Ant-Man and the Wasp

@@@+
Marvel spottar ur sig filmer till höger och vänster hela tiden känns det som. Det mesta håller mycket hög klass dessutom. Ant-Man är väl ingen av mina favorithjältar men Paul Rudd gör faktiskt ett kanonjobb att hålla mig underhållen trots att hjälten jag glor på är sådär i ärlighetens namn. Första filmen tyckte jag var helt okej om än inte sådär superimponerande. Och det är väl exakt samma lika med tvåan. Visserligen är betygsfyran betydligt närmare, därav ett plus, men jag blir helt enkelt inte lika impad av den här hjälten som av andra. Paul Rudd gör återigen ett toppenjobb i rollen som Ant-Man och favoriten Michael Pena får mer utrymme som comic relief vilket är fantastisk. Evangeline Lilly som vi såg lite för lite av i första filmen är nu också av naturliga skäl med betydligt mer (det är trots allt hon som är The Wasp). Även Michael Douglas är tillbaka som gamle gubben och Laurence Fishburne dyker upp som halvskurk. Den riktiga skurken spelas dock av Hannah John-Kamen och hon gör ett bra jobb även om jag återigen känner att skurken i sig är lite platt jämfört med andra skurkar i Marvelvärlden. Sedan måste jag bara nämna att Michelle Pfeiffers entré är bland det mest konstiga jag sett på film. Här har vi en kvinna som levt i årtionden i en märklig dimension där inget existerar men ändå lyckas komma fullt sminkad och fönad i ett par kläder hennes karaktär definitivt inte hade på sig när hon hamnade i dimensionen. Weird.
/Surskägget

Justice League

@@@
Hörni vi har inte pratat om den här än. Av nån anledning har den ramlat lite mellan stolarna. Kanske för att DC's försök till att skapa ett Marvelliknande universum med mängder av filmer där alla hjältar äntligen kommer tillsammans i en storfilm inte har varit riktigt lika lyckat som Marvels dito. Avengers smäller helt enkelt lite högre än Justice League. Visst. Stålmannen, Wonder Woman och framförallt Batman är bra hjältar. Men Blixten, Aquaman och Cyborg är ju lite halvtråkiga om vi ska vara ärliga. Sen har ju många vänt sig emot att Zack Snyder valt att göra DC's universum lite för mörkt och allvarligt. Marvel har ju lyckats balansera fint mellan humor, spänning, action och ett uns allvar. Snyder snöar kanske ner sig lite för mycket i att göra allt mörkt och dramatiskt. Ibland kanske vi vill ha lite lättare stunder. Och de finns här i Justice League. Rykten gör dock gällande att det är de scener som Joss Whedon regisserat när Snyder hoppade av projektet pga en familjetragedi. Och det är lite det som är största problemet med Justice League. Det märks att det är två helt olika regissörer som rattat skutan. Ibland är det mörkt och dyster precis som Snyder vill ha det för att i nästa sekund vara skämtsamt, lättsamt och kul precis som Whedon alltid gör det. När hela Justice League står förenade för första gången är det helt klart lika kul som när Avengers väl stod samlade hela gänget för första gången. Men story och skurk (alltså jämför Steppenwolf med Thanos eller ens Loke och nej bara) är långt ifrån lika intressant och underhållande som Avengers. Allt som allt är det här helt okej. Men för att vara en film av den här magnituden vill vi ha mer.
/Surskägget

@@
Marvel or bust. Wonder Woman är cool. Batman är ok. Alla andra kan fara och flyga (och gör det också!)
/Vrångmannen

Deadpool 2

@@@@
Ryan Reynolds är tillbaka som den helknäppe och vilt underhållande mutanten Deadpool. Precis som i första filmen slänger man ur sig mängder med referenser till annan popkultur och Deadpool kör mängder med metaskämt där han är väl medveten om att han är en karaktär i en film som har en publik hahahaha. Precis som sig bör i en uppföljare får vi mer av det mesta. Det är mer skämt, mer action och mer galna skurkar. Vi får också en kort och briljant cameo av Brad Pitt. Reynolds drar också på sig Deadpoolmasken mer och större delen av filmen skulle det rent teoretiskt kunna vara vem som helst under masken med Reynolds röst överdubbad. För en skådis är det ett ganska ballt val att knappt synas under hela filmen, speciellt när man har huvudrollen, så kudos till Reynolds. Ska jag vara lite petig så tycker jag att storyn i filmen är lite splittrad. Vi får direkt en historia där Deadpool ska hämnas. Detta löser han relativt omgående och sedan är det en annan story där han ska rädda en grabb. Dessa två historier vävs aldrig riktigt ihop och man får en känsla av att man försökt kräma in två historier till priset av en utan att det finns nån större anledning till det hela. Men det är smådetaljer. Som helhet är Deadpool 2 fantastiskt underhållande och gillade man ettan lär man gilla den här.
/Surskägget

