Nyårskaramell 11 - The Disaster Artist

@@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Neeeeeeeeeeeeeeeeej lägg ägg, sånt här orkar jag inte ens med när det är så här jävla übergenialiskt. För de av er som inte vet gjorde en helt okänd kille vid namn Tommy Wiseau en film 2003 som döptes till The Room. I Wiseaus huvud (han stod för manus och regi, producerade och hade huvudrollen) var den här filmen en given vinnare av Oscars i alla kategorier. I resten av världens ögon var det här det sämsta som nånsin setts av människa, djur eller utomjording och därmed också en skrattfest utan dess like varpå The Room omedelbart fick kultstatus världen över. Det här tyckte James Franco var så härligt knäppt att han var tvungen att regissera en film om inspelningen av The Room med sig själv i rollen som Wiseau. HAHAHAHAHA! Så underbart. Frågan är nu vem som är knäppare, Wiseau eller Franco? Hade det funnits nån som helst rättvisa hade The Disaster Artist vunnit alla Oscars i alla kategorier men den där jävla guldgubben är ju köpt av filmbolagen som plöjer ner mest pengar på att muta juryn. Det går inte ens att beskriva den här filmen för att göra den rättvisa. Det enda man ska veta är att den är sjukt makalöst jävla jätterolig hela tiden och att den bygger på en 100% sann historia. HAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

Julkalendern 23 Dec - Lejonkungen

@@@@@
Näst sista luckan och självklart måste en av Disney allra mest klassiska klassiker (om kanske inte rentav den mest klassiska) vara med i en julkalender med Disneyfilmer. Allt annat hade ju varit otänkbart och helgerån. Finns det nåt man behöver säga om den här som inte redan sagts hundra gånger? Tror inte det. De allra flesta av er som läser det här har med all säkerhet sett den både en och tio gånger. Det är ju en sån film man gärna återkommer till gång på gång. Från animationerna, till karaktärerna, till musiken och handlingen med ond bråd död, hämnd och revansch som teman är det här en riktigt stark film för stora som små. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera Disneyteamet till en riktigt lyckad rulle.
/Surskägget

A Quiet Place

@@@@@
I en nära framtid har något ont tagit över världen och tvingat de människor som fortfarande överlevt förödelsen att fly till skogs. Inte nog med det. För att undgå det livsfarliga hotet så måste man vara tyst då faran som lurar därute reagerar på minsta lilla ljud. Vi får följa en familj i ett hus i skogen, hur de lever sin vardag i det postapokalyptiska tysta och där minsta lilla knarr från ett stolsben kan få förödande konsekvenser. A Quiet Place är ett perfekt skräckäventyr. John Krasinski (mest känd som Jim i den amerikanska remaken av The Office och som Jack Ryan i serien med samma namn) spelar här en av huvudrollerna samt står för manus och regi. Jag blev först lite paff över hur jävla bra han gör allt. Manuset är spännande och mänskligt med en otrolig fingertoppskänsla och regin påminner inte så lite om en ung Spielberg. Ett säkert och påhittigt berättande hela vägen. Emily Blunt behöver ingen presentation för hon är magisk. Hon är en otrolig skådespelare som tillsammans med Krasinski och några fantastiska barnskådespelare gestaltar familjen som med stor kärlek, ömhet och oro försöker leva sitt liv när monstren lurar därute i mörkret. A Quiet Place är en riktig adrenalinkick. Otäck, lite sorglig och med ett näst intill perfekt tempo. Karaktärerna tas väl om hand så att man verkligen bryr sig om hur det ska gå för dom. A och O för att skapa riktig nerv och empati. En njutning att se hela vägen och helt klart en blivande klassiker som tåls att ses om och om igen i framtiden. Jättesuccé blev det. En uppföljare är på väg (vad man nu kan tycka om det). Det finns fan inga fel här. Fantastisk.
/Vrångmannen

@@
Oj oj oj, Vrångmannen tar i så hårt att vår blogg ramlade ner från Internet på golvet. Det här är en kanonidé som tyvärr rätt snabbt blir fånig. Om ni nu har ett helt ljudisolerat rum där ni kan sitta och prata i normal samtalston, varför inte sova där varje natt (och typ ägna större delen av dagarna där också) och slappna av lite istället för att sova i alla andra oisolerade rum där minsta snarkning eller nysning innebär döden? Om nu ljudet av ett vattenfall överröstar ert tal, till och med ert skrik, varför inte spela in vattenfallet och sedan spela upp det dygnet runt vid huset där ni bor? Eller flytta till vattenfallet? Eller om nu monstrena dras till högt ljud så knäpp på en evighetslista på Spotify med den bästa hårdrocken och låt den snurra dygnet runt på maxvolym på säkert avstånd från kåken. Ja, det finns mängder med andra exempel, men framförallt SOV I DET GOD DAMN LJUDISOLERADE JÄVLA RUMMET FÖR I HELVETE NÄR NI HAR ETT!!!!! HAR NI ÄTIT GALENPILLER HELA LIVET VAD ÄR DET HÄR!?!?!?!?!
/Surskägget

