Tusk

@@@@
En av de knäppare filmerna under denna temavecka med verklighetsbaserade filmer (och också den sista i temat). Kevin "Geniet" Smith fick av en slump nys om en kontaktannons i en brittisk tidning där den som annonserade erbjöd gratis husrum åt en inneboende. För en fattig student måste det ha låtit som himmelriket. Gratis boende hyfsat centralt. Fantastiskt. Det fanns dock ett enda krav på denna inneboende. Ett par gånger i månaden skulle personen klä på sig en valrossdräkt som uthyraren hade låtit sy upp. Man skulle då agera och bete sig som en valross under ett par timmar. Givetvis är detta så underbart fantastiskt kul att det satte igång geniknölarna på herr Smith. Resultatet är Tusk, en av hans mest knepiga filmer till dags dato samtidigt som den är helt jävla lysande underbar. Här tar Smith konceptet lite längre och låter uthyraren droga ner och kirurgiskt sy om vår stackars inneboende till en sorts Frankensteinaktig valrosskapelse. Hahahaha! Ja det är exakt så knäppt och bisarrt som det låter. Tusk är lika delar skräckfilm som komedi allt blandat med Smiths fantasifulla och magiska dialoger och definitivt inget för den kräsmagade. Vi får Justin Long i en skräddarsydd roll som offret som blir förvandlad till valross och han gör ett kanonjobb med att få oss att känna hans skräck och förtvivlan. Vi får Johnny Depp i en helknäpp (även för honom) roll som en kanadensisk polis som jagar efter denna valrosskapande seriemördare som bjussar på en hel del garv. Men framförallt är detta Michael Parks film i rollen som den galne seriemördaren. Han är fullkomligt briljant och dessutom en av få som skulle komma undan med en del av de repliker Smith har skrivit åt honom. Tyvärr gick Parks bort nyligen så detta blir även denna filmbloggs hyllning till ett skådisgeni som aldrig fick det riktigt stora genombrottet och erkännandet som han förtjänade. R.I.P.
/Surskägget
Vrångmannen var inte lika impad som jag. Han har fel.

Holidays (2016)

@@@
Gillar ju mina skräckfilmsantologier och den här är helt ok. På senare år har det ju släppts en hel del SÅDÄR Creepshowkopior så det är lite skoj att se en hyfsad rulle i genren, där de de flesta kortrysarna funkar hyggligt. Temat på de korta berättelserna är alltså högtider (Holidays duh!). Busigt, weird och blodigt värre. Skräck och humor i en mixad kompott. Gillar man inte en historia så är det ju i alla fall inte så lång tid till nästa så att säga. Värt att notera är också att självaste Kevin Smith har skrivit och regisserat ett av segmenten och hans dotter spelar en av huvudrollerna.
/Vrångmannen

Comic-Con IV: A Fan's Hope

@@@

Gladaste dokumentärfilmskaparen denna sida en McDonald'smeny – Morgan Spurlock – tar med sig filmkameran och sticker till Comic-Con, denna jättemässa för alla typer av sci-fi-, fantasy-, serietidnings-, superhjälte- och tevespelsnördar som började en gång i tiden i en liten källare och nu fyller ut en av USA's största mässhallar flera dagar i sträck. Spurlock intervjuar både fansen men även skådisarna, författarna och regissörerna bakom succéfilmerna som Kevin Smith, Seth Rogen, Seth Green, Stan Lee och Eli Roth. Vi får följa ett antal olika personer med olika drömmar som springer runt på mässan. Någon vill bli serietidningstecknare och försöker visa upp sina prover för allt och alla, nån annan vill fria till sin flickvän under Kevin Smiths Q&A och nån annan vill vinna för Bästa Kostym. Lika lätt som det hade varit för Spurlock att surfa på vågen och bara hylla hela mässan som att dissa hela mässan som en enda stor nördmaraton glider Spurlock runt och låter mässan och folket där tala för sig själv. En kärleksfull men sober hyllning till nåt jag är övertygad om att Spurlock uppskattar väldigt mycket privat.

