Deliverance

@@@@
Ännu en av de där gamla klassikerna som jag av nån anledning aldrig sett. Men vilken film! Burt Reynolds utan mustasch! Bara en sån sak. Och Jon Voight, Ned Beatty och Ronny Cox är alla klockrena i sina roller. Banjoduellen! Fantastiskt foto. Birollerna som alla känns som tvättäkta inavlade rednecks. Allt är helt otroligt. Storyn i sig är inte sådär jättespeciell egentligen. Fyra stadsbor åker ut på vischan för att paddla kanot i godan ro. Utan egentlig anledning hamnar två av dem, Voight och Beatty, i klorna på två rednecks som våldtar Beatty och planerar på att döda Voight tills Burt utan mustasch kliver in och dödar den ena rednecken medan den andre flyr. Istället för att gå till polisen bestämmer man sig för att begrava snubben och sedan fly med en bunt rednecks efter sig. Mer än så är det inte men det är mästerligt berättat och skådisarna är i toppform. Klockrent!
/Surskägget

Dog Day Afternoon

@@@@
Gammal klassiker med Al Pacino som jag faktiskt aldrig sett förrän helt nyligen. Jag kan ha sett scener av den här och där genom åren men aldrig hela i en sittning. Synd naturligtvis då det här är riktigt bra med en Pacino i högform. I tidstypisk 70-talsanda låter regissören Sidney Lumet det hela utspelas i närmast dokumentär stil med mycket fokus på karaktärerna. Det är svettigt, instängt och knäppt ungefär som det förmodligen kändes för de inblandade. Ja, det här är baserat på en verklig händelse, en händelse som är för bra för att vara sann och ändå är det. Vi snackar alltså om en snubbe (Pacinos karaktär) som tillsammans med en polare kliver in på en bank för att råna den så att hans pojkvän kan könsoperera sig till tjej. Allt medan frugan och de två barnen sitter hemma helt ovetandes. Klockren story för Hollywood givetvis.
/Surskägget

It's Alive (1974)

@@
Härliga 70-talet alltså! Ett par väntar barn och när det äntligen föds så visar det sig vara ett slags äckligt monster. De älskar sin monsterbebis och allt skulle väl vara frid och fröjd om inte skräckbebben började att mörda urskiljeslöst så fort DET blev rädd. En riktig b-rulle detta som ändå har en rätt creepy stämning, sådär som dom bara kunde få till förr. Det är klart. Man garvar ju en hel del idag också och det är verkligen inte meningen. Larry Cohen är en av de gamla b-rullerävarna som ändå ofta fick till rätt hyfsade filmer, trots helt galna premisser. På svenska heter filmen "Det Lever" och det bjussades på två uppföljare: "It Lives Again" 1978 (Det Lever Igen) och... Håll i er.. "It's Alive III: The Island of the Alive" 1987(!). HAHAHAHAHAA! Bebisen är otrolig. Lite snäll och kuttrig tills det bara smäller med paddelnäven! Klart sevärd kultfilm, men räkna med fniss istället för rys.
/Vrångmannen

Network (1976)

@@@@

Riktigt bra satir från 70-talet av Sidney Lumet (Serpico, Dog Day Afternoon), om tv-branschens moraliska förfall. När ett nyhetsankare är på väg att få sparken så flippar han och börjar tala obehagliga sanningar samt att han planerar att ta sitt eget liv i direktsändning. Upprörda chefer kallar honom för galning, men eftersom nyhetsankarets no bullshit-attityd gör att tittarsiffrorna bara ökar så låter dom honom hållas, trots riskerna detta medför. Intressant är att Network, som har 40 år på nacken, fortfarande håller än idag. När de stora bolagen tar över media blir jakten på tittarsiffror och habegär viktigare än både sanningshalten i nyheterna och människornas integritet. Rappt, välspelat och som sagt, fortfarande mycket tänkvärt.

