitt i överklassen och blir av en slump bröllopsfotograf. Charmigt om att drömmar kan uppfyllas med humor och värme. Ytterligare en sevärd bagatell av vår kompetente värmlänning. Noterbart är att Kjell Bergqvist är med (igen) och är bra (igen) trots att han gör samma roll som han gjort i över TRETTIO ÅR!
/Vrångmannen

@@@
HAHAHAHA Bergqvist! BERGQVIST! Fan, jag ger filmen @@@@ nu när jag tänker på det. HAHAHAHAH BERGQVIST! Vrångast och roligast.
/Surskägget

Julkalendern 8 dec: Wolfgang Petersen

2011-12-08T20:55:00.004+01:00

Ska jag vara ärlig vet jag ingenting om den här karlen annat än att han är tysk och att det brukar vara rätt bra action när man bänkar sig för å glo på hans senaste alster. Han har ingen distinkt stil eller look, han har heller inget direkt tema annat än att nu jävlar ska det smälla på med explosioner och pang pang. Han kan hantverket helt enkelt utan att vara någon supervisionär eller pionjär. Hans största och bästa verk hittills är en av hans tidigaste, Das Boot som ni får läsa om först ut här och nu.

Das Boot (1981)
@@@@
Tät och otroligt stämningsfull film om livet på en tysk u-båt under andra världskriget. Det är klaustrofobiskt, svettigt och nervigt hela tiden och efter ett tag är man som tittare så inne i filmen att man lika gärna kunde vara ombord på u-båten. Otroligt vad man kan göra med relativt små medel och duktigt folk.
/Surskägget

@@@@
Jag kan inte fatta att den här filmen är tysk. När såg du en riktigt bra tysk film senast? Just ja. Das Boot kom ju 1981.
/Vrångmannen

Den Oändliga Historien (1984)
@@
När jag var tio bast och såg den på bio var det en gjuten fyra. Har sedan dess sett om den med ungarna i ”modern” tid och höll på att gäspa mig igenom eländet. Inte ens nostalgifaktorn höll humöret uppe. Limahls sköna titelmelodi funkar dock än idag och därmed bjussar jag på en tvåa. Ska väl tilläggas för de som levt i grottor att det här är en barnfilm om en pojke som lever sig in i en boks fantasivärld och räddar prinsessan (rent tekniskt är det förstås inte pojken i vår värld, utan pojken i fantasivärlden, men det är en barnfilm så vem bryr sig om såna teknikaliteter?).
/Surskägget

Fiender (1985)
@@@
HAHAHAHAH Dennis Quaid i fult helskägg och Louis Gossett Jr i fulaste rymdvarelsemake-upen du sett någonsin. De är fiender meeeeeeen tvingas jobba ihop för att överleva efter att de blivit strandsatta. Till slut inser de att de har mer gemensamt än de trott och blir bästaste vänner. Har inte sett den på år å dar så det kan hända att minnet spelar en lite spratt, men det här var fan bra trots att Gossett hade ohyggligt ful mask hahahaha. Eller kanske därför!
/Surskägget

I Skottlinjen (1993)
@@@
Clintan är gammal Secret Servicekille som måste skydda presidenten från galna mördaren John Malkovich. Gammal är äldst och tuffast som det brukar vara i Clintans rullar och Malkovich är som alltid en bra skurk. Lite för mycket kliché för att nå ett högre betyg, men underhållande och spännande och det räcker för en trea. Gör det visst det!
/Surskägget

@@@
Klockren bruksunderhållning.
/Vrångmannen

Outbreak (1995)
@@@
Dustin Hoffman jagar virus! Ebola blev ett känt begrepp i hela västvärlden och farhågorna var stora att hela jordens befolkning snart skulle dö i ett stort Ebolautbrott som typ i De Tolv Apornas Armé. Självklart var Hollywood genast med på noterna och prånglade ut en actionrulle med dramaskådisen Hoffman som leading man. Kanske inte det smartaste valet men tycker ändå att filmen funkar. Det är högt tempo hela tiden och lite småspännande. Inget att skriva hem till mamma om, meeeen en söndag i bakissoffan funkar den alltid.
/Surskägget

@@@
Precis.
/Vrångmannen

Air Force One (1997)
@@@
Harrison Ford är USA’s president som blir kidnappad ombord på Air Force One. Tack och lov är han tuffare än både Secret Serviceagenter (var är Clintan nu helt plötsligt när vi behöver honom?!?) och skurkar och spöar skiten ur alla och tar tillbaka kontrollen över sitt EGNA GOD DAMN FLYGPLAN! Inget att skriva hem till pappa om, meeeeen en söndag i bakissoffan funkar den alltid.
/Surskägget

@@@
Precis.
/Vrångmannen

Den Perfekta Stormen (2000)
@@@
George Clooney och Marky Mark utan the funky bunch åker båt. Och hamnar i en för jävla helvetes feting till storm. Det är så stor och tuff att det är den perfekta stormen helt enkelt. Deras lilla fiskebåt blir som en plastbåt i en badbalja där en treåring badar och plaskar och dränker båten. Baserad på en sann berättelse och undviker faktiskt de allra värsta klyschorna. Clooney och Marky Mark är stabila och bjussar på det där mänskliga mitt i alla specialeffekter. Inget att skriva hem till kusinen om, meeeeeeen en söndag i bakissoffan funkar den alltid.
/Surskägget

@@@
Precis.
/Vrångmannen

Troja (2004)
@@@
Se min recension här.
/Surskägget

Poseidon (2006)
@@
Remake av gammal kultkatastroffilm som tyvärr är rätt seg. Visst, det smäller på bra med specialeffekter och rafflande bam-bam-bam-bam-musik så jag som tittare vet att nu jävlar är det spännande och farligt men karaktärerna är ytligare än de brukar vara i såna här mastodontactionspektakel och lite krav på sånt måste man få ha även när det är specialeffektsdrivet och inget mer. Petersen gick från en karaktärsdriven film om båtar till en specialeffektsdriven och ja, då ser vi direkt vad som hände med betyget!
/Surskägget

@
Det här dravlet gick väl inte att titta på va?
/Vrångmannen

Julkalendern 7 dec: Sam Raimi

2011-12-07T20:23:00.004+01:00

Den här mannen har skänkt oss mycket glädje genom alla år med gott resultat. Han kan sin skräck, sin komedi, sin action och sin thriller. Förhoppningsvis kommer han att fortsätta producera finfina genrefilmer i Tinseltown och ge sin polare Bruce Campbell fler roller eftersom Bruce är kungen (mer om det senare). Han har även producerat framgångsrik bakis-sago-tv som Hercules, Xena Warrior Princess (Lucy Lawless rrrrraaaaow!) och Young Hercules (med Ryan Gosling i titelrollen hahahaha!). Ladies and gentlemen. Så här tycker VI om HANS filmer.

The Evil Dead (1981)
@@@@
Fem collegestudenter åker ut till en isolerad stuga i skogen för att ha lite kul. De hittar en bok, ”the book of the dead”, och lyckas att framkalla demoner genom ett meddelande på en bandspelare. Originell, kuslig, blodig och skoj. Huvudrollen Ash görs av Bruce Campbell vars genialitet snabbt visade sig ligga i slapstick och komisk tajming, vilket behövdes mellan alla skräckinjagande moment. En riktig skräckklassiker som trots sin låga budget, och därav tveksamma specialeffekter, formligen osar kreativitet och kärlek till genren och mediet. Sam Raimi kunde inte ha startat sin långfilmskarriär bättre. Remake på gång med manus av Diablo Cody (Juno, United States of Tara, Jennifer’s Body).
/Vrångmannen

@@@@
Första gången jag såg skräck blandad med slapstick. Var helt chockad att man kunde blanda genrerna och inte bara komma undan med det utan göra det helt makalöst jävla bra! Gillar den lite lite mer än tvåan mest för att det inte finns mer budget i den här än vad du har i plånboken när du går ut en lönehelg.
/Surskägget

Crimewave (1985)
@@@
Det är inte alla som gillar den här och det blev en jätteflopp när den kom för över 25 år sen men jag tycker den är fin. Manuset skrevs tillsammans med bröderna Joel och Ethan Coen och det är ett allt annat än lugnt och sansat verk. En blandning av film-noir, komedi (med tydliga slapstickinslag), galna serietidningsliknande karaktärer och action. Ett par vrickade yrkesmördare tar ihjäl en gubbe som äger en larmfirma men tvärvänder sedan mot mannen som anlitade dem och alla som kommer i deras väg. Dråplig, fartfylld men också väldigt ojämn skrattfest som alltid har en plats i mitt svarta hjärta trots mångas protester. Don’t be hatin’.
/Vrångmannen

Evil Dead II (1987)
@@@@@
Uppföljaren. De brukar ju oftast bli sämre men icke sa Nicke. Tvåan är minst lika skrämmande, blodigare och roligare än ettan. Jag skulle nästan vilja påstå att det är den perfekta filmen. Bruce ”Ash” Campbells paranoida enmansshow i mörka skogen, med motorsåg fastskruvad där ena handen har huggits av, saknar fan i mig motstycke än i dag. Fantastiskt.
/Vrångmannen

@@@@
Även tvåan är fantastiskt, men för mig är ettan lite bättre mest på grund av avsaknaden av budget och därmed mer charm och jävlaranamma (lägg märke till hur jag mer eller mindre upprepar mig från vad jag precis skrev i ettans recension för att på så sätt slippa hitta på nya saker å säga om filmerna). Inte bara en uppföljare utan även en sorts remake av ettan. Bara en sån sak hahahahaha!
/Surskägget

Darkman (1990)
@@@
Serietidningsaction. Liam Neeson är forskaren som efter att ha upptäckt hur man framställer syntetisk hud själv blir sönderbränd av skurkar. När alla tror att han är död så söker han hämnd som den deformerade Darkman, utklädd i masker han bygger av huden han själv uppfunnit. Helt ok rulle som tidigt påvisade att Raimi även gillade sina serietidningar och superhjältar. Har tappat en del och känns inte alls lika fräsch som den gjorde när man kom ut från biografen för tjugo år sedan och dansade flamenco i sugar rush utanför Svea biograf.
/Vrångmannen

@@@
Väldigt mörk superhjälterulle som kändes jävligt cool då men som tappat lite med åren precis som Vrångis skriver. Har tänkt se om den här flera gånger senaste året. Kanske dags att ta tag i det.
/Surskägget

Army of Darkness: Evil Dead III (1992)
@@@+
Hehehe här har man satsat på ”high adventure” istället för skräck då Ash (Campbell) genom en slags portal förflyttats tillbaka till medeltiden (om du undrar så se Evil Dead II NU!). Han hjälper, efter mycket tjat, befolkningen där att besegra diverse demoner, djävlar och till slut de dödas armé. Till sin hjälp har han världens största egotripp, en motorsåg till arm, en avsågad hagelbössa och ca 500 one-liners hahaha! Det här är busigt ok med en Bruce Campbell i toppform. Samtidigt en liten besvikelse ändå för den kunde ha blivit så mycket mer. Istället för en värdig avslutning av skräcktrilogin får vi ett underhållande och lättglömt äventyr med vår favorit till anti-hjälte. Kuriosa. Universal Pictures tvingade Sam Raimi att gå tillbaka in i produktion igen då de bl.a inte gillade slutet. Filmen finns alltså att hitta med två olika slut (även om det sista slutet som filmades är det ”riktiga”). Man kunde tro att detta skulle uppröra Raimi men istället sa han såhär: ”Actually, I kind of like the fact that there are two endings, that in one alternate universe Ash is screwed, and in another universe he's some cheesy hero”. Tsk tsk. Regissörer.
/Vrångmannen

@@@@
Kom igen! Det här är en klockren fyra för fan. Bara att de snor repliker från The Day The Earth Stood Still (originalet från 1951 och inte Keanu Reeves usla remake) är värt minst en fyra. Släng sen in tokaction och en Campbell i toppform med fler oneliners på en minut än Arnie haft i sin karriär hahahaha! Kör kör kör!
/Surskägget

The Quick and the Dead (1995)
@@@
Snabb western med mycket pang pang. En främling (Sharon Stone) rider in i den dammiga lilla staden där Gene Hackman styr med järnhand och anmäler sig till gunslinger turneringen. Hon är ute efter hämnd. Russel Crowe blir kär i henne och hon blir kompis med en ung Leonardo DiCaprio. Underhållande, klyschigt och lättglömt. Definitivt en mellanrulle av Raimi utan att för den skull vara dålig. Se Surskäggets recension av den här.
/Vrångmannen

A Simple Plan (1998)
@@@
Två bröder (Billy Bob Thornton och Bill Paxton) och deras polare hittar fyra miljoner dollar i en cockpit på ett kraschat plan. De bestämmer sig för att vänta och behålla pengarna om ingen hör av sig om dem. Plötsligt dras de in i en värld av svek och ond bråd död. Schysst standardthriller med en del spänning och bra skådisar. Man har aldrig tråkigt men har sett det förr.
/Vrångmannen

@@
Glömde man inte bort den här sekunden efter att man såg den? Jo. Väldigt standard och lite småsegt.
/Surskägget

The Gift (1999)
@@@@-
Gillar det här rysardramat från södern. Cate Blanchett spelar en synsk kvinna som blir tillfrågad att ”hitta” en ung societetskvinna (Katie Holmes) som har försvunnit spårlöst. Skönt knäppa karaktärer, spännande mordhistoria med övernaturlig stämning och perfekt tempo gör The Gift till en liten pärla även om den filmiska stilen inte avslöjar att Raimi står bakom kameran. Billy Bob Thornton var med och skrev manuset och han borde väl veta allt om hustrumisshandel och tandlösa södern.
/Vrångmannen

@@@+
Här blir det ganska spännande ett bra tag, men även lite segt på sina håll å kanter. Stort plus dock för att Katie Holmes insåg var skåpet skulle stå och flashade tuttarna.
/Surskägget

Spider-Man (2002)
@@@@
Peter Parker (Tobey Maguire) blir biten av en superspindel och blir Spindelmannen. Han slåss mot Gröna Trollet (Willem Dafoe) och pussas med Mary Jane Watson (Kirsten Dunst).
/Vrångmannen

@@@@
Spider-Man, Spider-Man, does whatever a spider can. Sågs två gånger på bio. Min favvohjälte (delad plats med Batman och Wolverine ska väl tilläggas) fick äntligen en riktig film (nej teverullarna från 70-talet räknas inte) efter flera år i development hell.
/Surskägget

Spider-Man 2 (2004)
@@@@
Spindelmannen slåss mot Doktor Octopus (Alfred Molina) och blir tillsammans med Mary Jane.
/Vrångmannen

@@@@
Mer av den goda varan. Raimi bjussar på kameraåkningar och skurkar med fler dimensioner än "jag-skurk-mig-ond". Lysande.
/Surskägget

Spider-Man 3 (2007)
@@@
Spindelmannen slåss mot Sandman (Thomas Haden Church), Venom (Topher Grace) och nya Gröna Trollet (James Franco) som sen gör en kovändning och hjälper Spindelmannen att spöa de två förstnämnda dårarna.
/Vrångmannen

@@@@
Trots vissa konstigheter (den där dansscenen är lite märklig alltså, varför varför varför) så är det här fortfarande a romper and a stomper av rang. Venom! Alla Spideyfans gillar ju sin Venom. Trist bara att Lizard aldrig fick göra entré när vi trots allt har den enarmade professorn som Parkers lärare. Och Black Cat. Hade Raimi gjort fyran hade vi fått vår Black Cat (granntjejen till Parker ju!). Bra skit. Och som vanligt en skurk (Sandman) med fler dimensioner än bara "jag-ond-mig-krossa".
/Surskägget

Drag Me to Hell (2009)
@@@
Se min recension här.
/Vrångmannen

Julkalendern 6 dec: Cameron Crowe

2011-12-06T21:10:00.005+01:00

Sjukt begåvade musikjournalisten (redan när han var 15 skrev han för Rolling Stone) Cameron Crowe sadlade om och blev manusförfattare och regissör. Få förunnat att klara av det hoppet så naturligt och skickligt som Crowe lyckats med. Här har vi en kille som inte har bråttom mellan filmerna utan gärna låter det går fyra, fem år mellan dem. Istället satsas det (med få undantag) på kvalitet och bra, välskrivna manus. Liksom Tarantino är Crowe lite av en expert på att skapa dialog som känns väldigt äkta och naturlig. Samma sak med karaktärerna, Crowe lyckas gång på gång skapa mänskliga karaktärer som är minnesvärda just för att de inte är alltigenom goda eller onda utan för att de är som människor är mest, både och. Han gillar att göra filmer om kärlek och han gör det utan att halka in i romcomklichéerna.

