While We're Young

@@
Ben Stiller och Naomi Watts är ett lyckligt medelålders par utan barn som plötsligt får lite av en livskris och inser att alla deras vänner poppar ur sig bebisar som om det inte fanns en morgondag och att de inte har så mycket gemensamt längre. Vad bättre att göra än att börja hänga med ett par i 20-årsåldern istället (spelade av Adam Driver och Amanda Seyfried)? Plötsligt känner sig Stiller och Watts 30 år yngre och de hänger med på alla möjliga konstiga saker unga människor i New York gör. Tills Stiller inser att Driver bara utnyttjar honom för att främja sin egna karriär. En liten indiekomedi som inte gör nåt större väsen av sig men som är helt okej medan man kollar. Stiller, Watts, Driver och Seyfried har bra kemi ihop vilket är en stor anledning till att filmen funkar.
/Surskägget

Fair Game

@@
Sean Penn och Naomi Watts spelar CIA-paret som blir avslöjade och dumpade av CIA för att de råkar lägga näsan i blöt. Sådär lite lagom ospännande och glöms snabbt bort. Baserad på en sann händelse. Har även filmatiserats med Kate Beckinsale, Matt Dillon och Vera Farmiga i Nothing But The Truth. Fair Game är även namnet på en sopig deckarfilm med Cindy Crawford och William Baldwin. Den är baserad på en bok med samma namn. En annan filmatisering av den boken är Cobra med Stallone. Den filmen är astuff och skitbra.
/Surskägget

Allegiant

@
Tredje delen där Divergent knappt var okej och Insurgent var sjukt tråkig. Allegiant tar upp tråden där Insurgent slutar och är exakt lika tråkig. Det är actionscener som är så trista så man somnar, karaktärer ingen rimligtvis kan bry sig om och skådisar som verkar gå till jobbet enbart för att en stor lönecheck väntar i slutet av dagen. Man vet vem som kommer att lura vem, vem som kommer att dö och vem som kommer att överleva för att slåss en annan dag. Det pratas lite, det boxas lite, så pratas det lite mer och så kommer man på hur man ska störta systemet (igen). Under tiden går sekundvisarna på klockan trippelt så sakta och när allt är över och eftertexterna rullar inser man att tiden får man aldrig tillbaka.
/Surskägget

St Vincent

@@@@
Bill Murray i en roll som är som klippt och skuren för honom. Han är lite lagom doser vrång, rolig, tragisk och kärleksfull. Precis sådär som bara Bill Murray kan göra så jäkla bra. Vincent (Murray alltså) är lite lagom alkoholiserad och spelberoende och verkar leva på att pantsätta huset om och om igen. En dag flyttar Maggie (Melissa McCarthy) med sin son Oliver (Jaeden Lieberher) in i huset bredvid och en udda vänskap kan ta sin början. Det här är till stora delar en karaktärsdriven historia där det spännande är att se hur Vincents och Olivers kamratskap växer från att vara en barnvaktsrelation till att bli en mer befäst vänskap. I periferin figurerar gravida strippan Daka (Naomi Watts) som både får hjälp av och hjälper Vincent. Det är en samling både trasiga och starka personer som hjälper varandra att hantera livets alla upp- och nedgångar i en film med precis den rätta touchen av drama och komedi.
/Surskägget

The Impossible

@@@
Precis som man bara behöver säga 9/11 eller World Trade Center så räcker det med att säga tsunamin för att alla ska veta exakt vad man pratar om. Tsunamin som slog till och ödelade större delar av Thailands kust drabbade givetvis thailändarna främst men även t ex oss i Sverige som turistar där friskt. The Impossible handlar om en av de många familjerna som var där och deras öde. Mamma (spelad av Naomi Watts), pappa (Ewan McGregor) och tre pojkar i åldrarna 5-11. Samtliga överlevde (nej det är ingen spoiler, det fattar vem som helst att man inte gör en film om en familj där alla dog) och här får vi främst följa de ohyggliga minuterna när tsunamin slår till och hur de hjälplöst driver runt i vattnet samt efterföljande dagar när de försöker hitta varandra på diverse sjukhus. Sekvensen i vattnet där vi får följa Watts och den äldste sonen är oerhört stark. Det känns verkligen som att vi är där med de bägge karaktärerna i vattnet och kippar efter luft. Av nån anledning får vi dock inte följa McGregors upplevelser i vattnet och ej heller de två yngre pojkarnas ofrivilliga simturer. Det är synd för det förtar en hel del av familjekänslan man vill uppnå. Resten av filmen är ganska standard där vi följer ena hälften av familjen på sjukhus och andra halvan som letar. Lite Hollywoodklassiskt oj-vi-sprang-visst-om-varandra-hela-tiden senare förenas familjen och flyger hem. Slutet gott allting gott. Hade hoppats på lite tyngre och köttigare story, men det var som att efter den maffiga tsunamisekvensen gick luften ur resten av filmen.
/Surskägget

