The Slumber Party Massacre (1982)

@@
En riktig kultfilm i splattergenren. En psykopat i jeansjacka, som rymt från ett mentalsjukhus, mördar unga kvinnor på löpande band (med en på tok för stor elektrisk borr). Smörgåsbordet dyker upp i form av ett pyjamasparty som dåren självklart craschar och börjar att borra i alla hejvilt. The Slumber Party Massacre skrevs egentligen som en satir på maskulinitet i skräckfilm av feministen Rita Mae Brown, men marknadsfördes av filmbolaget som en ren slasher. Detta tog helt bort nyanserna och poängen med filmen eftersom satiren är skickligt dold och på ytan är det här ett enda stort och trashigt hej-kom-och-hjälp-mig i naket och våldsamheter. Ser man den som den parodi den faktiskt är så funkar Slumber Party Massacre lite bättre. Mot slutet så är den t.o.m lite spännande, även om den är långt ifrån bra. För regin stod Amy Holden Jones som senare blev en framgångsrik manusförfattare i Hollywood.
/Vrångmannen

Piranha 3DD

@@
Hahahaha! Piranha 3D (både en sorts trea till kultklassikerna Piranha och Piranha 2 liksom en helt fristående nystart) var så makalöst fantastiskt usel med rätt glimt i ögat och lite för begåvade skådisar som tog det hela med en axelryckning och gjorde det för ett skönt garv. Tvåan (eller fyran beroende på hur man vill se det) tar samma koncept som gjorde ettan så bra (och usel) och försöker göra det större, bättre, mera. Det lyckas man inte med. Visst är det kul att se Ving Rhames reprisera sin roll från förra rullen, visst är David Koechner (från bl a Anchorman) en rolig komiker och visst är det kul att David Hasselhoff bjussar till och spelar sig själv. Meeeeeen charmen från förra rullen var just att alla visste att det bara var trams och inte förväntade sig någon succé (vilket det blev). Här är det lite förväntningar på box office och därmed vågar man inte ta ut svängarna lika mycket. Visst är det fortfarande en blodig pirayamassaker på slutet, men i förra tog man ut svängarna betydligt mer med mer blod och splatter. Jaja. Man ska inte klaga för mycket. Det är pirayor, blod och tuttar och det är allt en sån här film ska vara.
/Surskägget

Död Snö

@@@+

Hahahahahahaha! Norrmännen alltså. De är för sköna med sina genrefilmer. Troll Hunter lyckades inte hela vägen men denna zombie-nazi-splatter-rulle lyckas mer än väl. Vi får alla klichéer i boken (ett gäng killar och tjejer i avlägsen stuga, ingen mobiltäckning, de som ligger först dör först, en gammal man med mystiska hemligheter etc) men det görs hela tiden med sådan härlig kärlek till genren att man förlåter allt och bara garvar och har kul. Det är lika delar Evil Dead som Dawn of the Dead. Lite busroligt ena stunden för att skvätta blod och inälvor åt alla håll nästa stunden. Premissen med nazizombies förklaras genom att blanda en del sann historia med fyrtio koppar hokus pokus och hitte-på. Men till syvende och sist spelar det ingen roll om backstoryn är lövtunn. Vi får elaka jävla nazizombies i mängder, sjuhundra hinkar blod och fler påhittiga sätt att döda zombies på än du kan skaka en pinne åt. Det etableras också ganska tidigt att vem som helst i gänget kan – och kommer – att dö, vilket håller uppe spänningen en del. Lite taffligt på grund av halvtaskig budget är det här och där, men med tanke på den stora skopan kärlek som använts för att filma detta projekt förlåter man allt. Kör bara, kör.