/Vrångmannen

Cemetery Junction

@@@-
Ricky "David Brent" Gervais och Stephen Merchant, männen bakom sköna brittiska serierna The Office och Extras, har här gett sig på sin långfilmsdebut (de delar manus och regititel). Cemetery Junction utspelar sig i England 1973 och kretsar kring tre polare som drömmer sig bort från den nergångna och sömniga lilla staden Reading. Schysst musik ("How can you listen to that queer music? Put on some Elton John"), överlag bra skådespelare, en del rätt roliga scener och tidsandan väl fångad. Filmen är marknadsförd som en komedi men känns mer som en dramakomedi där allvaret faller pladask. Det är inget fel på det här men samtidigt finns det inget som engagerar eller intresserar den här Vrångmannen märkbart heller. Gervais/Merchant kanske ska hålla sig till TV-formatet där i allafall jag tycker de är roliga i 25 minuter åt gången.
/Vrångmannen

The Actor's: Steve Martin

The Jerk (Supernollan) (1979)
@@@
Navin Johnson (en ung Steve Martin som alltför många gånger är påfallande lik en ung Harrison Ford) är en vit grabb som blivit adopterad som bebis av en fattig, svart sydstatsfamilj. Han tror i sitt hjärta att även han är svart tills han en dag får höra sanningen av mamma och pappa när de anser att han är stor nog. Navin är inte skarpaste kniven i lådan men ger sig genast ut i världen på jakt efter äventyr och rikedom. Efter mycket om och men blir han faktiskt miljonär men blir sedan stämd på vartenda dollar han håvat in.
Martin är perfekt i rollen som snäll, glad och positiv samtidigt som han har noll hästar i hagen och får briljera med oneliner efter oneliner filmen igenom. I verkliga livet hade hans karaktär blivit mördad femtio meter från dörren för att han är så aningslös, i filmens (och sagornas värld) blir han bara rikare och rikare just för att han är så oskyldig och glad. Filmen var en stor hit 1979 och det är lätt att förstå varför. Dock har den åldrats en del och tempot är lite segt på sina ställen även om de stora garven levereras med jämna mellanrum.
/Surskägget

Döda Män Klär Inte I Rutigt (1982)
@@@
Steve Martin återförenas med regissör Carl Reiner (The Jerk) och lyckas skapa den roligaste film noiren du sett. Genom att klippa in riktiga scener från många 40/50-talsklassiker som The Killers, Double Indemnity, The Big Sleep, Suspicion och Notorious lyckas man få Steve Martins deckare Rigby Reardon att "spela" mot Humphrey Bogart, Bette Davis, Cary Grant, Ingrid Bergman, Burt Lancaster och Lana Turner för att nämna några. Naturligtvis passade man på att skriva repliker som är helt idiotiska när man klipper ihop det med originalreplikerna och därmed är skrattfesten given. Reiner har dessutom väldigt snyggt kopierat sina bakgrunder, statister och ljussättning för att matcha filmerna man klipper in. I slutänden blir det dock lite för mycket av det goda och en del replikutbyten känns lite väl påklistrade och frampressade. Men en jäkligt kul idé som jag gärna skulle se nån göra idag igen när modern teknik kan klippa in dagens skådis på ett helt annat sätt mot gårdagens än man hade möjlighet att göra här.
/Surskägget

The Man With Two Brains (Dr Hfuhruhurrs Dilemma) (1983)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Jag orkar inte. Vem kom på det här?!?! HAHAHAHAHAHAHAHA! Katleen Turner är ondsint fruntimmer på jakt efter mäns pengar. Martin är hjärnkirurgen doktor Hfuhruhurr som hamnar i klorna på Turner. De hamnar i Wien på semester där 1) Hissmördaren (HAHAHAHAHAHA!) härjar och 2) Hfuhruhurr blir kär i en talande hjärna som sitter i en laboratorieburk (HAHAHAHAHAHA!). Självklart är det Carl Reiner som står bakom regispakarna och här lyckas han verkligen kräma ut det bästa och mesta möjliga av Steve Martins lätt förvirrade ansiktsuttryck och oneliners. Den bästa Martinfilmen förutom Raka Spåret Till Chicago.
/Surskägget