Avengers: Infinity War

@@@@@
Dra åt helvete med en rostig spik vad satan i gatans sjuhelvete jäkla bra det här var. Peppen inför den här har varit total och Jebus vad den levererar. Släng in alla hjältarna vi redan lärt oss att älska i sisådär 18 filmer innan den här och vi har den galnaste, mest stjärnspäckade serietidningsactionextravaganzan vi nånsin sett på en bioduk. Det här är lätt den bästa Marvelfilmen hittills och det är inte illa med tanke på konkurrensen. Marvel har ju överlag spottat ur sig 18 väldigt starka filmer innan den här med några få undantag (Guardians of the Galaxy är jag inget jättefan av, speciellt inte tvåan och Black Panther var ju sådär alltså). Det börjar med en rejäl smäll direkt och sedan tar det bara full fart framåt. Det är helt magiskt hur man lyckats smälla in så mycket actionsekvenser och fortfarande kunna berätta en historia. Dessutom har man lyckats skapa en klockren skurk i Thanos (Josh Brolin) som faktiskt på ett sätt har helt rätt i sin galenskap. Man skulle faktiskt kunna argumentera för att man borde göra exakt så som han vill med hela universum för att det då skulle bli betydligt bättre för jorden, miljön och den hälft av befolkningen som överlever. Samtidigt är det förstås en helt koko-bananas-plan så det är inget någon normal person skulle överväga. Balansen där är snygg. Filmen överlag är snygg, specialeffekterna är så bra så att allt måste vara på riktigt och inget kan vara inspelat framför en grön skärm hahaha. Funkar det då att ha ALLA hjältar i en och samma film? Absolut! Att rabbla rollistan skulle ta hela dagen så det skiter vi i, och ni vet ju ändå vilka som är med. Är det nåt jag saknar så är det att jag gärna skulle velat ha lite mer Captain America och Black Widow, de får kanske lite för lite tid på duken. Men Spindelmannen kliver in och levererar med busig entusiasm och då är jag fem bast igen med en Spiddetidning i mina händer och lever mig in i den underbara karaktär Spidde är. Eftersom att jag inte vill dra till med spoilers finns egentligen inte så mycket mer att säga än att det här lever upp till hypen utan problem och jag har redan köpt biljett för titt nummer två.
/Surskägget

The Lobster

@@@@@
I framtiden är det förbjudet att vara singel. Hittar man ingen partner så förvandlas man enligt lag till ett valfritt djur. Punkt. The Lobster är min introduktion till filmmakaren Yorgos Lanthimos underbart knepiga värld. Har redan sett den två gånger och känner att jag väldigt snart måste se om den igen. Det är konstigt hur det kommer en liten konst-konstig rulle från flanken och bara knockar en. Vad är det här egentligen? Romantisk satir? Grå science-fiction? Svart komedi? Förmodligen alla tre nämnda och mer därtill. En Roy Andersson-rulle på Red Bull? Colin Farrell är mycket bra här, och spelar mot typ, som den tystlåtne och urvattnade David som skickas till ett slags partnerpensionat av staten där man, om man har tur, lyckas hitta sin själsfrände bland andra singlar. Annars så... Jag älskar allt med den här filmen. Älskar. Den borde skrämma vår vän Surskägget till skogs (den ÄR "artsy-fartsy" Skägget) men han har överraskat oss förr, hahaha! Bloggens första betygsfemma slinker således in lite fint här redan i februari. Fantastisk film.
/Vrångmannen

Southpaw

@@@@@
Fuck i helvete vilken bra film!!! Manus av Kurt Sutter (The Shield och Sons of Anarchy) och regi av Antoine Fuqua som bl a gett oss Training Day och The Equalizer. Med dessa två herrar inblandade vet vi att vi kommer att få ett smutsigt och verklighetstroget drama om män som lever på gränsen mellan lag, ordning och kaos. Och det är exakt vad vi får här. Jake Gyllenhaal spelar boxaren Billy Hope. Han är en tuff småbrottsling från gatan som nu är på toppen av sin karriär med hus, bilar, pengar, massa polare och framförallt sin underbara fru Maureen (Rachel McAdams) och fantastiska dotter Leila (Oona Laurence) som han älskar över allt annat på jorden. Tidigt i filmen slår tragedin till och Maureen blir skjuten till döds. När hans ankare och bästa vän är borta börjar allt sakta men säkert falla isär. Pengarna, huset, bilarna, polarna - allt försvinner. Till slut kliver socialtjänsten in och tar dottern. Billy måste nu börja från botten igen och kämpa sig upp på toppen och vinna tillbaka sin dotters tillit och kärlek. En tuff emotionell resa börjar nu och Billy vänder sig till gamle buttre tränaren Tick (Forest Whitaker) för att få hjälp. Gyllenhaal gör en fantastisk rollprestation här, kanske det bästa jag sett honom göra i karriären. Billy är inte bara nån sorts dålig karbonkopia av Rocky som många boxarkaraktärer annars riskerar att bli, Billy är på riktigt. Gyllenhaal gör honom verkligen till kött och blod och känslor. Att han inte blev Oscarsnominerad för den här rollen är skandal. McAdams (det lilla hon är med) är perfekt och Whitaker hålls i strama tyglar av Fuqua och levererar därmed en klockren tolkning av den gamla tränaren som sett bättre dagar. Det här griper tag i en direkt från början och vrider ur en känslomässigt både en, två och tre gånger under resans gång.
/Surskägget