/Surskägget

@@@
Instämmer till fullo med Surskägget.
/Vrångmannen

Julkalendern 3 dec - Tusk

@@

Kevin Smith. Han gör vad som faller honom in och vägrar att buga inför Hollywood. Jag gillar honom för det och jag gillar honom som filmskapare och all round nice guy. Tusk är tyvärr inte en så bra film. Den är lam som skräckis betraktat, inte speciellt rolig som komedi och dramat (?) känns urvattnat och fånigt. Bitvis är den sevärd, eftersom Smith snickrar bra i scener, men känslan av en kortfilm utdragen till en lång en hänger där över hela filmen. Det är en bisarr historia. En ung man besöker en gammal man för att höra berättelser från svunna tider, men som istället hamnar i knipa då den gamle och havet vill förvandla honom till en valross (!). Det hela började som en idé i Smiths podcast ”Smodcast” där fans och lyssnare fick joina in i skapandet och följa hela processen. Under eftertexterna har Smith lagt in en bit från just en Smodcast där han och hans polare och medproducent, Scott Mosier, skrattar sig igenom idén till den tredje akten i filmplanerna. Till skillnad från Red State, Smiths förra skräck-thriller-drama, så känns Tusk alltså rätt svag på alla plan. Skådisarna (Justin Long, Genesis Rodriguez, Haley Joel Osment) är det dock inget fel på och Michael Parks spelar galningen så bra att man tror han är sådär sjuk i huvudet på riktigt. Att inte filmen tar ställning till vad den egentligen vill förmedla känns otroligt otillfredställande, samtidigt som jag förstår att det är det sista Smith vill med det här projektet. Det var liksom aldrig tanken utan började som ett skönt skämt några polare emellan. Fan vad häftigt det hade varit om jag hade känt något bara. Det minsta lilla. Om det inte var Kevin Smith som hade gjort filmen, hade den då ens fått en tvåa i betyg? 

/Vrångmannen

Red State

@@@@
Underbare, underbare Kevin Smith hur kunde jag nånsin tvivla på dig? När jag fick höra att Smith, detta geni, denna gigant bland giganter, skulle skriva och regissera en skräckfilm var jag sjukt skeptisk. Snubben är makalöst bäst på att göra sina indiekomedier (Clerks, Mallrats, Dogma, Jay & Silent Bob Strike Back, Jersey Girl, Clerks 2, Zack & Miri Make A Porno) och även om han liksom Tarantino har sett typ vartenda film som finns att se och behärskar kunskap om filmmediet som få andra trodde jag ändå aldrig att skräckfilm var hans grej. Så fel jag hade. Så fel, så fel. Givetvis är Kevin Smith för genialisk för att kunna misslyckas överhuvudtaget. Med det sagt skulle jag personligen inte klassa Red State som skräck. Mer som en dramathriller. Men marknadsförarna har bestämt sig. Det här är skräck punkt slut. Fine. Jag ser det mer som tre filmer i en. Första delen är den som är mest lik en traditionell skräckfilm. Tre grabbar svarar på en annons för att knulla lite men blir istället tillfångatagna av en helknäpp religiös sekt som tänker tortera och döda dem. Rätt så creepy faktiskt. Andra delen av filmen är mer ett religiöst drama där Kevin Smith gör upp med alla sina religiösa inre demoner och dissekerar religion, Gud, himmel, helvete och allt där mellan. Tredje delen är en ren actionfilm där FBI ska inta herrgården som de religiösa dårarna bor i då man fattat att de kidnappar och dödar folk. Oavsett om man ser det som tre filmer i en eller en helhet så är det riktigt, riktigt bra genomgående. Dialogen är så välskriven och naturlig så att det känns som en dokumentär stundtals, personregin är klockren där de många okända skådisarna känns som att det är allt de gjort i sina liv och de få kända affischnamnen lämnar in Oscarsvinnande prestationer hela bunten (Tarantinos favvoskådis Michael Parks levererar sitt livs roll som ledaren för sekten och John Goodman har inte varit såhär bra sedan The Big Lebowski) och handlingen tar så många överraskande och oväntade vändningar att man sitter och är helt grundlurad av Smith och var man trodde att filmen var på väg. Som vanligt är det bara att buga och bocka inför Smiths storhet.
/Surskägget

