Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

@@@
Ibland kan nåt så urbota dumt som att göra film av en åkattraktion på Disneyland bli en underhållande och miljardinbringande serie filmer. Pirates of the Caribbean är precis en sån urbota dum idé. Den som har åkt attraktionen vet att det är ganska halvmysig och stillsam lite båttur genom fejkade piratstäder. Varför film av det liksom? Filmerna är förstås allt annat än stillsamma. Det fäktas, skjuts, sprängs och slåss mest hela tiden. Dessutom får vi mängder med pirater och spöken och havsmonster så att det står härliga till. Från början var jag lite skeptisk till det hela men har nu köpt hela konceptet. Vad fan det här är exakt vad Errol Flynn hade gjort om de haft datoranimerade effekter för 300 miljarder på hans tid. Det är svärdsfäktande underhållning och tar man det bara för vad det är så har man ju sig en härlig och underhållande åktur på sisådär två timmar. Johnny Depp som den förvirrade, alkoholiserade och smått galna kapten Sparrow balanserar perfekt på gränsen till överspel och lyckas gång på gång vara rolig och charmig precis som en tvättäkta matinéhjälte ska vara. Vad femte delen i serien handlar om? Vem bryr sig? Det är pirater, spöken, skatter och en massa fäktande pangpangaction. Mer mer mer.
/Surskägget

Tusk

@@@@
En av de knäppare filmerna under denna temavecka med verklighetsbaserade filmer (och också den sista i temat). Kevin "Geniet" Smith fick av en slump nys om en kontaktannons i en brittisk tidning där den som annonserade erbjöd gratis husrum åt en inneboende. För en fattig student måste det ha låtit som himmelriket. Gratis boende hyfsat centralt. Fantastiskt. Det fanns dock ett enda krav på denna inneboende. Ett par gånger i månaden skulle personen klä på sig en valrossdräkt som uthyraren hade låtit sy upp. Man skulle då agera och bete sig som en valross under ett par timmar. Givetvis är detta så underbart fantastiskt kul att det satte igång geniknölarna på herr Smith. Resultatet är Tusk, en av hans mest knepiga filmer till dags dato samtidigt som den är helt jävla lysande underbar. Här tar Smith konceptet lite längre och låter uthyraren droga ner och kirurgiskt sy om vår stackars inneboende till en sorts Frankensteinaktig valrosskapelse. Hahahaha! Ja det är exakt så knäppt och bisarrt som det låter. Tusk är lika delar skräckfilm som komedi allt blandat med Smiths fantasifulla och magiska dialoger och definitivt inget för den kräsmagade. Vi får Justin Long i en skräddarsydd roll som offret som blir förvandlad till valross och han gör ett kanonjobb med att få oss att känna hans skräck och förtvivlan. Vi får Johnny Depp i en helknäpp (även för honom) roll som en kanadensisk polis som jagar efter denna valrosskapande seriemördare som bjussar på en hel del garv. Men framförallt är detta Michael Parks film i rollen som den galne seriemördaren. Han är fullkomligt briljant och dessutom en av få som skulle komma undan med en del av de repliker Smith har skrivit åt honom. Tyvärr gick Parks bort nyligen så detta blir även denna filmbloggs hyllning till ett skådisgeni som aldrig fick det riktigt stora genombrottet och erkännandet som han förtjänade. R.I.P.
/Surskägget
Vrångmannen var inte lika impad som jag. Han har fel.

Alice i Spegellandet

@
Som det Tim Burtonfan jag är så gillade jag naturligtvis hans och Johnny Depps tjugoelfte samarbete ihop, Alice i Underlandet, för ett par år sedan. Det var precis rätt av de fina doserna av Burtons galna scenografi och fantasi med Depps sköna överspel som man alltid vill åt. När det är dags för uppföljaren har Burton studsat av och det märks direkt. Depps överspel får helt nya dimensioner, Mia Wasikowska som var en så bra Alice i första verkar inte ha fått nån personregi överhuvudtaget, Sacha Baron Cohen som den nya karaktären "Tiden" springer runt och gör lite som han vill och Helena Bonham Carter fräser mest som elaka drottningen. Anne Hathaway är egentligen den enda som kommer undan någorlunda med äran i behåll som snälla drottningen, men karaktären är däremot så ointressant skriven denna gång så den kunde lika gärna inte varit med. Alla CGI-figurer som Cheshirekatten, kaninen och tvillingar Tweedledee och Tweedledum är alla lite på gränsen att vara för dåligt gjorda så att det verkligen syns att det är CGI. Nej, det här var sannerligen inte rolig historia.
/Surskägget