Avengers: Infinity War

@@@@@
Dra åt helvete med en rostig spik vad satan i gatans sjuhelvete jäkla bra det här var. Peppen inför den här har varit total och Jebus vad den levererar. Släng in alla hjältarna vi redan lärt oss att älska i sisådär 18 filmer innan den här och vi har den galnaste, mest stjärnspäckade serietidningsactionextravaganzan vi nånsin sett på en bioduk. Det här är lätt den bästa Marvelfilmen hittills och det är inte illa med tanke på konkurrensen. Marvel har ju överlag spottat ur sig 18 väldigt starka filmer innan den här med några få undantag (Guardians of the Galaxy är jag inget jättefan av, speciellt inte tvåan och Black Panther var ju sådär alltså). Det börjar med en rejäl smäll direkt och sedan tar det bara full fart framåt. Det är helt magiskt hur man lyckats smälla in så mycket actionsekvenser och fortfarande kunna berätta en historia. Dessutom har man lyckats skapa en klockren skurk i Thanos (Josh Brolin) som faktiskt på ett sätt har helt rätt i sin galenskap. Man skulle faktiskt kunna argumentera för att man borde göra exakt så som han vill med hela universum för att det då skulle bli betydligt bättre för jorden, miljön och den hälft av befolkningen som överlever. Samtidigt är det förstås en helt koko-bananas-plan så det är inget någon normal person skulle överväga. Balansen där är snygg. Filmen överlag är snygg, specialeffekterna är så bra så att allt måste vara på riktigt och inget kan vara inspelat framför en grön skärm hahaha. Funkar det då att ha ALLA hjältar i en och samma film? Absolut! Att rabbla rollistan skulle ta hela dagen så det skiter vi i, och ni vet ju ändå vilka som är med. Är det nåt jag saknar så är det att jag gärna skulle velat ha lite mer Captain America och Black Widow, de får kanske lite för lite tid på duken. Men Spindelmannen kliver in och levererar med busig entusiasm och då är jag fem bast igen med en Spiddetidning i mina händer och lever mig in i den underbara karaktär Spidde är. Eftersom att jag inte vill dra till med spoilers finns egentligen inte så mycket mer att säga än att det här lever upp till hypen utan problem och jag har redan köpt biljett för titt nummer två.
/Surskägget

Black Panther

@@
Som vanligt är det upp till detta sura skägg att berätta för er hur det egentligen ligger till. Fyror och femmor regnar över den här filmen och det kastas superlativ på den från höger och vänster. Frågan är varför. Det här är nämligen en ganska spretig och platt film full av klichéer och ett manus som är lövtunt. Vi får ungefär sex, sju olika småhandlingar som inte på något sätt knyts ihop till en helhet och för att vara en Marvelfilm är vissa specialeffekter riktigt fula. Slutstriden där man kör en copy/paste på Sagan Om De Två Tornens wargattack är så fantasilös att jag nästan somnar, och det faktum att kung T'Challas (alltså Black Panther själv dårå) två största utmaningar är exakt samma scen två gånger fast mot olika skurkar (man slåss i en typ knädjup vattenpöl nära ett vattenfall) får mig att undra om hela manusteamet hellre tog semester än att faktiskt lägga lite tid på att vara kreativa. Precis som i fiaskot Star Wars: The Last Jedi slänger man in lite James Bond ett par gånger (casinoscenen i Black Panther luktar väldigt mycket casinoscenen i Skyfall, och Black Panthers lillasyster Shuris labb är mer eller mindre alla labb SPECTRE nånsin haft) och känslan av Marvel infinner sig knappt alls under hela filmen. Chadwick Boseman är en habil Black Panther men jag saknar den där wowkänslan av superhjälte jag kan få från andra skådisar, och Martin Freeman som den vite sidekicken gör inte heller något större väsen av sig. Nej, det finns två skådisar som sticker ut. Bägge spelar skurkar. Andy Serkis som Klaue, en vapenhandlare och allmän dåre, gör en riktigt schysst skurk som droppar dåliga oneliners så fort han kommer åt, är lite för galen för sitt eget bästa och springer runt och frustar och muttrar mest hela tiden samtidigt som han bara vill döda alla. Han är den största behållningen i filmen, men eftersom att vi har sex, sju minihandlingar kommer han in och försvinner ut innan hans fulla potential som skurk kan nyttjas maximalt. Den andra behållningen i filmen är Michael B. Jordan som flera gånger (Chronicle, Fruitvale Station, Creed) visat prov på att han är en riktigt duktig skådis och en kille som jag tror vi kommer se mycket av i framtiden. Hade det funnits någon rättvisa i världen hade han spelat Black Panther, det hade blivit betydligt bättre. Om inte annat får han lite upprättelse som skurken Killmonger efter att ha varit med i horribla Fantastic Four (2015). Avslutningsvis finns egentligen inte så mycket mer att säga än att alla recensenter verkar ha stirrat sig blinda på att det mestadels är svarta skådisar i filmen och att kvinnor till stor del spelar roller som annars traditionellt brukar vara manliga och att det är därför man slänger fyror och femmor på en film. Men man har tydligen helt glömt bort att oavsett om man är svart eller vit, man eller kvinna, så kanske man ska ha ett vettigt manus att utgå från. Det har man inte här och resultatet är därefter.
/Surskägget