The Lonely Guy (Ensam är Pest) (1984)
@@
Betyget är både korrekt och fel när det gäller den här filmen. Det är korrekt för att som helhet är rullen okej och inte mer. Det är inkorrekt för att det finns så många lysande skämt i rullen att man skrattar så man kiknar. Tyvärr är det lite väl mycket sketchvarning över rullen där man alldeles för ofta hoppar till en scen som inte riktigt har nåt med handlingen att göra bara för att kunna leverera ett par skämt (av nån anledning påminner rullen om humortidningen MAD om nån kommer ihåg den). Martin blir ungkarl i början av filmen och stöter ihop med Charles Grodin som är heeeeeeeeeelt slut hahahaha och också ungkarl. Resten av filmen handlar om hur svårt det är att vara ungkarl New York i början av 80-talet. Filmen blir därmed även lite daterad och den har helt klart inte hängt med tidens tand. Med det sagt finns det som sagt många lysande små scener här och där, och bara det gör filmen värd att se.
/Surskägget

The Three Amigos! (1986)
@@@
Chevy Chase, Martin Short och självklart Steve Martin är den gladaste trio du nånsin sett på film. De är också samtidigt den mest idiotiska trio du nånsin sett på film. Steve Martins favoritkaraktär, den glada idioten, som han återkommer till gång på gång får denna gång två lika glada idioter som sällskap. Mängder med oneliners och busighet räcker tyvärr inte hela vägen. Filmen känns lite som en serie sketcher utan egentlig röd tråd och många scener är rena transportsträckor. Skulle dessutom vilja hävda att filmens roligaste snubbe inte är Steve Martin utan Chevy Chase som har några fantastiska scener hahahahaha! Självklart är det för mycket komisk talang iblandad för att detta ska bli annat än bra. Samtidigt borde detta vara dubbelt så bra just på grund av all talang.
/Surskägget
Se Vrångmannens och PTB's recensioner här.

Little Shop of Horrors (1986)
@@
Rick Moranis upptäcker en ny planta...som älskar människoblod! Musikalversionen av gamla Cormanklassikern från 60-talet. Mycket humor, ännu mer musik och så Steve Martin som tandläkaren. Okej, Martins roll är liten men han stjäl mycket av filmen. Har aldrig bestämt mig för om den här rullen är så b så den är bra eller så b så den är dålig. Betyget blir okej den här gången, men ska fan se om den snart och då kanske det blir mästerverk. Vem vet?
/Surskägget

Roxanne (1987)
@@
Steve Martin gör Cyrano de Bergerac i USA i nutid och spelar här brandman med stor snok och dille på dikter. Följer väl originalet hyfsat troget med ett par oneliners och slapstickstunder mitt i allt diktande och kärlekstrånande. Inget att skriva längre strofer om.
/Surskägget

Planes, Trains & Automobiles (Raka Spåret Till Chicago) (1987)
Läs min hyllning här.
/Surskägget

Dirty Rotten Scoundrels (Riviernas Guldgossar) (1988)
@@@
Steve Martin paras ihop med Michael Caine och resultatet blir faktiskt riktigt bra. De är två sol-och-vårare som tävlar mot varandra om vem som kan svindla till sig mest stålars för minst ansträngning. Som titeln antyder håller de till på Rivieran och svindlar rika tanter på allt de äger och har. Två riktiga svin som beter sig charmerande när de ha nåt att vinna på det och som är allra svinigast mot varandra. Hahahahaha.
/Surskägget

Parenthood (1989)
@@
Keanu Reeves är pappa till Steve Martins barnbarn. Nånstans under den meningen slutade jag bry mig.
/Surskägget

My Blue Heaven (Hur jag lärde en F.B.I.-agent att dansa Marengo) (1990)
@
Nej, det här är fan inte okej.
/Surskägget