Donald Trump's The Art of the Deal: The Movie

@@@
Hahahaha. Det här platsar egentligen inte in här på bloggen. Dels är det en kortfilm och dels en tevefilm vilket vi egentligen aldrig recenserar. Meeeeeeen när Johnny Depp sminkar sig för att se lite för lik ut som Donald Trump och sedan är ganska sjövild i en parodi på Trumps bästsäljande bok "The Art of the Deal" så får filmen plats här trots allt. Hahahaha Depp är helt galen och går all in i den här rollen helt klart. Rätt tydligt att han inte kommer att rösta på Trump i valet hahaha. Filmen i sig är sådär. Känns som att man slängde ihop allt på en kvart. Men det är halva charmen. Dessutom har man verkligen ansträngt sig så att filmen är sådär 80-talsteveful som det bara kunde vara på 80-talet hahaha. Inget klockrent på nåt sätt men helt klart värt att se.
/Surskägget

Black Mass

@@@@
Skön gangsterrulle i samma stil som Donnie Brasco eller Blow. De gemensamma faktorerna i alla tre filmer är att man har Johnny Depp i huvudrollen och att de är baserade på verkliga händelser. Här spelar Depp Bostongangstern James "Whitey" Bulger som lyckades med konststycket att vara en av de farligaste brottslingarna i USA samtidigt som han agerade informatör åt FBI och därmed var mer eller mindre skyddad av FBI-agenten som hade hand om honom. Bulger kunde därmed härja runt precis som han ville och mörda till höger och vänster utan att snuten slog till mot honom samtidigt som han skvallrade på sina maffiakonkurrenter varpå FBI slog till mot dem och satte dem i fängelse och därigenom gav Bulger ännu mer frihet då hans motståndare försvann en efter en. Ganska smutt upplägg om man är gangster och vill klättra på karriärstegen. När korthuset väl rasade såg Bulger till att försvinna illa kvickt och hans kompanjoner fick ta smällen. Han lyckades hålla sig undan i närmare 15 år innan FBI till slut hittade honom efter ett tips och kunde sätta honom i finkan. Depp gör en klockren roll som Bulger. Han pendlar med lätthet mellan charm och karisma till att bli den farligaste psykopat man inte vill vara på samma planet som. Snyggt, spännande och underhållande mest hela tiden.
/Surskägget

Into the Woods

@@
Jag är inget direkt fan av musikaler. Så brukar jag inleda alla mina recensioner av en musikal när jag väl sett en och ska skriva ner mina tankar om den. Så även denna gång som synes. Jag har lite svårt för hela grejen när folk går omkring å pratar och helt plötsligt brister alla ut i sång och dans för att sedan återgå till det normala. Det finns givetvis undantag som t ex Blues Brothers, Evita och tecknade Disneyrullar. Nåväl. Här satsar man på att skådisarna sjunger mest hela tiden och knappt har riktig dialog alls. Det greppet gillar jag. Tyvärr håller det bara i sig en timme in i filmen sedan kommer av nån oförklarlig anledning ett långt parti där ingen sjunger. Det bryter mot reglerna man satt upp för den världen och då dör det direkt för mig. Det andra problemet just den här filmen har är att man varit lite väl lata på musiksidan och inte ansträngt sig för att faktiskt skriva en jäkla massa musik. Istället är det samma låt om och om igen som sjungs med olika text bara. Det gör också att det blir sjukt långtråkigt efter ett tag. Nåja. Storymässigt handlar det om gamla sagor som får nytt liv, Askungen, Rödluvan, Jack och bönstjälken och Rapunzel. Man leker lite med handlingen och det känns faktiskt ganska kul och fräscht. Sedan gör man det ytterst märkliga och går på ett avslut 75 minuter in. Vilket skulle vara okej om eftertexterna började rulla då. Nej, istället drar man igång en helt ny story resterande 45 minuter. Känns bara märkligt och skumt. Lika skumt som att Johnny Depp är affischnamn och är med i tre minuter.
/Surskägget

Innan årets julkalender

Vrångmannen här. Som Surskägget nämnde så är vi upptagna med att se mycket "specialfilm" inför årets tunga julkalender, som närmar sig med stormsteg här på bloggen. Bjussar på några snabbrecensioner så länge. Klicka på titeln om du vill veta lite mer om filmen.

