Nyårskaramell 23 - Tag

@@@@
HAHAHAHA meeeeeen sluuuuuta hahahahaha dårarna från Flandern!!!! Det här är en så osannolik historia så den inte kan vara annat än baserad på en sann story. Verkligheten överträffar dikten som man brukar säga och även om man kryddat på lite här med vissa element i historien för komisk effekt så är grundstoryn sann och det är knäppt nog. Ett gäng grabbar, eller snarare män vid det här laget, har lekt kull med varandra i 30 år. Ja, du läste rätt. I 30 års tid har de jagat varandra kors och tvärs och kullat varandra. I filmen överdriver man ju detta en aning såklart för att det ska bli lite roligare och jävlar om man inte lyckas över förväntan. Ed Helms, Jon Hamm, Isla Fisher, Jake Johnson och Jeremy Renner bildar ett komiskt superteam som bjussar på det ena knäppare skämtet än det andra filmen igenom. En av de bättre och roligare komedier jag sett på bra länge.
/Surskägget

Nyårskaramell 16 - Krush Groove

@@@@
Hahahahaha! Jaaaaaa! Det här var så sjukt länge sen jag såg så jag blev superglad när den dök upp på Netflix. En gammal skön 80-talsrulle med exakt allt det innebär. Vi pratar 1985 och det lilla independentbolaget Def Jam börjar precis bli en kraft att räkna med inom musikbranschen när nästan alla deras artister formligen exploderar och blir störst. Run-DMC. LL Cool J. Beastie Boys. Ja ni ser ju själva. Gräddan av hiphopeliten som den såg ut på mitten av 80-talet. Givetvis bestämde man sig för att spela in en film som handlade om Def Jams uppgång och framgång. I princip alla spelar sig själva förutom Russell Simmons som tillsammans med Rick Rubin grundade Def Jam. Simmons roll spelar av Blair Underwood. Hahaha! Varför? Varför inte? Det är massa bra musik och det kryllar av cameos. Storyn är lite rörig på sina håll, och vem bryr sig? 80-talet rules!
/Surskägget

Nyårskaramell 11 - The Disaster Artist

@@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Neeeeeeeeeeeeeeeeej lägg ägg, sånt här orkar jag inte ens med när det är så här jävla übergenialiskt. För de av er som inte vet gjorde en helt okänd kille vid namn Tommy Wiseau en film 2003 som döptes till The Room. I Wiseaus huvud (han stod för manus och regi, producerade och hade huvudrollen) var den här filmen en given vinnare av Oscars i alla kategorier. I resten av världens ögon var det här det sämsta som nånsin setts av människa, djur eller utomjording och därmed också en skrattfest utan dess like varpå The Room omedelbart fick kultstatus världen över. Det här tyckte James Franco var så härligt knäppt att han var tvungen att regissera en film om inspelningen av The Room med sig själv i rollen som Wiseau. HAHAHAHAHA! Så underbart. Frågan är nu vem som är knäppare, Wiseau eller Franco? Hade det funnits nån som helst rättvisa hade The Disaster Artist vunnit alla Oscars i alla kategorier men den där jävla guldgubben är ju köpt av filmbolagen som plöjer ner mest pengar på att muta juryn. Det går inte ens att beskriva den här filmen för att göra den rättvisa. Det enda man ska veta är att den är sjukt makalöst jävla jätterolig hela tiden och att den bygger på en 100% sann historia. HAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

Nyårskaramell 5 - Patriots Day

@@@@
Ja jävlar så här ska en slipsten dras. Regissören Peter Berg går hela tiden från klarhet till klarhet och räknas väl idag som en av de bättre out there. Han har lite specialiserat sig på att göra verklighetsbaserade filmer med Mark Wahlberg i huvudrollen och det här är inget undantag. Den här gången är det terrordådet under maratonloppet i Boston som avhandlas. Vi får följa poliser i alla möjliga och omöjliga olika organisationer (jänkarna har typ tusen olika polisorganisationer) som med ljus och lykta jagar de två bröderna som stod bakom dådet. När det väl blir konfrontation och shoot-out är det nervigt och svettigt och mycket verklighetstroget vilket Berg är lite av en expert på att skapa i alla sina actionstänkare. Mycket bra.
/Surskägget