Thor: Ragnarök

@@@@
Hahahaha javisst, exakt såhär ska en slipsten dras. Redan i första Thorfilmen satte man ribban för hur denna karaktär skulle porträtteras, nämligen med en stor dos humor. När det till stor del försvann i del två blev också den filmen en av de svagare i den serie Marvelfilmer som knyter ihop de två första Avengersfilmerna. Tack och lov har man tagit den sköna humorn tillbaka i trean, och dessutom boostat den en hel del nivåer. Kanske är det regissören Taika Waititis förtjänst. Han har regisserat bl a Flight of the Concords och What We Do In The Shadows och han tar helt klart med sig den typen av humor in i detta actionspektakel som är Thor. Chris Hemsworth repriserar rollen som Thor och gör det med en självklar pondus nu när han gjort karaktären i fem filmer. Charmig och med glimten i ögat glider han igenom filmen som den självklare åskguden som växt som människa en hel del sedan han var hetsig "tonåring" i den första filmen. Lika självklar är Tom Hiddleston som Loke och pendlar lekande lätt mellan att vara schysst och att vara elak. Loke är trots allt inte alltigenom ond, det får vi aldrig glömma. Cate Blanchett gör en helt okej dödsrikesdrottning, Idris Elba är med lite för lite som Heimdal, Jeff Goldblum är en magiskt bra ny karaktär som heter Grandmaster, Mark Ruffalo är alltid bra som Bruce Banner, Anthony Hopkins känns lite blasé som Oden, Karl Urban som skurksidekick känns helt onödig som karaktär så det är relativa nykomligen Tessa Thompson (Westworld, Creed) som lyser allra klarast som en försupen valkyria på jakt efter hämnd eller total glömska beroende på vad som kommer först. Precis som trailern har lovat osar hela filmen skönt 80-tal utan att för den sakens skull kännas mossig eller dammig. Det är hippt och modernt men väldigt 80-tal ändå. Perfekt kombo. Musiken är en skön blandning av Carpenter möter C64 och höjer helt klart stämning på rätt sätt. Jag är nästan på vippen att slänga dit en femma i betyg för det finns inga egentliga fel (dessutom fick Spider-Man: Homecoming en femma på samma grunder) men spar den till nästa titt.
/Surskägget

Spider-Man: Homecoming

@@@@@
JAAAAAAAAAA! Äntligen har de fått till en Spindelmannenfilm precis som den ska vara. Inget ont om Raimis Spidderullar (rebooten The Amazing Spider-Manfilmerna pratar vi inte högt om) med Maguire, jag gillade alla tre skarpt. Det var fullt ös, medvetslös och man fick en bra röd tråd genom alla tre filmer. Det man dock missade lite var känslan från serietidningarna. För att vara mer precis, känslan från 70-talet och tidigt 80-tal. När Peter Parker verkligen var en finnig tonåring som aldrig fick till det förrän han drog på sig masken och spöade skurkar hela tiden babblandes en massa skönt nonsens. Vi fick en fin försmak av detta redan i Captain America: Civil War när Spidde dök upp i ett par minuter och tack och lov införlivade man förhoppningarna nu i långfilmen. Det här är löjligt underhållande, kul och snyggt med en lagom balans mellan serietidningsstuk och verklighet. Tom Holland som Parker/Spidde är som född för att spela rollen och jag ser fram emot många fler filmer i den här serien. Michael Keaton som Gamen, eller Vulture som man säger nu när alla ska heta de engelska originalnamnen, är perfekt och raderar det enda frågetecknet jag hade inför den här filmen. Handen på hjärtat, Gamen är inte den mest spännande av Spiddes alla motståndare. Men Keaton och manusteamet har lyckats modernisera en skurk som faktiskt kändes rätt passé redan när han dök upp i serietidningsrutorna back in the day. Jag som älskar Spindelmannen tillsammans med Läderlappen (ja ja Batman som kidsen säger idag) har äntligen fått den Spiddefilm jag velat se sedan jag plockade upp min första Spiddetidning för en sisådär 38 år sen. Halleluja!
/Surskägget

Darkman 1-3

Darkman
@@@@
Sam Raimi var länge regissören nummer ett i undergroundkretsar efter sin klassiska Evil Deadtrilogi. Darkman var hans första på ett större filmbolag och vilken klockren actionstänkare Raimi slängde ur sig. Peyton (Liam Neeson) är en forskare som är på vippen att få till konstgjord hud för att hjälpa t ex brännskadeoffer. Hans problem är att huden bara håller i 100 minuter innan den smälter samman. Men innan han hinner lösa problemet glider maffiabossen Durant (Larry Drake) in och spränger hela labbet i småbitar tillsammans med Peyton. Åtminstone är det så det först ser ut. Men Peyton överlever mirakulöst och får då förstås nytta av sin teknik där han kan skapa syntetisk hud som dessutom kan likna vem som helst. Darkman är född! Raimi briljerar som vanligt med sina innovativa kameraåkningar, sin originella berättarstil och sina allmänna genialitet. Neeson är klockren som Darkman och det är action mest hela tiden. En klassiker som måste ses om man inte redan sett den.
/Surskägget