The Gift
@@@@
Smart och spännande vardagsthriller. Jag blev mycket överraskad . Älskar den här typen av filmer, där någon kommer in och fuckar upp folks "perfekta" vardag. Sen börjar tvisterna. Ju mindre som sägs om handlingen desto bättre. Se den!

Bone Tomahawk
@@@@
Långsam, tung och välgjord westernskräckis med låg budget. Kurt Russell briljerar i huvudrollen men hela produktionen osar välgjort, välspelat och välskrivet. Lite Unforgiven möter The Hills Have Eyes. Inte för alla, men jag svalde allt, med hull och hår.

Black Mass
@@@
Kriminaldrama baserat på verkliga händelser. Johnny Depp är otäckt bra som psykopatiske gangstern Whitey Bulger. Det är rått, välspelat och snyggt, men samtidigt inget nytt under solen.

Carol
@@@@
Efter Patricia Highsmiths roman The Price of Salt från 1952 (som hon skrev under  pseudonym). Carol är en kärlekshistoria mellan två kvinnor, som var allt annat än social vardagsmat på den tiden. Alfred Hitchcock filmatiserade Highsmith med galen glädje när det begav sig, men den här lågmälda och känsliga pärlan är något annat än hennes thrillerdeckare. Todd Haynes visar åter igen att han har fin koll. Cate Blanchett och Rooney Mara är så bra i huvudrollerna så man häpnar. Vackert, tänkvärt och tänkvärt igen.

The Final Girls
@@
Världens bästa filmidé har man i princip bara kastat bort här. Sånt gör mig sjukt irriterad. Tänk dig Fredagen den 13:e (eller vilken 80's slasher som helst) möter Tillbaka till framtiden. Jag vill så gärna gilla The Final Girls då den i grunden är smart, har en bra cast och lovar gott till en början. Betygstvåan är stark men jag är för vrång för att sträcka mig till en trea. P.S. Sluta gör en PG13-film om en genre som är/var ALLT ANNAT än barntillåten. Vad är det här?!

/Vrångmannen

Dubbel Trubbel (2x Johnny Depp)

Transcendence
@@
Johnny Depp och Rebecca Hall har huvudrollerna i en ganska medioker, förutsägbar och stundtals trist sci-firulle. Will (Depp) och hans fru Evelyn (Hall) är experter inom artificiell intelligens. När Will blir skjuten av en anti-AI-terrorist och får beskedet att han har ett par veckor kvar i livet bestämmer han och frugan sig för att rädda honom genom att peta in hans medvetande i ett datorprogram. Han ska bli den ultimata AI:n. Och det blir han. Den som sedan kan lista ut att hans nya AI-jag är smått ondskefullt och att Hall är i trubbel har gissat rätt. Eller? Paul Bettany försöker hjälpa Hall att komma undan genom att hjälpa terroristerna. Fast behöver hon räddas? Och vem är den egentliga skurken? Oj oj oj, många frågor och allt är givet redan efter tre minuter av filmen.
/Surskägget

Mortdecai
@@@@
Hahahahaha! Här har vi en typisk karaktär som Depp är så lysande på att spela och som han byggt större delen av sin karriär på att förfina till perfektion. Mortdecai är en brittisk adelsman och konsttjuv på dekis. Staten kräver honom på enorma skatteskulder och han har inte haft en riktigt lyckad konstkupp på hur länge som helst. Som om det inte vore nog har han odlat mustasch som han är jättestolt över men som hans fruga (spelad av Gwyneth Paltrow) hatar. Tack och lov för Mortdecai snubblar han in i en ny konstkupp som snuten och tillika gamla skolkompisen Martland (Ewan McGregor) ber om hjälp att lösa. Det här är en knäpp och skruvad komedi som är lika delar Rosa Pantern som Arthur. Depp är lysande, Paltrow kanon och Paul Bettany (igen!) toppen som den stackars betjänten till Mortdecai. Jag garvar mest hela tiden till en film som förmodligen kommer försvinna i den stora mängden och som förtjänar ett bättre öde än så.
/Surskägget