Say Anything… (1989)
@@@
Efter lite sköna manus (Fast Times At Ridgemont High bl a) gav sig Cameron på allvar in i filmbranschen och regisserade John Cusack som kärlekskrank tonåring. Den klassiska scenen när Cusack står i trenchcoat och håller en bandspelare högt över huvudet är inget mindre än…öh…klassisk. Det Crowe så väl lyckas med här (liksom i de flesta av sina rullar) är att han tar klichéstorys som denna (high schoolkille är kär i tjej och gör allt för att hon ska vilja ha honom) och tvättar bort klichéerna med lite nya fräscha infallsvinklar som ändå på sätt och vis är kliché. Utan att vara det. Typ. En schysst rulle som saknar det där lilla extra men som ändå visade att det fanns mycket potential i herr Crowe.
/Surskägget

@@@@
Chocken! Trodde helt klart att den här låg på Surskäggets topp tio och att han bjussat på en femma i betyg hehehe. Jag tycker den är skitbra och den zick zackar mellan klichéerna och samtidigt plockar upp en och annan där det funkar. Riktigt fin kärlekshistoria, bra musik och bitvis mycket mycket rolig. Tummen upp från herr Vrångis som plötsligt blev sugen på att se den här rullen igen och mysa lite, för den där tiden får man aldrig tillbaka ååååååååh!
/Vrångmannen

Singles (1992)
@@@
Som gammal musikjournalist var det kanske inte så konstigt att Crowe lät sin nästa film utspela sig i Seattle där grungevågen härjade. Crowe hade länge följt i princip alla av banden som blev stora senare och passar naturligtvis på att skapa ett soundtrack som vibrerar av eran (med en av Pearl Jams absolut bästa låtar på t ex). Återigen är det kärleken som ligger som grundstory när vi får följa Matt Dillon i lumberjackskjorta (hahahahaha) och Bridget Fonda på jakt efter karriär och kärlek. Karaktärerna rör sig till stor del i musikerkretsar och alla vill bli the next big thing, något som naturligtvis inte alltid är så enkelt. Crowe rör sig vant i miljöerna och det märks att han bott många år i staden och verkligen lärt känna kulturen och musiken där. Också ett klockrent tidsdokument om hur knasigt grungebanden klädde sig.
/Surskägget

@@@@
Romantik, humor, grym musik och en rätt kärleksfull skildring av staden Seattle och grungescenen. Såg om den för något år sedan och tycker den håller jävligt bra trots nästan 20 år på nacken. Woody Allen åt upp sin gamla hatt och slängde Annie Hall, ja
självaste Annie Hall, i Hudsonfloden innan han klättrade upp i ett torn med ett snipergevär. Så bra är den.
/Vrångmannen

Jerry Maguire (1996)
@@@@@
“Show me the mooooooooneeeeeeeeey!” Att Tom Cruise inte fick en Oscar för den här rollen är skam på torra land. Att Cuba Gooding Jr aldrig varit i närheten av en lika bra prestation som efter birollsOscaren han fick för den här är också skam på torra land (snubben pissar bort sin talang på skitfilmer som går direkt till dvd, byt manager för fan!). Som vanligt med Crowe är det jakten på kärleken som är fokus och aldrig har väl hjärta/smärta och sann kärlek berättats så här jävla bra. ”You had me at hello” är en annan modern klassisk replik som knappast gått någon förbi. Renée Zellweger blev ett namn att räkna med (och pissade sen bort sin talang på Bridget Gud Vad Uselt Jones) och kemin henne å Tompan mellan är filmmagi. Smyg in Bruce Springsteens ”Secret Garden” och ett av The Big Man Clarence Clemmons (R.I.P.) bästa saxonfonsolon och man blir kär direkt. Den här måste jag se om direkt!
/Surskägget

@@@@@
Jag har inget mer att tillägga. Superfavorit i genren och fucking awesome TROTS Tom Cruise... (hehehe där höll Skägget på att ramla ur stolen).
/Vrångmannen

Almost Famous (2000)
@@@@@
Det finns två versioner, bioversionen och en director’s cut som är ca 45 minuter längre. Det är den sistnämnda jag utgår ifrån när jag sätter femman. Bioversionen tappade en hel del känsla och stämning när 45 minuter hamnade på klippgolvet och får ”bara” @@@@. Det här är till stor del baserat på Crowes liv när han som femtonåring började skriva för Rolling Stone Magazine och hamnade mitt i smeten på turnéer med diverse mer eller mindre diviga rockband. Crowe lyckas verkligen få i princip alla skådisar att prestera på högvarv, från Patrick Fugit i rollen som unge Crowe till Billy Crudup som den plågade artisten i det påhittade bandet Stillwater. Även Jason Lee, Fairuza Balk, Zooey Deschanel, Frances McDormand, Anna Paquin och Phillip Seymour Hoffman levererar stort men det är Kate Hudson i rollen som übergroupien Penny Lane som krossar allt. Hon är smart, snygg, charmig, sexig, rolig, fånig, trasig, kärleksfull, kärlekstörstande, givmild och egotrippad och bara ÄR karaktären så jävla hårt att man blir kär i henne direkt. Det här är kort och gott hennes livs roll (nu gör hon väl mest romcoms mot Matthew McConaughey). Skitbra musik, härligt levande karaktärer och en välförtjänt Oscar för Bästa Manus. Så mycket hjärta som den här filmen bjussar på borde nästan vara förbjudet. Hatten av mr Crowe.
/Surskägget

@@@
Har bara sett bioversionen och tycker den är helt ok men ett litet kliv ner för Cameron Crowe. Jag tyckte att Almost Famous hade en massa potential som aldrig riktigt utforskades. Nu blir jag sugen på att se den längre versionen som regissören själv klippt ihop. Då kanske betyget blir snäppet bättre för det finns verkligen en riktigt bra film här någonstans även om den versionen jag sett inte är att fnysa på direkt.
/Vrångmannen

Vanilla Sky (2001)
@@
Andra samarbetet med Cruise blir tyvärr inte mer än en knappt halvintressant fotnot. Baserad på en spansk rulle (betydligt bättre) nästan bildruta för bildruta om en snubbe (Cruise) som efter en bilolycka skadat ansiktet svårt och nu måste försöka anpassa sig till en värld som alltid kommer stirra på honom på grund av hur ärrad och hemsk han ser ut (innan olyckan var han sjukt rik, sjukt framgångsrik och sjukt snygg). Han får psykologhjälp för att lära sig hantera detta men ju mer vi kliver in i hans värld desto mer inser vi att det är nånting som inte riktigt stämmer. Det blir lite David Lynchstämning ett tag utan att det blir riktigt så skruvat innan det lite sakta rinner ut i sanden. Det här är en rulle som inte passar Crowe alls. Lynch hade faktiskt var mer lämpad som regissör. Det är lite skumt, saker och ting är inte vad de verkar, men Crowe vet inte riktigt vad han ska göra av materialet. Skådisarna levererar bra, men den där speciella magin från tidigare Crowefilmer saknas. Som sagt, inte hans typ av film så inte så konstigt att det inte funkade. Se hellre spanska originalet Abre Los Ojos.
/Surskägget

@@@
Schysst stämning och hopplöst romantisk så det skär i hjärtat men går lite på tomgång och känns helt klart som fel film för Cameron Crowe även om han också måste få utforska andra genrer naturligtvis. Hyfsat ändå men som Skägget säger, se Abre Los Ojos om ni är ute efter lite romantiskt sci-fi/drama. För det är man ju ofta hahaha!
/Vrångmannen

Elizabethtown (2005)
@
Crowe tappar alla begrepp. Legolas (ja Orlando Bloom alltså) hamnar i byhåla där han blir kär i Mary-Jane Watson (ja Kirsten Dunst alltså). Alla klassiska Croweingredienser finns här, men det är så trist och tråkigt och ointressant att jag knappt kommer ihåg den här filmen överhuvudtaget. Usch!
/Surskägget

Pearl Jam Twenty (2011)
@@@@
Man ska nog vara ett Pearl Jamfan om man verkligen ska uppskatta den här filmen, eller åtminstone ett rejält musikfan. Som jag skrev tidigare bodde Crowe i Seattle precis innan grungen exploderade och han intervjuade och filmade redan då mängder av de som senare kom att bli superstjärnor, bl a just Pearl Jam. Till skillnad från i princip alla andra band från den eran har Pearl Jam stretat på utan avbrott i tjugo års tid och släppt skivor med jämna mellanrum medan andra band gett upp, splittrats eller bara försvunnit. Större delen av filmen koncentrerar sig på tiden innan Pearl Jam blev megastjärnor samt den första skivan. Resterande plattor svischar förbi som hastigast vilket också säger en del om Pearl Jam som band. Visst har de släppt mer eller mindre bra skivor hela tiden (självbetitlade plattan från 2006 var t ex hur grym som helst) men det är ändå debuten ”Ten” och uppföljaren ”vs” som sticker ut och som har de där kanonlåtarna som sedan bara sticker upp här och där på resterande skivor. Trots det har de levererat live år efter år och uppvisat ett stort artistiskt patos (bl a genom att vägra sälja konsertbiljetter via TicketMaster som Pearl Jam upplevde tog alldeles för mycket betalt av kidsen). En intressant inblick i ett välkänt men samtidigt anonymt band.
/Surskägget

@@@@@
Den bästa dokumentären om det BÄSTA bandet någonsin. Duckar inte för det jobbiga och svarar på många frågor man varit nyfiken över under alla år. Det enda dåliga är att speltiden skulle vara dubbel. DUBBEL!
/Vrångmannen

Julkalendern 5 dec: Sam Mendes

2011-12-05T16:51:00.009+01:00

Brittisk teaterregissör som även tog kritikerrosat kliv över till filmens värld. Gifte sig och skilde sig med Kate ”vart är du i mitt hela liv?” Winslet och är nu aktuell som regissör av nya Bondfilmen Skyfall, där Daniel Craig än en gång dyker upp som 007. Man kan tycka att Sam Mendes kanske känns lite för seriös som Bondregissör. Han har ju inte bjussat på någon action i sina filmer direkt och verkar inte vara så intresserad av att det smäller. I Road to Perdition med Tom Hanks tog han en t.ex en actionspäckad förlaga och plockade i stort sett bort allt pang pang för att koncentrera sig på dramat (mer om detta längre ner). Samtidigt kanske Mendes kan tillföra lite schysst tyngd till vår favoritspion, alternativt så är han så svältfödd på kul efter alla draman så det kommer att smälla som satan i nya Bond. Den som lever får se. Hans filmstall är till dags datum skralt men gediget. Kvalitet framför kvantitet verkara vara mottot. Här är våra två cents om hans alster. De vi har sett i alla fall.

American Beauty (1999)
@@@@
Stor kritiker och publiksuccé, plockade hem flera Oscars bl.a för bästa film, regi, manus och foto. Om ni undrade varför vi överhuvudtaget har med Sam Mendes i julkalendern så kan ni alltså sluta med det nu. Lester Burnham (Kevin Spacey, fick även han en Oscar för detta porträtt) är en medelålders man som genomgår en kris. Han vill vara ung på nytt och börjar plötsligt skita i allt ansvar en vuxen man ska ha. Upp på allt så får han en ohälsosam attraktion till sin tonårsdotters kompis. Svart humor blandat med skämssituationer och gnistrande vardagsdrama. American Beauty skulle ha varit klockren som pjäs men blev istället en ännu bättre film.
/Vrångmannen

@@@@
Så jävla nära komplett mästerverk man kan komma meeeeeeen det finns ett par karaktärer (tänker på snubben som filmar påsar i vinden) som känns lite väl kliché och artsy fartsy för att det ska gå hem hundraprocentigt hos det här gamla skägget. Spacey är som Vrångis säger fantastisk i sin roll som kåt och uttråkad äkta make, Annette Benning lysande som uttråkad äkta maka och Mena Suvari visade att hon kunde mer än käka amerikansk paj (trots att hon aldrig äter paj i American Pie!). Makalöst bra och ser jag den en dag när jag är på rätt humör blir det en femma!
/Surskägget

Road to Perdition (2002)
@@@+
Snyggt så man nästan blir sjuk. 1930-talet bland gangsters. Michael Sullivans (Tom Hanks) fru och ena son blir mördade av det gangstergäng som han jobbar för. Han tar sin andra son och ger sig ut på vägarna för att skydda sin son och samtidigt hämnas. Paul Newmans sista långfilm och han gör ett starkt porträtt av en bitter gammal gangsterboss som är säker på att han ska hamna i helvetet. Bra film men jag kan inte komma över det faktum att man tagit en ännu bättre källa, i det här fallet en graphic novel av Max Allan Collins, och skalat bort mycket av det smarriga dunderaction om den innehåller. Många tyckte att John Woo (The Killer, Hard Boiled, Face/Off) kanske hade varit en bättre regissör för det här projektet när det begav sig. Nåväl, Mendes gjorde ett snyggt vemodigt gangsterdrama istället. C’est la vie tydligen.
/Vrångmannen

@@@@
Riktigt snyggt, om än lite innehållslöst. Basically en typisk nu-jävlars-ska-det-hämnas-rulle där Tom Hanks lite lönnfet glider runt och är svårmodig medan han har ihjäl folk. Håller med om att lite tuffare action inte hade skadat, samtidigt är det inte ofta man får så här välspelade karaktärsdrivna actiondraman så man ska knappast gnälla. Newman också riktigt bra. Annorlunda och tänkvärd, dessutom känns det som att den är rätt underskattad och bör ses om å det snaraste!
/Surskägget

Jarhead (2005)
@@@@
Jake Gyllehaal är lysande som den förvirrade soldaten som nykläckt skickas iväg till Kuwait för att slåss mot Irak i böran av 90-talet. Filmen koncentrerar sig mer på all dötid soldaterna har där ute i öknen än själva striderna (faktum är att Jake och hans kompani knappt ser nån strid alls) och vi får möta ett hyfsat stort och personligt galleri av karaktärer (känns det igen från andra Mendesfilmer anyone?). Filmen bygger på boken med samma namn, skriven av en kille som var med där borta på riktigt. Skulle vara intressant att läsa boken, då den förmodligen går än djupare på händelseförloppet och på männen och kvinnorna som tjänstgjorde. En del kan säkert tycka att Jarhead är lite långsam, men faktum är att trots att det inte händer nånting så händer det egentligen väldigt mycket.
/Surskägget

Revolutionary Road (2008)
@@@@
Mycket bra drama med Kate ”vart?” Winslet och Leonardo DiCaprio. Folk som längtat att få se dem i något magiskt romantiskt igen efter Titanic satte nog popcornen i vrångstrupen. Det här är en nattsvart historia om ett äktenskap under 1950-talet som efter en lycklig start sakta men säkert sjunker längre och längre ner i kvicksanden. Lysande skådespeleri och skönt vågat på alla håll och kanter. Ni kan läsa Surskäggets recension av rullen här.
/Vrångmannen

Julkalendern 4 dec: Quentin Tarantino

2011-12-04T13:00:00.006+01:00

Filmnördarnas filmnörd och tillika fotfetischisten Quentin Tarantino jobbade på videobutik där han slukade alla filmer som fanns och några till samtidigt som han drömde om ett liv som regissör. Han skrev ett manus han ville regissera, True Romance, men fick inte ihop pengarna och sålde det till Hollywood istället. Nästa manus han skrev var istället Natural Born Killers som i hans version var en betydligt mer lågbudgetfilm. Återigen fick han inte ihop pengarna och sålde det istället. Då bestämde han sig för att skriva nåt som skulle vara så billigt att han kunde få ihop pengarna och lo and behold Reservoir Dogs så dagens ljus. Tarantino är främst känd för att röra sig bland gangsters och att skruva till tidsramarna genom att hoppa lite fram och tillbaka istället för att berätta storyn linjärt. Han är också känd för sin fantastiska dialog, sina välskrivna karaktärer och sin blandning av ultravåld, humor och drama. Snubben är helt klart en av mina absoluta favoritregissörer och som ni kommer se av mängden fyror och femmor här nere levererar han jämnt - nästan i alla fall.