Darkman II - The Return of Durant
@
Oj jävlar vad snabbt utför det gick när Raimi inte längre satt i registolen. Arnold Vosloo tog över i rollen som Peyton/Darkman och är lååååångt ifrån samma klass som Neeson. Den här är dessutom gjord direkt till video så budgeten är inte den högsta vilket avspeglar sig. Darkman är en intressant karaktär som Raimi så skickligt visade oss i första filmen. Här pissar man helt på arvet och slarvar bort vad som kunde blivit riktigt bra.
/Surskägget

Darkman III - Die Darkman Die
@
Men herrejisses! Just när man inte trodde att det kunde bli sämre än tvåan så blev det det. Mycket sämre. Oerhört mycket sämre. Gör er en tjänst och se aldrig den här (se inte tvåan heller, men framförallt inte den här). Vilket skit!
/Surskägget

Wonder Woman

@@@
Så kom den då slutligen, en av sommarens superhjältefilmer jag mest sett fram emot. Gal Gadot gjorde en perfekt Wonder Woman i sitt inhopp i Batman v Superman: Dawn of Justice och man ville bara ha mer, mer, mer direkt. Nu när man får mer lyckas inte filmen som helhet leva upp till hypen. Däremot är fortfarande Gadot klockren som amazonkvinnan som är här för att svinga lasso och sparka stjärt och då plockar hon sällan fram sitt lasso. Jag vill minnas att det gnälldes en del bland fansen när det annonserades att Gadot vunnit rollen för ett par år sedan. Alla de kan bara stänga igen käften nu. Gadot är ett utmärkt val. Hon är tuff, beslutsam och sexig utan att anspela på sex. Perfekt kombo för rollen med andra ord. En tuff brud i lyxförpackning som den gamla dängan säger. Däremot finns det ett par andra saker som inte är lika klockrena. Först och främst har jag svårt för Chris Pine i birollen som killen Wonder Woman hjälper. Jag vet inte vad det är men jag tycker han har noll charm, noll karisma och är rätt tråkig. Det gäller inte bara här utan i alla filmer han dyker upp i. Det är inte hans fel egentligen, det är mest jag som inte förstår mig på honom. Jag vet med mig att det är så och tenderar att inte bry mig men det skaver ändå litegrann. Sen tycker jag man borde finputsat manuset ett par vändor till. Det blir lite tre filmer i ett nu och stundtals lite ofokuserat på vad som ska ske härnäst och varför. Sedan kommer vi till skurken. Tyvärr faller man i klichéträsket och kör på den gamla hederliga "hörni vi tar han ingen kommer tro det är som skurk medan den som är uppenbar skurk inte är skurken egentligen". Jättefiffigt om det inte vore så att ALLA andra redan gjort det så vi som sitter och tittar här vet direkt vem som är skurken. Sedan är slutfighten ett förvirrat misch-masch av rätt dåliga CGI-effekter och ospännande klippning som gör att det stora crescendot uteblir och allt filmen byggt upp till fram till dess faller som en pannkaka. Jaja. Det finns ett par riktigt bra scener också, och framförallt första 30-40 minuterna på amazonernas ö känns riktigt stabil och underhållande. Jag är fortfarande sugen på mer Wonder Woman och jag hoppas hon får minst en solofilm till. Däremot hoppas jag också att DC satsar lite mer på rätt manus nästa gång.
/Surskägget