@@@
Jag tycker Red State är en skön blandning av drama, skräck och thriller med en stor portion humor (annars hade det aldrig varit en Kevin Smithrulle). Smith själv klassar den som en skräckfilm och bara det gör att den platsar i den här månadens tema. Så det så! Håller med om i princip allt som Surskägget skriver men är inte riktigt lika generös med betyget. Trean jag bjussar på är dock stark och stabil. Det här är bra skit.
/Vrångmannen

Julkalendern 22 dec

Hahahaha Jack White som Elvis! Fantastiskt! Pillow pants! Hahahahaha Kevin Smith skriver så sjukt bra dialog. Som sagt, ingen skriver dialog som Kevin Smith, hahahahahahaha! /Vrångmannen & Surskägget

JA och NEJ (Vrångmannen)

Här kommer tre grejer jag ser fram emot inom snar framtid:

1) Red State
Kevin Smiths förhandshyllade skräckis om religiösa sekter i USA. Vi har alla garvat till Smiths många indiekomedier (alla garvat sa jag!) och nu är det dags för honom att visa var skåpet ska stå i rysargenren. Det kommer bli lysande. Sen följer hockeyactionkomedin Hit Somebody (Hahahaha!) innan Smith, i alla fall som han själv hävdar, pensionerar sig från registolen och fortsätter att producera andras grejer.

2) Steven Soderbergh x 2
Killen har antingen blivit bananas eller så rör han om i sin egen gryta genom att släppa två stjärnspäckade actionthrillers som han regisserat, Contagion och Haywire (Haywire mer action och Contagion mer thriller). Inte likt herr Soderbergh att så dedikerat ta sig an denna typen av genrer men han gillade väl att göra Oceans Eleven, Twelve och Thirteen så varför inte. Give ’em hell Mr Artsy-fartsy!

3) The Dark Knight Rises
Ser inte fram emot rullen sådär värst tyvärr (Catwoman? Bah!) utan mer att Christopher Nolan förhoppningsvis börjar ett nytt spännande projekt som förhoppningsvis inte liknar någonting annat. Förhoppningsvis.

Här är tre grejer jag hoppas sjunker i ett träsk av komprimerad ondska och svulst:

1) Spiderman reboot.
Sony, go fuck yourselves.

2) Ridley Scott gör ny Bladerunner
Vilket skräp det kommer att bli. Vi vet det redan. Man måste överhuvudtaget vara galen samt bry sig för att åtminstone lyckas halvbra. Ridley var där för 30 år sen. Idag gör han Bregottreklam i spelfilmslängd.

3) Jägarna 2
Fabriksregissören Kjell Sundvall gör uppföljare på sin egen succé från 90-talet. Bruksaction där det dricks kaffe och hittepådramatik. Även när det kanske är ok så är det sämst.