Reservoir Dogs (1992)

@@@@@
Vilken debut! Första gången jag såg den satt jag på helspänn hela filmen och väntade bara på att skurkarna skulle upptäcka att Tim Roth var under coversnut. Det gjorde liksom fysiskt ont för att man var så orolig att de skulle komma på honom. Öppningsscenen där Steve Buscemi vägrar betala dricks är klockren. Harvey Keitel levererar en av sitt livs roller, liksom Michael Madsen som satte en ny standard för elaka filmskurkar. Uppgörelsen i slutet är så spännande att man nästan svimmar. Och dialogen är förstås suverän hela vägen.
/Surskägget

@@@@

Pang på rödbetan. Vilken dunderdebut!

/Vrångmannen

Pulp Fiction (1994)
@@@@@
Att kunna prestera snäppet bättre än mästerliga debuten är få förunnat. Många gånger blir det för mycket press och tryck när nummer två ska levereras att det knyter sig och nåt halvdant kommer ut. Inte för Tarantino dock. Levande karaktärer, skruvade situationer, mästerlig dialog, fantastiska scener och mängder med repliker och tillfällen i filmen som blev klassiker över en natt. När Christopher Walken kliver in och berättar hur han haft en klocka uppkörd i röven håller man andan för att det är så spännande. När Bruce Willis är tillfångatagen av galna våldtäktsmördare kräks man nästan av ren ångest för hans karaktär. Det finns inga fel i den här filmen. Allt är perfekt in i minsta detalj. Hatten av för herr Tarantino.
/Surskägget

@@@@

Pratfilm. Var inte alls imponerad av den när den kom och tyckte alla "hajpare" skulle hålla käften. Har ju sett om den några gånger sen dess och tycker den är bättre idag. Inget mästerverk men en riktigt bra film.

/Vrångmannen

Four Rooms (1995)
@@@
Långfilm bestående av fyra kortfilmer av fyra olika regissörer bl a Tarantino och vapendragaren Robert Rodriguez. Tarantinos lilla kortfilm är en ganska enkel historia som är baserad på en gammal teveserie producerad av Hitchcock. Underhållande om än lite banal och tillhör inte det mest minnesvärda som kommit från Tarantino. Betyget är för hela filmen och inte bara Tarantinos del.
/Surskägget

@@@

Mitt betyg är också för hela filmen. Underhållande med en skönt galen Tim Roth som hotellreceptionisten som kutar omkring och knyter ihop historierna.

/Vrångmannen

Jackie Brown (1997)
@@@@
Folk brukar dissa den här och jag förstår inte varför. Vi får samma mix av udda men trovärdiga karaktärer, småtjyvar och banditer där det går bra för somliga och riktigt illa för andra och en story som har sina egna små kringelikrokar innan eftertexterna rullar. Kanske är det för att man jämförde med Pulp Fiction och visst, då blir de flesta filmer rätt dåliga, men sett som en egen helhet tycker jag Jackie Brown är en riktig kanonfilm. Det är spännande och underhållande, brutalt blodigt och knäppt komiskt med klockren dialog. Vad finns att inte gilla?
/Surskägget

@@@

Det är väl inget blod alls i den här vad jag minns? Inte alls så mycket våld alltså men rak underhållning med schyssta skådisar och grymt soundtrack.

/Vrångmannen

Kill Bill Vol 1 (2003)
@@@@
Efter Jackie Brown tog Tarantino ett par sabbatsår. Sex stycken närmare bestämt. Till stor del för att vänta in Uma Thurman som var inne i en period av barnafödande och skilsmässor och som han specialskrivit Kill Bill för. När Kill Bill väl släpptes var förväntningarna skyhöga och visst lyckades den gode Tarantino leverera igen. En på papper enkel historia om en kvinna som ska hämnas på det gäng som dödade henne (ja, de trodde det i alla fall, men hon överlevde ju) blir i Tarantinos händer en blodig historia som på sina ställen påminner lite om en sorts våldsam balett. Gangsterfilm blandas med samurajfilm blandas med amerikansk b-film blandas med manga. Tarantino rör om i grytan rejält och bjussar på en riktigt cool rulle, en av de snyggaste han gjort.
/Surskägget

@@@@

Precis just så!

/Vrångmannen

Kill Bill Vol 2 (2004)
@@@@
Och i volym två (inte del två, det här är egentligen en långfilm som delades upp på två för att den ansågs för lång för bio annars) fortsätter Tarantino på sin inslagna väg. Vi får en jäkligt cool slagsmålsscen mellan Uma och Darryl Hannah, och Michael Madsen visar än en gång prov på vilken elak skurk han kan porträttera när han är på det humöret.
/Surskägget

@@@@

Instämmer!

/Vrångmannen

Death Proof (2007)
@
Fy fan. Stinket. Tarantino bestämde sig för att göra en grindhouserulle som om det vore 1971 och han hade 25 dollar på fickan. Den är så autentisk att det bara är mobiltelefonerna som avslöjar att den är nyinspelad (och skådisarna förstås, Rosario Dawson gjorde inga filmer 1971 inte). Tarantino pepprar på som vanligt med en dialog som känns väldigt naturlig. Däremot känns den inte lika äkta längre. Det beror på att det är fyra tjejer som sitter och snackar som fyra tuffa gangsters från Reservoir Dogs när de egentligen jobbar inom media. Känns lite sådär. Sin vana trogen låter Tarantino filmen rulla ganska långsamt fram, han satsar mer på karaktärer än handling. Det underliga är att när vi väl börjar lära känna dessa fyra tjejer efter 45 minuter typ så dödar han dem och introducerar fyra helt nya tjejer utan anknytning till de fyra första. Filmen börjar i princip om. Sen är det en schysst biljakt och sen är filmen slut. Jag är ledsen. That shit don't fly. En b-film är en b-film även om det är Tarantino som gjort den. Och det här är en b-film. Tröttsam och tråkig smörja. Man kan väl säga som så att det här är så dåligt att jag fortfarande har svårt att förlåta honom trots att han innan denna pissfilm bara bjussat på riktigt bra prylar. Usch vilket slöseri med talang, tid och pengar.
/Surskägget

En stor gäspning och sista akten där tjejerna vänder på klacken och tar upp jakten på galningen är det enda med lite klös i. Det är då tyvärr redan för sent för lågan av mitt intresse har dött för länge sen.

/Vrångmannen

Inglourious Basterds (2009)
@@@@@
Ännu ett mästerverk och plötsligt är han förlåten igen. Se min recension av den här.
/Surskägget

@@@@

Min lite finare recension ser ni högtidligt här.

/Vrångmannen

Julkalendern 3 dec: David Lynch

2011-12-03T15:47:00.019+01:00

Filmskapare tillika allkonstnär. Utmanar sinnet. Så ”galen” att det blir bra (för det mesta i alla fall). David Lynch har en tendens att låta mig som åskådare ofta sitta som ett jävla frågetecken men ändå gilla det jag ser. Återkommande teman är droppande vatten, mörka motorvägar, galna blickar och femme fatales. Musik är också viktigt och Lynch är expert på att välja rätt låtar till rätt stämning. Han har för övrigt precis släppt en rätt schysst popplatta som heter ”Crazy Clown Time” (hahaha!). Vill du läsa mer om David Lynch så gör du det med bravur på hans egen sida här. Jag har med flit hoppat över hela Twin Peaksgrejen, som jag ÄLSKAR, eftersom det producerades för teve. Jag vet, det finns en långfilm också. Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Den får en skön @@@ i betyg och jag höll på att skita på mig en gång av ren terror när jag såg filmen. Bob är fan otäckast av alla. Punkt.

Eraserhead (1977)
@@@@
”………………”.
Det blir inte bisarrare än såhär. Surrealistiskt, obehagligt och stämningsfullt. Jag minns den som ett litet konststycke som fastnade i mig länge när det begav sig. Behöver absolut se om den igen men jag tvivlar inte på mitt betyg. Lynch gjorde denna i svart-vitt för en spottstyver och stod för manus, regi, klippning och musik. Film som inte är film som är film som inte är det. Jack Nance som spelar huvudrollen (i en galen frissa som nu är Lynch egna trademark på hjässan) kom att dyka upp i många av regissörens produktioner under åren. Mycket störande och mycket bra om det här är din grej.
/Vrångmannen

Elefantmannen (1980)
@@@@
”I am not an animal! I am a human being!”
Svart-vitt igen. Tydligen baserad på en sann historia där en framgångsrik kirurg (Anthony Hopkins) i London på 1800-talet räddar en väldigt deformerad man (John Hurt) från en Viktoriansk cirkus där de använt honom som ett monster att titta på mot betalning. En vänskap uppstår mellan de två männen och det missbildade yttret på den så kallade Elefantmannen är raka motsatsen mot hans vackra och intelligenta inre. Jag är en blödig jävel så jag skäms inte när jag berättar att jag har gråtit flera gånger till denna rulle. Suveräna skådespelare och engagerande historia. Elefantmannen blev en publik och kritikersuccé och även om det är ett flott hantverk så syns det väldigt lite av Lynch sköna tokerier i denna.
/Vrångmannen

Dune (1984)
@@
”He who controls the spice, controls the universe!”.
Stjärnornas Krig för skitvuxna? Baserad på Frank Herberts science fictionroman med samma namn. Rörig film med viss charm som blev en publik- och kritikerflopp. Första samarbetet med Kyle (Agent Cooper i Twin Peaks) MacLachlan. Sting är ju med också. Sting. Stingaling ling. Hahaha Sting..
/Vrångmannen

@@

Det här borde blivit skitbra. Boken är fantastisk, en av de mest levande sci-fivärldar som skapats nånsin med klockren filosofi och trovärdiga folkslag. Tyvärr plockar filmen inte upp nånting av det. Det blir nåt halvdant av det och jag känner mig nästan snäll nu när jag ger den en tvåa i betyg men å andra sidan får vi se Sting dansa runt i den fånigaste frisyren nånsin hahahahahaha!
/Surskägget

Blue Velvet (1986)
@@@+
“I’ll send you straight to hell, fucker!”.
Den unge mannen Jeffrey (Kyle MacLachlan) hittar ett öra på ett fält och börjar själv undersöka vad som hänt. Han hamnar snart i famnen på vackra och hemlighetsfulla Dorothy (Isabella Rossellini) och det slår gnistor. Han dras motvilligt allt djupare ner i ett mörkt och sadistiskt träsk bland gangsters och mördare. Dennis Hopper är för övrigt galet farlig i den här stilfulla och hyggliga noir-thrillern. Skruvat till max men spännande.
/Vrångmannen

@
Men Guuuuuud skräpet. Hopper glider runt och är å galen för han andas syrgas buhuhu. Det ska vara lite sadotufft och lack å läder å VEM BRYR SIG FÖR ALLA TAPPADE INTRESSET EFTER FEM SEKUNDER!!! Sjukt överskattad rulle som inte förtjänar nåt som helst av all den hype den får gång på gång. Ful är den också. Yeah I said it!
/Surskägget

Wild at Heart (1990)
@@@@
“This whole world's wild at heart and weird on top!”.
Hahaha hittade den här sammanfattningen om filmen: “Young lovers Sailor and Lula run from the variety of weirdos that Lula's mom has hired to kill Sailor.”. Klockrent. Lägg också till de ständiga vinkningarna till Trollkarlen från Oz och att Nicholas Cage gör sin Elvis Presley imitation i ormskinnsjacka (hans karaktär gillar också Elvis) så har vi förenklat förklarat rullen. Det här är riktigt bra. Lynchskruvat, våldsamt, roligt och utmanande. Vi får inte glömma Laura Dern som Lulu (hon var även med i Blue Velvet). Plågad av sitt förflutna och vill bara bli älskad. Nu ser vi om den här igen hörni?
/Vrångmannen

@@@
Mnja, mnjo, jooo nu börjar det arta sig för herr Lynch. Cage spelar visserligen över i sin Elvisimitation så hårt att Depps överspel i samtliga Tim Burtonrullar känns återhållsamt i jämförelse, men det är ju helt klart en del av charmen. Ibland känns det som att Lynch knäppar till det bara för att han är han och då ska det vara knäppt istället för att bara koncentrera sig på grundstoryn som faktiskt är riktigt bra. Men visst, det var ganska länge sen jag såg den och det kanske är så att ett snäpp till på betyget halkar dit när vi ser om den jag å Vrångis.
/Surskägget

Lost Highway (1997)
@@@@
”Funny how secrets travel...”
Kanske det mest skruvade jag har sett i mitt liv. Vad vill karln med detta?! En saxofonist (Bill Pullman) blir anklagad för sin frus (Patricia Arquette) död. Hamnar i finkan men förvandlas till en annan yngre man (Balthazar Getty), blir frisläppt och fortsätter leva sitt liv i hans brallor?! JEBUS! Vi har våra gangsters, vi har otrohet, mord, sjuk stämning och så dyker Robert ”Baretta” Blake upp med vitt ansikte och är sådär genuint obehaglig som han förmodligen är i verkliga livet. Jag fattar faktiskt väldigt lite och har tvingats läsa en del om vad andra människor tycker filmen handlar om samt provocerats till att tänka helt själv. Det är hemskt. Att tänka själv. Filmen är skitbra och jag fattar inte varför och därför blir den bättre.
/Vrångmannen

@@@@
Det här är fantastiskt. Läskigt och skumt och fasansfullt och märkligt och besynnerligt och fascinerande och intressant och alldeles, alldeles underbart.
/Surskägget

Mullholland Drive (2001)
@@@@
” It is all an illusion..”
Jag tar tillbaka det jag sade innan. DET HÄR är det mest skruvade jag sett i hela mitt liv. En kvinna (Laura Harring) som slagit i huvudet i en trafikolycka och tappat minnet får hjälp av en skådespelerska (Naomi Watts) att lösa fallet om vem hon är, vad som hänt henne och varför. Tycker man hade rätt bra koll på rullen en bit in och man satt hela tiden på spänn att Lynch skulle tka till det. Plötsligt gjorde han det och man blir provocerad till att tänka själv igen. Analysen blir ens egen och därmed blir den inre dialogen vad filmen handlar om. Precis som med Lost Highway. Lynch sitter självklart någonstans och skrattar åt förvirringen han skapat (ååååååh!) men samtidigt har han gjort ytterligare en film som du själv ”målar” medan du tittar. En film som du repeterar om och om igen i ditt huvud för du vill så gärna att allt ska vara tillrättalagt, men det går inte. Briljant./Vrångmannen