Dunkirk

@@@@@
Det är väl bara att rätta in sig i hyllningsledet (igen!). Christopher Nolan har en mycket fin CV som modern filmskapare. Den är i princip fläckfri, i alla fall om du frågar den här Vrångmannen. Undantaget är den här rullen (du klickar alltså på "den här rullen" för att få fram vilken rulle det är jag snackar om hahaha!), men den är faktiskt långt ifrån en katastrof. Med Dunkirk så ger sig Nolan in i krigsfilmsgenren. Här skildras evakueringen av Dunkirk (Dunkerque), som ligger på den franska sidan av den engelska kanalen. En stor händelse under det andra världskriget som jag inte visste ett skvatt om, men efter att ha sett filmen vet desto mer. Tja, vad ska man säga? Det bjuds på 1 timme och 46 minuter (Nolans kortaste?) panisk krigsspänning med ett briljant foto av "vår egen" Hoyte Van Hoytema och ett lika enkelt som isande mästerligt score av Hans Zimmer. Att säga så mycket mer om filmen vore att göra den en björntjänst. STOR bioupplevelse och jag hade lyxen att få se den i IMAX vilket alltid är lite smaskigare. Dunkirk släpper aldrig greppet om dig och är ett fenomenalt och hisnande krigsdrama. Se den!
/Vrångmannen

Spider-Man: Homecoming

@@@@@
JAAAAAAAAAA! Äntligen har de fått till en Spindelmannenfilm precis som den ska vara. Inget ont om Raimis Spidderullar (rebooten The Amazing Spider-Manfilmerna pratar vi inte högt om) med Maguire, jag gillade alla tre skarpt. Det var fullt ös, medvetslös och man fick en bra röd tråd genom alla tre filmer. Det man dock missade lite var känslan från serietidningarna. För att vara mer precis, känslan från 70-talet och tidigt 80-tal. När Peter Parker verkligen var en finnig tonåring som aldrig fick till det förrän han drog på sig masken och spöade skurkar hela tiden babblandes en massa skönt nonsens. Vi fick en fin försmak av detta redan i Captain America: Civil War när Spidde dök upp i ett par minuter och tack och lov införlivade man förhoppningarna nu i långfilmen. Det här är löjligt underhållande, kul och snyggt med en lagom balans mellan serietidningsstuk och verklighet. Tom Holland som Parker/Spidde är som född för att spela rollen och jag ser fram emot många fler filmer i den här serien. Michael Keaton som Gamen, eller Vulture som man säger nu när alla ska heta de engelska originalnamnen, är perfekt och raderar det enda frågetecknet jag hade inför den här filmen. Handen på hjärtat, Gamen är inte den mest spännande av Spiddes alla motståndare. Men Keaton och manusteamet har lyckats modernisera en skurk som faktiskt kändes rätt passé redan när han dök upp i serietidningsrutorna back in the day. Jag som älskar Spindelmannen tillsammans med Läderlappen (ja ja Batman som kidsen säger idag) har äntligen fått den Spiddefilm jag velat se sedan jag plockade upp min första Spiddetidning för en sisådär 38 år sen. Halleluja!
/Surskägget

Shaun the Sheep Movie

@@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHA! Shaun the Sheep Movie kan vara den bästa rullen jag har sett på länge. Det går inte att värja sig mot fåret Shaun och hans vänners busiga äventyr helt enkelt. Nick Park och brittiska Aardman Studios, som tidigare gett oss utsökta leranimationerna Wallace & Gromit (både serien och långfilmen) och Flykten från hönsgården m.fl, är ju genier hela bunten. Sjukt snyggt, askul och fartfyllt för såväl stora som små. Fåret Shaun-serien är ju lite söt och rolig men här i det stora formatet har dom tappat allt vett och förstånd hahaha! Jag kan inte bjussa på något annat än det högsta betyget för jag skrattade så jag kiknade från början till slut. Zuckerliknande skämt varvas med galen slapstick, metahumor och over-the-top action i ett rasande tempo. En perfekt film om man vill garva järnet och släppa loss barnasinnet en liten stund. Feel good hela vägen! Sen undrar man ju som vanligt hur Aardman har fått till alltihop. Tog det nittio år att animera det här eller?! Att välja mellan den svenskdubbade versionen eller originalet behöver man inte ens tänka på. Det sägs inte ett enda ord i hela filmen hahaha! En låt från Foo Fighters får vi också. Perfekt. Genier.
/Vrångmannen