Batman v Superman: Dawn of Justice

@
Vi rundar av den här månadens tema med en riktig kalkon. Jag vill börja med att säga att det inte är, som många tror, Ben Afflecks fel att den här soppan till superhjälterulle inte går att titta på (för det gåååår inte). Han gör en helt ok Batman och en ännu bättre Bruce Wayne, helt klart. Nä, Afflecks fel är det inte. Eller rättare sagt felen, för de är så många. Det var faktiskt längesen jag såg ett så osammanhängande, tröttsamt och rörigt actionäventyr. Kladdigt pompöst är det också, så till den milda grad. Regissören Zack Snyder är till synes helt ointresserad av att berätta en historia med någon som helst tydlighet, struktur eller syfte. Det händer liksom lite förvirrade och lama grejer och folk säger saker. Sen kommer världens sämsta Lex Luthor in och smackar med läpparna (Jesse Eisenberg, tydligen direkt från någon uppsättning på Vår Teater i Bollnäs). Det verkar en bit in i filmen som om huvudkaraktärerna själva knappt vet vad de håller på med hahaha! Den stora fighten mellan Batman och Superman (Henry Cavill) är väl ok och höjer pulsen en smula (även om jag inte bryr mig om det där jävla dagisgnabbet dom emellan, hahaha ge er för fan!). Men då dyker världens sämsta CGI-monster Doomsday upp och dunkar ner rullen till en nolla igen. Kom igen! Sluta sno bergstrollet från Fellowship of the Ring för tusen år sen för att göra det sämre idag. Vad är det här?! När jag såg Batman v Superman första gången (!) så tyckte jag den var riktigt illa. Hatade. Jag var tvungen att se om den ett bra tag senare för att se om det fanns någonting av värde överhuvudtaget. Nix. Nitlott. Jag såg snarare mer grejer jag störde mig på, förutom då Wonder Woman (Gal Gadot) som här klumpigt och krystat blivit inslängd i smeten för att introducera hennes karaktär (ändå lite pepp på stand alone-filmen om WW som borde dyka upp snart). Det är väl klart att jag vill gilla det här egentligen. Batman! Superman! Wonder Woman för fasen! Den förra filmen, Man of Steel, tyckte jag om. Den hade nåt. Men det här... Ge mig vilken som helst av Marvelrullarna vilken dag som helst. Snälla. Vilken som helst! Jag är tyvärr, eller tack och lov, långt från ensam i världen att ogilla det här och jag behöver väl inte ens nämna hur många Razzies den här rullen tog hem vid årets Golden Raspberry Awards hahaha! För DET ska den ha. Minst. Surskägget däremot älskade den här skiten och försvarar den till sista bloddroppen. Jag misstänker att det här är långt ifrån slutdiskuterat... Batman v Superman drog dock hem griljoner dollar på bio så Snyder, som tror att han är guds gåva till DC-universumet, men är mer en självgod och trött tjäna-pengar-maskin nuförtiden (a'la Michael Bay), kommer väl att få göra en uppföljare till fruktar jag. Oh, the humanity. The boredom. The smugness.
/Vrångmannen

Öh, Vrångmannen, det är en dag för tidigt för första april. Sluta skoja och ge ettor till så här fina underhållande fyror. Speciellt en dag före första april. Det är en dag för tidigt för aprilskämt. En dag för tidigt. Hörru, Vrångis. Sluta skoja sa jag. Ge den en fyra som den förtjänar. Vad är det här??!?!?!
/Surskägget

Doctor Strange

@@@@
Jag älskar ju Marvelrullarna. Spindelmannen med Tobey Maguire var kanon. X-Men har överlag hållit hög klass. Iron Manfilmerna är grymma. Thorfilmerna var rätt sköna. Captain America har gått från klarhet till klarhet från film till film. Avengers ska vi inte ens snacka om, vilket ös! Till och med bägge Hulkfilmerna (alltså den med Eric Bana och sedan den med Edward Norton) som många spottar på uppskattade och gillade jag. Ant-Man var vare sig den mest intressanta karaktären eller bästa filmen men ändå helt okej. Så var det dags för Doctor Strange. En karaktär som på sin höjd dök upp lite i nån Spindelmannentidning när man var liten knodd men som man egentligen inte visste ett skit om. Nån sorts trollkarl i röd kappa. Jaha? Vad är det här? Harry Potter eller? Skeptisk som fan gick jag självklart på bio och såg den så fort chansen gavs nu i helgen. Och blev superpositivt överraskad. Benedict Cumberbatch är perfekt i rollen som Strange. Lagom delar ego och intelligens blandat med en inre styrka och några sköna karatemoves. Bra så. Rachel McAdams får en väldigt trist roll som "hörni-allihopa-vi-behöver-en-tjej-i-filmen-också" men lyckas göra den så bra som man rimligtvis kan göra en så trist roll. Chiwetel Ejiofor visar att han kan få med en del patos och tyngd även i en serietidningsfilm och gör en mycket gedigen biroll som Stranges polare. Mads Mikkelsen är skurken och gör honom helt okej, vare sig mer eller mindre. Och så har vi Tilda Swinton i rollen som läromästaren. Hon glider runt och är sådär lagom mystisk och ball som läromästare ska vara. Det är många svulstiga och ascoola actionscener som är för snygga så man svimmar i biofåtöljen. Vilket ös! Actionscenen på slutet när Strange får tiden att gå baklänges samtidigt som han och skurken slåss framlänges hahahahaha när såg man nåt i närheten på en biograf sist?!?! Helt galet och helt genialiskt. Det här ska man springa och se direkt om man gillar sina serietidningsfilmer. Helt klart i topp bland Marvelfilmerna hittills.
/Surskägget