Lost in La Mancha

@@@

Ibland går det inte som man planerat. Att vara filmregissör har jämförts med att vara en general som går in i ett krig och ska föra sina trupper segrande ur striden. Lost in La Mancha var från början tänkt som en behind the scenes av filmatiseringen av Don Quijote, vilket har varit regissören och före detta Monty Pythonmedlemmen Terry Gilliams dröm i många år. I början ser det mesta bra ut. Pengarna samlas ihop, skådisarna anställs, manuset färdigställs och kostymer och rekvisita börjar ta form. Sedan börjar problemen. Framför Gilliams och våra ögon faller hela projektet som ett korthus. I princip allt som kan gå fel går fel. Från väder och vind, till att skådisars hälsa och framtida projekt till budget – allt skiter sig. Sex dagar ute i den spanska öknen blev det innan filmen blåstes av och alla åkte hem till sitt. Gilliam några hårstrån gråare och med sin stora dröm slagen i spillror. Fascinerande och intressant för alla oss filmnördar, men kanske lite mer långtråkigt för andra.

/Surskägget

The Lone Ranger

@@@@

Recensenterna har inte varit nådiga mot denna filmatisering av klassiska teveserien från 50-talet (från början var The Lone Ranger dock en radioshow på 30-talet tro det eller ej, innan det blev en bunt böcker och även serietidningar av det hela). När jag var liten knodd hade jag tre favoritserier på teve. Starsky & Hutch, Dukes of Hazzard och The Lone Ranger. Det spelade ingen roll att Lone Ranger var svartvit när den var så jävla tuff och ball. En supercool westernhjälte med supersmart häst (Hi-yo Silver! Away!) och en ball och tuff indianside-kick vid namn Tonto. I stort sett hela teamet från Pirates of the Caribbeanfilmerna har slutit upp bakom detta projekt och det här är i stora delar Pirates i en vilda västernsättning med Johnny Depps tolkning av Tonto som den nya Jack Sparrow med flätat hår och allt. Recensenterna gick man ur huse i sina hyllningar för Piratesrullarna och jag fattar inte varför man sågar detta då konceptet och utförandet är samma sak med skillnaden att detta rockar tusen gånger mer än alla fyra Piratesrullar tillsammans. Vilken supermatinéunderhållning. Det är spännande, action, äventyr, roligt, busigt och skitsnyggt överdrivet i två och en halv timme. Vad finns att inte älska? Det händer grejer hela tiden och den ena balla actionsekvensen överglänser den andra ända fram till slutscenen då gamla hederliga musiken drar igång (Willem Tell av Rossini som är superduperkänd och som du känner igen direkt när du hör den) och jag är 10 igen med gåshud för det är så spännande och bra. Har förstått att den inte dragit in de pengar som förväntades så en tvåa är förmodligen för mycket för att hoppas på, men då är det väl bara köpa den så fort den släpps på Blue-Ray och se den om och om igen. Hi-yo Silver! AWAY!

/Surskägget

Dark Shadows

@@
Johnny Depp och Tim Burton brukar vara garanterad succé. Men här (för första gången när de här två herrarna gör film tillsammans) blir det ganska platt och intetsägande. Depp är vampyr som ligger begravd i fångenskap ett par hundra år innan han friges av misstag och kan ta tillbaka sitt stora slott som hans släkt låtit förfalla genom århundradena. Hans stela 1800-talsmanér krockar lite med den moderna tiden (filmen utspelas på 70-talet så vi kan sitta och smågarva lite åt det knasiga årtiondet) och även om han för det mesta är snäll så slaktar han då och då oskyldiga människor för att han trots allt är vampyr och behöver blod. Just den biten är svår att köpa. Han är så jävla puttenuttig och gullig ena sekunden för att bara slakta sönder allt och alla i nästa. Köper inte det helt enkelt. Filmen har också lite svårt att välja inriktning. Ska det handla om hur han bygger upp sin gamla släktförmögenhet och får släkten på fötter igen eller ska det handla om hur han slåss mot sin gamla ärkefiende som fortfarande lever och frodas. Eller ska det rentav handla om hur de andra i familjen kanaliserar sina livsproblem på honom och får hjälp att växa och bli bättre människor? Allt är en salig röra och inget sidospår får tillräckligt utrymme för att vare sig hinna bli intressant eller få en tillräckligt spännande upplösning. Slarvigt av Burton.
/Surskägget
Vrångis höll med.