Nyårskaramell 4 - The 15:17 To Paris

@@
Ja, ännu en film med "The" i titeln som får en tvåa. Clintan är sjutusen år gammal och still going strong även om han numera mest håller sig bakom kameran. Med den här rullen gör han dock ingen speciellt glad. Han utgår från den sanna historien om terrordådet som stoppades på ett tåg mellan Amsterdam och Paris i augusti 2015. En terrorist hade planerat att börja i ena änden av tåget och sedan med automatvapen sakta och metodiskt skjuta sig igenom hela tåget tills alla var döda. Massmord och hemskheter. Tack och lov för alla ombord befann sig tre jänkare på tåget just denna dag. Två av dem var dessutom soldater och var vana vid att hantera stor fara och stress under skottlossning. Dessa tre jänkare hoppade helt sonika på terroristen och lyckades avväpna honom och räddade sedan livet på den enda person som råkade bli skjuten. Det här gillar ju patrioten Clintan så givetvis ska det bli långfilm. Tyvärr låter han de tre riktiga killarna spela sig själva och de är ju inte direkt några Oscarsvinnare. Dessutom finns det inte så mycket att säga om dem mer än själva hjältedådet i sig vilket gör att större delen av filmen är en lååååååååång transportsträcka till själva händelsen som Clintan låter utspela sig i realtid. Intressant koncept och grepp och en riktigt tät scen ombord på tåget utan att det håller hela vägen.
/Surskägget

Nyårskaramell 2 - The Infiltrator

@@
Vad sägs om att vi får alla filmer med "The" i titeln och som har max en tvåa i betyg ur vägen nu medan klockan ändå är mitt i natten och ingen vettig människa är uppe och läser det här ändå? Bra, då säger vi så. Den här filmen hade jag lite högre förhoppningar på måste jag säga. Bryan Cranston, Diane Kruger, John Leguizamo, Saïd Taghmaoui och Benjamin Bratt i rollistan tyder ändå på att det borde vara hyfsat bra skådespelat. Och den sanna storyn om hur CIA försöker infiltrera Pablo Escobar bara för att få FBI efter sig eftersom att man inte pratar med varandra är ju egentligen jätteintressant. Tyvärr lyfter det hela aldrig. Det är lite ofokuserat och nu när jag skriver det här ett par månader efter att ha sett filmen minns jag den knappt och det är aldrig ett bra tecken. Nja, bättre än så här borde de inblandade kunna.
/Surskägget

Woodlawn

@
Oj oj oj. Jag gillar ju i regel mina amerikanska fotbollsfilmer. Gillar också filmer baserade på verkliga händelser. Det jag inte gillar är övertydligt religiösa handlingar där allt blir bra tack vare att man tror på Jesus. Här får vi följa ett high schoollag på 70-talet där svarta och vita spelare hatar varandra på grund av sina respektive hudfärger. Efter ett upplopp i skolan bestämmer sig coachen för att ta in en motivationstalare. Det visar sig snabbt att den snubben är djupt kristen och han får med sig hela laget att bli djupt religiösa, be till Gud varje sekund och springa i kyrkan mest hela tiden. Pang tjoff så älskar alla grabbarna i laget varandra med hjälp of the power of Jebus amen! Sedan är det mest superöverdriven kristen propaganda i 90 minuter. Suck.
/Surskägget