/Surskägget

Hobo With a Shotgun

@
Den andra filmen baserad på en av de låtsastrailers som Quentin Tarantino och Robert Rodriguez körde under sitt Grindhouseextravaganzajippo (den första rullen blev Machete). Hela idén med Hobo With a Shotgun kittlar mig och den har varit en smula efterlängtad. Tyvärr blev det bara så fel. Rutger Hauer är en uteliggare som försöker samla ihop pengar till en gräsklippare för han är helt slut. Istället ledsnar han på allt brottsligt avskum och går bärsärk med en hagelbössa för att rensa upp stan a'la Bronson. Grindhousekänsla och flera delar Tromahyllning men på fel sätt. Övervåldsamt kladdigt på gammalt 80-talsvis (tänk Street Trash, Tromarullarna, Blood Diner etc) men på fel sätt. Usla one-liners som ska vara usla men blir usla på fel sätt. Det finns liksom ingen charm trots att jag fattar hyllningen. Noll. Hur kan man misslyckas att göra Rutger Hauer stenhård med en hagelbössa och hobokläder? Jag vill så gärna gilla detta men där Machete blev en skön och charmig underhållning i våldets tecken så är Hobo with a Shotgun en ful gäspning. Ok, skurkarna är skojigt elaka, musiken hittar rätt, och skådespelarna är skitdåliga, vilket de ska vara, men sorry det här är uselt och det på fel sätt. FEL SÄTT!
/Vrångmannen

Planet Terror

@@@@

Jag såg om denna lilla pärla igår för första gången sedan april 2007 då jag såg den för första gången och blev positivt överraskad. Den var nämligen bättre än jag mindes den. Såhär skrev jag då det begav sig: "Rodriguez har smällt ihop en skön splatterzombierulle med mycket blod, explosioner, våld och äckliga effekter. Karaktärerna är extremt endimensionella och handlingen i princip obefintlig (hemlig militärdrog gör folk till zombies som sliter folk i stycken och nu måste de som inte är zombies kämpa för sina liv och ta sig till Mexiko). Det är fart och fläkt hela tiden. Rodriguez har gjort filmen med glimten i ögat. Han älskar genren men inser att den är löjlig egentligen. Det är en parodi och en hyllning i samma andetag. Och det funkar riktigt bra. Jag hade kanske önskat mig lite mer av allt, men vad ska man begära av en b-rulle egentligen?" Filmen fick då en trea i betyg. Håller med om allt jag skrivit tidigare men undantaget att all fart och fläkt och överdriven splatterhumor gör filmen fantastiskt underhållande. Tuffa snubbar och sexiga men tuffare fruntimmer. En fyra utan tvekan. En fråga bara. Rose McGowan, varför? VAAAARFÖÖÖÖR!?!?!? Sluta botoxa nyllet när du är sötast och yngst.

/Surskägget

The Directors: Peter Jackson

Peter Jackson var och är en hårt arbetande filmnörd med stor glädje för genrefilm som lyckats totalt i branschen. Han har på kuppen blivit multimiljonär men har tydligen ändå på sig sin gamla vanliga tröja, kör en gammal bil och verkar inte bry sig alls om något annat än nästa filmprojekt (detta luktar Stanley Kubrick lång väg!). Han föddes på Nya Zeeland 1961 och andades film under hela sin uppväxt. Med hjälp av vänner och bekanta samt en ytterst blygsam budget (om man ens kan kalla det budget) började han göra splatterfilm med mycket humor, fart och fläkt. Trots den otroliga framgången idag så vägrar han att filma någon annanstans än på Nya Zeeland. Hollywood får helt enkelt komma till honom.

Bad Taste (1987)
@@@
Älskade denna som tonåring. ÄLSKADE. Här har vi en galen blandning av Världsrymden anfaller, Rambo och Helan och Halvan. Hela teamet både framför och bakom kameran är polare till Jackson och filmen tog tydligen en evighet att spela in (då polare kan vara oberäkneliga i den åldern pga tjejer, fester etc hahahaha!). Filmen ser dyrare ut än den var att spela in men ser ändå skitbillig ut. Det är ett sånt drag i Bad Taste, och asgarven är många, att man vid första titten inte hinner se alla fel som hela tiden infinner sig (som så ofta när man saknar en scripta). En skön sci-fi/zombie/splatterfilm som pga dedikerat engagemang är otroligt underhållande (inte för vekmagade) trots billighetsfaktorn och man kunde redan då ana att det inte var den sista gången vi skulle få höra talas om Peter Jackson.
/Vrångmannen