Deadpool

@@@@
HAHAHAHAHA jaaaaaaaaaaaaaaaa såhär ska en slipsten dras. Ryan Reynolds har ju fått mer än sin beskärda del skit för Gröna Lyktan och Marvel har fått sin slev bajs för hur Deadpool blev behandlad i första Wolverinefilmen. Låt oss säga som så att både Reynolds och Marvel nu får upprättelse. Och vilken härlig upprättelse det är. Precis såhär vill man ju att serietidningsfilmer ska vara mest hela tiden. För mycket action, för blodigt, för galet, för over-the-top, för kul och för underhållande men med ett par lagom doser allvar där det behövs för att föra karaktärer eller story framåt. Jag är sjukt svag för metahumor (där karaktären är medveten om att han/hon är med i en film/bok/serietidning och konstant skojar om detta) och i Deadpool strösslas det generöst med den typen av skämt. Givetvis får sig Gröna Lyktan en känga och Reynolds skojar naturligtvis om sig själv hehehe. Reynolds gör ett kanonjobb i huvudrollen och vi ska även komma ihåg Morena Baccarin som går från klarhet till klarhet efter att jag såg henne för första gången i den alldeles för kortlivade teveserien Firefly för ett gäng år sedan. Det jag också älskar med filmen är att man vågar ta det ett steg för långt för att det ska bli godkänt som en barnfilm bort i USA. Här är det blodigt värre och Reynolds svär som en borstbindare (och det är väl egentligen det jänkarna mest är rädda för att ungjävlarna ska få höra ett fuck för mycket, några bortslitna armar är väl egentligen inte så farligt). Hade man plockat bort den biten hade både karaktären Deadpool och filmen förlorat en hel del i känsla. Det är bara att kapitulera och vänta på uppföljaren och under tiden se om den här ett gäng gånger.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte typ exakt likadant.

Captain America: Civil War

@@@@
Jajamän, del tre håller för förväntningarna. Även om jag kan tycka att tvåan fortfarande är den starkaste i trilogin (och rent generellt den näst bästa filmen i hela Marvelserien med enbart första Avengers som bättre) så ligger del tre inte så långt efter. Vi öppnar upp med en fartfylld actionsekvens direkt som knyter ihop säcken en del från tvåan innan det är dags för lite sammanfattande handling. Det intressanta är att man här precis som i Batman v Superman: Dawn of Justice tar tag i ett problem som jag alltid funderat på men som ingen serietidningsfilm riktigt berört förrän nu. Nämligen det enkla faktum att en hel del vanligt folk dör som flugor medan hjältarna pucklar på skurkarna. Visst är det coolt att se 40 ton Hulk jaga utomjordingar rakt genom ett hus som sedan rasar omkull. Det vi inte får se dock är förstås de hundratals människorna som dör i raset. De råkade vara på fel ställe vid fel tillfälle helt enkelt. Batman anklagar Superman för detta. Här är det general Ross (William Hurt) som via FN anklagar Avengers och vill tvinga dem att skriva på ett avtal som ger FN bestämmande rätt över Avengers. Detta i sin tur delar upp Avengers i två läger med Iron Man i täten för de som tycker att man ska skriva på och Captain America i täten för de som tycker att en påskrift är lika med att bli schackpjäser utan egna tankar eller samveten. För Cap'n är det lite för likt vad Hydra en gång var. Häri ligger lite av filmens svaghet. Det är aldrig helt kristallklart varför Iron Man och Cap'n väljer som de gör och deras argumentation för och emot sina respektive ståndpunkter är lite svajiga. Förståeligt förstås eftersom att man måste se till att karaktärerna kan komma överens i nästa Avengersfilm. Balansen mellan att låta hjältar puckla på varandra utan en direkt skurk hanteras väl. Skurken finns i bakgrunden och vi kan heja på både Iron Mans och Cap'ns respektive lag utan att det känns för konstigt. Filmen introducerar också Black Panther som en jävligt ball karaktär vi genast vill ha en egen film om och framförallt äntligen en Spider-Man värd namnet efter att Raimi sa upp sig från registolen. Här är det old school Spidey som gäller, full med oneliners och massa snacka medan han slåss. Precis som det ska vara. Mitt gamla Spideyhjärta klappar extra varmt för denna härliga boost efter de två urtrista Amazing Spider-Manfilmerna. Mer sånt.
/Surskägget

Fantastic Four (2015)

@
Bara tio år efter att man gjorde första försöket är det dags för en reboot. Väldigt många tyckte att första vändan inte blev speciellt bra. Jag tillhör väl de som tyckte det var okej men att det borde blivit så mycket mer. @@@ kan jag absolut bjussa på framförallt för att Chris Evans var lysande (hehe) som Flamman och även gamle surkarten Michael Chiklis funkade väl som Big Ben. Jessica Alba var dock helt felcastad som Sue Storm och Ioan Gruffudd hade inte rätt pondus som Dr Reed. Allt som allt var det dock helt okej underhållning och det är framförallt här som rebooten misslyckas så kapitalt. Det är inte underhållande. Hur mycket CGI-explosioner de än slänger in så bli jag aldrig underhållen. Sitter mest och kväver gäspningar. Vilket man inte ska behöva när man tittar på en superhjältefilm for fuck sake! Jag kan acceptera mycket från en serietidningsfilm men att jag blir uttråkad tillhör inte en av de sakerna. Fantastiska Fyran är faktiskt hur coola som helst, varför man aldrig lyckas göra en klockren film med dem är ett mysterium lika stort som hur Dr Doom egentligen ser ut bakom masken.
/Surskägget