Birdman

@@@@@
Jag ser i snitt 300 filmer varje år. Det mesta hamnar i kategorierna "skit" eller "helt okej" och så är det några få som landar i "bra". Enda anledningen till att jag år efter år orkar plöja igenom så mycket film som är skit eller helt okej beror enbart på att man då och då hittar de där små guldkornen. Diamanten bland all smuts. Det är många faktorer som spelar in för att hitta mästerverket. Skådisarna ska vara bra förstås. Manuset. Regin. Men även det svårförklarade artistiska. Sättet regissören handskas med sitt medium och skapar inte bara film utan konst. Fight Club är en sådan film. Lost in Translation. Pulp Fiction. Black Swan. Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Och som ni säkert förstått vid det här laget - Birdman. Det här är en fröjd för öga, öra och hjärna. Filmad i en enda lång tagning (ja jag vet att det är klippt givetvis, men fusket görs snyggt och närmast osynligt) är detta en historia om en före detta superstjärnas (briljant spelad av Michael Keaton) kliv rakt ner i en djup professionell och privat avgrund och sedermera hans uppstigning likt fågeln Fenix ur askan. Mer eller mindre all handling utspelar sig inne på en Broadwayteater där han kämpar för att sätta upp en pjäs som kan vara hans sista chans till att rädda karriären alternativt bli sista spiken i kistan. Runt honom har vi en uppsjö karaktärer där en riktigt teaterdiva i form av en lysande Edward Norton skiner tydligast. Keaton har länge varit en av mina favoritskådisar och det är fantastiskt kul att se honom i den här rollen där han verkligen får visa prov på vilken grym skådis han är. Norton är också en grym skådis och när han verkligen drar åt tumskruvarna som han gör här är han svårslagen. Naomi Watts, Emma Stone och Zach Galifianakis gör alla riktigt bra jobb, men det är Keaton och Norton som stjäl filmen. Rapp, intressant och naturlig dialog i kombination med ett skitsnyggt kamera-arbete och skådisar som verkligen levererar gör detta helt klart till 2014 års bästa film. Låt Oscarsstatyetterna hagla!
/Surskägget

@@@@
Håller med om allt som Surskägget skriver. Hittar inte riktigt fram till en femma i betyg, men fyran är mycket stark. Otroligt bra film. Otroligt.
/Vrångmannen

Tank Girl

@@
En film som borde haft alla förutsättningar att bli en riktig klassisk kultrulle men som misslyckas totalt. Tyvärr. Inte för att jag någonsin varit ett fan av serietidningen Tank Girl, men jag gillar ju såna här udda små karaktärer som helt plötsligt blir film. Och Lori Petty i huvudrollen är faktiskt kanon. Utan henne hade det här varit en etta utan tvekan. Hon har precis rätt charm, glimt i ögat, kaxighet, sexighet, utmanande persona och galenskap som krävs. Tyvärr är det ingen annan i filmen som kommer i närheten av Pettys prestation. Naomi Watts i en tidig roll visar visserligen prov på vad som komma skulle (även om hon var långt ifrån framme än) men Ice-T kommer knappt undan med värdigheten i behåll i rollen som radioaktiv känguru (gud make-upen guuuud nej). Det här borde varit full-fart-och-fläkt-massa-pang-pang-hela-tiden-popcorn-roligt men det är så segt och tråkigt att man många gånger funderar på att stänga av eller snabbspola. Räddningen heter som sagt Lori Petty och det är synd att hennes karriär aldrig fick ett lyft (efter denna film har det mest blivit en jäkla massa harvande i diverse teveserier) för jag hade gärna sett mer av henne som actionsuperhjältinna.
/Surskägget

Movie 43

@@
Sketchfilm med stora kändisar som medverkar i de olika segmenten (Hugh Jackman, Kate Winslet, Anna Faris, Emma Stone, Richard Gere, Dennis Quaid, Naomi Watts, Kate Bosworth, Halle Berry, Kristen Bell, Uma Thurman, Gerard Butler, Chloe Grace Moretz och många många fler..). Den har sågats vid fotknölarna av en enad kritikerkår och har väl samlat på sig en sisådär niotusen Golden Razzienomineringar för bl.a urk på (film)burk. Nu är ju jag den näst omognaste människan jag känner (Surskägget är nummer ett) och tycker ju att det här är bitvis underhållande larv. Allt håller ju inte på långa vägar. Det är väldigt låg nivå på humorn med mycket kroppsvätskor och sexskämt. Garvar gör jag i alla fall åt det bisarra och det finns något smått befriande med hela grejen, att Hollywoodeliten totalt slängt ut vettet genom fönstret och "busar" till det. En dum rulle som ibland också är fnissigt skoj. Skådisarna verkar ha semester och garvade nog mest av alla.
/Vrångmannen