Spotlight

@@@@@
Bland det vidrigaste som finns i det verkliga livet som vi människor lever, och det finns mycket galenskap, är ändå när ett barn blir utnyttjat av en vuxen. Det är liksom så ofattbart hemskt. Spotlight är den sanna historien om när tidningen Boston Globe snubblade över storyn om hur katolska präster utnyttjade barn sexuellt. Det som vid första anblick såg ut som en eller två isolerade incidenter visade sig vara en mycket större story och en om möjligt ännu större ondska. Spotlight är framför allt ett lysande drama med toppskådisar i alla roller och det är svårt att inte jämföra den med 70-talets bästa politiska thrillers, där allt och alla känns 100% autentiska. Inga specialeffekter. Ingen överdriven spänningsmusik. Inget tjafs. Spotlight är på riktigt. Välspelat, ärligt och högst engagerande. Applåder till Michael Keaton, Mark Ruffalo och Rachel McAdams samt regissören Tom McCarthy (The Station Agent). En välförkänt Oscar för bästa film blev det och ett litet mästerverk i genren är den.
/Vrångmannen

The Revenant

@@@@@
Ända sedan jag såg den briljanta och pulshöjande trailern så har förväntningarna varit skyhöga på det här äventyrsdramat. Leonardo Di Caprio! Tom Hardy! Regissören till fjolårets Oscarsvinnare Birdman, Alejandro González Iñárritu (prova att säga det namnet tre gånger fort)! Baserad (löst) på verkliga händelser så utspelar sig The Revenant i 1820-talets Amerika. Vi följer en grupp pälsjägare, långt ute i den skrämmande och vackra vildmarken, som blir utsatt för ett bakhåll av urinvånarna som (med all rätt) känner sig hotade av dessa vita tjuvar som klampat in på deras territorium för att plundra, hota och skörda. Vad som följer är en actionscen (if you will) som inte liknar någonting jag någonsin har sett på film med mina egna ögon. Makalöst! Redan i början förstår jag att The Revenant kommer att vara någonting alldeles extra. Vi bjussas på tillika vildmarksäventyr som våldsamt hämnddrama som ett poetiskt konstverk. Fotot och miljöerna är ren och skär filmmagi. Den här filmen borde vara perfekt att se i IMAX-formatet (tyvärr gjorde jag inte det). The Revenant är aldrig tråkig, ofta höjs pulsen rejält då filmen rent ut sagt är skitspännande, samtidigt som det vilar en slags andlig och sorgsen stämning över den. Skådespelarprestationerna är på absolut topp, i synnerhet Tom Hardy som än en gång visar var skåpet ska stå. Musiken är också helt perfekt, etc etc... Fuck it. Se filmjäveln. Det blir inte bättre än såhär i år. Det är omöjligt. Jag behöver nog inte vara speciellt våghalsig när jag sticker ut hakan och säger att The Revenant plockar hem de allra flesta priser igen på årets Oscarsgala. Annars jävlar.
/Vrångmannen

Julkalendern 22 dec - The Raid: Retaliation

@@@@@
Japp. Såhär ska en slipsten dras! Vrångmannen tokhyllade ettan medan jag var lite mer kallsinnig. Så tvåan var jag rätt neutral inför trots Vrångmannens lovord. Men det är bara att vika ner sig. Tvåan är allt som ettan saknade. Det är fortfarande bland det galnaste du kan se på film med fightscener som är så inihelvete jävla ascoola så man svettas bara av att titta på dem. För långa tagningar med för många slag- och sparkkombinationer som måste ha tagit månader att öva in för att kunna genomföra dem i det vansinniga tempot som skådisarna håller. Räknar också med att sjukhusräkningen på den här filmen måste varit skyhög då stuntmännen lär ha skadat sig friskt. Okej tänker ni som sett ettan. Allt det här hade ettan också i mängder. Vad gör uppföljaren så mycket bättre? Storyn! Ettan hade en väldigt enkel story (snut fastnar i höghus med skurkar och måste slå sig ut) medan tvåan bjuder på en tvättäkta maffiastory i samma stil som Scarface, Maffiabröder eller The Departed. Det är mycket som står på spel för karaktärerna och alla kämpar för att pressa sig uppåt i hierarkin även om det måste ske på bekostnad av alla andra runtomkring en. Och på tal om The Departed så är ju den baserad på Infernal Affairs som hade bitar av detta i sig men inte nådde hela vägen fram (tycker den är en stabil @@@). The Raid: Retaliation har helt enkelt allt det som Infernal Affairs saknar (och som även The Departed lyckas fånga så bra). Den stora skillnaden är dock att The Raid: Retaliation bjussar på något av de galnaste i actionväg som vi sett på film på bra jävla länge. Och ingen jävla CGI-skit heller, här är det stuntmän som slängs in i situationer utan fördelen av en green screen bakom sig. Det finns vissa actionfilmer som sätter en standard och höjer ribban för alla actionfilmer som kommer efter att mäta sig emot. The Raid: Retaliation är en sådan film. Ska du göra en actionrulle efter den här gäller det att du vågar ta det hela ett snäpp till eller så kommer du aldrig vara ballare.
/Surskägget