/Vrångmannen

Cop Out

@@@
Jag kan verkligen se framför mig hur Kevin Smith tvekade till att göra den här rullen. För det första har han inte skrivit manuset själv. För det andra är det massa actionscener inblandade. Han har tidigare aldrig gjort en sån film och han har själv många gånger sagt att han inte skulle bli en bra actionregissör och att typ en film som X-Men skulle bli betydligt sämre i hans händer än i Bryan Singers. Fair enough. Smiths geni ligger i att skriva briljanta karaktärer och hysteriskt rolig dialog och att sen föra över en massa folk som snackar från papper till filmduk och få det att bli spännande, roligt och underhållande hela vägen. Samtidigt kan jag också se framför mig hur han liksom rycker på axlarna, säger: ”Fuck it, I’ll do it” och myser hela inspelningen för att han får jobba med en av sina barndomshjältar Bruce Willis. Vad fan, i hans sits hade jag gjort samma sak. Bruce jävla Willis liksom. Mr Die Hard himself.
Hur mycket av 80-talshyllningarna och en del av dialogerna som var med i originalmanus låter jag vara osagt. Misstänker att Smith satt sin prägel på filmen väldigt mycket och att många av de roligaste scenerna är skrivna av honom utan att han får cred för det (vilket händer i Hollywood lika ofta som du går på toaletten). För Smith har verkligen skapat en 80-talsactionrulle i genren Buddy Movies. Och jag misstänker att om den kommit 1986 med Eddie Murphy och Clint Eastwood i regi av Richard Donner hade det här kunnat vara en av de där filmklassikerna vi skulle älskat och sett om gång på gång. Som det är nu är i princip alla lugna dialogscener hysteriskt roliga. Bruce Willis straight guy är perfekt matchad mot Tracy Morgans galna kille. Och Seann William Scott snor fan hela filmen som en heeeeeeeeeelt slut inbrottstjuv som bara babblar och babblar och babblar hahahahahaha! Där är Smiths regi som bäst. Sen kommer en bunt actionsekvenser som han liksom inte riktigt fixar. Det skjuts lite och det jagas i bil och det skjuts lite till men det blir liksom aldrig riktigt spännande. Tyvärr.
I slutändan är jag nöjd ändå. Större delen av filmen sitter jag och är precis sådär underhållen som nästan bara Kevin Smith kan få mig att känna mig. Här och där haltar filmen när det ska vara mer action än dialog och en del av manuset borde putsats lite till av Smith istället för klåparna han fick det av. Men i det stora hela är detta ännu en bra film levererad av herr Smith. Som sagt. Än så länge har karlen inte gjort nåt som är rent ut sagt dåligt. Vilket man kan säga om väldigt få regissörer.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte väl nåt åt samma håll.

Cop Out

@@@
Låt mig först bara säga att Cop Out egentligen inte är en "bra" film. Den känns bitvis slarvigt genomförd med ett konstigt tempo samt att storyn är ett halvt snäpp över en sketchstapel. Med detta sagt så gillar jag ändå rullen. Första filmen Kevin Smith regisserar där han själv inte står som manusförfattare (man får ändå känslan av att han petat en hel del i dialogen och tur är väl det). Bruce Willis och Tracy Morgan är supersnutarna som löser fallen. När Willis dotter ska gifta sig och notan går på 400 papp så beslutar han sig för att sälja sin enda värdefulla ögonsten, ett gammalt baseballkort. På väg till säljstället blir han rånad och sen är jakten i full gång. Cop Out är en hyllning till 80-talets actionkomedier a'la Snuten i Hollywood där allt är lite busigt och lite våldsamt till sjuka men medryckande syntslingor (här har man tagit in gamla Harold Faltermeyer för att få rätta känslan och det blir så jävla fel så det blir bra hahaha!) samt ett schysst soundtrack. Bruce Willis går omkring och småler ungefär som om han är på semester ("Die Hard? Never seen that movie..." HAHAHA!) och Tracy "30 Rock" Morgan pendlar mellan skitkul och jobbig men får också de flesta one-liners och gags. Många roliga biroller, en galen mexikansk skurk (som avrättar så många av sina anställda tuffingar när de gjort honom besviken att han knappt har några kvar!) och Seann William Scott (Stifler i American Pierullarna) är hysteriskt kul som inbrottstjuven som lämnar en bajskorv som sin signatur (HAHAHA!). Det här är så jävla dumt men samtidigt så kan man inte låta bli att garva och bli larvigt underhållen, speciellt om man gillar sin meta och kiss och bajshumor (Vrångmannen does, natch!). Filmen gick sådär på bio i USA men har sålt galet på DVD. En helt vanlig dag för Kevin Smith med andra ord. Filmen hade först titeln "A Couple of Dicks" vilket ÄR roligare men ändrades tyvärr. Jävla jänkare...
/Vrångmannen