@
Nä stopp å belägg, här trampade Lynch rakt i hundbajset på trottoaren. Bara för att en film är lite märklig och har turer fram å tillbaka som man inte på rak arm fattar betyder inte att filmen blir bra. Stämningen och känslan från Lost Highway är som bortblåst och många sekvenser i filmen känns inslängda enbart för att förvirra och lura tittarna åt ett annat håll och för att upprätthålla myten av att "Lynch är ett knasigt geni". Större delen av filmen är rent ut sagt aptråkig och man sitter och sneglar på klockan och hoppas att nåt intressant ska hända. Återigen kan man jämföra med Lost Highway som också är skitskum och utan linjär berättarteknik men där varje scen i sig är intressant. Här blir det bara pannkaka och alla killar minns bara den lesbiska scenen mellan Naomi Watts och Laura Harring och ger filmen en fyra bara därför.
/Surskägget

Inland Empire (2006)
@@@
”Some men change. Well, they don't change - they reveal. They reveal themselves over time, you know?”
Sorry Lynch. Filmen är precis så skruvad som man har väntat sig från dig men varför byta den fina celluloiden mot digitala kameror (fotot blir fult!) och varför tre timmar lång?! En skådespelerska (Laura Dern) börjar bli mer och mer som den karaktär hon porträtterar i en film och plötsligt börjar allt spåra ur. Inland Empire är bitvis riktigt obehaglig och spännande. Man fattar som vanligt knappt hälften och det finns en scen i filmen som nästan skrämde ihjäl mig. Jag lovar. Det var ambulansdags nästan. Om jag säger ”Clownface” så fattar ni som sett filmen vad jag menar och ni som inte sett den kommer inte fatta förrän det är försent hehehe! Sevärt men på tok för långt. Betyget hade klart hoppat upp ett snäpp om man kapat bort 30-40 minuter.
/Vrångmannen

Julkalendern 2 dec: Steven Spielberg

2011-12-02T13:30:00.005+01:00

Han är världens kanske mest kände regissör som bjussat på storslagna succéer. Gillas av både kritiker och publik vilket är en ovanlig kombo. Dessutom lyckas han hoppa mellan specialeffektsladdade actionstänkare och lågmälda livsdramer utan ansträngning. Utöver regihatten är han flitig producent av både film och teve. Man undrar lite när han sover. Hursomhelst blir det mesta han rör vid guld och han tillhör helt klart en av mina favoritregissörer som har en jävligt hög lägstanivå.
/Surskägget

Duellen (1971)
Men sluta det är en tevefilm och ressas inte här dammit!
/Surskägget

@@@+
Fast den fick också biopremiär i en 12 minuter längre theatrical cut då den ansågs för bra för bara teve. Skitspännande biljaktsrysare. Dennis Weaver råkar reta upp en långtradarchaufför som ursinnigt börjar jaga honom med sin feta tradare. Det spårar ur i svettig katt och råttalek. Spielberg visar här prov på stor talang när det gäller att leverera spänning med små medel (budgeten var endast magra 450 000 dollar!).
/Vrångmannen

The Sugarland Express (1974)
@@
Första riktiga försöket. Och det är inte så illa pinkat. Men med tanke på vad som komma skulle är det väl få förutom oss filmnördar som ens sett den här. Goldie Hawn i huvudrollen i en rulle där hon och pojkvännen vill kidnappa sin egna son från fosterfamiljen och i all hast kidnappar en snut istället. Lika delar allvar och humor.
/Surskägget

Hajen (1975)
@@@@@
Mästerverket jag sett för många gånger och kommer se om för många gånger till. Alla andra hajfilmer eller pirayafilmer eller krokodilfilmer eller skräckfilmer i och kring vatten är usla kopior av denna fantastiska film som lätt tillhör en av de tio bästa någonsin i filmhistorien.
/Surskägget

@@@@@
Alltid bäst. Stor underhållning och spännande som sjutton även om jag fortfarande ser detta mer som ett ruggigt äventyr än en ren och skär skräckrulle.
/Vrångmannen

Närkontakt av Tredje Graden (1977)
@@
Efter succén med Hajen får Spielberg en fetingbudget som han kan bränna på specialeffekter. Den första av många sci-firullar, och trots ett par spännande sekvenser och en skön musikslinga är den här handen på hjärtat ganska långtråkig och utdragen.
/Surskägget

@@@
Snygg och banbrytande men lite långsam sci-fi. Tycker den är helt ok. Sen finns det ju fler versioner av denna. Minns fan inte vilken jag såg.
/Vrångmannen

1941 (1979)
@
Lite fars, lite action, lite spektakel och en miljard kända namn. Borde vara klockrent eller hur? Men nej, det känns som att Spielberg tappar bort sig rejält bland alla galenskaper här.
/Surskägget

@@@
Hahaha! Don’t be hatin’. Ok, det här är riktigt illa på manusstadiet och visst är det rörigt MEN charmen och buset rakt genom (John Belushi som galen pilot, Dan Aykroyd som galen officer hahaha!). Det är skräp men det är MITT skräp och jag ser den här hur många gånger jag vill! ”Fill her up! Ethel!” HAHAHAHAHA!
/Vrångmannen

Jakten På Den Försvunna Skatten (1981)
@@@@@
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaa! En av vår tids största hjältar gör entré och vilken jävla entré det är. Matinéäventyret är tillbaka på allvar och det är 100% underhållning hela tiden. Var inte Harrison Ford megastjärna efter Han Solo i Star Wars blev han det på allvar här.
/Surskägget

@@@@@
True that. Double true!
/Vrångmannen

E.T. (1982)
Se recensioner här.

Indiana Jones och De Fördömdas Tempel (1984)
@@@@@
Kritikerna gnällde som fan att den här var så mörk (Spielberg gick precis igenom en av Hollywoods dyraste skilsmässor) men det är just mörkret blandat med det galnaste äventyr du sett på duk som gör uppföljaren snäppet bättre om möjligt än första filmen. Min favvis bland Indyrullarna.
/Surskägget

@@@@
Når inte helt fram till högsta betyg men detta är skitbra och härligt galen bang for the buck! Hade den inte varit så mörk som den nu bitvis blev så hade den inte varit såhär bra. Omväxling förnöjer!
/Vrångmannen

Purpurfärgen (1985)
@@@@
Spielberg ville plötsligt berätta en mer allvarlig historia efter allt galet skoj med Indy. Lyckas förvånansvärt bra som judisk medelklasskille berätta om fattiga svarta. Whoopi Goldberg blev liksom större delen av filmen Oscarsnominerad, men statyetterna hamnade annorstädes.
/Surskägget

@@@@
Vackert och tragiskt. Jag säger inte att jag grinade men det gjorde jag!
/Vrångmannen

Solens Rike (1987)
@@@
Såg den på bio när det begav sig. Minns en jävligt ung Christian Bale som redan här visade prov på storhet. Malkovich seglar förbi i stabil biroll. Tung rulle om grabb som hamnar i fångläger under andra världskriget, men på sina ställen lite långdragen.
/Surskägget

@@@@
Vackert och vemodigt. Jag säger inte att jag grinade men det gjorde jag!
/Vrångmannen

Indiana Jones och det Sista Korståget (1989)
@@@@
Sean Connery glider in som Indys farsa trots att åldersskillnaden mellan Ford och Connery i verkliga livet inte var så stor. Mycket action, mycket fart, mycket fläkt men inte det där lilla extra för mästerverksbetyg. Men fortfarande skitbra.
/Surskägget

@@@+
En bra Indyrulle är det allt och kul att se Sean Connery i en så komisk roll (Professor Kalkyl någon?) men mästerverket uteblir tyvärr. Bra action men själen har börjat svikta och upprepningarna skaver.
/Vrångmannen

Always (1989)
@
Dreyfuss som spöke efter flygkrasch. Nej nej nej.
/Surskägget

Hook (1991)
@@
Robin Williams som en gammal Peter Pan. Dustin Hoffman som Kapten Krok. Påkostat och pråligt men manuset borde nog fått ett par vändor till i manusfabriken innan det skreds till verket.
/Surskägget

@
Världens kanske sämsta filmidé. Vad fan hände där? Inte en scen går att titta på med sitt eget öga. INTE EN!
/Vrångmannen

Jurassic Park (1993)
@@@@
Som Hajen med dinosaurier istället. Specialeffekterna rockade då och håller förvånansvärt bra än idag.
/Surskägget

@@@@
Schmackaroonies!
/Vrångmannen

Schindler’s List (1993)
@@@@@
Spielberg får mycket välförtjänt sin första Oscar för detta makalösa mästerverk filmat i sobert svartvitt som bara höjer upplevelsen. Har bara sett den en gång och vet inte om jag emotionellt pallar den nånsin igen.
/Surskägget

@@@@@
Det ENDA biobesöket jag aldrig kommer att glömma. Jag grät HELA filmen och var psykiskt och fysiskt utmattad när eftertexten rullade. Mina vänner fick på riktigt bära ut mig ur biografen för jag kunde inte gå för egen maskin. True story, precis som filmen. Jag har aldrig sett om den.
/Vrångmannen

The Lost World: Jurassic Park (1997)
@@@
Ettan var en dundersuccé, klart vi kör igen. Släng in två T-rexar och låt en av dem kvadda en amerikansk stad. Hahahahaha!
/Surskägget

@
Jag svär, detta är ettans anti-christ. Så jävla uselt att man blir förbannad. Är jag den enda som äter galenpiller här?! Damn you Spielbeeeeeerg!
/Vrångmannen

Amistad (1997)
@@@@
Gav den en femma efter första biovisningen, men har sedan dess sansat mig lite. Mästerverk är det inte trots det starka temat. Men jävligt bra och gravt underskattad rulle som folk glömmer bort litegrann.
/Surskägget

Rädda Menige Ryan (1998)
@@@@@
När han verkligen sätter manken till är Spielberg oslagbar. Otroligt realistisk krigsfilm som tydligen fick veteraner som överlevde D-Day att lämna biosalongen då det var för realistiskt och de inte pallade återuppleva allt. Bättre betyg än så får man inte.
/Surskägget

@@@@@
Mästerligt.
/Vrångmannen

A.I. (2001)
@@@@
En film som Kubrick länge planerat att göra men som han aldrig hann med innan sin död. Spielberg tar sig an filmen och gör den som Kubrick skulle gjort den rent visuellt och regimässigt. Grymt skickligt gjort för det är fan inte enkelt att härma Kubrick.
/Surskägget

@@@
Annorlunda och sevärt hantverk om hur artificiell intelligens kan påverka oss i framtiden. Såg om den nyss och den håller inte riktigt hela vägen. Bitvis magisk.
/Vrångmannen

Minority Report (2002)
@@@@
Första samarbetet med Tom Cruise och då är det sci-fiaction så det stänker om det. Öset! Spänningen! Specialeffekterna! Du får allt och lite till.
/Surskägget

@@@@
Spielberg sa det bäst själv: ”It’s a cross between Raiders of the Lost Arc and The Maltese Falcon”. Du får ditt action och du får din mörka story med deckartvister.
/Vrångmannen

Catch Me If You Can (2002)
@@@@
Baserad på sann story om en bluffmakare som lurade världen att han var pilot, kirurg och lite andra grejer. Levde gott på sina bluffinkomster men var alltid jagad av FBI. Leonardo DiCaprio är klockren som bluffmakaren och Tom Hanks kanon som FBI-agenten.
/Surskägget

@@@@
Smart och busigt verklighetsdrama. Underhållning på hög nivå.
/Vrångmannen

The Terminal (2004)
@@
Nä, här vart det lite väl standard. Tom Hanks är snubben som lyckas bli statslös och därmed tvingas bo på en flygplatsterminal. Baserad på sann story men inte så mycket roligare för det.
/Surskägget

@@
Grym kortfilmsidé blir småtradig tvåtimmars med Tom Hanks som pratar låtsasryska och äter ketchup ur små paket.
/Vrångmannen

Världarnas Krig (2005)
@@@@
Andra samarbetet med Tom Cruise och då är det sci-fiaction så det stänker om det. Öset! Spänningen! Specialeffekterna! Du får allt och lite till.
/Surskägget

@@@@
Ram-dibbidi-ram-ribbidi-ram-ribbidi-RAM!
/Vrångmannen

München (2005)
@@@
Hmmm. Knepig film det här. Å ena sidan ett riktigt gott hantverk och bra skådisar. Å andra sidan 2 timmar 40 minuter lång utan riktigt mål eller riktig mening. Vad ville Spielberg säga med den här?
/Surskägget

@@@@
Skitspännande, välspelad och lite otäck story om hämnd i politikens och religionens tecken. Hur långt kan en god man gå i hämndens och dödens tecken innan han stirrar ner i sin egen avgrund och därmed förlorar sin själ? Filmen är för KORT!
/Vrångmannen

Indiana Jones & the Kingdom of the Crystal Skull (2008)
Se Surskäggets recension här.

@
Ta bort allt som gjorde de första tre bra. Allt. Och sen petar ni in Shia Le Lövbiff. LE LÖVBIFF?! Damn you Spielbeeeerg!
/Vrångmannen

Tintin & Enhörningens Hemlighet (2011)
Se recension här.

Julkalendern 1 dec: Stanley Kubrick (1928-1999)

2011-12-01T15:10:00.026+01:00

Mannen, myten, legenden behöver ingen närmare introduktion och i synnerhet inte av mig men vill ni lära er typ ALLT om honom så klickar ni här. Jag har tyvärr inte sett någon av hans filmer före 1960 (for shame!) men försäkrar er om att ett par av dem är uppskrivna på den milslånga listan över: rörliga påhitt som skall brännas fast på hornhinnan.

Spartacus (1960)
@@@@
Smaskigt underhållande tretimmarsepos med Kirk Douglas i huvudrollen. Slaven och gladiatorn Spartacus vänder svärdsspetsen i revolt mot det romerska rike som under hans fångenskap tränat honom att döda för publikens höga nöje. Stort. Episkt. Dyrt. Snyggt. Väldigt lite av den specifika Stanley Kubrickstil vi kom att lära känna syns här men hantverket är klockrent.
/Vrångmannen

@@@
Har alltid gillat Ben-Hur bättre när det kommer till de här episka romarfilmerna. Men visst fan är det bra drag under galoscherna när Kirk höjer svärdet och startar revolt.
/Surskägget

Dr. Strangelove or: How I learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964)
@@@@
“Gentlemen, you can't fight in here! This is the War Room!” Hahahaha! Härligt bisarr svart komedi om hur den galna krigsmakten ”fungerar” i stängda rum och hur den larvigaste paranoian (fluor i dricksvattnet är ryssarnas försök att förgifta amerikanerna?) kan leda till de allvarligaste konsekvenser. Peter Sellers spelar här flera roller och hans komiska genialitet har sällan fått bättre utrymme. Tänk att den lugne och sammanbitne Kubrick hade en sådan komisk tajming som regissör samtidigt som budskapet var viktigt. Aktuellt än idag.
/Vrångmannen

@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHA! Peter Sellers! Nazisten i rullstolen som alltid vill heila hela tiden hahahahahaha! Lysande satir. Scenen när major Kong (spelad av Slim Pickens) "rider" en atombomb från flygplanet hela vägen ner till marken är en klassiker.
/Surskägget

2001: A Space Odyssey (1968)
@@@
Vet inte riktigt vad jag tycker om den här poetiska, snygga och ultralångsamma science-fictionrullen. Bitvis får den högsta betyg men den är samtidigt flummig och dryg på sina ställen. Jag får helt enkelt göra 2001 till ett varnande exempel att man ska inte komma viftandes med automathyllade sömnpiller i MITT ansikte och tro att det räcker. Hehehe, skämt åsido. Den är absolut ok och en milstolpe i viss filmhistoria men jag kan inte för mitt liv ge ett högre betyg än en trea. Försök rätta mig om jag har fel.
/Vrångmannen

@@
Vissa bitar är magiska. Andra (som typ hundra timmars färgsprak i slutet) bara bisarrt onödiga. Visst, en bit filmhistoria är det, men så jävla bra som den hypas är den inte.
/Surskägget

A Clockwork Orange (1971)
@@@@@
I ett bistert framtida England blir mycket farlige och karismatiske ungdomsbrottslingen Alex satt i fängelse för mord och våldtäkt. Han blir utsatt för en mängd experiment som skall få honom att må fysiskt illa så fort han ser eller tar till våld. Det här är Kubrick när han är som bäst. Varje ny titt känns som en fräsch, otäck och speciell upplevelse. Det går inte att tröttna på den här mörka berättelsen, som i mästerregissörens händer har blivit något alldeles extra. Ingenting tycks ha lämnats till slumpen och mitt i allt elände finns det en kärna av mycket svart humor. A little bit of the old mästerverk som trots tidens tand aldrig upphör att fascinera och oroa. Sådär ja. Nu blir jag tvungen att se den igen ikväll. /Vrångmannen

@@@@@
Fantastiskt mästerverk. Finns liksom inget mer att säga än så.
/Surskägget

Barry Lyndon (1975)
@@@@
Härligt att se en filmskapare som hoppar vilt mellan projekten och utforskar nya teman och genrer. Här bjuds vi på, i mitt tycke, ett mycket roligt, spännande och romantiskt 1700-talsdrama komplett med aristokrater i peruk, flintlåsvapen, slott och svek. Rappt, snyggt och med en ljuvligt torr humor följer vi Redmond Barrys (Ryan O’Neal) liv och öde från fattiga Irland via krig och elände till rikaste England. Kostymfilmer blir inte bättre än såhär och har ni missat detta guldkorn så är det bara att slå till. Man kan aldrig få för mycket romantiska äventyr under högtiderna och i synnerhet inte paketerat såhär tekniskt komplett av en mästare.
/Vrångmannen

@@@@
En rolig och underhållande rulle med en träig Ryan O'Neil (vilket är en stor del av charmen) som lufsar runt i livet som Barry Lyndon. Har för mig att den sågades hårt när den kom, men fan vad fel kritikerna hade då. Det här är kul och underhållande och tre timmar svischar förbi busfort.
/Surskägget

The Shining (1980)
Vrångmannen @@@@@
Surskägget @@@@

Recenserades här i vår Stephen Kingspecial 2008.