Knarkvecka: Fear & Loathing in Las Vegas

@ och @@@@@
Knarkfilmernas knarkfilm! Här sparas det inte på flummerier, hallucinationer eller utsvävningar. Baserad på Hunter S. Thompsons bok med samma namn som basically handlar om när Thompson (mästerligt porträtterad av Johnny Depp) och hans advokat kallad Dr Gonzo (lysande tolkad av Benicio del Toro) åker till Las Vegas för att skriva ett reportage (för dem av er som inte vet var Thompson journalist och författare som drog runt och härjade och skrev om sina upplevelser, lite som en Hemingway on crack). Med sig har de typ alla kända droger och några de inte uppfunnit än. LSD, kokain, meskalin, marijuana, sprit, amfetamin och fan och hans moster petar de två herrarna gladeligen i sig och agerar därefter. Regissören Terry Gilliam som älskar att spotta ur sig visuella färgfester fyllda av galna detaljer och knäppa karaktärer har aldrig fått så fritt spelrum att balla ur som här. Till betyget då. Ja det är en etta. Filmen är för knäpp, det finns ingen röd tråd, karaktärer kommer och går, det händer grejer som inte har med varandra att göra, vissa scener är sjukt överflödiga och för långt utdragna, dialogen är ibland skrattretande och rent generellt är det bara som en enda lång LSD-tripp som någon råkat filma. Artsy-fartsy med en budget. Ja det är en femma. Depp och del Toro är sjukt bra i sina roller, kanske det bästa bägge herrar presterat någonsin. Filmen sitter kvar i minnet länge, länge efter att man har sett den och den finns så många olika detaljer och nivåer att upptäcka och analysera så filmen tål att ses många gånger. Visuellt är det en fantastiskt resa. Gilliam går verkligen bananas och utan att jag någonsin själv testat LSD så känns det som att en hallucination kan vara precis så som det framställs i filmen. Den är på samma gång realistisk och helt orealistisk. En magisk resa in i en briljant och samtidigt sjuk hjärna som var Hunter S. Thompson.
/Surskägget

Knarkvecka: Blow

@@@@
Gravt underskattad film med kanonprestationer av både Johnny Depp och Penélope Cruz i en story som är baserad på snubben som introducerade kokainet i USA under 70-talet. Genom lika delar slump, tur, cojones och en dos jag-vill-inte-vara-fattig-hela-livet lyckades George Jung (Depp) sätta igång smugglingen av kokainet från Columbia in i USA. Först i liten skala och sedan bara mer och mer och mer och mer tills mer eller mindre vartenda jänkare hade en lina eller två hemma. Självklart tjänade Jung enorma pengar och lika självklart enbart cash han precis lika självklart inte kunde skatta för och därmed hade rum fulla med sedlar från golv till tak (en fantastisk scen i filmen för övrigt). Filmen fångar både 60- och 80-talet perfekt men framförallt utspelas det mesta i ett utsvävande och utflippat 70-tal som man lyckats återskapa i all dess dekadenta glans. Depp gör som sagt en fantastisk rollprestation vilket borde gett honom en Oscar. Sjukt nog var han inte ens nominerad och Denzel tog hem den för Training Day av alla filmer. Regissören Ted Demme hade inte gjort mycket avtryck innan i filmhistorien (har alltid gillat hans lilla indiepärla Beautiful Girls dock) mer än ett par komedier med Denis Leary och hann tyvärr inte göra fler avtryck än denna magnifika rulle då han dog strax efter.
/Surskägget

@@@+
Riktigt underhållande och välgjord uppgång och fallhistoria som man sällan pratar om. Den är väl lite väl sådär Hollywood-tillrättalagd men inget fel med det. Klassiskt exempel där en film hamnar lite mellan stolarna. Den är bra men når inte riktigt de höjder som den kunde ha gjort. Karaktärerna i filmen når däremot oanade höjder. Blow. get it?
/Vrångmannen