@
Det kokar mer i mitt blod än i Flammans... ÅH!
/Vrångmannen

Ant-Man

@@@
Såna förväntningar jag hade. Visst, det är kanske inte Marvels mest spännande hjälte, men vi vet ju vilket ös och vilket action vi kan förvänta oss av Marvels coola superhjältefilmer. Och kanske var det jag som hade en dålig dag eller så var förväntningarna för högt satta för det här flög inte alls till samma nivåer jag lärt mig att Marvel håller. Dåligt är det inte. Absolut inte. Men lysande är det inte heller. En helt okej actionrulle som saknar de stora actionscenerna vi vill ha när superhjältar är i farten. Paul Rudd är absolut helt rätt i rollen, det fanns det ju en viss tvekan om när man först hörde talas om det. Rudd lägger in en del av sin patenterade humor utan att det för den sakens skull tar över och gör filmen till en komedi. Vi vet ju dessutom att humor är en stor del av Marvelfilmerna (och ingen gör det väl så briljant som Robert Downey Jr som Iron Man). Visst är det också kul för alla inbitna Marvelfans att Michael Douglas kliver in och spelar rollen som den förste Ant-Man som vi känner till från serietidningarna. Det räcker dock inte. Skurken är relativt lam och jag saknar de riktigt stora actionsekvenserna. Nja, det här blir godkänt på sin höjd. Tillbaka till ritbordet och gör lite mer av denna karaktär.
/Surskägget

@@@@
ARGA Saijonmaa over there! Surskägget, du hade en dålig dag OCH dina förväntningar var skyhöga (på myrmannen?!). Kom igeeen! Rom-di-dom-dom-dom-dom! Busigt, fartfyllt actionskoj utan krusiduller. Ant-Man kanske inte ligger i toppskiktet av Marvels bästa men är helt klart värd betyget. Vi välkomnar Paul Rudd och company tillbaka för en uppföljare. Så det så!
/Vrångmannen

The Amazing Spider-Man 2

@@
Jag älskar Spindelmannen. Det var framförallt den serien jag växte upp med. Visst. Jag läste Läderlappen, Stålmannen, X-Men, Daredevil, Hulken och allt det där, allt det där också men det var ju Spindelmannen jag grottade ner mig. Det var så lätt att identifiera sig med en osäker tonårspojk i Peter Parker som blev coole Spindelmannen med ett skämt per bildruta medan han spöade skurkar till höger och vänster. Det är därför jag desperat nästan försöker intala mig själv att rebooten efter Raimis lysande trilogi är bra. Första filmen vägrade jag ge en etta bara för att det är Spindelmannen även om det längst inne i hjärtat var jävligt nära. Tvåan är snäppet bättre men inte mycket (Vrångmannen sågar tvåan). Varför envisas de med att förstöra nåt som skulle kunnat vara så bra? Det här är frippin' Spidey! Sluta förstör! Och sluta ta in Green Goblin och göra honom till en pajas i bästa fall alternativt den fånigaste superskurk vi sett på film i sämsta fall. Jamie Foxx som Electro är stabil och bra i sin roll. Emma Stone som Gwen Stacy är ok men slarvas bort. Och Andrew Garfield funkar inte för mig som Peter Parker/Spindelmannen. Kanske är det här en etta egentligen men jag kan inte, förmår mig inte, att ge Spindelmannen det betyget. Aldrig nånsin.
/Surskägget

Superheroes

@@@

HAHAHAHAHA! Vilka dårar. Här har vi verklighetens Kick-Ass. Grabbar och brudar som drar på sig mantel och mask och springer ute om nätterna för att RÄDDA VÄRLDEN! HAHAHAHAHA! Sluuuuuuta! Polisen orkar knappt se på dem utan att antingen garva ihjäl sig eller be dem åka hem där de är trygga och inte blir ännu en rad i mordstatistiken. För vad de här människorna gör är farligt. De ger sig ut i mörka gränder om natten och ska fånga skurkar. Skurkar som har vapen. Hur mycket superhjältar dessa människor ser sig själva som är de i slutänden bara kött och blod. Vissa tar det på allvar och tränar alla timmar när de inte sover eller ”patrullerar”. Andra verkar leva i en egen verklighet där tevespel och serietidningar helt enkelt tagit över den riktiga världen och blivit deras riktiga värld. Och så har vi några som bara gillar att spöka ut sig och glida runt på stan och surra med folk i största allmänhet. Oavsett är detta en film fylld av sköna personligheter och udda människor som både roar och oroar.

