The Glass Key

@@
Boken av Dashiell Hammett är faktiskt en ganska spännande politisk thriller. Filmen lever dessvärre inte upp till boken överhuvudtaget. Återigen har vi Alan Ladd och Veronica Lake i huvudrollerna och som vanligt är deras samspel klockrent. Men när det inte händer nånting spännande överhuvudtaget så spelar liksom inget annat nån roll. Det här var förmodligen jättespännande 1942 men även om det politiska rävspelet säkert fortgår precis som back in the day är det stelt och tråkigt filmat och utan den yttersta cynisism som utmärker film noir och gör den till en så intressant och underhållande genre. Försök hellre få tag på boken. Filmen kan ni vara utan.
/Surskägget

The Blue Dahlia

@@
Nej, Brian DePalmas rulle The Black Dahlia har faktiskt inget gemensamt med den här rullen. Så nu vet ni det. Här handlar det om soldaten Johnny (Alan Ladd) som kommer tillbaka från kriget bara för att upptäcka att frugan hans är otrogen och mest gillar att kröka och festa. Han bestämmer sig för att dra och lite senare blir frugan mördad - med hans revolver. Ja, saker och ting ser onekligen rätt mörka ut för stackars Johnny. Tack och lov träffar han snart Veronica Lake som tror på hans oskuld och hjälper honom att lösa fallet. Trots att manus är skrivet av en av noirdeckarnas mästare, Raymond Chandler, är det här tämligen ospännande. Många vändningar i handlingen känns enormt påklistrade och det förtar rejält från känslan. Även dialogen är långt ifrån lika sylvasst bitsk som Chandler annars var riktigt grym på att ordna. Den här rullen borde vara betydligt bättre än vad den är och hade det inte varit för det fina samspelet mellan Ladd och Lake (precis som i This Gun For Hire) hade inte mycket sevärt funnits i den här lite för röriga och långsamma noiren.
/Surskägget

This Gun's For Hire

@@@@
Stenhård lönnmördare (Alan Ladd i en av sina första stora roller) får i uppdrag att döda en utpressare. Direkt efteråt visar det sig att mannen som hyrt honom för uppdraget lurat honom och Ladd tänker nu hämnas rejält. I hasorna har han en snut (Robert Preston) och dennes flickvän (Veronica Lake). Ladd får tag på Lake och kidnappar henne och hon inser snart att Ladds motiv egentligen är ganska rena trots att han hamnat väldigt snett i livet. Hon försöker hjälpa honom så gott det går vilket inte ses med blida ögon av Preston. Här snackar vi skådisar i toppform. Ladd är ung, arg, förbannad och glödhet så det nästan sjuder i varje bildruta. Han spottar ur sig stenhårda repliker som skallerormsgift och jagar sin nemesis med sådan hängivenhet att vi knappt sett något liknande fram till att Clintan drog en Magnum och gav sig ut på stan. Veronica Lake är en av filmhistoriens klassiskt svala skönheter som med glimten i ögat och en fräck replik på tungan alltid lyckas hamna till sin fördel i alla scener. Scenerna mellan Ladd och Lake är kanon. Såhär gjorde man film innan allt skulle vara CGI. Damp Jar-Jar ner här åt Ladd upp honom. Och Lake med för den delen. Lysande film noir med spänning och nerv från start till slut.
/Surskägget