21 Jump Street

@@@@
För alla er som minns teveserien från då det begav sig får säkert samma rosa skimmer av nostalgisk lycka när ni tänker tillbaka på de tuffa snutarna som infiltrerade olika high schools på jakt efter droger, mördare och gängmedlemmar. Johnny Depp fick sitt stora genombrott via serien och det var ett måste att följa alla avsnitt. Och nu en i runda slängar 25 år senare gör man en filmatisering av serien. Precis som med Starsky & Hutch där teveserien var actiondrama och filmen actionkomedi har man gjort samma sak här. Visst fanns det små komiska stunder i Jump Street på teve, men det var främst ett actiondrama man var ute efter. I filmatiseringen drar man på humorväxlarna mellan actionsekvenserna istället. Och det gör man rätt i då det helt klart blir mer lättsmält och underhållande vilket är precis vad man vill ha av en sommarrulle. I teveserien var det Depps karaktär Tom Hanson och hans kollega Doug Penhall (Peter DeLuise) vi främst fick följa. I filmen har deras mantlar axlats av Jonah Hill och Channing Tatum. Grabbarna har bra kemi och vi köper deras småbråk med varandra precis som det ska vara i en buddy movie. Det är väldigt uppenbart att alla inblandade i produktionen är väldigt medvetna om att detta ska tas med en klackspark och glimten i ögat. Lite för medvetna t o m då en del skämt blir lite väl meta även för mig. T ex när Ice Cube i rollen som arga poliskaptenen som bossar över Jump Street kliver in och säger att han är en kliché för att han är svart och arg men att det är okej att ta till sig sin kliché ibland. Sedan är han den argaste poliskapten du sett i ditt liv. Han skriker och svär hela tiden hahahahaha vilket är kanon men de skulle skippat hela klichésnackat för det är så uppenbart varför man skrev in det i manus. Lite såna grejer poppar upp ett par gånger genom filmen och drar ner lite på betyget. Annars är det bara att luta sig tillbaka och njuta av lite bus och lite pangpang och hålla ögonen öppna efter cameos av nästan samtliga huvudskådisarna från teveserien.
/Surskägget

@@@
Ja, det här är väldans skoj för stunden. Jonah Hill och Channing Tatum är ett skönt radarpar och filmen är rolig nästan hela tiden. Har inget mot klichésnacket som Skägget tyckte var lite onödigt. Det är en sån rulle som vet att den är en sån rulle som vet att etc. Busigt med några gross outskämt, några galna bi-karaktärer och lite skojig och våldsam action. Absolut sevärd actionkomedi baserad på tv-serie även om jag faktiskt föredrar filmatiseringarna av Charlie's Angels där det bjuds på ännu gladare bus och mer knäppaction.
/Vrångmannen

Dark Shadows

@@+

Påkostad skräckkomedi baserad på gammal tv-serie från 60-talet. Vampyren Barnabas Collins (Johnny Depp) blir på 1800-talet inlåst och begraven av en häxa (Eva Green) när han inte svarar fördelaktigt på hennes kärlekskranka uppvaktning. När han av en slump blir uppgrävd på 1970-talet så återvänder han till sitt gamla gods. Där upptäcker han att en dysfunktionell och besläktad familj (bl.a Michelle Pfeiffer, Helena Bonham Carter och Chloe Grace Moretz) har tagit över hans gamla palats och att det inte är så lätt att vara vampyr i den för honom konstiga och moderna världen. Jaha, nu är Tim Burton igång igen med sin favvo Depp och sin fru Bonham Carter. Det är snyggt, bitvis rätt skoj (Depp kan ju det där) och de flesta skådisarna gör bra ifrån sig med tanke på att manuset känns halvfärdigt och utan större poäng. Burton gör ju sällan något som är skit i min mening men Dark Shadows hör helt klart till en av de sämre rullarna han har spottat ur sig under alla härliga år som filmskapare. Den är sevärd, bitvis, men bara knappt. Sista akten blir dock ett rent skämt ju längre vi närmar oss finalen och om Ed Wood hade levt idag så kanske han hade garvat åt Burton. Åtminstone kärleksfullt.
/Vrångmannen

3 x animerat

Rio

@@

Blå manlig papegoja som är uppväxt i bur blir kidnappad i Rio tillsammans med kvinnlig papegoja som är uppväxt i frihet (de tillhör en utdöende art). De lyckas fly men dock fastbojade i varandra. Den manliga papegojan försöker hitta sin ägare och den kvinnliga vill komma loss och in i djungeln igen. Självklart är det omaka par/världar som möts och självklart blir de kära i slutet. Standard och vi-har-sett-det-förr även för ungarna som smågäspade.