L.A. Story (1991)
@@@
Steve Martin skämtar mycket om ytligheten i Los Angeles. Ibland är det spot on, ibland känns det lite krystat. Ett kärleksdrama där den stora kärleken egentligen är den till LA. Och på typiskt Steve Martinmanér får vi en talande reklamskylt. Ja, filmen är så knäpp! Sarah Jessica Parker är med i biroll långt innan Sex & the City för alltid förstörde hennes karriär.
/Surskägget

Father of the Bride (1991)
@
Superduperstandardfamiljekomedi. Mall 1A. Gääääääääääääsp. Nä du Martin. Här vinner du inga stilpoäng. Sluta väx upp och börja spela stressade pappor hela tiden. Naturligtvis gick den hem bland gemene man och därför fick man stå ut med en uppföljare ett par år senare. Den har jag dock undvikit hårdare än Vrångmannens gamla strumpor.
/Surskägget

Grand Canyon (1992)
@@@
Ensemblefilm från Lawrence Kasdan med Kevin Kline, Danny Glover, Steve Martin dårå, Mary-Louise Parker och Mary McDonnell där samtliga karaktärers liv vävs ihop. Typ Short Cuts helt enkelt. Scenen där Martin blir skjuten för att han vill lämna över sin klocka till tjuven som bara vill ha bilnycklarna sticker ut. Ingen komedi här inte.
/Surskägget

Housesitter (1992)
@@
Goldie Hawn ockuperar Martins nyinköpta hus och vägrar flytta på sig. Inför grannar och omgivning låtsas hon vara hans fru. Martin är för stressad och nervös för att han ska kunna göra nåt åt saken. Och självklart uppstår lite kärlek till sist. Lite av en tillbakagång till Martins gamla klassiska komedier mitt i vad som var hans "Oscarsperiod" (se Grand Canyon, Leap of Faith). En okej rulle som kör lite för många skämt vi sett förr, men som lever på Hawns charm och Martins stress.
/Surskägget

Leap of Faith (1992)
@@@
Den här rullen brukar bli rätt bespottad vilket är synd. Visst, det är ingen Oscarsvinnare (fast Martin hoppades nog innerst inne på en nominering för den här rollen) men absolut en bra rulle där Martin spelar "präst" som lever på att blåsa folk på pengar när han rullar från stad till stad med sitt cirkusliknande tält och sina skickligt utförda "mirakel". En dag går en av lastbilarna sönder och Martin och kompani fastnar i byhåla där Martin genast försöka lura av alla ortsborna på så mycket pengar som möjligt. Frågan är om snuten kommer komma på honom eller om han hinner få lastbilen lagad innan det är för sent? Lite allvarligare än vanligt, men en stor drift med alla amerikanska tevepräster och en stor spark i röven på dem. Bara det gör ju filmen bra.
/Surskägget

Sen följde ett par usla filmer (Father of the Bride II, Sgt Bilko) och filmer jag inte sett (Mixed Nuts, The Spanish Prisoner) samt ännu en med Goldie Hawn (The Out-of-Towners) som ingen är värd att nämna här. Sedan fick vi Steve Martins hittills sista riktigt bra film.

Bowfinger (Knubbigt Regn) (1999)
@@@@
Hahahahahahahahaha! Just när man trodde att både Steve Martin och Eddie Murphy enbart skyfflade pengar med jättespade från familjefilmerna rakt ner i en skottkärra som de skrattandes släpade till banken parade de ihop sig och släppte Bowfinger (som i Sverige fick bland de sämsta svenska titlarna sedan I Bleka Dödens Minut). Martin är en regissör som det aldrig riktigt gått bra för, Eddie Murphy stenrik komiker som en gång var roligast i världen och nu mest gör halvdana familjekomedier (hmmmm...). Men eftersom att Murphy aldrig nöjer sig med en roll i en film numera spelar han även sin mindre intelligenta brorsa som får rollen som sin berömda brorsa i regissörens senaste film. Samtidigt smyfilmar man den riktiga stjärnan och klipper ihop med filmens handling. HAHAHAHAHHAHA! Mycket filmskämt och Hollywood blir både sparkat på och kärleksfullt hyllat. Murphy är fantastisk som sin okände bror och Martin är otrolig som regissören som skiter i allt förutom att få filmen gjord. Tror den floppade hårt i Sverige men det beror nog mest på den knäppa titeln. Får du chans att köpa eller hyra den här så gör det!
/Surskägget

Efter Bowfinger har Martin i princip bara varit inblandad i skit och att smälla upp en massa ettor här tjänar vare sig ni eller vi på.