The Directors: Kevin Smith

Surskägget skrev tidigare att det var konstigt att vi inte recenserat fler filmer av Kevin Smith här på bloggen. Så sant så sant. Mannen skrev ju en liten indiepärla som debut 1994 och drog ihop ett gäng kompisar till inspelningen för att gå hela vägen till Cannes and beyond. Därifrån har det bara gått uppåt även om det ibland kanske sluttat lite väl mycket. New Jerseyfödde Kevin Smiths filmer har sällan blivit stora succéer men eftersom hans budget alltid varit slim så har han oftast givit filmbolagen pengarna tillbaka och mer därtill (precis som Woody Allen) och har således fått fortsätta att göra sina dialogdrivna ensemblekomedier med eller utan pruttslapstick och svordomar (så mormor tappar löständerna innan hon svimmar!), oftast med. Hans filmer säljer exceptionellt bra på DVD och han är väldigt trogen sina fans och engagerar sig i sitt eget lilla universum View Askew på nätet där han ofta svarar på frågor och skapar debatt. En hyfsat jordnära kille för att ändå vara så framgångsrik och i år fyllda 40. Vi tittar lite närmare på hans mest "kända" rullar.

Clerks (1994)
@@@+
Smiths svartvita debutfilm kretsar kring snabbköpet "The Quick Stop" där uttråkade ungdomarna Dante och Randal jobbar (Randal i videobutiken vägg i vägg). Utanför hänger Jay & Silent Bob (Jason Mewes och Kevin Smith själv som Silent Bob), säljer maja och pratar skit, rättare sagt Jay pratar skit och Silent Bob röker och nickar. Folk och flickvänner kommer och går under dagen, pratar ytterst välskrivet och skojigt skit och en hel del roliga händelser inträffar runt den lilla butiken. Inte svårt att förstå att filmen blivit kult och hittat sin publik. Den visar också att Smith har en definitiv talang för dialog och humor. Clerks är en liten, amatörmässig film där man ändå vänt på vartenda öre, varit påhittig och trots svajiga skådespelare haft en vision och ett bra manus. Jay & Silent Bob skulle senare komma att bli ikoner i Kevin Smiths värld och få en egen stor skara fans världen över.
/Vrångmannen

@@@@@
Det är få filmer jag sett om direkt efter att jag sett den första gången. När man direkt satt på filmen igen när eftertexterna rullat klart. Hajen. Blues Brothers. Zack & Miri Make A Porno. Och Clerks. Såg den faktiskt tre gånger på raken, vilket jag tror är rekord. Detta är inget mindre än ett goddamn jävla mästerverk helt enkelt. Med en budget bestående av luft, skådisar som är polare och inspelning nattetid då affären Quick Stop (där Smith jobbade på dagarna) var stängd skulle detta lätt kunnat blivit ännu en amatörmässig film som ingen förutom de närmast sörjande brydde sig om. Istället lyser Smiths geni igenom direkt och man dras snabbt in i de fantastiska karaktärernas värld. Visst slängde Miramax in en fet bunt stålars och fixade till både ljud och bild i efterhand när de köpte filmen från Smith, men Clerks är ändå ett bevis för att man kan skapa mycket med väldigt lite om man bara har ett jävligt bra manus att jobba utifrån.
/Surskägget

Mallrats (1995)
@@@-
Lite mer pengar. Jay & Silent Bob är tillbaka. Filmen utspelar sig på ett köpcenter och Jason Lee (My Name is Earl samt många rullar) gör här debut. Vi ser också en riktigt ung Ben Affleck som "skurken". Kidsen pratar skit, har hyss för sig och hänger i ett köpcenter. Busigt och underhållande men precis som Kevin Smith själv erkänner så hade den blivit bättre om Smith hade gjort den idag.
/Vrångmannen

@@@@
Utöver Jason Lee gör även Ethan Suplee (brorsan i My Name Is Earl) debut i denna vilket är roligt eftersom att de jobbar ihop än idag. Ungefär som Vrångmannen skriver ovan handlar detta mest om ungdomar som hänger. Men det är inte bara mycket snack och lite verkstad. Det pågår två kärlekshistorier parallellt och Jay & Silent Bob har för sig både det ena och andra stuntet så det blir lite fart och fläkt. Och när Stan Lee (skapare av Spindelmannen, X-men, Hulken, Fantastiska Fyran) glider förbi och ger kärlekstips är lyckan total.
/Surskägget