/Surskägget

Despicable Me

@@@

Galen och ond vetenskapsman åker på nöten av yngre, galnare och ondare vetenskapsman. En sådan skymf förlåts inte och genast sätt mängder med planer i verket för att besegra ungspolingen och visa vem som är den ondaste herren på täppan. För att lyckas med en av sina många diaboliska planer adopteras tre ungar som givetvis sakta men säkert lockar fram den fina och goda sidan hos den förut så onde vetenskapsmannen. Skratt och full fart utan det där riktiga djupet i storyn för högre betyg än bra.

/Surskägget

Rango

@@@@

Hahahahahaha! Fantastisk film om ödla (röst av Johnny Depp) som hamnar i en liten västernstad ute i öknen befolkad av andra ödlor, paddor och smådjur. Eftersom att han är teatraliskt lagd hittar han på en jätteskröna om sig själv som stor revolverman trots att han bott i bur hela sitt liv. Snart är han stadens sheriff och sätts att lösa mysteriet med det försvunna vattnet som plågar hela staden. Samtidigt köper borgmästaren upp mer och mer mark runtomkring och beter sig allmänt skumt. Nu är det upp till sheriffen att lösa fallet, slåss med skurkarna och vinna den tuffa brudens nybyggarhjärta. Vi får dels en fantastiskt bra westernfilm gjord med stor kärlek till genren, samtidigt som vi får en ödmjuk drift med alla westernklichéer i boken. Underbara karaktärer som verkligen känns levande trots att det är animerat och en spännande, fartfylld och rolig story.

/Surskägget

The Rum Diary

@@@

Johnny Depp i ännu en filmatisering av en Hunter S. Thompsonbok (förra gången var det Fear & Loathing in Las Vegas). The Rum Diary är Thompsons enda fiktiva bok, men den ska starkt vara baserad på hans egna liv och upplevelser. Inte helt otippat är därmed vår hjälte Kemp (Depp) en alkoholiserad journalist som visserligen skriver briljant men som har en förmåga att kröka till och hamna i skumma situationer. I filmens början har han precis kommit till Puerto Rico där han ska hjälpa en döende tidning att få lite läsare igen. I samma veva lyckas han bli värvad av en rik investerare (snyggt spelad av Aaron Eckhart) men i sann Kempanda blir han förälskad i investerarens sjukt snygga flickvän Chenault (spelad av sjukt snygga Amber Heard) vilket skapar en jävla oreda naturligtvis. Storyn är väldigt rörig och det hoppas än hit och än dit utan en tydlig röd tråd. När sluttexterna rullar om man försöker summera filmen är det typ omöjligt. Men det är en underhållande resa hela vägen och då spelar sånt mindre roll. Depp är briljant som Thompson/Kemp och ibland räcker det för att man ska gilla en film.

/Surskägget

Vrångmannens tankar här.

The Rum Diary

@@@
Jag har inte riktigt bestämt mig för om Johnny Depp är en bra skådespelare i mina ögon eller om han bara har en sådan enorm karisma att han kommer undan med det mesta, trots galet over-the-top. Jag hade förväntat mig att The Rum Diary, som baseras på Hunter S. Thompsons egna upplevelser, skulle vara lika vild som Fear and Loathing in Las Vegas och Depp likaså. Jag hade också väntat mig exceptionellt mycket smart dialog med torr humor då regissören till klassikern Withnail & I, Bruce Robinson, äntligen stod bakom kameran igen. Jag fick helt klart mer av det senare. The Rum Diary är bitvis väldigt rolig på det där sättet som jag gillar. Den är lite depraverad men också smart med god tajming i galenskapen. Tyvärr är filmen också väldigt splittrad (tydligen är Hunter S Thompsons bok ännu värre..) och den fastnar i fällan att den inte riktigt vet vad den vill eller hur den ska nå dit. Handlingen då? Gravt alkoholiserade journalisten Paul Kemp (Depp) tar sig i början av 60-talet an ett frilansjobb på en lokal tidning i Puerto Rico. Han blir indragen i det mörka politiska spel som pågår, blir kär i Chenault (Amber Heard) och får samtidigt lite nya vänner och fiender på kuppen. Allt upplevt genom ett dis av halvt kontrollerad fylla. "Nothing in moderation". Det här har ju varit Johhny Depps drömprojekt länge och han övertalade sin vän Thompson att dels ge ut boken och dels få göra film på den, innan Thompson gick bort 2005. The Rum Diary är snygg, bitvis riktigt rolig (som sagt) och god underhållning för den som pallar det annorlunda tempot. Tyvärr skulle den behöva vara dubbelt så depraverad med ännu mer moraliskt fördärv för att förmodligen komma sanningen närmare. Sen att den strukturmässigt är på gränsen till ett fiasko tänker jag bortse lite från här då Hunter S. Thompson förmodligen också var det. Därmed finns en del av sanningen intakt även om det ingen klassiker gör.
/Vrångmannen