Black Dynamite

@@+

När jag såg trailern till Black Dynamite så låg jag på golvet och grät av skratt. Det kan vara den roligaste trailer som någonsin visats på någons öga och jag har sett den säkert 20 gånger. Men som några av mina vänner misstänkte så höll tyvärr inte filmen måttet alls. Black Dynamite är en drift med 70-talets Blaxploitationscen och alla ingredienser finns där. Det är kackigt filmat komplett med repor, taskigt ljud och dåliga klipp. Skådisarna är usla (för det ska dom vara) och ibland sticker mikrofonen ner i bild lite för länge hahaha! Vi har våra vita skurkar och våra svarta hjältar. Jag kanske måste se om den här rullen igen utan de skyhöga förväntningar jag hade. Första kvarten skrattade jag okontrollerat men sen höll det inte. Upprepningarna blev för många och det är tydligt att manuset inte höll för en långfilm (vilket det sällan heller gjorde på riktigt bland de filmer som faktiskt parodieras). Jag vet inte. Kanske är det jag som inte hajar. Den är för nära en riktig Blaxploitationrulle i allt för att kunna parodiera. Michael Jay White (Spawn) som ÄR karatemästaren Black Dynamite (och har även skrivit manuset) är i allafall klockren i sin egen roll. En kvinna frågar honom i filmen varför han aldrig ler och han svarar (med stenansikte): "I am smiling". Hahahahaha! Note to self: Se om denna vid tillfälle.

/Vrångmannen

Julkalendern 18 dec: Black Christmas (1974)

@@@@
Vill ni bli lite skrämda i jul? Det här är en klassisk skräckthriller som än idag håller måttet. Den är riktigt riktigt obehaglig på bästa tänkbara sätt, t.o.m den svenska titeln: Stilla Natt Blodiga Natt är bra! Några tjejer, som bor vid ett universitet där de pluggar, blir kvar över jul när de flesta dragit. Plötsligt börjar telefonen ringa och en galen mansröst (japp, g-a-l-e-n!) vräker ur sig obsceniteter. Tjejerna roas lätt förskräckta av detta först men snart övergår snusket till dödshot. Det går snart upp för dem att de faktiskt inte är ensamma i huset. I mörkret. I natten. Black Christmas inspirerade John Carpenter till att göra Halloween och visst finns det många likheter. Oblodig men väldigt skicklig terror som använder mediet till fullo. Tydligen är den baserad på verkliga händelser och detta gör det bara jobbigare. En mycket bra kanadensisk rysare av Bob Clark som i stort sett bara gjort skit annars. Vad hände där? Här har han dock lyckats totalt. Jag kommer nog inte sova inatt för jag blir fan rädd bara jag skriver om skiten!
/Vrångmannen

P.S. Undvik den bedrövliga remaken från 2006.

Surskägget intervjuar Vrångmannen, del 2

Ni kanske kommer ihåg det här. Nu äntligen är det dags för uppföljningen och avslutningen av detta samtal.

Surskägget: Du nämner både Halloween och Blair Witch Project, två filmer i genren som dragit in enorma pengar och dessutom haft otrolig genomslagskraft i populärkulturen utanför skräckfilmsgenren. Om du fick välja en, ja bara en, film per decennium som du anser vara den viktigaste/bästa i genren för varje årtionde från 1970 till idag, vilka blir det? Ge mig även en kort (eller lång) motivering till vad det är med filmen som gör att den dels definierar sitt årtionde och dels varför den är så viktig för genren.