Chasing Amy (1997)
@@
Kevins försök till kärleksdramakomedi där Ben Affleck blir kär i en lesbisk tjej är inget vidare i den här Vrångmannens tycke. Den lyckas varken vara rolig, romantisk eller dramatisk. Chasing Amy har sina stunder men som helhet är den ganska tråkig och seg trots välskriven dialog och bra skådisar (ja, t.o.m Affleck hahaha!).
/Vrångmannen

@@@
Smiths sämsta och då är den ändå bra! Säger en hel del om den här mannens historik. Lite seg på sina håll, men ändå underhållande större delen av tiden. Lite för allvarlig för att vara Smith och Jay & Silent Bob är med på tok för lite. Men absolut sevärd och inte dålig på nåt sätt.
/Surskägget

Dogma (1999)
@@@@-
Två änglar (Ben Affleck och Matt Damon) som blivit utkastade ur himlen och lever på jorden hittar ett kryphål i skriften och börjar en resa för att komma tillbaka in i himlen. Stor religionsfars med bl.a Chris Rock, Salma Hayek, Alan Rickman, George Carlin samt Alanis Morissette som gud (hahaha!). Jay & Silent Bob dyker som vanligt upp och ger sig in i galenskapen. Det här är riktigt skruvat, underhållande och annorlunda. En grymt rolig film som blev väldigt kontroversiell och Kevin Smith fick ta otroligt mycket skit från Katolska kyrkan. Suck. Det är ju bara humor.
/Vrångmannen

@@@@
Kevin Smiths jag-gör-upp-med-katolska-kyrkan-film är stundtals hysteriskt rolig och stundtals inbegripen i religiöst allvar. Men när det det slängs för mycket Bibelcitat i dialogen kompenserar Smith med ett bajsmonster i plast. Affleck och Damon är grymma som radarpar (ja det märks att de är gamla polare) och jag älskar hur de efter halva filmen cirka byter inställning till världen och Damon går från galen massmördarängel till timid och tvärtom för Afflecks del. En av Smiths smartaste filmer faktiskt med en hel del budskap dolt i alla galenskap.
/Surskägget

Jay & Silent Bob Strikes Back (2001)
@@@@
Hahaha! Precis vad titeln antyder. Jay & Silent Bob har här huvudrollerna i sin egna film. De får reda på att någon i Hollywood gör en film baserade på superhjältar (Bluntman & Chronic) baserade på en serietidning som är baserade på Jay & Silent Bob och de drar iväg på en road trip till Tinseltown 'cause they needs to gets paid hahahaha! Det händer 4000 sköna grejer i den här filmen och den är smockfull av metahumor, cameos och referenser till Kevin Smiths tidigare verk och karaktärer. Kan vara lite svårt att hänga med om man inte sett något mannen gjort tidigare. Vi andra garvar så vi ramlar ur soffa, Will Ferrell som Viltvårdssheriff HAHAHAAHAHAHAHAA! Guld.
/Vrångmannen

@@@@@
Federal Wildlife Marshal Willenholly! HAHAHAHAHAHAHAHA! Good Will Hunting 2: Hunting Season! HAHAHAHAHAHAHAHA! Sötaste Shannon Elizabeth! Sötaste Ali Larter (som släpper en fis!!!)! Sötaste Eliza Dushku! Scooby-Doobilen! Chris Rock som argaste regissören nånsin! HAHAHAHAHAHAHAHAHA! MARK FUCKIN' HAMILL!!!! Carrie Fisher som nunna! HAHAHAHAHA! Gotta give head to get ahead! HAHAHAHAHAHAHA! You wouldn't last a day on the creek pie fucker! HAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

Jersey Girl (2004)
@@
Dramakomedi om ensamstående pappan Ben Affleck som dras mellan sin lilla dotter och sin svajiga karriär som är på väg på fötter. Nä. T.o.m Kevin Smith ber om ursäkt för den här lite för ofta. Smörigt och puttinuttigt värre. Liv Tyler som kärleksintresse är söt men får ingen plats att skina. Nä Skägget. Nä. Blä.
/Vrångmannen