Julkalendern 8 dec - Gymkata

@ och @@@@@
Ja du ser rätt. Den får både en etta och en femma i betyg. Faktum är att detta kan vara den allra bästa så-dålig-så-den-blir-bra-film som gjorts. För på ett sätt är den bedrövlig. Skådisarna skulle kunna bytas ut mot mannekängdockor utan att nån märker skillnad. "Manuset" är så illa skrivet att Roger Ebert den ikoniske filmrecensenten sa nåt i stil med att man lika gärna kunde programmerat en valfri dator att spotta ur sig meningar på måfå i sin recension av filmen. Actionsekvenserna är taffliga och man ser allt som oftast att sparkarna och slagen inte träffar nån (det är t o m en stuntman som bara ramlar ihop för att han tror att han har fått en smäll av hjälten när ingen smäll delades ut hahahaha). Samtidigt är det nånting som gör att man går tillbaka till filmen och ser om den igen och igen och igen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den. Och jag är lika underhållen och road vid varje sittning. Förmodligen inte på det sätt som filmskaparna förväntade sig, men ändå. Det här är med andra ord en stor kultklassiker. Fast förmodligen har du aldrig sett eller ens hört talas om den vilket lite dödar idén med kultklassiker antar jag. Till skillnad från många andra b-filmer går den typ aldrig sent på natten på teve och att få tag på den på dvd är Mission: Impossible. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att jag har en gammal VHS-kopia (den går ju att hitta på nätet givetvis men sånt är olagligt och det skulle vi här på gamla hederliga filmbloggen aldrig rekommendera). Regin står Robert Clouse för och den som är uppmärksam inser att det är samma snubbe som regisserade närmast mästerliga Enter the Dragon. Så nån sorts talang finns ju, det är mest som att Clouse mot slutet av sin karriär (det här var typ tredje sista filmen han gjorde) slutade bry sig hahaha. Det här går inte att beskrivas, det måste ses. Måste! Hahahahahahaha!
/Surskägget

Sicario

@@@@@
Redan under första minuten av Sicario, då avgrunds-mardröms-skräckfilmsmusiken drar igång under en FBI-räd mot ett knarkhus, så känner jag hur pulsen ökar och jag får en härlig känsla av att det här kommer att bli något speciellt. En vuxen genrefilm för vuxna. Det enda jag vill säga om handlingen är att det handlar om kriget mot knarkkartellerna vid gränsen mellan USA och Mexico. Regissören Denis Villeneuve har gått från klarhet till klarhet med bl.a imponerande Enemy (2013) och Prisoners (2013) bakom sig. Frågan är ändå om han någonsin kommer att kunna toppa den här filmen i framtiden. Vi får se. Benicio Del Toro är bra som alltid och Josh Brolin likaså, men om det inte bjuds på en Oscarsnominering till Emily Blunt, som FBI-agenten Kate Macer, så blir jag vansinnig. Hon är makalöst bra. Sicario är hittills årets mest välgjorda, snygga, spännande, ruggiga och tänkvärda action-thriller. Bio för vuxna kan ibland vara fantastiskt.
/Vrångmannen