Full Metal Jacket (1987)
@@@@
Vietnamkriget. Många tycker att första halvan av den här filmen, där männen tyranniskt tränas till att bli marinsoldater, är ett mästerverk och att den andra halvan, där vi följer Private Joker (Matthew Modine) genom krigets olika fasor, bara är helt ok. Jag håller med om att om andra halvan av Full Metal Jacket hållit samma klass så hade det varit en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Nu är den ”bara” skitbra. Värt att nämna är att eftersom Kubrick inte gillar att resa så importerades det MASSOR av palmer till England så man kunde få det att se ut som Vietnam, vilket de lyckades sjukt bra med. En omskakande och välgjord film som kom lite fel i tiden då folk redan ledsnat på genren. /Vrångmannen

@@@@
Håller med föregående talare.
/Surskägget

Eyes Wide Shut (1999)
@@@
Det tog alltså tolv år innan Kubricks nästa rulle såg mörkret i biograferna och mannen själv gick ju och dog samma år som den kom ut. Jag hade önskat att jag gillade det här besynnerliga dramat mer och tycker att både Tom Cruise och Nicole Kidman är bra i huvudrollerna som paret med stora problem och skeva begär. Det råder en schysst obehaglig stämning i filmen (kompositören Jocelyn Pooks ensliga och olycksbådande pianoplink ger kalla kårar a’la skräckfilm). Det är inget fel på filmen egentligen men den känns lite förlegad, trots eller på grund av orgier och lång märklig dialog. Den håller helt enkelt inte mitt intresse uppe till slutet. En stor del av resan är dock intressant och lite spännande så betyget blir bra men inte mer. Kul att se svenska Marie Richardson hångla upp Tompan också hahaha! /Vrångmannen

@@@@
Alltid gillat den här som fan. Skitskum stämning (lite Rosemary's Babyliknande) genom hela filmen och New York framstår nästan som en egen karaktär genom hela filmen. Cruise och Kidman levererar stort och trots att jag inte ens under pistolhot skulle kunna berätta vad den här filmen egentligen handlar om är det gärna en rulle jag ser om och om igen. En intressant psykologisk resa med skruvade och bisarra inslag. Tror nog detta kan vara en av Kubricks svåraste filmer att ta till sig, men den bjussar på sjukt snyggt foto, karaktärer vi aldrig ser på film och dessutom det faktum att Cruise och Kidman förmodligen gick igenom större delen av det fiktiva parets relationskris (skilsmässan var ett faktum ganska snart efter filmens premiär) gör att detta är som att titta på när deras riktiga förhållande ramlar ihop och krasar. Fascinerande rulle med många bottnar och tolkningsmöjligheter.
/Surskägget

Julkalendern 2011 kan börja!

2011-12-01T15:03:00.003+01:00

Idag är det 1:a december 2011 och officiellt milt väder och fortfarande gröna gräsmattor. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta!

Det är också dags för lucka nummer ett i årets smarriga julkalender här på bloggen och temat i år är helt enkelt (eller komplicerat)...trumvirvel...FILMREGISSÖRER. Stora, små, korta, långa, snälla, elaka, framgångsrika, fattiga, glada, nervösa, fundersamma, spritt språngande galna, levande, döda och en värmlänning (ååååååååååh!).

Mycket nöje helt enkelt.

/Vrångmannen och Surskägget

Snabba Cash

2011-11-29T14:25:00.011+01:00

@
Läste romanen av Jens Lapidus. Tyckte den var rätt underhållande med viss spänning och filmiska kvaliteter. Såg nu filmen och förutom att det bitvis var ett rätt suggestivt foto så sög det här illa. Handlingen i kort: Det hålls på med knark, dubbelspel och alla är tuffa men känsliga. Jag hade räknat med ful action men inte att det skulle vara så förbannat tråkigt. Regissören Daniel Espinosa (Babylonsjukan någon?) är nu i Hollywood och jobbar med Denzel Washington vilket känns helt otroligt, och då menar jag inte på ett positivt sätt. Joel Kinnamans överspel i vissa scener (ofta är han bra vilket gör pendlingen där i mellan jobbig!) är redan klassiskt till groggen, om man nu vill garva men det är ju egentligen inte meningen. Resterande skådisar i spetsen gör ett hyggligt jobb och för flera av dem är det första gången framför kameran. Jag vet, bok och film är två helt skilda väsen. Självklart tog jag detta i åtanke innan titten och hade överseende med att mycket från boken inte kom med i filmen. Det hjälpte inte. Jag tyckte också att de kapat det som jag tyckte var det mest spännande med boken och koncentrerat sig på "dussinhistorien". Är man svältfödd på svensk thriller i gangstermiljö kanske man sväljer det här. Jag har nästan slutat bry mig, precis som gänget bakom filmen verkade ha gjort efter första inspelningsdagen. Surskägget är snällare än jultomten här.
/Vrångmannen

Julkalender 2011

2011-11-28T10:50:00.003+01:00

Trots att man inte kan hitta en snöflinga om man så stack in skallen i en frysbox är det snart december och då dags för den spännande årliga julkalendern här på er favoritfilmblogg. Temat presenteras naturligtvis den 1 december, men vi kan väl säga som så att det kommer bli mängder med filmer som recenseras, förmodligen runt ett 100-tal eller där i krokarna. Så för alla filmfantaster därute lovar vi att bjuda på en julkalender med den fetaste överdos av film nånsin satt på pränt.
/Surskägget

Crazy, Stupid, Love.

2011-11-28T10:21:00.004+01:00

@@@@
En romantisk dramakomedi i bästa James L. Brooksstil (Ömhetsbevis, Livet Från Den Ljusa Sidan, Spanglish) där vi får träffa personer i olika stadier av förhållanden från nyförälskade till nyskilda och hur de hanterar sina liv utifrån deras kärleksliv ser ut. Cal (Steve Carell) glider runt helt tom och utan mål i livet sedan hans fru Emily (Julianne Moore) skilt sig efter ett låååååångt äktenskap. Emily har varit uppvaktad av kollegan David (Kevin Bacon) men känner sig nu osäker på vad hon egentligen vill ha ut av livet. Kanske var skilsmässa inte exakt rätt lösning ändå? Jacob (Ryan Gosling) glider runt på barer på jakt efter kvällens ligg. Han är charmören och one night-standexperten som ser Cal sitta och lida och tar honom under sina vingar vilket leder till att Cal tar mod till sig och hamnar i säng med Kate (Marisa Tomei). Under tiden sitter Hannah (Emma Stone) och undrar över om hennes kille verkligen är rätt person. Alla tvivel försvinner när hon träffar Jacob och äntligen inser vad sann kärlek innebär. För att ställa till det ytterligare är barnvakten till Cals barn, tonårstjejen Jessica (Annaleigh Tipton), kär i Cal samtidigt som Cals son Robbie (Jonah Bobo) är kär i Jessica trots en åldersskillnad på fem år. En hel del karaktärer att hålla reda på med andra ord, men regissörerna (som tidigare gjort I Love You Phillip Morris) gör det lätt för oss att hålla koll på vem som är vem utan att det känns betungande. Det bjuds på många skratt men lika mycket tragiska händelser och många av skratten kan lätt fastna i halsen (det är kul att Carell slänger sig ut från en rullande bil just för att Carell är en grym komiker, men samtidigt är det tragiskt för hans karaktär är ju allt annat än livsglad). Och det är denna blandning som lyfter filmen från ännu en romcom till någonting lite mer. Samtliga skådisar är kanon i sina roller (Annaleigh Tipton är nybörjaren som om hon fortsätter att välja rätt filmer bör ha en dunderkarriär framför sig) och lyckas skapa karaktärer som är trovärdiga även när filmen satsar fullt ut på humorkortet. Mycket bra helt enkelt.
/Surskägget

Drive

2011-11-23T15:26:00.009+01:00

@@@@@
Ryan Gosling och danske regissören Nicolas Winding Refn (Pushertrilogin, Valhalla Rising) har tydligen lyckats pyssla ihop ett rätt sevärt thrillerdrama med små medel...
/Vrångmannen

@@@@@
Äntligen en rulle som förlitar sig på karaktärer och story istället för en mängd svulstiga CGI-scener som liksom McDonald's mättar snabbt och sen gör en illamående (t ex Immortals). Gosling har jag gillat sedan jag såg honom i The Believer 2001 och här levererar han verkligen trots att han knappt har några repliker. Med i princip bara kroppsspråket som hjälp skapar han en karaktär som förmedlar allt från nyfunnen förälskelse till intensivt hat inom loppet av sekunder (tänker på hisscenen här, ni som sett filmen fattar nog vad jag menar). Ja, det luktar Oscarsnominering och förmodligen vinst lång väg om den här rollen. Refn har skapat en sjukt snygg film som får LA's ruffigaste gator att se precis sådär romantiskt gangsteraktiga ut som en ruffig gata bara kan vara på film och aldrig i verkligheten. Aldrig har en längtan att bara sitta och köra runt planlöst om natten i en storstad fångats så vackert som här. Filmen påminner mig lite om Point Blank från 1967 med Lee Marvin i huvudrollen som snubben som inte tar nån skit. Tonen, stämningen och karaktären som inte tvekar att plöja genom skurkar med blodbad som följd är helt klart inspirerad från John Boormans gamla mästerverk även om Refn skapat en tydlig egen identitet med Drive. Det här är som gamla tiders tuffaste noirfilmer. Hårda hjältar, farliga skurkar och ett händelseförlopp hjälten visserligen dras in i mot sin vilja men som han ser till att avsluta efter eget huvud. Utan tvekan årets hittills bästa och en film som kommer hålla länge framöver.
/Surskägget

Mother's Day (2010)

2011-11-23T12:31:00.015+01:00

@@@
The Toxic Avenger, Class of Nuke ’Em High, Sgt Kabukiman, Tromeo & Juliet m.fl är alla produkter från finfina ö-filmsbolaget TROMA. Har ni sett en endaste rulle så vet ni vad jag snackar om. Här är det cheap ’n’ nasty som gäller med massor av kladdig skräck, action, sex och humor. Det är den härligt galna smältdegeln helt enkelt om detta är din grej (den är min). Det har länge snackats om remakes på ett gäng Tromarullar med riktig budget, riktiga skådisar etc och det tyckte jag lät skoj. Tromas filmer är alltid så skönt galna och inte meningen att tas så seriöst så varför inte prova att göra det a'la Hollywood och se vad som händer? Döm om min förvåning när jag råkade kolla in home-invasion-thrillern Mother’s Day och det snabbt gick upp för mig att detta VAR en nyinspelning av den högst pruttiga gamla Tromafilmen (1980) med samma namn. Ok, det är en del karaktärer kvar från originalet och våldet är av chockerande natur men annars är inte nyversionen speciellt lik originalet. Alls. Handlingen i korthet. Ett ungt par flyttar in i ett hus som tidigare ägdes av världens farligaste psykfamilj. Några av de vräkta familjemedlemmarna har tydligen missat att huset blivit sålt och dyker plötsligt upp "hemma" då paret har bjudning för sina vänner. Dårarna ockuperar självfallet huset, ledda av galnaste tuffa tanten ”Mother” (Rebecca De Mornay!). Terrorn kan börja. Mother’s Day är rätt välgjord med hyvens budget och är till en början ganska spännande men blir (som vanligt) lite klyschig/tillintetsägande/repetitiv. Jag hade trots allt rätt skoj när jag såg den här och någonstans i ”Hollywoodglansen” så har de faktiskt fångat en liten känsla av Troma. Det är bitvis mycket mycket våldsamt och hotfullt. Det finns också en glädje i att se Rebecca De Mornay spela smart psykopat igen för det gör hon bra. Nästan lite för bra.. En massa ansikten du känner igen men inte kan namnen på dyker upp och Jaime King (Sin City, My Bloody Valentine 3D, roliga tv-såpatävlingen Scream Queens) är hjältinnan. Regissören har även gjort Saw II, III och IV och råkade alltså här av misstag göra något en smula sevärt.
/Vrångmannen

Rise of the Planet of the Apes

2011-11-23T10:21:00.005+01:00

@@@
När jag såg filmaffischen undrade jag trött varför man efter Tim Burtons magnifika fiasko av nyinspelningen av klassikerna Apornas Planet orkade prångla ut ännu en rulle i serien där egentligen ingen av filmerna förutom just originalet har varit något vidare bra. Att det var en prequel som visar hur allt började gjorde inte saken mer intressant. Sen läste jag ett par recensioner på imdb av en slump och blev förvånad att hur många som helst höjde filmen till skyarna och tyckte att det var årets stora överraskning. Hmmm, tänkte jag, antingen har filmbolagets marknadsavdelning suttit och skrivit mängder med fejkrecensioner på imdb eller så kanske den här filmen inte är så usel som man lurat sig själv att tro. Och det var den inte. Faktum är att större delen av filmen är riktigt bra. James "jag-kanske-inte-borde-rökt-den-där-fetingjointen-precis-innan-jag-ska-vara-värd-för-oscarsgalan" Franco levererar en solid och trovärdig roll som forskaren som råkar ta fram medicinen som gör aporna smarta när han egentligen söker efter ett botemedel för Alzheimers som hans pappa (en lysande John Lithgow) lider av. Vi får följa Francos liv med apan (spelad av Andy Serkis i ännu en motion captureroll) som blir smartare och smartare tills han en dag inser att han måste frita alla apor som lever i fångenskap. Här nånstans tappar filmen alla begrepp och där vi först fick en rätt lågmäld dramathriller slängs vi plötsligt in i ett actionspektakel som rimmar illa med stämningen och tonen i filmen dittills. Att alla apor i San Fransisco plötsligt blir jättesmarta hastas undan (för originalapan tog det bra tid att bli så smart, de andra blir det på trettio sekunder) och sen ska det slåss mot människor lite för länge och lite för poänglöst på Golden Gatebron. Trots att avslutningen ska vara fartfylld känns den mest utdragen och trist och förstör det mesta första delen av filmen byggt upp.
/Surskägget