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides

@@@
Den som sett minst en av de tidigare tre filmerna vet vad man har att vänta. Johnny Depp i högform i en av sina livs bästa karaktärer som Captain Jack Sparrow, massa fartfyllda galenheter, mäktiga skepp, övernaturliga pirater och tuffa, snygga brudar. Varför fucka med ett vinnande koncept liksom? Fjärde delen i serien är verkligen inget undantag. Det pangas och fäktas och intrigeras och mystifieras och jagas skatter så det står härliga till. Och sjörövare och myter finns det gott om att plocka från (den här gången får vi möta den livsfarliga Svartskägg i jakten på Ungdomens Källa). Men plocka bort Johnny Depp ur denna filmserie och du får direkt problem. Det är så ytligt pangpang att jag redan glömt bort vad större delen av filmen handlade om. Det ska vara som en berg-och-dalbana (vilket det ju faktiskt är baserat på) och när man sitter i biosalongen smäller det för högt och händer för mycket för att man ska vara annat än underhållen, men när eftertexterna rullar och popcornsmaken börjar försvinna har man glömt vad man sett. Undantaget är förstås Depp som är sjukt jävla briljant i sin roll och som snurrar upp alla andra skådisar på läktaren så fort han är med i en scen. Utan honom är samtliga filmer knappt okej. Men vad fan. Min tioåring älskar de här rullarna och jag hade själv gjort likadant när jag var tio. Jag fick Indiana Jones istället så jag vann, men det hör inte hit. Jack Sparrow är en fullgod ersättare för gamle Indy, men filmerna per se är ju miltals bättre när det svingas piska och hålls i hatt och dödas nazister. Det kommer säkert komma både en femma och sexa i serien och jag välkomnar dem alla. Så länge Depp är med vill säga. Savy?
/Surskägget

The Tourist

@

Eftersom att Angelina Jolie är min blivande fru (ska bara finslipa på planen att röja Brad ur vägen) kommer jag alltid försvara henne i vått och torrt. Hon kan inte göra nånting fel. Bara så ni vet. Den här filmen däremot är helt fel. Johnny Depp (som min fru kommer gifta sig med så fort hon finslipat klart planen på att röja Vanessa Paradis ur vägen) kliver in tjugo kilo tjockare än vanligt och med världens fånigaste frisyr och fulaste skägg. Regissören Florian Henckel von Donnersmarck (fr o m nu enbart FHvD i texten) borde 1) skaffa sig ett kortare namn 2) inte ha skrivit manuset till den här filmen 3) lära sig lite personregi och 4) lära sig hur man gör actionscener. Manuset är katastrof. Replikerna är så fånigt styltiga att Noomi Rapace hörde av sig och undrade varför hon inte fick stylta sig igenom dialogen i hopp om att få ännu en Guldbagge (vilket man tydligen kan få när man levererar repliker i svensk film helt utan känsla eller rytm). FHvD glömde bort att även de bästa skådisar behöver nån typ av regi för att inte tappa bort sig och när han sen satt och redigerade filmen gjorde han actionsekvenserna så tråkiga att de inte upplevs som actionsekvenser utan som ett segt tretimmarsdrama framfört av Skarpnäcks Amatörteater. Både Jolie och Depp ser ut att undra om den betalda semestern med familj i Venedig verkligen är värd den här floppen och Paul Bettany som är med på ett hörn verkar ha gett upp helt och rabblar sig bara igenom replikerna så fort han kan för att skynda hem och glömma att han nånsin var med i den här. Tanken med filmen var säkert att göra en spännande Hitchcockthriller där oskyldig man blir förväxlad med skurk och jagad av både andra skurkar och poliser. Men där Hitchcock var en mästare på att hålla igång spänningen hela tiden klara inte FHvD att hålla igång spänningen ens när folk står med dragna pistoler och siktar på varandra. Att filmen dessutom bjuder på en intetsägande twist i slutet som du redan räknat ut när du såg bioaffischen gör inte saken bättre. Jisses.

/Surskägget