@@@@
Smith ber om ursäkt för den med ett fånigt leende på läpparna samtidigt för han skämtar att han inte gillar den. Det han möjligtvis inte gillar är att han tog med J-Lo i en biroll (vilket ledde till att alla trodde det var en ny Gigli) och att den inte gjorde mer box office (vilket den borde ha gjort). Smith har tonat ner de allra värsta kiss- och bajsskämten och väljer en lite seriösare inramning om en mammas/frus plötsliga död och effekten det har på den lilla familjen. Affleck är klockren i rollen (skrevs för honom), lilla flickan som spelar dottern är jättesöt och Liv Tyler perfekt som nya kärleken (vem skulle inte bli kär i henne så som hennes roll är skriven och så som hon spelar den). Traditionell romcom men ändå inte, och det är "ändå inte" biten jag älskar. George Carlin som Afflecks pappa är dessutom bara han värd betyget. Och måste jag ens nämna att dialogen är fantastisk? Nä, trodde väl inte det.
/Surskägget

Clerks 2 (2006)
@@@@
Större. Snyggare. Roligare. Bättre. Karaktärerna från ettan är tillbaka, lite äldre men inte så mycket visare. Den gamla butiken Quick Stop brinner ner till grunden och Dante och Randal börjar i stället jobba på hamburgerbaren Mooby's. Dante ska gifta sig men går i ångertankar och alla är heeeeeelt slut. Det här är filmen som Kevin Smith ville göra 1994 men hade varken pengarna eller erfarenheten. Nu har han det och det här är HUR KUL SOM HELST! Snootch!
/Vrångmannen

@@@@
Mängder med oneliners och diskussioner om Star Wars, Sagan Om Ringen, pussy trolls, ass to mouth, åsneknullare och en kärlekshistoria inbakad i alla galenskap. De flesta av Smiths skådisar han brukar jobba med poppar in för både små och stora cameos (Affleck har en replik typ men vilken replik det är!) och alla är som Vrångmannen skriver heeeeeeeelt slut. Rosario Dawson är dessutom som vanligt sexigast och ändå helt jordnära. Hur fan gör hon?!
/Surskägget

Zack & Miri Make a Porno (2008)
@@@@
Läs Surskäggets genomgående recension här.
/Vrångmannen

An Evening With Kevin Smith 1-3

An Evening With Kevin Smith

@@@

An Evening With Kevin Smith 2: Evening Harder

@@@

Sold Out: A Threevening With Kevin Smith

@@@

Har man följt den här bloggen mer än två minuter vet man förmodligen att jag älskar Kevin Smiths filmer. Från Clerks till Zack & Miri Make A Porno, snubben har inte gjort en dålig film (och alla ni som sitter och hatar Jersey Girl kan dra åt helvete för ni fattar inte vad ni missar) (lägg också märke till att jag menar filmer Smith både skrivit och regisserat, hans senaste rulle Cop Out som han inte skrivit utan enbart regisserat faller alltså inte in bland det jag snackar om här) (märkligt också att vi inte recenserat nån annan av hans rullar än sistnämnda Zack & Miri här på bloggen...).

Kungen av "dialogdriven indiekomedi" som jag kallat honom en gång tidigare har under flera års tid rest runt på amerikanska colleges och deltagit i fråga/svaruppträdanden. Detta har visat sig vara så populärt att han numer reser runt i hela världen och har släppt tre låååånga filmer från dessa framträdanden som är en sorts blandning av fråga/svar och ren stand-up.

Första filmen är hopklippt med det bästa av det mesta från flertalat olika skolor i USA. Andra filmen är uppdelad i två delar där del ett är hela showen från Toronto, och del två är hela showen från London. Och tredje filmen är inspelad helt och hållet i hans gamla hemstad i New Jersey. Även om jag förstår idén med att bara ha de bästa frågorna/svaren ihopklippta från olika framträdanden som i första filmen känns det mer genuint och intressant med bara en show rakt upp och ner (och då är faktiskt även den redigerad litegrann) som i tredje filmen.