@@@@
Jag gillar det här. Jag gillar de här dataaporna. Jag gillar även slutstriden som fan. Jag gillar t.o.m James Franco i den här rullen (han som annars är SÄMST!). En sommarblockbuster som den SKA vara. Allvar, humor, action, tanke, snyggt och aldrig tråkigt. En film som i stort sett har allt och snackar vi Apornas Planetfranchisen så är Rise of the Planet of the Apes överlägset bäst. Ja, t.o.m mycket bättre än gamla originalet med Charlton Heston. Gud, se om den skiten idag och se vad du tycker. Ge mig nu uppföljaren till den här.
/Vrångmannen

Cowboys & Aliens

2011-11-21T23:10:00.003+01:00

@@
Jaha? Så känns det nu. En stor axelryckning. Visserligen hade jag inte förväntat mig speciellt mycket mer än jag fick, d v s en massa cowboys som slåss mot en massa rymdvarelser, men det var gjort helt utan själ och hjärta och när sluttexterna rullar är det inget från filmen som lämnar något som helst avtryck. Det börjar ganska bra ska dock medges. Daniel Craig är den farligaste cowboy du sett sedan Clintan hängde upp hatten, och inledande halvtimmen eller så är en rätt spännande, intressant och fartfylld westernstory där det eventuellt lurar lite rymdvarelser bakom hörnet. Sedan sticker rymdvarelserna fram sina fula trynen och en massa skottlossningar tar sin början. Någonstans där slutar det vara intressant. Det går att göra CGI-monster som slåss mot soldater spännande, det har bevisats i Starship Troopers. Här blir det aldrig spännande eller underhållande. Man bryr sig inte om karaktärerna, och det faktum att det alltid blir lämpliga pauser på slagfältet när hjältarna behöver ett par minuter för att begråta en fallen kamrat är så kliché så man ignorerar det helt. Craig funkar i små scener där han ska vara fåordig och bitsk, men är sämre i stora scener där han ska bära filmen. Harrison Ford verkar gå lite på tomgång och Sam Rockwells karaktär är så intetsägande att de borde gett rollen till vilken statist som helst. Olivia Williams är lite småsöt som tuffa bruden i lyxförpackning, men lyckas inte skapa ens det minsta lilla intressanta med sin roll. Nä, det här var ett sömnpiller som får godkänt för enbart för inledande halvtimmen.
/Surskägget

Jagodu

2011-11-21T23:06:00.001+01:00

Den här veckan gästspelar jag som Filmcoachen på dejtingsajten jagodu. Det kommer snackas en hel del romcom förstås, men även lite annat. Stanna till och säg hej.
/Surskägget

All About Steve

2011-11-16T20:26:00.002+01:00

@@
Skådespelerskornas svar på mellanmjölk och Opel, Sandra Bullock, spelar lite halvknasig tjej som arbetar med att skapa korsord. En dag blir hon kär i Steve (Bradley Cooper). Efter en date. Han...not so much. Han är kameraman och sticker iväg för att jaga lite scoop. Hon följer efter. Sen händer väl lite grejer tror jag. Bullock är lite knasig. Cooper suckar lite åt hennes knasighet. Nån dricker en milkshake. Bullock är knasig igen. Cooper suckar lite åt hennes knasighet igen. Thomas Haden Church har tydligen inte fått veta att alla andra är där för lönechecken och går in för sin roll och levererar. Bullock är lite knasig. Nån annan äter en ostfralla. Nån ramlar ner i ett hål. Bullock också. Slut tror jag. Det var väl en halvokej resa så länge man glodde på skiten men har glömt 86% av den redan. En film när man är bakis en söndag för den är så harmlös så den kan inte skada en hur dåligt man än mår.
/Surskägget

Remember the Daze

2011-11-16T20:11:00.005+01:00

@@
Ett gäng olika ungdomar ska fira att det är sista skoldagen på året innan sommarlovet. Oavsett om de är rika eller fattiga, duktiga studenter eller sämst i klassen, charmtroll eller busfrön så har de två saker gemensamt: 1) de vill bli höga och 2) de vill ligga. Vi följer dem under dagen och får se hur deras liv knyts ihop fram till den stora festen ute i skogen där det blir lite bråk och lite kärlek innan det är dags att åka hem i soluppgången. Känns handlingen igen? Jupp, regissören och tillika manusförfattaren Jess Manafort (som inte gjort nån annan film än den här) har kopierat mästerverket Dazed & Confused nästan punkt till pricka med det undantaget att där Richard Linklater skapade en film med perfekt dialog, klockrena karaktärer och skön stämning har Manafort knappt skakat fram en enda halvdan karaktär bland sin ensemble på tjugotalet karaktärer eller så, dialogen är stundtals gräslig och stämning infinner sig i princip aldrig. Det känns lite taffligt bitvis och speciellt minnesvärd är den inte framförallt när allt den åstadkommer är att vara en dålig kopia av Dazed & Confused. Enda anledningen till att det inte blir en etta är scenerna med Amber Heard som faktiskt redan här 2007 visar prov på att hon var på väg nånstans till skillnad från alla andra som är med.
/Surskägget

The Devil's Double

2011-11-14T16:20:00.002+01:00

@@@@
Irak under 80-talet och början av 90-talet. Ett land som styrs av en smått galen diktator som inte tvekar att tortera och döda alla som vågar protestera. En av Saddams söner, Uday, får en dag för sig att han liksom pappsen ska skaffa sig en look-a-like som kan synas ute på event som Uday själv inte vill åka på. Dessutom är det bra att ha nån som kan vara måltavla när rebeller försöker mörda en titt som tätt. Stackars Latif råkar vara tillräckligt lik Uday så att ett par kirurgiska ingrepp och löständer gör honom till kopia. Latif slängs mot sin vilja in i Udays galna liv bestående av knarkorgier, mord och våldtäkter. Han överlever ett par mordförsök, får se Uday förstöra familjer till höger och vänster och för varje dag som går blir han mer och mer hatisk mot den vansinniga diktaktorsonen som får göra som han vill för pappa. Dominic Cooper i huvudrollerna som Uday och Latif (ja han spelar båda snubbar) gör sitt livs roll här. För mig var han mest känd som Howard Stark (Tony "Iron Man" Starks pappa alltså) i en pytteliten biroll i Captain America: First Avenger men efter den här filmen kommer jag helt klart hålla utkik efter karlen. Han lyckas fånga Udays galenskap och extroverta personlighet på samma strålande sätt som han fångar Latifs återhållsamma ilska och nästan introverta personlighet. Det luktar nog lite Oscarsnominering för herr Cooper tycker jag allt. Har läst lite på nätet och Scarface är en referenspunkt många tycks ha efter att ha sett den här filmen. Det är helt fel. Det här har inget med Pacinos galna framfart efter stålars och makt att göra. Visst finns det en hel del våld i filmen och några mer actionliknande sekvenser, men det här är framförallt ett drama om en man som tvingas leva en annan mans liv mot sin vilja. Samtidigt är det en intressant och spännande inblick i hur livet kunde vara i Irak under den tidsperioden fram till slutet av Gulfkriget ungefär. Sjukast av allt är att Latif existerar på riktigt och lever än idag på hemlig ort.
/Surskägget

Shark Night 3D

2011-11-14T16:03:00.003+01:00

@
Efter att ha sett trailern förväntade jag mig en galen slaktfest med glimten i ögat som typ Piranha 3D. Massa tutte, massa blod och en regissör som fattar att det här ska vara en glad sommarrulle och inte tar skiten på allvar. Istället får vi en film som försöker blanda Hajen med Hostel. Regissör David R. Ellis (Final Destination 2+3D, Snakes on a Plane) är ju definitivt ingen Spielberg så Hajenambitionerna dör ju direkt, och Hostelambitionerna med lite crazy rednecks som vill döda å tortera folk är också hur ointressant som helst för hur intressant är det med ytterligare ett gäng extremt tunna, platta och klichéskissade rednecks som vi sett hundratusen gånger förr? Man vet direkt att det är de som är skurkarna. Och när the good guys väl börjar bli uppätna av galna hajar så bryr man sig inte för ingen av dem har gjort minsta intryck på en. Nej, det här hade kunnat bli bra (och jag använder ordet "bra" i den bemärkelsen som i Piranha 3D där det egentligen är dåligt men samtidigt så busigt så det liksom blir bra ändå) men blev nu bara trist och uselt.
/Surskägget

Our Idiot Brother

2011-11-12T15:37:00.002+01:00

@@
Tittar man på affischerna och upplägget kan man förvänta sig en Anchormanliknande komedi. Istället är det ett sorts lamt försök till The Royal Tennenbaums eller nåt åt det hållet. Tyvärr håller inte manuset den klass som Tennenbaums (som är ett mästerverk och svårslaget) och dessutom på sina håll försöker sig på Anchormanhumor mer än Tennenbaumshumor. Resultatet är blandad och inte mer än okej. Annars är Paul Rudd gladast i stan i rollen som den snälle men tröge Ned som i början av filmen åker dit för att han säljer gräs till en polis. I uniform hahahahaha! När han kommer ut behöver han nånstans att bo och halkar runt hos sina tre systrar (Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer) som alla har sina problem. Banks försöker vara kall karriärskvinna utan att lyckas, Deschanel kan inte vara trogen sin partner och Mortimers man (Steve Coogan) är otrogen mot henne medan hon försöker hålla ihop sin familj. En del drama blandas med en del humor och slutresultatet är som sagt lite sådär. Sevärd mest på grund av Rudd som funkar klockrent i rollen, men du kan lika gärna hoppa den här utan större betänkligheter.
/Surskägget

Immortals

2011-11-11T13:19:00.005+01:00

@
Guuuuuuuud vilket skräp! Ett datoranimerat antikt Grekland där vi introduceras till fyrtioelva olika karaktärer i en inledande halvtimme som är så virrig och tröttsam att jag såg flera självmord inne på biografen. FÖR FOLK STOD INTE UT! Inte för att nån av karaktärerna sen är av det minsta intresse för oss som publik och typ 90% bara försvinner antingen rakt ner i en grav eller till en så liten biroll att man undrar varför de ens fick en replik till att börja med. Trots mängder med illa koreograferade svärds/spjutfajter och stora slag hade jag somnat snabbare än du kan säga "bläurg!" om det inte varit för att ljudvolymen VAR SÅ HÖG ATT LIKEN PÅ KYRKOGÅRDEN BREDVID BION SLÄNTRADE IN OCH BAD DOM SÄNKA!!! Ska du betala dina surt förvärvade slantar och se den här skiten som i princip får knäppusla Clash of the Titans att framstå som Århundrandets Film i jämförelse så glöm inte öronpropparna FÖR DET ÄR SÅ SJUKT HÖG VOLYM SÅ ATT LEMMY UNDRADE VAR HAN KUNDE FÅ TAG I SAMMA LJUDTEKNIKER TILL NÄSTA MOTÖRHEADTURNÉ!!! Att tömma ett helt rum på möbler, plasta in tak och golv, slipa väggarna, spackla fint, grundmåla, måla två lager färg och sen sitta på en obekväm pall med ett ben för lite så det blir jobbigare att sitta på den än att stå samtidigt som man tittar på färgen som torkar är a billion trillion times mer underhållande än att titta på ens tre sekunder av den här dyngsörjan. Fy fan vad förbannad jag blir när man slösar bort två av mina timmar på det här sättet. Usch!
/Surskägget

@
Här bjuds det på förhandsvisning en sketen måndag och det här är tacken? Har du inget positivt att säga om den här filmen överhuvudtaget? Jag skulle ALDRIG sänka mig så lågt så jag dissade något som så många lagt ner så mycket svett, blod, tårar, hjärta och själ i. Har du ingen skam i kroppen skägget? Att det ska vara så svårt att..
/Vrångmannen

Conan - The Barbarian

2011-11-09T13:13:00.004+01:00

@@@
Ända sedan jag som liten parvel upptäckte Conan (ja, självklart i Arnies skepnad i gamla klassikern från 1982) har han tillhört en av mina favoritkaraktärer. Jag har slukat alla Robert E. Howards historier om honom (och även en del skrivet av andra författare), jag har plöjt igenom mängder och åter mängder av de fantastiska serietidningarna (allt som publicerades här i Sverige och en hel del av det som inte publicerades här) och självklart sett filmerna gång på gång (av nån anledning har jag dock inte sett teveserien, det måste åtgärdas!). Conans charm ligger i hans naturliga butterhet och brutalitet men också hans lika naturliga beskyddarinstinkt av de svaga och godhjärtade hjältemod. Han tvekar inte att offra sig själv men kommer alltid ut på andra sidan en fight med livet i behåll och ett svärd som dryper av blod. Han är arketypen av den starka bamsebjörnen med ett hjärta av guld och vem älskar inte en sån karaktär? Som det stora Conanfan jag är måste jag inledningsvis säga att Jason Momoa är helt fel i rollen som Conan. Vi snackar en snubbe från Hawaii som ska spela högrest nordbo med kristallblå ögon. Nu blir Conan nån sorts indianliknande barbar och det är ju helt fel på alla plan. Med det sagt fångar Momoa ändå Conans ande om ej hans utseende. Och det är här filmen blomstrar. Man har valt att inte följa någon specifik berättelse om Conan och istället följt böckernas själ och där lyckas man väldigt bra. Ramhandlingen är löst baserad på Conans unga dagar men i det stora hela handlar det mer om att fånga världen han lever i på ett korrekt sätt och känslan och stämningen som genomsyrar böckerna. Och där lyckas man väl. Lite tråkigt kan jag tycka att man ännu aldrig filmatiserat Conans stora kärlek Bêlit och den storyn, men det kanske kommer om det blir en uppföljare vilket jag faktiskt hoppas på. För jag är underhållen hela vägen. Det är en ny actionsekvens vart tredje minut, blodet sprutar över hela skärmen och Conan är precis så brutalt dödlig i strid som han ska vara. Skicka på Momoa ett par blå linser nästa gång så är vi hemma.
/Surskägget

Fulfantasy som fått lite pengar till produktionen. En HELT FEL Conan och en del effekter går inte ens att skratta åt för ilskan har redan tagit över. John Milius version på Oliver Stones manus i början på 80-talet är fantastisk än idag. Men ok, för att säga något halvsnällt. Det är rätt bra fart i den här rullen så man har aldrig riktigt tråkigt. Världens elakaste bov också och hans onda dotter med rakbladsknivar på fingrarna (Rose McGowan). Det här går att titta på i brist på annat men varför ska man det när man kan se Schwarzenegger bita halsen av en gam i klassikern? För du äger väl den? Crom!

