Surskägget intervjuar Vrångmannen, del 1

I likhet med den store hjälten James Lipton (filmvetaren som gör de grymmaste intervjuerna med alla stora skådisar) bestämde sig Surskägget för att sätta sig ner och grilla Vrångmannen litegrann kring skräckfilm.

Surskägget: Du gillar ju din skräckfilm överlag och slasher specifikt. Hur, och kanske framförallt när, halkade du in på det spåret?

Vrångmannen: Det var ballt med våld när man liten (om man inte fick en snyting på riktigt det vill säga och sprang hem till mamma och grinade åt sig en MOVIEBOX!) så rysare & action var det man tittade på mest när man kom åt en video och morsan var på bra humör. Jag var extremt känslig för skräckfilm när jag var liten och sprang ofta livrädd hem från kompisar efter halva rullen. Slasherfilmerna var ett sätt att få skräcken serverad lite lagom eftersom man aldrig blev riktigt rädd, mer ängslig. Jag var aldrig riktigt intresserad av ”kladdet” i rullarna utan mer fascinerad av vad filmmakarna kunde hitta på härnäst. Det var helheten och uppbyggnaden som var tuff och eftersom man var så ung så funkade ju formulan om och om igen och man brydde sig inte. Bara det var lite naket, lite skrik, ”tuff” galning i mask och påhittiga mord. Första riktiga splatter/gorefilmen jag såg när jag var liten hette Nightmare in a Damaged Brain och den är än idag rätt brutal vad jag förstått. Vågar nog inte se den igen trots att jag är trettio..hhhrrrmrmmmh år gammal. Nuförtiden är rullarna i genren överlag kassa men ibland dyker det upp hyggliga godbitar så man blir sentimental och drömmer sig tillbaka när det faktiskt var roligare med film.

Surskägget: Är dagens slashers verkligen sämre med sina högre budgetar eller är det bara så att du blivit äldre och inte impas lika mycket av en slasher längre? Lite naket, lite skrik och ”tuff” galning kanske inte räcker att impa på en trettio…hhhhrrrmrmmmmåring?

Vrångmannen: Förr i tiden hade de oftast en annan stämning. Kanske berodde det på att de inte hade pengar till ordentligt med ljusutrustning och filmerna per automatik blev mörkare. Å andra sidan är man ju mer lättskrämd som ung och på den tiden var ju video ett unikum – ”jag kan kolla på film hemma när jag vill på teeeeveeen!”. Man är överlag inte så impad av film på samma sätt idag. Allt är för lättillgängligt och blasé. En högtidsstund när man var yngre var när morsan skulle bort, man hade fått hyra en moviebox och tre fyra filmer (ofta skräckisar) med sin bästa kompis. Sen är ju allt relativt naturligtvis. Jag har glömt fler filmer än vad folk generellt har sett och då har man sett mycket. Man hittar andra vägar att uppskatta film på. Idag ser man en del skräckfilm och vill så gärna bli skrämd och få rysningar men till 90% suckar man bara eller gäspar. Man har blivit tråkigare, äldre och man är på tok för avtrubbad. Det jag somnar till kanske skrämmer slag på någon annan helt enkelt. Men minnen av videoterror finns kvar och det är sköna och glada minnen INTE Studio S ”ni förstör våra barn” minnen. Vilka nötter.

Surskägget: Hahahahaha Studio S! Vilken klassiker. Moralpaniken härjade friskt. Ett par år senare var det W.A.S.P.’s tur, men det är en annan historia. Prånglas skräck- och slasherrullar bara ut snabbare idag tror du? Med tanke på att det som du säger finns x antal hundra filmkanaler och en dvd-film kostar 29:90 på Statoil. Film finns med andra ord överallt idag. Inte som förr när 2 av 10 ägde en VHS och resten hyrde moviebox för dyra pengar. Samtidigt låter det som att du kanske förknippar filmerna med en känsla av ”nu-är-mamma-bortrest-nu-får-man-vara-lite-vuxen-trots-att-man-är-liten” och det bara därför är så att du minns filmerna med ett leende och en känsla av värme i hjärtat.

Vrångmannen: Kanske en kombination av att jag älskade film som liten och ville bli filmare (sköna egeninspelade James Bondrullar på Super-8 och rymdkulissbyggen i barnrummet..) samt att man fick vara lite vuxen när morsan var väck. Sen var det ju lite tabu också med de farligaste filmerna á la Motorsågsmassakern och Zombie Creeping Flesh, detta kom dock i nedre tonåren men moralpaniken hade inte lagt sig hos föräldrar. Dessa filmer fick vi smyga med, de som inte gick att hyra på den lokala videobutiken. Helt klart har just skräckgenren spelat en stor roll. Jag vet faktiskt egentligen inte varför. Idag går det tjugo på dussinet och det är ju en billig genre att producera, oftast får investerarna minst tillbaka sina pengar och gör plötsligt en film succé så är det easy money all the way. Kolla på t ex Halloween på 70-talet eller Blair Witch Project (där Internet spelade en STOR roll för marknadsföringen). Halloween är en klassiker i sin överlåga budget och Blair Witch kostade en snorkråka och en långpromenad. Med dagens hemmautrustning som har väldigt bra kvalitet för liten peng så är det många därute med filmdrömmar och de flesta startar med just en skräckis dels för kärlek till genren, dels för att det är billigt att producera.

To be continued...