/Surskägget

Kick-Ass 2

@@@
Första filmen var en lysande actiondramasatirkomedi som sparkade...wait for it...stjärt. Tyckte faktiskt både jag och Vrångmannen och hyllade den unisont. Att det skulle bli en tvåa var väl i princip givet med tanke på vilken hit det blev. Tvåan tar vid där ettan slutade. Våra hjältar har växt upp och blivit mognare. Kick-Ass själv inser att han måste träna mer för att verkligen kunna vara hjälte, och tar hjälp av Hit-Girl som å sin sida börjar tveka till livet som brottbekämpande tonåring och försöker anpassa sig till high schoollivet med snobbiga och bitchiga "inne"-brudar á la Mean Girls. Den förre hjälten Red Mist är så förbannad på Kick-Ass (som ju dödade Red Mists maffiapappa i ettan) så att han bestämmer sig för att bli världens första riktiga superskurk med namnet The Motherfucker. Han sitter på maffiafamiljens samlade förmögenhet och börjar köpa på sig de galnaste dårarna han kan hitta för att ingå i hans superskurkgäng i syfte att förstöra New York, döda Kick-Ass och ta över världen. Nu är det upp till Kick-Ass och hans gäng av hjältar att försöka stoppa The Motherfucker innan allt urartar helt. Ettan hade en perfekt blandning av "verkligt" våld, överdrivet serietidningsvåld, humor och allvar. Tvåan missar lite på humorn och upplevs som betydligt mörkare än ettan vilket inte gagnar filmen. Det mörka blir många gånger för mörkt, och när det väl kommer ett skämt som ska lätta upp stämningen slutar det snarare med att det fastnar i halsen. Med det sagt är det här fullt-ös-medvetslös och innehåller tillräckligt mycket av ettans charm för att bli en bra film, om än inte lika vass som sin föregångare.
/Surskägget

@@
Det här funkade inte alls på mig. Energin från första rullen känns som bortblåst och flera scener samt de många färre skämten är ren repetition från ettan. Habil action dock men Jim Carrey slösas bort så illa att Skägget lyckas missa att nämna honom helt.
/Vrångmannen

Captain America: The Winter Soldier

@@@@
Bam-da-da-bam-da-da-bam-bam-bam-da! Här är fullt ös medvetslös när vi får följa den störste amerikanske krigshjälten genom tiderna. Den gode kaptenen jobbar fortfarande för att anpassa sig till modern tid (ni minns väl att han blev nedfrusen i slutet av första filmen och upptinad en sisådär 60 år senare) och att hitta sin roll i världen. Till skillnad från de flesta andra Avengers jobbar Captain America fortfarande åt och för S.H.I.E.L.D. och mer eller mindre direkt i filmens inledning får vi följa med på ett uppdrag som går ut på att rädda lite gisslan. Efter snurrar det på fort med mord, förräderi och en superhemlig infiltrationsplan av ärkeskurken Red Skulls gamla nazigäng HYDRA. Som om inte allt detta vore nog, måste vår vän kaptenen kliva upp och möte den i princip odödlige sovjetiske supersoldaten enbart känd som The Winter Soldier. Det sparas sannerligen inte på krutet i uppföljaren till första filmen och actionsekvensen i slutet matchar helt klart den i The Avengers (även om Avengers är lite tuffare bara för att vi har alla Avengers samlade på bild). Det är som ni förstår maaaaaaaaffigt mycket action. Chris Evans fortsätter övertyga som Captain America och Samuel L. Jackson är sådär råbarkad tuff som Nick Fury. Men den som verkligen stjäl filmen (och som borde få en egen film som jag redan nämnt i andra recensioner) är Scarlett Johansson som Black Widow. Tack och lov får hon mängder med tid på bioduken men trots det längtar man efter mer. Allt som allt är detta en perfekt serietidningsactionstänkare som ger blodad tand och som det ska bli jäkligt kul att se om när den släpps på BluRay.
/Surskägget

Thor: The Dark World

@@@
Marvelfilmerna kring Avengershjältarna har hittills alla hållit väldigt hög klass. Iron Mantrilogin är kanongrym, Avengersfilmen i sig är fantastisk och nu börjar uppföljarna till Captain America och Thor trilla in för att rundas av med en tredje del efter Avengers 2 får man gissa (här måste jag dock påpeka att jag absolut skulle velat haft en Black Widowtrilogi också, tycker det är lite snålt att hon får små gästroller i de andra trilogierna men inte en egen, hon är ju sjukt kick-ass och cool!). Det jag älskade med första Thorfilmen var att Kenneth Branagh i registolen tycks ha insett att "hörni allihopa, det här handlar om en stor musklig blond Fabiokopia som svingar en alldeles för stor hammare i tid och otid" och att det som koncept faktiskt är lite b. Som motvikt slängde Branagh därför in mängder med små skämt som visade prov på att man inte tog sig själva på något som helst allvar. Thor snubblade runt som värsta Charlie Chaplin mellan de stenhårda actionsekvenserna samtidigt som den stora ramhandlingen som spänner genom alla Marvelfilmer som har med Avengers att göra fick en hel del berättat. Det var snyggt, mycket action och glimten-i-ögat hela vägen. Uppföljaren gör som uppföljare brukar göra. Mer av allt. Mer action. Mer snygga effekter. Mer tillkrånglad handling. Men, och det här är ett stort men, mindre humor och knappt nån glimten-i-ögat alls. Därmed blir Thor 2 en vanlig superhjälteactionrulle och eftersom att det fortfarande i grund och botten handlar om en Fabiokopia med för stor hammare (man börjar undra vad han kompenserar för med den jättehammaren) halkar Thor 2 efter jämfört med Iron Man och Captain America. Bra, men inte lysande.
/Surskägget

@@@
Bra, men inte lysande.
/Vrångmannen