Ip Man 3

@@@
Donnie Yen återvänder för att spela Ip Man, mannen som till stor del stått bakom kung-funs genombrott på film då han varit lärare för en av de mest kända kung-fusnubbarna genom tiderna, Bruce Lee, som tog sig an Ip Mans filosofi och utvecklade den vidare med sin egna variant som alla vi som älskar karatefilm sett gång på gång när Lee sparkar loss. Yen gör återigen rollen med stabil värdighet och bjussar på en hel del sköna fighter. Dock är det betydligt ballare och tuffare fightingscener i tvåan som jag därmed fortfarande håller som den bästa i trilogin. Här i trean glider allas vår Mike Tyson in som skurk och vi får självklart ett stort slagsmål mellan Tyson och Yen som dock kunde varit betydligt ballare koreograferad. Dessutom är det lite fegt av filmskaparna att man låter det sluta i oavgjort. Vare sig Yen eller Tyson hade väl lust att torska, om det så bara är på film. En helt okej karaterulle (jaaaa jag vet att det är kung-fu men alla kampsportsfilmer kallas karaterullar så är det bara, deal with it) som borde försökt överträffa föregångaren betydligt mer.
/Surskägget

Curse of the Golden Flower

@@@
Oj oj oj oj här var det praktfullt och färgglatt och pampigt så det stor härliga till. Regissören Zhang Yimou har gett oss Hero och House of the Flying Daggers tidigare och det här är samma stuk. Som sagt färgsprakande så det nästan gör ont på ögat. Det är alla färger i målerilådan plus några till med maffiga, stora scenbyggen och kläder med för mycket tyg. Mitt i denna färgexplosion får vi ta del av en historia som kretsar kring intrigerna i det kejserliga palatset i Kina på 900-talet nånstans. Kejsaren försöker förgifta sin hustru som i sin tur vänder en av sina söner mot kejsaren för att störta honom. Under tiden ligger hon med sin styvson som i sin tur ligger med sin halvsyster. Snurrigt och stökigt. Som om de kungliga intrigerna inte skulle räcka till slängs det in grandiosa slag mellan tusentals (mestadels datoranimerade gissar jag) soldater som hoppar lite för högt, sparkar lite för hårt och hugger med svärden lite för snabbt. Precis vad man kan förvänta sig med andra ord. Ibland blir det lite väl hysteriskt överspel och på sina ställen känns det som att den trampar vatten, men i det stora hela är det fart och fläkt och överdådigt värre. För alla som inte vill se ännu en Hollywoodfilm där hjärndöda robotar slåss med utomjordingar (hej Pacific Rim).
/Surskägget

The Painted Veil

@@

Doktor Walter (Edward Norton) är jättekär i Kitty (Naomi Watts) som är uttråkad med sitt överklassliv och vill bort från sin mor. När Walter friar tackar Kitty sålunda ja trots att de egentligen inte känner varandra. Huvudsaken är att Walter jobbar i Kina och Kitty därmed kommer ordentligt bort från mamma. Väl på plats visar det sig att Kitty och Walter är ganska olika vilket leder till att Kitty är otrogen. Som hämnd bestämmer sig Walter för att åka till en avsides by där kolera härjar. Kitty har inget val utan måste följa med. Den som inte tror att de hittar tillbaka till varandra har aldrig sett en film, och den som inte förstår att en av dem dör i kolera strax efter att de åter är kära förstår inget om hur ett drama är konstruerat.

Filmen är kanske inte så dålig som en tvåa antyder (betyder i det här fallet okej) men det finns vissa saker jag stör mig på:

1. Edward Norton pratar dålig brittisk dialekt.

2. Edward Norton glömmer sin dåliga brittiska dialekt och pratar med sin vanliga dialekt.

3. Karaktärerna är stiffa överklassbritter som är så jävla stiffa så man vill ha ihjäl dem med en American Piedvd.

4. Filmen är alldeles för låååååångsam.

Utöver det är den helt okej.

/Surskägget

PS. Det är jättekul att Naomi Watts karaktär heter Kitty Fane. Det är antingen namnet på en blond porraktris eller en mörk superhjältinna. Och så är hon en bajsnödig brittisk överklasskaraktär på 20-talet. HAHAHAHAHAHAHAHA!