/Vrångmannen

Tintins Äventyr: Enhörningens Hemlighet

2011-11-06T15:23:00.004+01:00

@@@@
När två av filmvärldens action- och äventyrsgiganter Steven Spielberg och Peter Jackson slår ihop sina påsar och gör en av serietidningsvärldens mesta äventyrare Tintin till film så är det naturligtvis bäddat för ett maffigt matinéäventyr i bästa Indiana Jonesstil. Liksom karaktären Gollum i Sagan Om Ringenfilmerna är hela Tintin inspelad med så kallad motion captureteknik. Man spelar in riktiga skådisar i ett green room och animerar sedan både skådisar och världen runt dem i efterhand. Resultatet i Tintins fall är sjukt snyggt. En del menar att en live actionrulle med Tintin hade varit coolare, men en animerad film öppnar upp för andra möjligheter och tillåter Spielberg/Jackson att komma undan med actionsekvenser man inte hade köpt lika lätt om det varit riktiga skådisar. För här finns det actionsekvenser i mängder. Filmen är baserad på albumen Enhörningens Hemlighet (med pyttelite från uppföljaren Rackham den Rödes Skatt inslängt på slutet) och Krabban Med Guldklorna samt en hel del actionscener som är nyskrivna för filmen. Spielberg/Jackson har verkligen fångat Tintins anda. Det är deckare, spänning, action, humor, mysterium, knasigheter, skurkar, biljakter, skottlossning, slagsmål, fars och snubbelkomedi i en enda härlig blandning. Haddock vill mest åt spriten hela tiden, Milou är smartare än till och med Tintin, Dupontarna ungefär lika korkade som Milou är smart och Bianca Castafiore kan spräcka glas med sin röst. Filmen är närmare två timmars mys och jag är redan sugen på att se om den. Stort plus att skurken är animerad att se ut som en blandning av Spielberg och Jackson (som därmed gör världens längsta "regissörscameo" á la Hitchcock), samtidigt som han faktiskt påminner en hel del om originalkaraktären från albumet. Nu ser jag framemot filmatiseringar av Månen Tur och Retur del 1+2 samt dubbelalbumet De Sju Kristallkulorna/Solens Tempel. Om det nu blir dessa som väljs vilket jag hoppas. Annars finns alltid Tintin i Tibet, Det Hemliga Vapnet, Den Mystiska Stjärnan, Blå Lotus, Faraos Cigarrer och många många fler. Oavsett vilket vill jag se Professor Kalkyl i nästa film oavsett om han är med i albumet filmen baseras på eller ej!
/Surskägget

@@@

Visst finns det en hel del skoj att hämta här men samtidigt så kändes det lite småtrött. Vet inte hur man ska förklara det riktigt för allt är perfekt in i minsta detalj och det är full fart all the way. Jag jämför inte med seriealbumen alls utan ser filmen som en egen enhet och som sagt det är en fantastisk och fantasifull skapelse. Perfektionen i sig gör mig lite slö. Jag gillar helt enkelt inte motion capture tillräckligt, inte ens när det är som bäst. Hajar också att det varit svårt att göra Tintin som "riktig" spelfilm idag då man inte skulle komma undan med en del grejer. Helt ok på alla plan men kommer jag att se om den? Svaret är nej och det är också första gången det svaret gällt en Spielbergrulle för mig på väldigt länge.

/Vrångmannen

30 Minutes or Less

2011-11-06T13:21:00.003+01:00

@@
Titeln kommer från pizzerian som vår hjälte Nick (Jesse Eisenberg) jobbar på som pizzabud. Pizzan är nämligen gratis om det tar längre tid än 30 minuter från beställning till hemkörning. En kväll kör Nick ut en pizza till två snubbar (Danny McBride och Nick Swardson) som knockar honom och sätter på honom en dynamitväst. De vill att han ska råna en bank annars spränger de honom. De behöver bankpengarna för att betala en hitman för att döda McBrides pappa (mästerligt spelad av gamle Remo himself, Fred Ward) för att komma åt miljonerna pappan har på banken. Sen följer en bunt förväxlingar och missförstånd och dumheter innan Nick med hjälp av sin vän Chet (Aziz Ansari) kan sätta dit McBride och Swardson för gott. McBride är klockren i sin vanliga white trashroll som dum bonnlurk (och i en biroll är han alltid som bäst) och hans vapendragare Swardson (som du känner igen från typ alla Adam Sandlerfilmer) gör även han en paradroll. Eisenberg glider dock mest runt som en förvirrad Michael Cera precis som vanligt (de måste ju vara bröder!!!) och Ansari bjussar på ett par oneliners men gör inget större väsen av sig. För en gångs skull försöker man inte dra ut på en story i två timmar när man inte har material för det och filmen är beundransvärda 83 minuter lång inklusive eftertexter. Det innebär ett högt tempo som gör att filmen aldrig segar ner sig i onödan med en hel del sköna och roliga scener (bankrånet är fantastiskt). Detta till trots lyfter filmen aldrig riktigt. Svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men mer än okej blir det aldrig.
/Surskägget

Spy Kids: All The Time In The World 4D

2011-11-06T12:57:00.003+01:00

@
Robert Rodriguez är faktiskt jävligt tuff.
Men Spy Kids är en jävla bluff.
Gör han en del till ska han få på truten.
Jessica Alba spelar tydligen mamma.
Jeremy Piven...äh det gör detsamma.
En spelar skurken och den andra snuten.
Kan ens ungarna som publik tycka det här är kul?
Effekterna är pissiga och gör filmen ful.
Trots att det är Rodriguez blir ingen skjuten.
/Surskägget

#1 Cheerleader Camp

2011-11-06T12:51:00.002+01:00

@
Okej att såna här ungdomstuttkomedier inte behöver vara Oscarsmaterial men det här lama försöket att göra nån sorts American Pie möter Bring It On misslyckas så kapitalt jävla hårt hela vägen att man undrar varför i helvete nån bestämde sig att investera pengar i skiten efter att ha läst manuset. Det handlar om två snubbar som jobbar på ett cheerleaderkollo där det då självklart springer runt en massa skitläckra brudar som grabbarna gör sitt bästa (läs sämsta) att få ligga med. Det är tutte och sexskämt hela tiden men så otroligt trist gjort att t o m jag som älskar mina tonårstuttrullar sitter och gäspar käken ur led. Här skulle jag säkert kunna skriva fjorton rader till om hur usel filmen är men varför?
/Surskägget
PS. Charlene Tilton från Dallas kliver in i ett par scener som sig själv och leverar några halvpackade repliker. Filmen blev inte bättre för det.

Svensexan 2

2011-11-06T12:33:00.003+01:00

@@
Typ 25 år efter den fantastiska kultklassikern Svensexan kom så uppföljaren. Filmerna har naturligtvis inget mer gemensamt än namnet och det faktum att det är samma manusförfattare och producenter som bakom ettan. Man ville göra en tutt- och pruttkomedi och varför då hitta på ett nytt namn när man kan rida lite på ettans popularitet? Ron ska gifta sig med Melinda (snygga Sara Foster från The Big Bounce och typ en miljon teveserier) vilket Melindas brorsa Todd inte gillar eftersom att Ron är fattig och Melinda rik. Todd bestämmer sig därför för att anordna den galnaste svensexan ever och där supa ner Ron så mycket så Ron är otrogen. En perfekt plan förutom att allt naturligtvis slår tillbaka på Todd själv hela tiden. Det här är by-the-book hela vägen. Skämten kretsar kring sex, snusk och fylla och du ser dem komma på cirka en mils håll. En del skämt levererar trots allt, en del inte. Men för att vara en typisk b-rulle är den helt okej. Man vet vad man får och så får det vara bra med det.
/Surskägget

Captain America: The First Avenger

2011-11-04T11:05:00.005+01:00

@@@@
Jaaaaaa här har man lyckats fånga Marvels sköna superhjältevärld på ett fartfyllt, spännande, roligt och lagom matinéaktigt vis. Chris Evans är perfekt som lille tanige Steve Rogers som tack vare sin usla fysik aldrig får ta värvning för att åka och slåss mot tysken (utspelar sig med andra ord under andra världskriget). Men han har så mycket hjärta och jävlaranamma i sig att han får en chans att vara med i en vetenskaplig test som förstärker hans muskler. Lite serum senare är han Captain America - redo att slåss för friheten! Skurken heter Red Skull och är nazist och dum och ska ha spö vilket naturligtvis gamle Cap är redo att ge honom. Det är bovar och nazister och spioner och pangpang och lite krig och mycket explosioner och ett tempo som dundrar fram hela tiden samtidigt som man ändå lyckas få in tillräckligt med story och karaktärer så att det ska kännas intressant hela vägen. Jag ser nu verkligen fram emot The Avengers med hela teamet, kommer ju bli en kanonfilm.
/Surskägget

@@@@

Håller med Surskägget här till punkt och pricka med en chock och en skräll. Mycket snyggt, fartfyllt och underhållande på alla plan. Liten kommentar bara. Red Skull är inte nazist, han är ex-nazist och numera HYDRA. Tio gånger farligare än både nazisterna och Hitler. Sieg für Hydra!

/Vrångmannen

The Lincoln Lawyer

2011-11-04T10:58:00.007+01:00

Matthew McConaughey är advokat som jobbar från baksätet av sin Lincoln. Han är smartast och tuffast och coolast i hela branschen meeeeeeen vill inte jobba på kontor. Marisa Tomei är hans snygga ex-fru som är åklagare. William H. Macy hjälper McConaughey med fallet! Och har världens just nu fånigaste peruk (nånstan sitter t o m Donald Trump och skrattar). Josh Lucas är tydligen med ser jag nu på imdb men har glömt att han var med eller vad hans roll var. Samma med John Leguizamo. Ryan Phillippe spelar över så det står härliga till och är mördaren. Nej, det är ingen spoiler för det vet du när du ser förtexterna. Filmen ska vara en gastkramande thriller om en försvarsadvokat som försvarar en stackars rik snubbe som är oskyldig men som förstås inte är det och nu ska döda försvarsadvokaten woo ooo ooo hooo boooo! Men som inte är spännande alls för allt det vet man efter 30 sekunder och resten av tiden bara är en långsam plågsam transportsträcka där inte ens McConaugheys vanliga charm kan rädda fiaskot. Bläh!

/Surskägget

Äh, det funkar som tidsfördriv en bakissöndag. Fast det är fan inget vidare alltså. Hahaha. McConaughey. Jag gav en tvåa i betyg men nu börjar jag smaka på ettan ju mer jag tänker på filmen. Å andra sidan har jag i stort sett glömt den och det betyder alltså att den inte var värd att bli arg på. Ibland är en tvåa ett sämre betyg än en etta.

/Vrångmannen

The Change-Up

2011-11-01T11:55:00.007+01:00

@@@@
HAHAHAHAHA! Älskar ju mina byta-kroppar-med-varandra-filmer som t ex klassiska pärlan Vice Versa, underskattade Dudley Mooreroliga Sådan Far, Sådan Son men även moderna varianter som t ex Freaky Friday. I den här kategorin placerar jag även rullar som Big och 13 Going On 30 där man inte byter kropp med någon annan men där barn blir sig själv som vuxen och tvärtom. The Change-Up tar detta klassiska koncept och låter två polare byta kropp med varandra. Självklart är de varandras motsatser, annars skulle det ju inte bli kul alls. Jason Bateman (denna lysande komiker som tyvärr lite för ofta syns i halvdana rullar) är den stele, arbetsinriktade och inrutade familjefadern (en roll som gjuten för hans mimik) och Ryan Reynolds är motpolen som galen, ansvarslös halvalkis som lever för dagen. Polarna ställer sig och pissar i en fontän efter en blöt utekväll och båda önskar sig att de kunde ha den andres liv. Vips har den magiska fontänen löst detta och när de vaknar upp är Bateman inlåst i Reynolds kropp och tvärtom. Låt humorn börja! Innan jag går vidare här vill jag bara säga att en film som i inledande fem minutrarna har visat en bebis som tvångsslår sig själv i huvudet i spjälsängen och sedan kaskadbajsar rakt i munnen på Bateman verkligen har satt ribban för nästkommande 100 minuter eller så. Kanske är det för att jag själv är familjefar, men i princip alla scenerna med tvillingbebisarna är så hysteriskt roliga mest för att filmskaparna totalt skiter i alla "regler" som gäller när barn är i bild. Det svärs åt dem, de får hantera gigantiska köksknivar (ja självklart är det CGI jisses) de bärs upp och ner, tappas nästan och ses på med inte så blida ögon. Hahahahaha! Överlag visar filmens första halva upp en skönt punkig disrespekt för det etablerade få-och-inte-få-göra-med-barn-i-film vilket även genomsyrar det mesta andra av humorn. Efter första hälften hoppas jag att filmskaparna ska orka hålla tempot uppe och sitter redan och hoppas på en femma i betyg. Tyvärr dippar dock tempot avsevärt i andra halvan av filmen och även om vi får en hel del sköna scener och gags når filmen aldrig tillbaka till samma skandalöst roliga over-the-top-humor som första halvan. Synd. Med det sagt är det här fortfarande bland det roligaste jag sett på länge. Gillar man sin kiss-och-bajshumor (väldigt mycket kiss- och bajsskämt i den här hahahahahaha!) varvat med enstaka sexskämt SKA man se den här filmen.
/Surskägget

@@@-

Rätt skoj men också rätt krystad komedi vad mig anbelangar. Jag har inga som helst problem med vare sig Ryan Reynolds eller Jason Bateman. Snarare tvärtom. Hade hellre sätt dem som "sig själva" i en annan kompiskomedisituation men det här duger ok. Sen klockar filmen in på nästan två timmar så man kunde lugnt ha klippt bort en halvtimme för bättre tempo och garv per minut.

/Vrångmannen

Skräckfilm nr 31

2011-11-01T03:41:00.015+01:00

Stake Land (2010)

@@@+

Jag har väl nämnt tidigare att jag inte är så förtjust i vampyrgenren. Jag avskyr den inte men tycker inte den är särskilt spännande. Vampyren som myt och monster är lite tråkig helt enkelt. Några undantag i filmvärlden är Dracula (utvalda filmatiseringar bl.a den jag recenserat här i skräckspecialen med Christopher Lee, John Badhams version från 1979, Francis Ford Coppolas version), Interview with A Vampire (för att det är en fartfylld "romp"), The Lost Boys (för att den är skojigt busig), Fright Night från 1985 (för att den fortfarande ÄR bäst) och Blade (tuffast). Plussar på med Låt den Rätte Komma in också. Hoppsan! Ok, jag avskyr Twilight i alla fall! Det finns tydligen, trots mina tvivel, en hel del underhållande filmer om vampyrer. Här är ytterligare en välgjord och bitvis riktigt spännande rulle i genren. Vad händer om vampyrerna, likt en dödlig smitta, tar över världen? Stake Land dök upp från ingenstans. Blev tipsad av en bekant från USA på Facebook: "A must see!". Med en förhållandevis låg budget så har filmskaparna lyckats skapa lite mörk äventyrsmagi. Att det är drivna och duktiga människor med en vision som styr skutan råder det ingen tvivel om. Även om det ibland haltar en smula på sina ställen så är Stake Land en frisk och överraskande fläkt. Tänk Zombieland fast utan humorn och med vampyrer istället för zombies. Den tar sig själv på skönt allvar och allt är på liv och död. Kelly McGillis (Top Gun, The Accused) dyker upp i liten biroll som nunna och Danielle Harris (Halloween 4 & 5, The Last Boy Scout, Urban Legend) som gravid servitris annars känner jag inte igen en kotte i filmen och det bidrar till stämningen. Jag kan nästan smaka betygsfyran men hittar inte riktigt dit (vampyrer..). Det känns i alla fall fint att den får avsluta vår skräckmånad som nummer 31 efter så mycket annat skräp.