2xSportfilmer

I, Tonya
@@@@
De av er som är tillräckligt gamla minns säkert den stora skandalen inom konståkning mellan Tonya Harding och Nancy Kerrigan där Kerrigan fick knäet avslaget av hejdukar lejda av Harding så att Kerrigan skulle missa det kommande OS:et så att Harding rätt ohotad skulle kunna plocka hem guldmedaljen. Åtminstone var det så pressen målade upp det hela och Harding var ett tag den mest hatade människa i hela USA. Nu får vi en mer nyanserad bild där vi får följa Hardings rätt så tuffa och hårda liv och också se hur det egentligen gick till (filmen är till stor del baserad på FBI's utredning så vi får anta att det är hyfsat nära sanningen). Mest av allt ska man se detta för Margot Robbies skull som gör en kanontolkning av Harding. Oscarsstatyetter borde kastats på henne för denna men istället fick hon nöja sig med en nominering utan vinst. Intressant och välspelat drama med en hel del komiska inslag. Och ja, tydligen finns det såhär dumma bad guys där ute i världen hahahaha.
/Surskägget

Eddie the Eagle
@@@
Alla älskar en vinnare, men alla älskar en riktigt skön förlorare också. Eddie Edwards hade en enda dröm sedan barnsben. Han skulle vara med i OS. Efter att ha prövat och misslyckats i nästan alla OS-sporter han kunde hitta bestämde han sig för backhoppning som sista försök. Tilläggas här bör göras att Eddie är britt och britterna inte har backhoppare. Den siste backhopparen innan Eddie var nånstans femtio år innan honom och rekordet för ett hopp låg på typ 20 meter. Men såna smådetaljer stoppade inte Eddie som genom galet mod och en stor portion tur lyckades ta sig till OS och dessutom slog de brittiska rekordet med råge på vägen. Det här är en fin feelgoodfilm för alla med en dröm. Ge aldrig upp!
/Surskägget

Life on the Line

@
Jänkarna kan som inga andra få alla möjliga och omöjliga yrkeskategorier att verka vara de tuffaste i hela världen. Den här gången är det elektriker som målas upp som det svåraste, ballaste och hårdaste yrket i hela världen. Inte vilka elektriker som helst naturligtvis. Det här handlar om personerna som klättrar upp i elstolparna och fixar med ellinjerna 100 meter upp i luften på en ranglig stege. Helst i en orkanstorm. Eller kanske när det åskar och ösregnar. Det blir liksom lite farligare och tuffare då. Att man råkar stryka med ett gäng gubbar varje år är smällar man får ta. Det här är baserat på en sann berättelse om de här elektrikerna och en galen storm där de får jobba ihjäl sig. Bokstavligt talat. John Travolta, Devon Sawa, Kate Bosworth, Sharon Stone, Gil Bellows och Julie Benz är affischnamnen i ett trist och förutsägbart actiondrama du inte vill se.
/Surskägget

A Futile and Stupid Gesture

@@
Det finns vissa filmer som man så gärna vill ska vara lysande och fantastiska men som tyvärr mest blir sådär. Det här är en sådan film. Vi har en fantastisk ensemble med Will Forte i täten och Domhnall Gleeson, Natasha Lyonne, Ed Helms, Seth Green, Emmy Rossum och Joe Lo Truglio i diverse större eller mindre biroller och framförallt Joel McHale som Chevy Chase som gör Chase helt makalöst otroligt bra hahahahaha. Vi har även en intressant story om en av grundarna till National Lampoon som från början var en humortidning för collegestudenter och som växte till både teve och film och som gett oss genier som John Hughes och Ett Päron Till Farsafilmerna. Samma typ av satir och grova humor som vi hade i tidningen får vi här i filmen. Men det blir också lite för knäppt ibland och efter första briljanta halvtimmen segnar tempot rejält. Man kanske skulle ansträngt sig en vända eller två till på manusstadiet för filmen håller tyvärr inte hela vägen. Synd för jag hade höga förväntningar på den här. Sevärd egentligen bara för de allra största fansen av National Lampoon och filmer som Animal House, Ett Päron Till Farsa och Caddyshack.
/Surskägget

Jackie

@@@
Jag är kluven och betygstrean är supersvag och jag ger den endast för Natalie Portmans insats. Portman som Jackie Kennedy gör nämligen en kanonroll. Hon har fångat Jackie väldigt bra till både kroppsspråk och tal och vissa scener är himmelskt bra. Men lika många scener känns för långa, för onödiga och för bajsnödiga för att prata klarspråk. Visst är det intressant att följa mordet på JFK sett ur Jackies ögon både före, under och efter dådet men tyvärr är det också överdrivet långsamt och trist för många gånger. Jag hade hoppats på betydligt mer av den här filmen och tyvärr levererade den inte.
/Surskägget