@@
Nja. Att den är gjord för 25 nyzeeländska dollar och en ostmacka är tydligt, men eftersom att det är en knäpp och crazy rulle kan man förlåta det. Däremot är det för mycket fel mest hela tiden som man visst hinner märka och garven kommer inte lika ofta som en viss Vrångman gör gällande. Första halvan av rullen är bäst sen flummar den mest på. Men visst kunde man se att herr Jackson hade vision och talang, det är inget snack.
/Surskägget

Meet the Feebles (1989)
@@+
Mupparna som knarkar, svär, mördar och knullar. Jag älskar idén men kanske måste jag se om denna i vuxen ålder för att uppskatta den till fullo. Jag minns att den bitvis var kul i all råhet men också att den blev tjatig i längden (MTV generationen!).
/Vrångmannen

Braindead (1992)
@@@@
Här får vår regissör sin första "riktiga" budget och gör inte helt överraskande en galen over-the-top zombierulle. Extremt våldsam men på det där sköna teckandefilmviset och FANTASTISKT rolig. En av de bästa skräckkomedier som gjorts kommer alltså från Nya Zeeland. Brain Dead kan man se hur många gånger som helst. Nu sitter man bara i smyg och väntar på att Jackson snart återvänder till den splatterhumor som satte honom på kartan.

/Vrångmannen

@@@@

Hahahahaha, här börjar det hända grejer. Från att vara riktigt creepyläskig i introt till att bli en splatterskrattfest utan dess like vare sig förr eller senare är detta en sann klassiker. En karatesparkande präst på en kyrkogård eller en hyfsat trött men ändå pissed-off hjälte med gräsklippare. Många klassiska scener blir det. Tydligen var det den film med mest blod per sekund nånsin när den kom, och det rekordet lär väl stå sig än idag. Humor och skräck i en perfekt blandning. Det här ska ses av alla och envar.

/Surskägget

Heavenly Creatures (1994)
@@@@
Plötsligt när man tror att man ska få nästa splatterrulle av Jackson så sadlar han om! Han gör ett sagolikt mörkt drama på en verklig händelse där två skolflickor dras in i sin egen drömvärld och till slut blir mördare. Flickorna spelas fantastiskt av en ung Kate Winslet (behöver jag ens nämna en film?) och Melanie Lynskey (succé i komediserien Two and a half men). En mörkt vacker, sorglig och bitvis rolig film som ändå gjorde att vi fans undrade om Peter Jackson redan blivit för seriös för den sköna, lättsamma underhållningsbanan han tidigt styrde in på.
/Vrångmannen

@@@@

Oj oj oj. Från splatter till starkt drama på mindre än en Winslet, Jackson visar prov på att han är mer än glada amatörkillen som är duktig på splatter. Liksom Sam Raimi innan honom klarar Jackson av flera genrer och liksom Raimi har han sedermera gjort en av världens mest sedda (och bästa) trilogier. Visste faktiskt inte ens att det var Jackson när jag såg den och blev superöverraskad när jag fick reda på det. Såhär seriös film skulle väl mer-blod-per-sekund-Jackson inte kunna leverera? Men jo. Det kunde han.

/Surskägget

Forgotten Silver (1995)
@@@+
Mockumentary där Peter Jackson snubblat på en fantastisk historisk upptäckt. Nya Zeeländaren Colin McKenzie uppfann tydligen den rörliga filmen långt innan den blev ett faktum för hela världen. Denne McKenzie skall också redan 1908 spelat in världens första talfilm i Nya Zeeland (HAHAHA!). Forgotten Silver är en skojig och välgjord bagatell som fick många att tro att det var på riktigt. När man ser den förstår man varför.
/Vrångmannen

The Frighteners (1996)
@@@@
Ett fantastiskt och lite bortglömt äventyr. Michael J Fox kan se spöken och jobbar som en slags "Ghostbuster" men folk tror honom sällan. Plötsligt dyker det upp en demon i svart skepnad (påminner väldigt mycket om de senare ringvålnaderna i Jacksons Sagan om Ringentrilogi) som börjar döda folk till höger och vänster och karvar in en siffra i offrens panna. Vår hjälte tillsammans med sina sköna spökkompisar (bl.a en gammal revolverman från vilda västern och en svart man i afro och discomundering från 70-talet) måste ta klivet in i hjälterollen för att rädda dagen. En sanslöst härlig och fartfylld skräckkomedi som borde varit Peter Jacksons stora succé men floppade tyvärr på biograferna vid premiären. Har dock nått kultstatus hos filmfans världen över (i alla fall dom jag känner!).
/Vrångmannen