/Vrångmannen

Skräckfilm nr 30

2011-10-30T18:34:00.003+01:00

Scream 4 (2011)
@@
Jag älskade Scream när den kom 1996 (ja det är faktiskt så länge sen, fan vad sjukt) som med sin blandning av metafilm, highschoolfilm och slasher prickade in tre favoritgenrer i en film och dessutom fick blandningen att framstå som fullständigt logisk, hipp och cool. Självklart en väldigt nyskapande film i genren och två uppföljare spottades ut hyfsat snabbt. Nu elva år senare när karriärerna för Neve Campbell, David Arquette, Courtney Cox och Wes Craven går lite sådär bestämde man sig för att gå tillbaka till filmen som gjorde dem alla till megastjärnor. Visst är det kul med fyra filmer där samtliga inblandade (som överlevt de första tre filmerna) är tillbaka. Det ger en bra röd tråd om inte annat. Värre är det med manuset. Det som kändes som hippt och inne 1996 känns väldigt passé 2011. Naturligtvis vet filmskaparna om detta så de försöker på alla sätt peta in att de vet att uppföljare är lite fånigt, att det måste till lite överraskningar för att behålla publiken och att skräckfilmer följer en speciell mall som bryts för varje uppföljare. Detta försöks göras med glimten i ögat men känns mest ganska desperat och ibland nästintill parodiskt. Man dissar hela tortyrskräckgenren för att sedan slänga med lite extra blod och inälvor vid några av morden mot tidigare filmer. Halvkul underhållning för stunden men speciellt läskigt är det inte. Och den "stora" twisten på slutet är absolut inte så banbrytande som det kändes 1996.
/Surskägget
PS. Scream (1996) @@@@, Scream 2 (1997) @@@@ och Scream 3 (2000) @@

Skräckfilm nr 29

2011-10-30T17:13:00.009+01:00

Territory (aka Rogue) (2007)

@@@

Ett gäng turister på krokodilsafari i australien lyckas irritera typ världens största och argaste krokodil som sätter på sig en haklapp och tar fram besticken. Varför krångla till det? Bra skådespelare (australiensarna Radha Mitchell från bl.a Silent Hill och The Crazies samt Sam "Avatar" Worthington får här bägge tala sin riktiga dialekt) och en smygande långsam uppbyggnad till en skön adrenalinpumpande final. Det här är underhållande värre. Krokodilen visas sparsmakat förutom i slutet och effekterna är bra så man köper klabbet. Filmen är rätt så oblodig vilket faktiskt känns fräscht men det finns ändå gott om oro och terror då tidvattnet sakta stiger. Trevligt och pirrigt monstermys alltså av regissören till Wolf Creek som här har fått lite pengar att leka med. /Vrångmannen

Skräckfilm nr 28

2011-10-28T10:30:00.007+02:00

Haunted (1995)
@
Sedd ur rysarperspektivet, som jag anser att den SKA göras för det ÄR en sådan historia, så är den här spökrullen usel. Den har andra kvaliteter (snyggt foto, snygga miljöer, söt Kate Beckinsdale) men jag har redan stört mig på att Bondregissören Lewis Gilbert inte skulle kunna skrämma en fyraåring om han så hade en varulvsmask (och försöker inte ens!), Aidan Quinn spelar över så Stefan och Krister blir förbannade och vi har räknat ut tvisten redan 10 minuter in i filmen. Hittar ingen trailer men håll tillgodo med ett "fantastiskt" klipp.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 27

2011-10-28T10:00:00.010+02:00

The Haunted (1991)
@@@
Det här var faktiskt lite läbbigt. Boken The Haunted baserades på spökerierna hos familjen Smurl (hahaha Smurl..) och blev så småningom den här två timmar långa tv-filmen. Mediapådraget i USA var på den tiden enormt kring den demonutsatta familjen. Har det verkligen hänt eller är det någon form av masspsykos eller är familjen galen? Man får säga att The Haunted är en hyfsat välgjord tv-rulle som följer en familjs skräck under 70 och 80-talet då det spökade så in i bomben i deras hem. De hade inte råd att flytta och det fanns till synes ingen hjälp som funkade. Varken kyrkan eller andra ”spökjägare” var speciellt framgångsrika. Det som gör filmen läskig är just den autentiska vardagskänslan och att filmmakarna inte blåst på med effekter som idag skulle vara skrattretande. Man håller det enkelt men effektivt. Makarna Smurl har tydligen sagt att filmen är så nära deras egna "sanning" att de återupplevde all skräck och ångest när de såg den vid premiären. En sak är i alla fall säker. Det kommer inte bli så roligt att gå ner i tvättstugan längre. Plötsligt kom det en kall rysning krypande uppför nacken när jag skrev det här. Hittade ingen trailer men filmen finns att beskåda i sin helhet (uppdelad i 10 delar) på youtube här.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 26

2011-10-26T17:25:00.006+02:00

The Haunting of Morella (1990)
@-
Ok, vi ska ha en sak klart för oss direkt. Jag visste till 110% att den här rullen skulle vara kass från början till slut. Men det var ju värre. Hade läst flera recensioner på andra bloggar samt har en hygglig koll och hatkärlek till kultregissören Jim ”jag-kan-inte-göra-film-om-livet-så-hängde-på-det-men-har-ändå- gjort-typ-en-galen-drös-i-alla-genrer-som-finns-och-har-alltid-haft-med-naket-alltid- alltid-alltid-vad-glor-du-på” Wynorski. The Haunting of Morella är alltså en erotisk "rysare" i ö-filmskategorin som bygger på en novell av Edgar Allan Poe (mycket löst misstänker jag hahaha!). Åh ge mig styrka så fasansfullt bedrövligt och jag blir ändå lite glad. Det dåliga slår över och kulisser fladdrar. Suck. Filmen utspelar sig i alla fall på 1700-talet och det bränns en häxa och sen blir det hämnd, blodig ond bråd död, spökerier och självfallet en hel del tuttar (sa jag Wynorski?) i en slags who-did-it-and-who-cared? I rolllistan hittar vi David ”Den Osynlige Mannen, NCIS” McCallum (varför?), Maria ”Vad har ni?” Ford (därför) samt Lana Clarkson (Barbarian Queen 1 & 2) i den kvinnliga huvudrollen. Hon blev i verkliga livet ihjälskjuten 2003 av den galne musikproducenten med det sjuka håret, Phil Spector (han blev dömd för det). Ett sidospår kanske men naturligtvis riktigt tragiskt och ungefär en miljard gånger viktigare än den här filmen, stopp, stjärnstopp, allting stopp. Nu har jag i alla fall sett den här katastrofen så nu slipper ni.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 25

2011-10-26T10:40:00.004+02:00

The Tunnel (2011)
@@
Australiensisk rysare a’la REC och REC 2 (vilka jag fortfarande inte har sett, vilket är helt obegripligt med tanke på att jag letar efter bra skräckisar konstant, vilket i sig är skitsvårt!). Journalisten Natasha beger sig med ett litet filmteam ner i det stora tågtunnelsystemet under Sydney för att nysta i en regeringskonspiration. Väl därnere möter de terror och vi ser allt genom filmteamets kamera. Inget nytt under solen alltså och det har gjorts för många liknande grejer (Blair Witch, REC, Paranormal Activity etc.). Sen får vi tyvärr också veta vilka i teamet som överlevt fasan redan i början av filmen. Det är ju inte så kul direkt. The Tunnel är väl välgjord sådär och bitvis lite kuslig, som sig bör, men ointresset har redan efter en halvtimme in i filmen tagit över rejält. Sevärt om man fortfarande tycker det är fräscht med ”Docu-horror” eller "Mocu-horror" eller vad fan det heter.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 24

2011-10-26T10:01:00.004+02:00

The Food of the Gods (1976)
@
Hahaha! Ja! JA! Vart har det här lilla guldkornet hållit hus någonstans? Tre killar sticker till skogs för att jaga och plötsligt går det upp för dom att allt djurliv har växt, alltså djuren har blivit kolossala i storlek. Getingar stora som örnar, råttor stora som flodhästar OCH världens bästa fightscen med en gigantisk tupp på en bondgård hahaha! Det blir så fint så fint. Du har inte blivit såhär underhållen sen du såg någon dratta på ändan sist. Detta måste vara skådespelarnas första jobb och effektmakarnas sista. Löst, och då menar jag l-ö-s-t baserad på en mindre känd roman av H.G. Wells. Jag vet inte vad jag ska säga mer. The Food of the Gods är en etta men samtidigt så är det en femma. Jag minns att det kom en uppföljare i slutet av 80-talet och nu är jag riktigt intresserad. Återkommer en dag när jag sett den. /Vrångmannen

Skräckfilm nr 23

2011-10-25T06:40:00.005+02:00

The Woman in Black (1989)
@@@
I väntan på nyversionen med Daniel Radcliffe (Harry fricking Potter!) i huvudrollen så kollade jag in en brittisk tv-film av Woman in Black från 1989 som verkade lovande. Eftersom det är en film gjord just för tv på 80-talet så var förväntningarna redan låga men jag måste säga att jag blev glatt överraskad. Den här versionen av spökhistorien är rätt snygg (britterna kan ju sina kostymdraman) och bjuder faktiskt på en del gastkramande obehagligheter. Ok, vi snackar inte The Shining eller The Grudge här men det märks att produktionen varit påkostad för tv och att regissören Herbert Wise haft koll på sitt material. Självklart blir det lite segt på sina ställen men man kan inte få allt och det tillför ju även kusligheterna faktiskt. Mysrysare a’la klassisk brittisk tv-produktion alltså. Lite befriande att se

efter allt skrik och kladd såhär under skräckmånaden. Hela filmen finns förresten att se på youtube ser jag nu, uppdelad i segment. Det bjuds!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 22

2011-10-24T15:35:00.003+02:00

Lisa and the Devil (1972 eller 1975)
@@+
Surrealistisk mardrömsrysare av kultregissören Mario Bava. Lisa (Elke Sommer) turistar i en liten spansk stad men kommer bort från turistgruppen. Hon yrar iväg vilse och hamnar i ett hus med konstiga människor, bl.a Telly ”Kojak” Savalas och sen blir det lite mord och konstigheter. Jag vet att Bava har många fans så då måste man ju väl trippa på tårna? Fel. Det här är ok men inte mycket mer. Riktigt obehaglig stämning och snyggt på sina ställen men också bitvis tråkigt så man gäspar. Lisa and the Devil har länge legat på min lista över filmer som skall ses och jag brukar ofta hitta positiva saker att säga om sådana här ”klassiker” och överlag gilla dem. Tydligen så har det släppts två versioner av den här när man läser om den på nätet. Bavas originalversion (1972) och en version med en hel del nyinspelat material (1975) som skall vara bedrövlig och släpptes som "The House of Exorcism". Jag utgår ifrån att jag sett Bavas original (främst för det inte är någon exorcism i rullen jag såg) men är inte säker faktiskt. Hittade ingen vettig trailer så kolla in den här stillbildshyllningen istället.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 21

2011-10-24T10:37:00.003+02:00

The Howling: Reborn (2011)
@@
Jag gillar den första The Howling från 1981. Den blandar kladd med humor och bjussar faktiskt på en hel del scares. Sedan kom det som bekant ett gäng uppföljare, den ena uslare än den andra. The Howling: Reborn är en lös remake av The Howling II som jag har förstått det. Nörden Will upptäcker att han har varulv i sig och tillsammans med tjejen han trånat efter i skolan nystar de upp den mörka hemligheten med fler varulvar hack i häl. För att vara en lågbudgetpruttare så är det här halvt ok. Jag säger halvt för jag överraskades över varulvarnas make-up samt hur den bitvis ser ut att kosta en slant. Men det finns inte material här till en långfilm och det börjar trampas vatten rätt fort. Var idén att detta skulle bli en nytändning för varulvar hos kidsen så har man misslyckats katastrofalt. Vill man få mig halvt intresserad med käften full av popcorn en mörk fredagskväll så är man åtminstone en bit på väg. Men bara en liten.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 20

2011-10-24T10:11:00.004+02:00

Eye of the Devil (1966)
@@
Ockult rysarthriller av J. Lee Thompson med Deborah Kerr, David Niven, Donald Pleasance, David Hemmings och Sharon Tate (debuten) i rolllistan. En larvigt rik vingårdsägare (Niven) får nys om att vindruvsskörden är dålig vid hans gods i Frankrike och reser dit. Med sig har han sin fru (Kerr) och sina ungar. Sen blir det lite sektgalenskap och lite häxerier i för snäll matinékänsla i svart-vitt där regissören tycker att zoomoptiken på kameran är det häftigaste som någonsin uppfunnits. Det finns så mycket som skulle kunna bli bra här men det blir pannkaka av det mesta. Ett par småruggiga scener gör ingen klassiker och detta blev tyvärr till slut en lång och utdragen gäspning. Blir nästan sur på grund av potentialen och kanske läser romanen som den bygger på, Day of the Arrow, mest för att jävlas med mig själv. Kolla in den galna trailern så fattar ni lite vad jag snackar om hahaha!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 19

2011-10-19T20:12:00.004+02:00

Saw (2004)

Efter alla dessa år satte jag mig slutligen och tittade igenom Saw. Har tänkt se den hur många gånger som helst genom åren, men har aldrig känt mig tillräckligt lockad. Och det av goda skäl som det skulle visa sig. Cary "I'm also right handed" Elwes och Danny "jag skickar inga julkort till Mel Gibson längre" Glover är affischnamnen i en liten minibudgetskräckis som gjorde för ungefär en italiensk lire men som kom att spela in millions of millions of dollars världen över och därmed fick en sisådär en miljard uppföljare. Om jag inte missminner mig helt var Saw även den första rullen i vågen av tortyrskräckisarna (även om den är rätt tam i den bemärkelsen) som stinker ner biograferna i tid och otid nuförtiden med mängder av "realistiska" tortyrscener som ska vara ett subsitut för handling och riktig skräck men som mest framkallar äckelkänslor hos de mindre starkmagade. Anywho... Elwes vaknar upp fastkedjad i ett låst rum med en annan snubbe som också är fastkedjad. Mellan dem ligger ett lik. Glover är snuten som försöker fånga seriemördaren som fångat Elwes. Alla repliker Elwes har är av typen: "vi kan inte förklara det här för publiken på ett snyggt och/eller smart sätt så vi låter Elwes bara säga saker som för handlingen framåt men som egentligen aldrig skulle sägas på riktigt av någon i den situationen". Glover spelar över så mycket att Mel Gibson för ett ögonblick kändes helt normal. Att det här blev en dundersuccé har jag ingen som helst förklaring till. Ospännande, fult filmat, träiga skådisar, trista tvister, ganska lama specialeffekter och världens förmodligen sämsta repliker gör ingen skräckfilm. Till och med när Freddy var som sämst var han bättre än det här.

/Surskägget

Skräckfilm nr 18

2011-10-18T10:57:00.002+02:00

Darkness (2002)
@@@-
En amerikansk familj (bl.a Lena Olin och Anna Paquin) flyttar in i ett stort gammalt hus i Spanien. Guess what happens hahaha! Ok, jag ska inte förenkla någonting här men det hade faktiskt varit till filmens fördel om man just hade förenklat en smula. Det är på tok för många trådar i storyn som inte vävs ihop snyggt och det blir lite grötigt av allt till slut. Resan dit är dock intressant och bitvis skrämmande. Spanske regissören Jaume Balagueró (Rec, The Nameless) håller lågt tempo vilket ofta tillför stämningen. Jag har för övrigt inte sett hans största spanska succé ”Rec” (SKAMMEN eftersom jag sett den amerikanska remaken som inte var någon höjdare..). Detta kommer dock att ske innan bloggens skräckmånad är över. Darkness är alltså en sevärd övernaturlig rysare som definitivt hade behövt några extra varv på manusstadiet. Då hade den kunnat bli fantastisk. Slutet är t.ex bland det mer fasansfulla jag sett. Varför är det aldrig någon som nämner det?
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 17

2011-10-18T09:34:00.003+02:00

Inside (2007)
@@@+
Fransk äckelspänning. En höggravid kvinna vars man dött i en bilolycka (där hon själv överlevde) blir terroriserad av en vilt främmande kvinna i sitt hem. En på papperet enkel premiss som blir en mer komplicerad och riktigt blodig affär med några tvister och turer i bagaget. Jag har en hatkärlek till moderna ”kladdrysare”. Det känns uppfriskande att Inside kommer från Frankrike och den är i stort sett spännande från början till slut. Samtidigt så känner jag att man inte behöver ta i med chockvåldet hela tiden. Det går till galen överdrift och till slut så är det just våldet man minns när det faktiskt är en intelligent och ruggig berättelse som ligger till grund för filmen. Missförstå mig rätt, jag har inget emot bra filmvåld men ibland behöver man inte hinka på med litervis bara för att hahaha! Bra skådespelare (kul att se Béatrice ”Betty Blue” Dalle igen!), spännande, välgjort men för våldsamt alltså. Observera att jag såg UNRATED VERSION av Inside. Ser att det finns en ”vanlig” version också som förmodligen är nedtonad en smula. Rekommenderas om du pallar trycket.
/Vrångmannen