Dog Day Afternoon

@@@@
Gammal klassiker med Al Pacino som jag faktiskt aldrig sett förrän helt nyligen. Jag kan ha sett scener av den här och där genom åren men aldrig hela i en sittning. Synd naturligtvis då det här är riktigt bra med en Pacino i högform. I tidstypisk 70-talsanda låter regissören Sidney Lumet det hela utspelas i närmast dokumentär stil med mycket fokus på karaktärerna. Det är svettigt, instängt och knäppt ungefär som det förmodligen kändes för de inblandade. Ja, det här är baserat på en verklig händelse, en händelse som är för bra för att vara sann och ändå är det. Vi snackar alltså om en snubbe (Pacinos karaktär) som tillsammans med en polare kliver in på en bank för att råna den så att hans pojkvän kan könsoperera sig till tjej. Allt medan frugan och de två barnen sitter hemma helt ovetandes. Klockren story för Hollywood givetvis.
/Surskägget

Empire State

@@
Liam Hemsworth spelar en kille med drömmar om att bli polis men som aldrig riktigt klarar av intagningsproven. Istället blir han säkerhetsvakt på ett bolag som transporter pengar i såna klassiska pansarbilar. Han inser snart att stället inte är så starkt bevakat och att man lätt skulle kunna knycka en hel del stålars. Eftersom att han har ett par polare som inte är de mesta oskyldiga killarna i stan tar det inte lång tid innan en plan sätts i verket. Eftersom att ingen av dem är sådär jättelysande smart dröjer det heller inte länge innan allt går åt pipan. Dwayne Johnson dyker upp i en ovanligt stillsam och dramatisk roll i en ovanligt stillsam film för hans del (det är ingen pangpangaction här inte) och är den som jagar stackars Hemsworth. Baseras på en sann historia och vi får även ett kort klipp i sluttexterna med mannen Hemsworth spelade. Tyvärr är inte filmen nåt att direkt hetsa upp sig över. Hellre ser jag om regissör Dito Montiels lysande debutfilm.
/Surskägget

Cadillac Records

@@@
En film om Chess Records, ett skivbolag man vagt har hört talas om men som inte klingar lika känt som t ex Sun Records, Motown eller Stax. Chess var dock skivbolaget som till stor del stod bakom att bluesen fick sig ett ordentligt genombrott med artister som Muddy Waters, Willie Dixon, Little Walter, Howlin' Wolf och Etta James med flera. I verkligheten var det två judiska bröder som bildade bolaget men i filmen har det bara blivit en person spelad av Adrien Brody som drar igång hela rasket. Vi får sedan följa honom när han signar upp de olika blueslegenderna en efter en och vi får även ta del av deras många gånger trasiga liv med fylla, knark och skilsmässor till höger och vänster. Brody gör en stabil roll som skivbolagsdirektör men det är framförallt Jeffrey Wright som Muddy Waters som sticker ut och gör en riktigt bra prestation. Beyoncé klarar sig väl som Etta James och rapparen Mos Def gör en riktigt skön insats som en glad och galen Chuck Berry. En liten bit musikhistoria som man får ta med en nypa salt då den inte alltid följer verkligheten till punkt och pricka men tillräckligt nära för att vara sevärt och intressant. Dessutom får vi ju en hel del grym bluesmusik och det är ju aldrig fel.
/Surskägget