Mad Max: Fury Road

@@@@@
What a lovely day... Mad Max: Fury Road är lika mycket en unik upplevelse som det är en actionfilm. Kanske mer. Det är ett sjuhelvetes drag i princip hela tiden. Som världens bästa berg och dalbana, som du aldrig vill ska ta slut. Den är också en slags vacker, lite poetisk och galen rockopera (utan sången då...) i en framtid där alla, och då menar jag ALLA, har blivit fullständigt galna. Mad Maxfilmerna har ju aldrig varit kända för sina invecklade och komplicerade storys och självaste Max är ju allt annat än talför. Så är fallet även här. Inga konstigheter eller krångliga förklaringar. Det körs på bara. Fury Road skakar av stämning, puls och visuell fantasi. Man känner krut och avgasdoft i biografen ta mig fan. Jag var helt slut efter den två timmar långa visningen (som för övrigt kändes som en kvart).Tom Hardy (Mad Max) och Charlize Theron (Imperator Furiosa) bjuder i de små, lugnare stunderna, mellan all galenskap, på det lilla mänskliga som kanske finns kvar i den mörka helvetesvärld deras karaktärer lever i. Fokus är dock på oktandoftande ultra-action med galna stunts och våldsamheter. George Miller (som är 70 bast i år!) är antingen en dåre eller ett geni, som fick för sig att göra ytterligare en Mad Maxrulle, trettio år efter den sista som hade premiär 1985. Efter att ha upplevt filmen så är jag helt övertygad om det senare. Jag välkomnar en uppföljare. Eller två. Eller tre. Så länge trean inte heter Beyond Thunderdome...
/Vrångmannen

@@@@
Ja jävlar vilket ös det här var! Miller tar det bästa av de tre första filmerna och trycker ihop det i en helgalen actionstänkare som man sent ska glömma. Sen skadar det givetvis inte att det finns mängder med referenser till de andra tre filmerna utströdda över hela filmen hehehe. Av de tre tidigare filmerna påminner den här mest om Mad Max 2 med sin ödelagda framtidsvärld, galna biljakter, vildsinta karaktärer och adrenalinpumpande action. Det som dock är smått fantastiskt är att slutscenen i Mad Max 2 (ni vet den där typ halvtimmen av den ballaste biljakten nånsin) fortfarande är tuffare än vilken som helst av actionscenerna i den här och då är Mad Max 2 från 1981 så ni fattar själva hur jävla ball den är!!! Hursomhelst, det spars inte på krutet i Fury Road. Action, lite snack, action, lite karaktärsutveckling, action, lite mer snack, mer action och så lite action till. Ungefär så ser filmen ut. Charlize Theron blir bara vackrare med åren t o m när hon är inkletad i smutsig olja och sanddamm. Att hon dessutom är Oscarsvinnande skådis som kan leverera gör att hennes karaktär Furiosa blir en av de ballare actionbrudarna vi sett på länge. Tom Hardy är en bra skådis men tyvärr har jag lite svårt för honom i den här rollen. Varje gång han pratar tänker jag bara på Bane och resten av tiden muttrar han mest för sig själv. Nä, Mel Gibson ÄR fortfarande Mad Max så det så. Oavsett håller vi tummarna för en eller gärna flera uppföljare.
/Surskägget

Birdman

@@@@@
Jag ser i snitt 300 filmer varje år. Det mesta hamnar i kategorierna "skit" eller "helt okej" och så är det några få som landar i "bra". Enda anledningen till att jag år efter år orkar plöja igenom så mycket film som är skit eller helt okej beror enbart på att man då och då hittar de där små guldkornen. Diamanten bland all smuts. Det är många faktorer som spelar in för att hitta mästerverket. Skådisarna ska vara bra förstås. Manuset. Regin. Men även det svårförklarade artistiska. Sättet regissören handskas med sitt medium och skapar inte bara film utan konst. Fight Club är en sådan film. Lost in Translation. Pulp Fiction. Black Swan. Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Och som ni säkert förstått vid det här laget - Birdman. Det här är en fröjd för öga, öra och hjärna. Filmad i en enda lång tagning (ja jag vet att det är klippt givetvis, men fusket görs snyggt och närmast osynligt) är detta en historia om en före detta superstjärnas (briljant spelad av Michael Keaton) kliv rakt ner i en djup professionell och privat avgrund och sedermera hans uppstigning likt fågeln Fenix ur askan. Mer eller mindre all handling utspelar sig inne på en Broadwayteater där han kämpar för att sätta upp en pjäs som kan vara hans sista chans till att rädda karriären alternativt bli sista spiken i kistan. Runt honom har vi en uppsjö karaktärer där en riktigt teaterdiva i form av en lysande Edward Norton skiner tydligast. Keaton har länge varit en av mina favoritskådisar och det är fantastiskt kul att se honom i den här rollen där han verkligen får visa prov på vilken grym skådis han är. Norton är också en grym skådis och när han verkligen drar åt tumskruvarna som han gör här är han svårslagen. Naomi Watts, Emma Stone och Zach Galifianakis gör alla riktigt bra jobb, men det är Keaton och Norton som stjäl filmen. Rapp, intressant och naturlig dialog i kombination med ett skitsnyggt kamera-arbete och skådisar som verkligen levererar gör detta helt klart till 2014 års bästa film. Låt Oscarsstatyetterna hagla!
/Surskägget

@@@@
Håller med om allt som Surskägget skriver. Hittar inte riktigt fram till en femma i betyg, men fyran är mycket stark. Otroligt bra film. Otroligt.
/Vrångmannen