@@@@

Michael J. Fox i en av sina sista större roller om jag inte minns fel. De visuella effekterna var om än kanske inte banbrytande för sin tid så väldigt avancerade. Här blandar han humor och skräck igen och lyckas återigen skapa en riktigt bra rulle. Som Vrångis skriver missade biopubliken den här (kanske på grund av affischen, seriöst, en vit vägg med nåt skuggansikte av ett monster är inte det tuffaste jag sett i mitt liv) men på video och dvd har den fått kultstatus. Fox visar att han är en lysande komiker, och Jackson visar att han kan detta med underhållande film.

/Surskägget

Lord of the Rings trilogy (2001-2003)
@@@@@
Finns inte så mycket att säga om den här cineastiska milstolpen . Fantasyfilm blir inte mycket bättre än såhär och gillar man böckerna (läser dom en gång varje år) så kan man inte vara annat än helnöjd. HELNÖJD!
/Vrångmannen

@@@@@ (Ettan), @@@@ (Tvåan), @@@@@ (Trean).

Mittenfilmen är inte lika bra som de andra två vad folk än försöker säga. Faktum är att innan the director's cut så gav jag tvåan en trea och kände mig snäll. Men när ytterligare en timme fick plats på dvd:n blev det en solid fyra och den film det borde varit hela tiden. Detta är inte förstås inte Jacksons fel. Mittenboken i trilogin är den tråkigaste av de tre böckerna, så det är svårt att göra en film lika stark som ettan och tvåan när man har originalmaterialet att utgå ifrån. De här filmerna kan man skriva långa romaner om hur bra de är. Låt oss helt enkelt avsluta med kung Theodens rop: "Death! Deeeeaaaaath! DEEEEEEEEEAAAAAAAAAAATH!!!"

/Surskägget

King Kong (2005)
@@@@-
Den här är rätt så svår att recensera/betygsätta tycker jag. Den känns på tok för lång och första halvan av filmen (förutom att den är fantastiskt snygg och välgjord) är så tråkig så man nästan snarkar ihjäl sig. Plötsligt händer något mitt i och den förvandlas till ett sjukt häftigt over-the-top-äventyr utan en tråkig minut. Spektakulärt ösig action med både humor och värme. Självaste King Kong är fenomenalt ”verklig” och här visar Peter Jackson ytterligare en gång att han kan sin action, sin spänning och sina äventyr. Andra halvan väger nästan upp för den tråkiga och sega starten. Nästan.
/Vrångmannen

@@@@

Jo, jag tycker fortfarande att det är onödigt att göra en remake på King Kong. Originalet är för jävla grymt bra trots gamla specialeffekter etc, och det går inte att göra sådär jättemycket nytt med storyn. Jag menar flicka träffar apa, apa blir kär, apa dör, det är filmen oavsett hur många remakes som görs. Men samtidigt dunkar ju Jackson på med allt specialeffektskrut som finns, och det är ju hysteriskt bra i actionsekvenserna (även om man vissa gånger bara ser resten av handlingen som en kort transportsträcka från en actionsekvens till en annan). Striden mellan Kong och tre T-rexar är en modern klassiker som man kommer njuta av mången gång. Såg om den på dvd för ett tag sedan och då kändes den ännu mer helgjuten än när jag såg den på bio, framförallt kändes då starten riktigt bra med mycket karaktärsbyggande som gav en skön känsla för resten av filmen. Ja jäklar det svänger på bra och tre timmar försvinner snabbt.

/Surskägget

The Lovely Bones (2009)
@@

Här

/Vrångmannen

Surskägget intervjuar Vrångmannen, del 2

Ni kanske kommer ihåg det här. Nu äntligen är det dags för uppföljningen och avslutningen av detta samtal.

Surskägget: Du nämner både Halloween och Blair Witch Project, två filmer i genren som dragit in enorma pengar och dessutom haft otrolig genomslagskraft i populärkulturen utanför skräckfilmsgenren. Om du fick välja en, ja bara en, film per decennium som du anser vara den viktigaste/bästa i genren för varje årtionde från 1970 till idag, vilka blir det? Ge mig även en kort (eller lång) motivering till vad det är med filmen som gör att den dels definierar sitt årtionde och dels varför den är så viktig för genren.