American Made

@@@
Tom Cruise! The Tomster. Tomperino. The Tommeister. Tomdude. Mannen, myten, legenden spelar här piloten Barry Seal som på 80-talet genom en slump, konstigt tur och sjujäkla massa jävlaranamma och adrenalin lyckas bli anställd av CIA, Pablo Escobar och Contrasgerillan i Nicaragua. Samtidigt. Hahahaha. Det här är så galet så det borde bara kunna vara skapat i Hollywood men storyn är baserad på en sann händelse så det bevisar återigen att verkligheten överträffar dikten. Seal flyger droger åt ett håll, vapen åt ett annat och gerillamedlemmar åt ett tredje. Seal verkar ha kunnat charma brallorna av vemsomhelst som han mötte och han nyttjar den charmen gång på gång på gång för att ta sig ur alla livsfarliga situationer han hamnar i. Snart nog ligger det högar med dollarsedlar överallt och familjen badar i lyx. Tills det naturligtvis kraschar och tar stopp. En uppgång/fall-historia som Doug Liman i registolen berättar snyggt och prydligt. Lanserades som en actionrulle, i alla fall när man såg trailern, men filmen är mer ett drama med en del actioninslag. Den som förväntar sig Tom i Mission: Impossiblestil kan med andra ord direkt glömma det. Jag saknar det där lilla sista extra som lyfter upp filmen till en fyra men det är helt klart en film värd att se.
/Surskägget

Talk Radio

@@@@
Oliver Stone regisserar Eric Bogosian baserat på en pjäs av och med just Bogosian. Det märks att Bogosian spelat rollen ett tag för han har järnkoll på den och filmens stora behållning är just Bogosian. Upplägget är annars ganska enkelt. Bogosian spelar en provocerande radiopratare som har ett program dit folk ringer och surrar varpå Bogosian antingen är schysst eller ett totalt arsle beroende på om han håller med den som ringer eller inte. Det här uppskattas givetvis inte av alla speciellt som Bogosians karaktär driver stenhårt med nynazister och totalt sliter sönder deras intelligenskvot och åsikter. Filmen är baserad på en sann händelse och vill man få ännu lite mer historik kring detta kan man även kolla in Tom Berenger och Debra Winger i Förrådd som delvis baseras på samma story. Hursomhelst lyckas Stone och Bogosian med konststycket att hålla intresset upp i 100 minuter eller så trots att det mesta som händer är att Bogosian sitter vid en mikrofon i en radiostudio och snackar skit. Ibland krävs inte mer.
/Surskägget

Legend

@@@@
Tom Hardy har ju gång på gång visat prov på vilken grym skådis han är. Framförallt skiljer sig alla hans karaktärer rejält från varandra och Hardy lyckas hela tiden anpassa sig, sin fysik, sina gester och sitt tal så att t ex hans roll i Mad Max skiljer sig från The Revenant skiljer sig från Inception skiljer sig från The Dark Knight Rises etc. Mångsidig som fan helt enkelt. I Legend spelar han inte bara en utan två karaktärer, två tvillingbröder. Här får vi faktiskt en gång för alla verkligen prov på att han är mångsidig då bröderna upplevs som två helt olika personer som bara råkar vara lika varandra till utseendet. Manér, miner, tal är det dock skillnad på. Kudos till Hardy alla dagar i veckan för den här. Storyn i sig är en ganska standard gangster-börjar-på-botten-tar-sig-till-toppen-och-dalar-igen-story som vi sett förr (baserad på verklighetens gangstertvillingbrorsor bröderna Kray som härjade i London på 60- och 70-talen). Det verkligen skälet att se den här filmen heter Tom Hardy helt enkelt. Så sjukt magiskt jävla bra är han.
/Surskägget
PS. Jag har sett om The Dark Knight Rises ett flertal gånger efter den jättearga ettan jag gav den efter första biovisningen och måste säga att den har växt rejält. Fortfarande den sämsta av de tre filmerna Nolan gjorde men det nuvarande betyget skulle hamna på @@@. Och Hardy som Bane är tuff, Darth Vaderröst eller ej.