The Painted Veil

@@

Doktor Walter (Edward Norton) är jättekär i Kitty (Naomi Watts) som är uttråkad med sitt överklassliv och vill bort från sin mor. När Walter friar tackar Kitty sålunda ja trots att de egentligen inte känner varandra. Huvudsaken är att Walter jobbar i Kina och Kitty därmed kommer ordentligt bort från mamma. Väl på plats visar det sig att Kitty och Walter är ganska olika vilket leder till att Kitty är otrogen. Som hämnd bestämmer sig Walter för att åka till en avsides by där kolera härjar. Kitty har inget val utan måste följa med. Den som inte tror att de hittar tillbaka till varandra har aldrig sett en film, och den som inte förstår att en av dem dör i kolera strax efter att de åter är kära förstår inget om hur ett drama är konstruerat.

Filmen är kanske inte så dålig som en tvåa antyder (betyder i det här fallet okej) men det finns vissa saker jag stör mig på:

1. Edward Norton pratar dålig brittisk dialekt.

2. Edward Norton glömmer sin dåliga brittiska dialekt och pratar med sin vanliga dialekt.

3. Karaktärerna är stiffa överklassbritter som är så jävla stiffa så man vill ha ihjäl dem med en American Piedvd.

4. Filmen är alldeles för låååååångsam.

Utöver det är den helt okej.

/Surskägget

PS. Det är jättekul att Naomi Watts karaktär heter Kitty Fane. Det är antingen namnet på en blond porraktris eller en mörk superhjältinna. Och så är hon en bajsnödig brittisk överklasskaraktär på 20-talet. HAHAHAHAHAHAHAHA!

The International

@
Såg trailern och tyckte den verkade lovande. Gillar Clive Owen som seglat upp som actionhjälte med hjärna och som alltid bjussar på en engagerande prestation. Men det hjälpte inte den här gången. Clive är bra och utan honom hade filmen varit helt katastrof, men inte ens Clive kan förmå mig att höja upp betyget ett snäpp. Han spelar en Interpolsnut som försöker sätta dit en internationell bank som pysslar med pengatvätt, vapenhandel och annan fuffens. Problemet är att banken är så stor och mäktig att de antingen dödar eller köper alla som kan tänkas ställa till det för dem genom att prata bredvid mun. Med tanke på finanskrisen just nu är det en film som ligger rätt i tiden och som sparkar på bankerna hårt och länge. Det spelar dessvärre ingen roll då handlingen är så tråkig att blommorna vissnade. Clive får upp ett spår, skyndar dit och upptäcker att banken redan dödat personen men att de missat en liten, liten ledtråd som leder Clive vidare mot nästa person som därmed döms att bli nästa offer. Det pratas mycket men inget händer. En enda scen är värd uppmärksamhet och faktiskt kan den vara enda anledningen att se filmen. Clive och ett gäng skurkar hamnar i en trovärdig, realistisk och blodig shoot-out på Guggenheimmuséet i New York. De tio minutrarna eller så rockar fett, och hade resten av filmen varit hälften så underhållande hade det här kunnat vara nåt. Nu kan vi konstatera att Tom "Spring Lola, Prinsessan och Krigaren, Heaven" Tykwer har misslyckats igen (jaaaaaaaaa han är en sopa och allt han gjort är sämst!).
/Surskägget

I Love Huckabees

@
Det finns en liten handfull rullar som blandar drama, humor och ytterst märkliga händelseförlopp med rätt skumma karaktärer (tänk Royal Tennenbaums, Punch-Drunk Love och The Life Aquatic t ex). I Love Huckabees hamnar definitivt i den här kategorin filmer. Dustin Hoffman och Lily Tomlin är existensialistdetektiver (säg det tre gånger snabbt) som tar sig an den förvirrade miljökämpen Jason Schwartzman som vill hitta sig själv och meningen med livet. Typ. Till sin hjälp får han en annan klient spelad av Mark Wahlberg. Det snackas en jävla massa trams, det händer en jävla massa skumma grejer och hel- och halvkända skådisar dyker förbi i diverse större och mindre biroller (Isabelle Huppert, Jude Law, Naomi Watts, Tippi Hedren, Jonah Hill, Isla Fisher, Talia Shire och Shania Twain). Blir det roligare för det? Nä. Det är mycket snack och lite verkstad och ett jävla slöseri på en massa talang.
/Surskägget