1970-79:
1980-89:
1990-99:
2000-09:

Vrångmannen: Det är svårt att definiera vilken/vilka filmer under varje årtionde som var viktiga för genren. Jag är ingen expert utan mer en rätt kunnig fantast. 70-talet t.ex bjöd ju bl.a på klassiker som Motorsågsmassakern (den hade enorm genomslagskraft när den kom), Exorcisten (skräckfilmen blir mer accepterad i kritikers ögon), Hajen (som jag egentligen ser mer som en spännande äventyrsfilm) och min i stort sett oblodiga favorit Halloween. Både Halloween och Hajen är ju två filmer som inte borde blivit så bra som de blev vilket jag tycker är fascinerande, båda STORA succéer när de släpptes. Jag utgår därför här ifrån en film per årtionde som mest var viktig för mig, inte för genren i sig (20-talet får en rulle per år).

1970-79: Halloween
Utan tvekan blir det denna. Skrämde skiten ur mig flera gånger som ung, fick mig in på tanken att man kanske skulle hålla på med film. Ju mer jag läste om inspelningen och omständigheterna ju mer imponerad blev jag och är det än idag. En bubblare är Black Christmas från 1974 av Bob Clark. Lite bortglömd, extremt creepy och välgjord.

1980-89: The Shining
Visst, under denna era hittar vi hur mycket smaskigt som helst. Re-Animator, Friday the 13th, Evil Dead, American Werewolf in London (som är mer komedi än skräck), The Burning, A Nightmare on Elm Street…listan kan göras hur lång som helst! Många av rullarna är mest pruttskoj och får visst sentimentalvärde idag men The Shining är och förblir en snygg och ruggig klassiker på många nivåer även om den hatades av Stephen King som skrev romanen den baserades på. K-l-a-s-s-i-k-e-r!

1990-99: Scream
Det här årtiondet är ganska tjatigt. Många har klassat grymma rullar som Seven och Silence of the lambs som skräckfilmer men jag vill inte riktigt gå så långt. Jag var en av dem som hatade Blair Witch Project t.ex men önskar filmskaparna lycka till och beundrar deras driftighet. Jag kan faktiskt inte komma på någon bättre än just Scream. Tycker fortfarande att den håller. Den är ösig som fan, knallblodig och lyckas med metagrejerna, t.o.m spännande. Den ryckte upp genren rejält i alla fall och styrde in den på ett nytt spår (med som vanligt mindre lyckade kopior). Japanska vågen kom ju också… men nä, jag säger Scream.

2000: Final Destination
”Mördaren” är i själva verket osynliga Döden som inte gillar att bli lurad. Inte ond, bara ”rätt ska vara rätt”. Smart.

2001: The Others
Den enda rysaren som höjde min puls det året. Jag sprang också rakt in i tvisten med förbundna ögon.

2002: 28 Days Later
Denna sköna brittiska ”zombierulle” kom från ingenstans. Riktigt jävla bra.

2003: Dead End
Familj kör vilse i skogen i mörkret. Rätt kuslig rulle med små medel.

2004: Dawn of the Dead (remake)
Bättre än Romeros original? Kanske inte. Sparkar dock mer stjärt! Bubblare: The Grudge (remake) för att jag faktiskt blev rädd.

2005: The Exorcism of Emily Rose
Kanske mer ett rysardrama men den här ”verklighetsbaserade” filmen tog mig på sängkanten rejält. Jag har svårt att se om den på grund av THE FEARS! Försökt att få dig att se den Surskägget men du vågar fan inte hahaha!

2006: Pan’s Labyrinth
Inte ett klockrent val på grund av att det är en mörk saga slash äventyr slash drama slash rysare men filmen är så JÄVLA bra och det kom fan inget annat klockrent i genren detta år. Punkt.

2007: The Mist
Lite väl enkla effekter åt sidan så var det här 2007 års bästa skräck. En riktigt skön ensemblerysare som osar Stephen King lång väg vilket är helt korrekt för gubbjäveln skrev ju förlagan.