Klovn: The Movie

@@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHA! Vem skulle någonsin kunnat tro att två glada och totalt helgalna danska killar, Frank Hvam och Casper Christensen, skulle skapa en av världens absolut roligaste teveserier, Klovn? Jag håller den lika högt om inte högre som andra komediserier som It’s Always Sunny In Philadelphia, Arrested Development, The Simpsons, How I Met Your Mother, The Office (Ricky Gervais originalserie), Futurama eller Scrubs. Klovn är, om möjligt, kanske dubbelt så kul som alla de serierna tillsammans. Jag vet! Hur sjukt är det inte att världens kanske roligaste teveserie gjordes i Danmark (sex säsonger, och numera nedlagt vad jag vet)? Självklart bäddade supersuccén på hemmaplan att det blev en långfilm också (och ryktet gör gällande att del två är på gång hahahahaha jag vet inte om jag orkar). Filmen följer, liksom teveserien, de två vännerna Frank och Casper. De spelar sig själva. Eller ja, rätt så galna versioner av sig själva. Hoppas jag. Frank och Casper är redan superkända komiker i Danmark och bara det gör att allt blir dubbelt så kul. Tänk er en motsvarande svensk serie där Robert Gustafsson och Henrik Schyffert spelar sig själva och glider runt och ÄR HELT JÄVLA SLUT I HUVUDET!!! Frank och Casper bjuder så sjuuuukt mycket på sig själva så det knappt är sant. Den ena är mer slut än den andra. Frank har sina ”regler” om hur saker och ting ska vara i livet och kan aldrig hålla käften när han råkar trampa i klaveret (vilket han gör tre gånger i sekunden) och gräver sig bara djupare och djupare ner i skiten. Casper är dryg, otrevlig och håller sig med extrema divalater – på en bra dag! HAHAHAHAHA! Jag älskar det här. Tänk er Baksmällan på kokain. Det finns inga tabun, inga gränser, inga förbjudna områden som Frank och Casper inte vågar skoja om. Om teveserien pressade gränserna för det smakfulla tar filmen och krossar sönder allt som är det minsta heligt. Allt i humorns tecken! Bäst är att Frank och Casper hela tiden driver som allra hårdast och mest med sig själva. Hade de varit jänkare hade de varit världens mest kända komiker just nu. Å andra sidan hade de aldrig fått göra det här i Hollywood. Jag tänker inte gå in på handlingen i filmen för det spelar ingen roll. Det spelar heller ingen roll om du sett teveserien eller inte. Filmen är fristående även om du självklart får ut mer av det om du sett serien. Köp allt med Klovn nu nu nu. Och var beredd på att skratta ihjäl dig. Själv satt jag som klistrad från avsnitt ett fram till sista säsongen och skrek högt till teven: ”Nej Frank! Neeeeeej! För helvete Frank!!! NEJ!”
/Surskägget

@@@@
Hahahahahahaha! Nej Frank! Neeeeeeej! Snälla gör det inte! Frank! Vår vän Skägget har redan sagt allt. Det här är toppen. Missa för guds skull inte serien. Alla avsnitt finns på Netflix. Det blir liksom inte roligare än så, i Norden.
/Vrångmannen

Cloud Atlas

@@@@@

Att försöka förklara storheten med Cloud Atlas, som baseras på boken med samma namn och som länge ansetts ofilmbar på grund av dess narrativa struktur, är svårt. Den floppade på bio när den gick upp i USA vilket känns enklare att förklara då Cloud Atlas är allt annat än en enkel underhållningsrulle, trots att den verkligen underhåller varenda minut av den tre timmar långa speltiden (den här Vrångmannen har nu sett den två gånger). Vi hoppar ogenerat i tiden mellan en händelse under 1800-talet, genom flera tidsepoker, långt in i en mörk framtidsvision. Regissören Tom Tykwer (Run Lola Run) delar registolen med syskonen Wachowski (The Matrix) och det känns som en perfekt kombination. Både karaktärerna och historierna i filmen länkas ihop på ett högst filosofiskt och spännande sätt. När man ser Cloud Atlas så får man känslan av att man läser en stor roman som har allt. Den är olidligt spännande, varm, otäck, mellankolisk, rolig och gripande. Greppet att hoppa i tid och otid mellan alla historierna (ofta när det är som mest spännande) är en av nycklarna till filmens storhet. En annan är att skådespelarna (Tom Hanks, Halle Berry, Hugo Weaving m.fl) spelar många olika roller under resans gång och det finns en högst betydelsefull poäng med detta. Det goda dansar med det onda och idén om att döden bara är en dörr till något annat, om än vad, borde vara vacker och tänkvärd även för den mest inbitne av ateister. Stor saga. Stort filmskapande.