@@@
Här hittar ni min ressis
/Vrångmannen

Love & Mercy

@@@
Intressant film om Brian Wilson, det musikaliska geniet bakom The Beach Boys allra största hits samt räknad som ett produktionssnille efter att ha producerat albumet Pet Sounds, ett album som hålls väldigt högt av alla förståsigpåare inom musikindustrin. Med Pet Sounds bröt Wilson helt med de tidigare låtarna som var glättiga små paketeringar av surf, sol och pop inspelade på lika kort tid som låten gick att spela. Pet Sounds skapades med hjälp av hundratals inspelningstimmar, mängder med instrument och vokala insatser och lappades sedan skicklig ihop av Wilson som hade soundet helt och hållet i skallen. Vi får följa Wilson som ung (spelad av Paul Dano som du sett i Looper, Prisoners och 12 Years A Slave bl a) och Wilson som äldre (spelad av John Cusack). Bägge versionerna av Wilson lider av att balansera på eggen mellan genialitet och galenskap. Den yngre blir till viss del räddad av musiken och den äldre till viss del av sin blivande fru (spelad av Elizabeth Banks). Länge är filmen så intressant och välspelad att den känns som en klockren fyra innan den mot slutet tappar fart och planar ut till lite mer standard. Oavsett om man gillar Beach Boys eller inte är den värd att se för att få ett porträtt av en man som lider av sina demoner och med hjälp utifrån lyckas överkomma dem. Dessutom bjussas det förstås på en jäkla massa bra musik.
/Surskägget

@@@
Ett inte helt oävet drama med massor av bra musik samt en liten historielektion för den här Vrångmannen som inte har så bra koll på varken Wilson eller The Beach Boys. Klart sevärt!
/Vrångmannen

The Fifth Estate

@@
På tal om Snowden och nutidshistoria får vi här en film om Julian Assange (spelad av Benedict Cumberbatch) och Wikileaks tidiga år där Assange fick stor hjälp av Daniel Berg (spelad av Daniel Brühl). Tyvärr snurrar man till det rejält och försöker vara lite lagom artsy fartsy samtidigt som man vill berätta om all teknik bakom på ett lätt sätt som snarare dock bara blir förvirrande. Kill your darlings brukar jag tjata om och här är helt klart ett sådant exempel. Filmen är strax över två timmar lång och intresset dalar snabbt. Det här skulle man klippt ner till 90 minuter. Cumberbatch är bra som Assange och det är egentligen enda anledning till att man inte stänger av efter en stund. Långdraget och segt mest hela tiden och när det väl börjar bli någorlunda intressant (när de läcker Mannings alla snodda hemliga dokument) så är filmen slut. Assanges påstådda sexuella övergrepp berör man överhuvudtaget inte alls mer än lite kort i en sluttext vilket känns väldigt fegt. Nej det här kan man skippa alla dagar i veckan.
/Surskägget

Snowden

@@@@
Oliver Stone vet hur en slipsten ska dras när han är på rätt humör och han har en förkärlek för filmer som är kritiska mot USA och dess regering och hur de hanterar saker. Edward Snowden blev världsberömd 2013 när han läckte ut ett gäng hemliga och militära dokument till ansedda tidningarna The Guardian och The Washington Post. Dokumenten visade exakt hur övervakade vi faktiskt är och att USA och andra länders regeringar fullständigt skiter i om allt som har med personlig integritet och privatliv att göra. Allt spelas in och sparas oavsett om du hade ett trevligt samtal med mormor på telefon, om du skickade ett sexsms till en pojkvän eller om du diskuterade hur du ska spränga en byggnad via mail. De kan också komma åt alla våra datorer om de är online och kan se och höra oss via de inbyggda kamerorna och mikrofonerna. Härligt härligt. George Orwell hade rätt idé men kunde inte ana hur mycket mer avancerad och sofistikerad övervakning faktiskt skulle visa sig vara. Joseph Gordon-Levitt gör ett bra porträtt av Snowden där vi får följa honom under hans tidiga år under CIA-utbildningen och sedermera jobb för både CIA och NSA. Detta är ett intressant stycke nutidshistoria som ger oss lite mer inblick i vem Snowden är och vad hans drivkrafter var. Dessutom snyggt av Stone att låta den riktiga Snowden komma in som sig själv på slutet.
/Surskägget