Är man inte ett Kevin Smithfan orkar man nog inte ta sig igenom de drygt fyra timmar varje film snittar, men det finns absoluta höjdpunkter även för den som är helt ointresserad av herr Smith. Han berättar ingående om sitt samarbete med Prince t ex och där får man en hel del inblick i den mystiske artistens liv. Smith berättar även om sitt inhopp som skådis i Live Free Die Hard och det är en verkligen intressant historia om hur det går till behind the scenes på en jätteinspelning som Die Hard ändå är.

Men mycket handlar om hans egna filmer förstås, de manus han skrivit som hamnat i skrivbordslådan, hans manus till diverse serietidningar och de skådisar han valt att jobba ihop med, främst då vapendragaren Jason Mewes. Ibland blir han aningen långrandig och en del frågor är så dumma att de knappt förtjänar ett svar överhuvudtaget och än mindre tio minuters babbel. Det blir både högt och lågt helt enkelt. Men när Smith är som bäst är han svårslagen. En fyrtiofemminuters historia om hans fyra hundar är spännande och kul rakt igenom, berättelsen om Die Hardinspelningen får mig att sitta klistrad vid rutan och jag hade aldrig kunnat tro att en halvtimme ägnad åt rövont kunde vara så underhållande.

Hade man klippt ner filmerna till cirka två, två och en halv timme hade betyget åkt upp ett snäpp direkt. Visst, Smith vill bjussa alla oss fans på all möjlig och omöjlig info, men hey, kill your darlings liksom. Det blir helt enkelt för mycket av det goda. Men jag ska inte klaga. Det är få regissörer/manusförfattare/kändisar som bjussar så mycket på sig själva och sin vardag som Kevin Smith gör. Det tackar jag för.

/Surskägget

Zack & Miri Make A Porno

@@@@@
Tänk att man skulle behöva vänta till årets sista skälvande veckor innan den första riktigt klockrena femman dök upp. Kevin "Geniet" Smith är tillbaka så det skriker om det. Efter den lysande återgången till sitt gamla jag med Clerks 2 häromåret cementerar han med Zack & Miri att han fortfarande är kungen av dialogdriven indiekomedi.
Zack (Seth Rogen) och Miri (Elisabeth Banks) är gamla barndomsvänner som delar lägenhet. Tyvärr är deras ekonomiska sits den sämsta möjliga och snart börjar det ena efter det andra stängas av i lägenheten, el och vatten försvinner och de sitter där i mörkret och undrar vad i helvete de ska göra för att fixa detta. Då knäcker Zack den lysande idén att spela in en porrfilm. Sagt och gjort, de samlar ihop ett litet team med skådisar och kamerakille och skrider till verket. Och mitt i allt detta inser de att de börjar bli kära.
Jag tror inte någon annan regissör/manusförfattare i världen skulle kunna komma undan med att göra en kiss- och bajskomedi om en porrfilmsinspelning och få den att vara 100% uppriktigt romantisk. Men Kevin "Mästaren" Smith kan och gör det. Det finns så många sjuka och roliga skämt i den här att det inte ens är en idé att försöka komma på var man ska börja, men den bjuder på lika många varma och fina stunder som gör att man tror att man ser en helt annan typ av film. RomCom har precis fått en helt ny innebörd.
I sedvanlig Kevin "Kungen" Smithanda får vi en hel del små biroller som kommer in och krossar. Brandon Routh (som Bobby Long) och Justin Long (som Brandon) (hehehe get it?) är ett bråkande bögpar och Justin Long är kanske det roligaste du sett på år och dagar som den bögporrskådespelande karaktären han gör. Jason Mewes (som är Jay i Jay & Silent Bob ni vet) är grym som den lätt korkade Lester The Molester Cockenschtuff och som i filmens slutminuter bjussar på en full frontal i ett så sjukt läge att hahahahahahahaha jag orkar inte. Och Craig Robinson från amerikanska The Office och småroller i Knocked Up, Walk Hard: The Dewey Cox Story och Pineapple Express är såååååååååååå sjukt rolig. Det här borde bli hans stora genombrottsroll.
Det är bara att buga och bocka och tacka att Kevin "Bäst" Smith bjussar på det han gör bäst.
/Surskägget