1970-79:
1980-89:
1990-99:
2000-09:

Vrångmannen: Det är svårt att definiera vilken/vilka filmer under varje årtionde som var viktiga för genren. Jag är ingen expert utan mer en rätt kunnig fantast. 70-talet t.ex bjöd ju bl.a på klassiker som Motorsågsmassakern (den hade enorm genomslagskraft när den kom), Exorcisten (skräckfilmen blir mer accepterad i kritikers ögon), Hajen (som jag egentligen ser mer som en spännande äventyrsfilm) och min i stort sett oblodiga favorit Halloween. Både Halloween och Hajen är ju två filmer som inte borde blivit så bra som de blev vilket jag tycker är fascinerande, båda STORA succéer när de släpptes. Jag utgår därför här ifrån en film per årtionde som mest var viktig för mig, inte för genren i sig (20-talet får en rulle per år).

1970-79: Halloween
Utan tvekan blir det denna. Skrämde skiten ur mig flera gånger som ung, fick mig in på tanken att man kanske skulle hålla på med film. Ju mer jag läste om inspelningen och omständigheterna ju mer imponerad blev jag och är det än idag. En bubblare är Black Christmas från 1974 av Bob Clark. Lite bortglömd, extremt creepy och välgjord.

1980-89: The Shining
Visst, under denna era hittar vi hur mycket smaskigt som helst. Re-Animator, Friday the 13th, Evil Dead, American Werewolf in London (som är mer komedi än skräck), The Burning, A Nightmare on Elm Street…listan kan göras hur lång som helst! Många av rullarna är mest pruttskoj och får visst sentimentalvärde idag men The Shining är och förblir en snygg och ruggig klassiker på många nivåer även om den hatades av Stephen King som skrev romanen den baserades på. K-l-a-s-s-i-k-e-r!

1990-99: Scream
Det här årtiondet är ganska tjatigt. Många har klassat grymma rullar som Seven och Silence of the lambs som skräckfilmer men jag vill inte riktigt gå så långt. Jag var en av dem som hatade Blair Witch Project t.ex men önskar filmskaparna lycka till och beundrar deras driftighet. Jag kan faktiskt inte komma på någon bättre än just Scream. Tycker fortfarande att den håller. Den är ösig som fan, knallblodig och lyckas med metagrejerna, t.o.m spännande. Den ryckte upp genren rejält i alla fall och styrde in den på ett nytt spår (med som vanligt mindre lyckade kopior). Japanska vågen kom ju också… men nä, jag säger Scream.

2000: Final Destination
”Mördaren” är i själva verket osynliga Döden som inte gillar att bli lurad. Inte ond, bara ”rätt ska vara rätt”. Smart.

2001: The Others
Den enda rysaren som höjde min puls det året. Jag sprang också rakt in i tvisten med förbundna ögon.

2002: 28 Days Later
Denna sköna brittiska ”zombierulle” kom från ingenstans. Riktigt jävla bra.

2003: Dead End
Familj kör vilse i skogen i mörkret. Rätt kuslig rulle med små medel.

2004: Dawn of the Dead (remake)
Bättre än Romeros original? Kanske inte. Sparkar dock mer stjärt! Bubblare: The Grudge (remake) för att jag faktiskt blev rädd.

2005: The Exorcism of Emily Rose
Kanske mer ett rysardrama men den här ”verklighetsbaserade” filmen tog mig på sängkanten rejält. Jag har svårt att se om den på grund av THE FEARS! Försökt att få dig att se den Surskägget men du vågar fan inte hahaha!

2006: Pan’s Labyrinth
Inte ett klockrent val på grund av att det är en mörk saga slash äventyr slash drama slash rysare men filmen är så JÄVLA bra och det kom fan inget annat klockrent i genren detta år. Punkt.

2007: The Mist
Lite väl enkla effekter åt sidan så var det här 2007 års bästa skräck. En riktigt skön ensemblerysare som osar Stephen King lång väg vilket är helt korrekt för gubbjäveln skrev ju förlagan.

2008 & 2009: Kommer inte på någon titel
Inget bra tecken för det betyder att jag inte sett en bra rysare på två år. I alla fall ingen som satt några som helst spår. Sorgligt.