/Vrångmannen

Django Unchained

@@@@@

Quentin Tarantino visar återigen att superusla Death Proof bara var en ytterst tillfällig svacka och att han utan tvekan är en av de absolut bästa manusförfattarna/regissörerna som lever just nu. Django Unchained är Tarantinos stora hyllning till spaghettiwesterngenren som han älskar högt. Men liksom när han gör hyllningar till gangsterfilmer, samuraj/kung-fufilmer eller b-actionrullar som utspelar sig under andra världskriget har Tarantino tagit hela spaghettiwesterngenren och kört den genom sitt geni och spottat ur sig en så otroligt sjukt bra film att jag absolut inte tvekar att kalla den för mästerverk. Som vanligt när det gäller Tarantino är det till stora delar karaktärsdrivet med rätt långsamma och lugna sekvenser där vi verkligen får lära känna våra karaktärer, både hjältar och skurkar, för att sedan plötsligt explodera i en kavalkad av våld vi inte sett sedan Tarantino gjorde en kavalkad av actionvåld sist. Jag menar det. Tycker ni att Tarantino varit blodig tidigare har ni en del att se fram emot här. Det sprutar blod, inälvor och mänsklig vävnad lite överallt när actionsekvenserna väl sätter igång. Givetvis gjort med glimten i ögat och väldigt over-the-top så det blir överdrivet men ändå realistisk på nåt sätt. Tarantino lyckas ju också att alltid få sina skådisar att prestera på topp. Jamie Foxx i huvudrollen som slaven Django (filmen utspelar sig ett par år innan amerikanska inbördeskriget i södern där alla vita hade slavar som om det vore den mest naturliga sak i livet) som blir prisjägare och ger sig ut på jakt efter sin fru för att rädda henne från slaveriet är kanon och det luktar ju absolut en Oscarsnominering. Även Christoph Waltz (som fick en Oscar för sin roll som galen nazist i Inglourious Basterds) som spelar prisjägaren som befriar Django är sjukt bra och sparkar verkligen liv i den karaktär som Tarantino knapprat fram på sin laptop. Leonardo Di Caprio som slavägare är lika delar södercharmig och förtjusande som hänsynslös och bindgalen. Men frågan är inte om Samuel L. Jackson som vresig, bitter, elak och bitsk gammal slav gör sitt livs roll här och helt enkelt överglänser alla. Får han inte en birollsOscar är det nåt seriöst fel med världen. Som vanligt tar handlingen lite oväntade turer hit och dit under resans gång men jag ska inte gå in på det för ju mindre man vet och förväntar sig desto bättre. Filmen klockar in på 2.45 men känns som en halvtimme för det är så underhållande, spännande, snyggt, roligt, intressant och gripande att tiden bara flyger förbi. Det är exakt såhär riktigt bra film ska vara. Jag säger det igen, mästerverk.
/Surskägget

Knarkvecka: Fear & Loathing in Las Vegas

@ och @@@@@
Knarkfilmernas knarkfilm! Här sparas det inte på flummerier, hallucinationer eller utsvävningar. Baserad på Hunter S. Thompsons bok med samma namn som basically handlar om när Thompson (mästerligt porträtterad av Johnny Depp) och hans advokat kallad Dr Gonzo (lysande tolkad av Benicio del Toro) åker till Las Vegas för att skriva ett reportage (för dem av er som inte vet var Thompson journalist och författare som drog runt och härjade och skrev om sina upplevelser, lite som en Hemingway on crack). Med sig har de typ alla kända droger och några de inte uppfunnit än. LSD, kokain, meskalin, marijuana, sprit, amfetamin och fan och hans moster petar de två herrarna gladeligen i sig och agerar därefter. Regissören Terry Gilliam som älskar att spotta ur sig visuella färgfester fyllda av galna detaljer och knäppa karaktärer har aldrig fått så fritt spelrum att balla ur som här. Till betyget då. Ja det är en etta. Filmen är för knäpp, det finns ingen röd tråd, karaktärer kommer och går, det händer grejer som inte har med varandra att göra, vissa scener är sjukt överflödiga och för långt utdragna, dialogen är ibland skrattretande och rent generellt är det bara som en enda lång LSD-tripp som någon råkat filma. Artsy-fartsy med en budget. Ja det är en femma. Depp och del Toro är sjukt bra i sina roller, kanske det bästa bägge herrar presterat någonsin. Filmen sitter kvar i minnet länge, länge efter att man har sett den och den finns så många olika detaljer och nivåer att upptäcka och analysera så filmen tål att ses många gånger. Visuellt är det en fantastiskt resa. Gilliam går verkligen bananas och utan att jag någonsin själv testat LSD så känns det som att en hallucination kan vara precis så som det framställs i filmen. Den är på samma gång realistisk och helt orealistisk. En magisk resa in i en briljant och samtidigt sjuk hjärna som var Hunter S. Thompson.
/Surskägget