2008 & 2009: Kommer inte på någon titel
Inget bra tecken för det betyder att jag inte sett en bra rysare på två år. I alla fall ingen som satt några som helst spår. Sorgligt.

Surskägget: För att citera Wayne: ”Excellent choice, Garth”. Jag vet ju att Halloween är din lilla favvis, själv skulle jag nog säga Hajen för att jo, det är en skräckfilm och jag har inte badat i havet sen jag såg den. Och nej, du får mig aldrig att se The Exorcism of Emily Rose utan att köra en Clockwork Orange på mig först och spänna fast mig i en fåtölj framför en teve. Hursomhelst. Tittar vi på 70-talet var det väldigt mörkt och realistiskt (även i superorealistiska filmer som Exorcisten), 80-talet var mer oneliners och flärd, 90-talet mer ”smart” (ofta för mycket för sitt eget bästa) och ganska ytligt och 00-talet har varit ganska futtigt om man bortser från en del spöken från Japan. Vilket av årtiondena föredrar du överlag och vart ser du att genren är på väg i 10-talet? Och kanske ännu viktigare, vart skulle du vilja att genren tog vägen för att hålla ditt (och andra fans) intresse uppe?

Vrångmannen: De flesta årtionden har sin charm och det växlar ju otroligt mycket mellan genrer inom genrer. Ibland är det skönt att se en gammal splatterrulle och ibland vill man ha kvalitet och bli skrämd, vilket blir svårare med åren. Jag tror fortfarande att det finns en rulle någonstans därute som kommer skrämma skiten ur mig. Vare sig den redan är gjord för längesen men jag ej vet om den än eller ännu ej inspelad. Om du ändå står på dig så får jag väl säga att 70 och 80-talet var roligast. Jag tror för övrigt att genren är på väg dit den alltid varit. Alltid våldsammare och råare och försöker överträffa sina föregångare. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Samma diskussioner har hafts i alla år hela tiden om allt. Jag säger som Sievert Öholm BORDE ha sagt när han hetsade loss mot Motorsågsmassakern och The Bogey Man för sisådär nästan 30 år sedan: ”Jag är för gammal för att ha en åsikt om det här. Ungdomarna skrattar åt mig och därför håller jag käften!”

Surskägget: Det här med att filmerna blir våldsammare och råare och att de försöker överträffa det som varit är intressant. Sawfilmerna och Hostel och liknande försöker ju pressa gränserna i äckeleffekter och blod och snusk och kallt, rått våld på ett sätt som vi kanske inte sett sedan 70-talet egentligen (tänker då på typ kannibalfilmerna som var så poppis ett tag fram till tidigt 80-tal). Hur långt kan man gå innan det blir för mycket? Kan det överhuvudtaget bli för mycket? Och hur påverkar det faktum att mainstreampubliken strömmar till biograferna för att se Hostel (som på 70/80-talet skulle vara en kultklassiker på sin höjd bland en liten krets skräckfantaster) dagens undergroundscen som nånstans bör vara grogrund för nästa generations skräckfilmare?

Vrångmannen: Vet inte om man kan gå så mycket längre nu. Saw och Hostelrullarna t.ex är väl i ”unrated” versioner så galet råa och våldsamma som filmer i genren kan bli egentligen. Lite påhittigare i hur man apterar våldet mot människan kanske. Jag gillar inte den typen av skräckfilm speciellt mycket men våld och äckel lockar. Kolla på intäkterna världen över. Jag vill se filmer som skrämmer mer psykologiskt för det är mer otäckt tycker jag. Det och galna hillbillies. Nästa generations skräckfilmare kanske tar ett steg tillbaka och satsar på mer ”det man inte ser är otäckare” rullar, vem vet. Tyvärr så vill ingen se det idag. Det är tydligt att ungdomarna idag buar eller somnar om ingen blir torterad en kvart. Du har en poäng i att det fanns lika råa filmer redan på 70-talet. Dom kändes mer äkta pga noll budget och ofta dokumentär stil. Idag är tortyren densamma men snyggt plåtad till påkostat soundtrack och går upp på stora biografer till stor succé. Undergroundfilmen har verkligen blivit mainstream!