Surskägget: För att citera Wayne: ”Excellent choice, Garth”. Jag vet ju att Halloween är din lilla favvis, själv skulle jag nog säga Hajen för att jo, det är en skräckfilm och jag har inte badat i havet sen jag såg den. Och nej, du får mig aldrig att se The Exorcism of Emily Rose utan att köra en Clockwork Orange på mig först och spänna fast mig i en fåtölj framför en teve. Hursomhelst. Tittar vi på 70-talet var det väldigt mörkt och realistiskt (även i superorealistiska filmer som Exorcisten), 80-talet var mer oneliners och flärd, 90-talet mer ”smart” (ofta för mycket för sitt eget bästa) och ganska ytligt och 00-talet har varit ganska futtigt om man bortser från en del spöken från Japan. Vilket av årtiondena föredrar du överlag och vart ser du att genren är på väg i 10-talet? Och kanske ännu viktigare, vart skulle du vilja att genren tog vägen för att hålla ditt (och andra fans) intresse uppe?

Vrångmannen: De flesta årtionden har sin charm och det växlar ju otroligt mycket mellan genrer inom genrer. Ibland är det skönt att se en gammal splatterrulle och ibland vill man ha kvalitet och bli skrämd, vilket blir svårare med åren. Jag tror fortfarande att det finns en rulle någonstans därute som kommer skrämma skiten ur mig. Vare sig den redan är gjord för längesen men jag ej vet om den än eller ännu ej inspelad. Om du ändå står på dig så får jag väl säga att 70 och 80-talet var roligast. Jag tror för övrigt att genren är på väg dit den alltid varit. Alltid våldsammare och råare och försöker överträffa sina föregångare. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Samma diskussioner har hafts i alla år hela tiden om allt. Jag säger som Sievert Öholm BORDE ha sagt när han hetsade loss mot Motorsågsmassakern och The Bogey Man för sisådär nästan 30 år sedan: ”Jag är för gammal för att ha en åsikt om det här. Ungdomarna skrattar åt mig och därför håller jag käften!”

Surskägget: Det här med att filmerna blir våldsammare och råare och att de försöker överträffa det som varit är intressant. Sawfilmerna och Hostel och liknande försöker ju pressa gränserna i äckeleffekter och blod och snusk och kallt, rått våld på ett sätt som vi kanske inte sett sedan 70-talet egentligen (tänker då på typ kannibalfilmerna som var så poppis ett tag fram till tidigt 80-tal). Hur långt kan man gå innan det blir för mycket? Kan det överhuvudtaget bli för mycket? Och hur påverkar det faktum att mainstreampubliken strömmar till biograferna för att se Hostel (som på 70/80-talet skulle vara en kultklassiker på sin höjd bland en liten krets skräckfantaster) dagens undergroundscen som nånstans bör vara grogrund för nästa generations skräckfilmare?

Vrångmannen: Vet inte om man kan gå så mycket längre nu. Saw och Hostelrullarna t.ex är väl i ”unrated” versioner så galet råa och våldsamma som filmer i genren kan bli egentligen. Lite påhittigare i hur man apterar våldet mot människan kanske. Jag gillar inte den typen av skräckfilm speciellt mycket men våld och äckel lockar. Kolla på intäkterna världen över. Jag vill se filmer som skrämmer mer psykologiskt för det är mer otäckt tycker jag. Det och galna hillbillies. Nästa generations skräckfilmare kanske tar ett steg tillbaka och satsar på mer ”det man inte ser är otäckare” rullar, vem vet. Tyvärr så vill ingen se det idag. Det är tydligt att ungdomarna idag buar eller somnar om ingen blir torterad en kvart. Du har en poäng i att det fanns lika råa filmer redan på 70-talet. Dom kändes mer äkta pga noll budget och ofta dokumentär stil. Idag är tortyren densamma men snyggt plåtad till påkostat soundtrack och går upp på stora biografer till stor succé. Undergroundfilmen har verkligen blivit mainstream!