Deadpool 2

@@@@
Ryan Reynolds är tillbaka som den helknäppe och vilt underhållande mutanten Deadpool. Precis som i första filmen slänger man ur sig mängder med referenser till annan popkultur och Deadpool kör mängder med metaskämt där han är väl medveten om att han är en karaktär i en film som har en publik hahahaha. Precis som sig bör i en uppföljare får vi mer av det mesta. Det är mer skämt, mer action och mer galna skurkar. Vi får också en kort och briljant cameo av Brad Pitt. Reynolds drar också på sig Deadpoolmasken mer och större delen av filmen skulle det rent teoretiskt kunna vara vem som helst under masken med Reynolds röst överdubbad. För en skådis är det ett ganska ballt val att knappt synas under hela filmen, speciellt när man har huvudrollen, så kudos till Reynolds. Ska jag vara lite petig så tycker jag att storyn i filmen är lite splittrad. Vi får direkt en historia där Deadpool ska hämnas. Detta löser han relativt omgående och sedan är det en annan story där han ska rädda en grabb. Dessa två historier vävs aldrig riktigt ihop och man får en känsla av att man försökt kräma in två historier till priset av en utan att det finns nån större anledning till det hela. Men det är smådetaljer. Som helhet är Deadpool 2 fantastiskt underhållande och gillade man ettan lär man gilla den här.
/Surskägget

Hail, Caesar!

@
Nej. Nej. Nej. Bröderna Coens senaste duger inte till någonting. Vad sysslar dessa herrar med? Maken till tråkig och tröttsam (om än lite färgglad) "komedi" får man leta efter. Otroligt tjatig rulle om några "busiga" incidenter i Hollywood på 50-talet. Toppnamn som Scarlett Johansson, George Clooney, Tilda Swinton och Josh Brolin kastas här helt bort. Jonah Hill är toppbillad men är på riktigt med i 45 sekunder. Visst fnissade jag till en och annan gång och det finns ett par scener som sticker ut, men i princip hela Hail, Caesar! är ett stort förvirrande magplask. Jag såg den, tror jag, för nu är den borta. Poff bara. Fy fan. Jag blir så jävla förb...SKÄRPNING!
/Vrångmannen

Sicario

@@@@
Vrångmannen tog i så att han sprack när han recenserade den här för ett tag sedan. Så bra som en femma är detta inte. Jag är till och med rätt tveksam till min betygsfyra och ger den enbart för att Benicio del Toro är så sjukligt jävla bra (som alltid ska tilläggas) att hans närvaro i bild gör att filmen åker upp ett helt betygssnäpp. För om vi ska vara ärliga är handlingen och filmen i sig inget speciellt. Faktum är att vi har sett det förr. Traffic t ex berättar i stort sett samma historia men ljusår bättre. Det känns som att regissören Denis Villeneuve fick ett manus på 80 minuter i händerna och drog ut på det till 120 minuter. Det är mycket, mycket dödtid här. Vi snackar en scen där man åker bil i 20 minuter. Seriöst. Vi sitter i en bil. I 20 minuter. Inte speciellt spännande eller häftigt alls faktiskt. Det finns ett par sådana scener. Det draaaaaaas ut och slutar aldrig. Räddningen heter del Toro och även Josh Brolin gör en kanonroll. Emily Blunt i huvudrollen har det pratats mycket om. Hennes roll och karaktär är dock väldigt blek. Hon slängs in helt ovetandes i situation efter situation som sedan någon annan reder ut. För att vara en huvudroll är hennes karaktär sjukligt passiv (ungefär som Arthur Dent i En Liftares Guide Till Galaxen). Saker och ting händer runt karaktären som mest bara glider runt och inte skapar eller åstadkommer något eget överhuvudtaget. Det är sjukt synd att manusförfattaren inte satsade lite mer krut på att skapa en mer intressant karaktär. Blunt gör vad hon kan med rollen, men rollen i sig lämnar föga utrymme att glänsa i. del Toro och Brolin fick de köttiga karaktärerna, Blunt åkte på en blek kopia. Ju mer jag tänker på det, desto mer är detta en betygstrea. Så nu blev det det. Med ett plus för del Toro.
@@@+
/Surskägget

Sicario

@@@@@
Redan under första minuten av Sicario, då avgrunds-mardröms-skräckfilmsmusiken drar igång under en FBI-räd mot ett knarkhus, så känner jag hur pulsen ökar och jag får en härlig känsla av att det här kommer att bli något speciellt. En vuxen genrefilm för vuxna. Det enda jag vill säga om handlingen är att det handlar om kriget mot knarkkartellerna vid gränsen mellan USA och Mexico. Regissören Denis Villeneuve har gått från klarhet till klarhet med bl.a imponerande Enemy (2013) och Prisoners (2013) bakom sig. Frågan är ändå om han någonsin kommer att kunna toppa den här filmen i framtiden. Vi får se. Benicio Del Toro är bra som alltid och Josh Brolin likaså, men om det inte bjuds på en Oscarsnominering till Emily Blunt, som FBI-agenten Kate Macer, så blir jag vansinnig. Hon är makalöst bra. Sicario är hittills årets mest välgjorda, snygga, spännande, ruggiga och tänkvärda action-thriller. Bio för vuxna kan ibland vara fantastiskt.
/Vrångmannen

Inherent Vice

@@@@
Paul Thomas Anderson har bjussat på Boogie Nights, Magnolia och Punch Drunk Love bland andra titlar tidigare. Med det facit vet man vad man har att vänta. Ett karaktärsdrivet drama där det vimlar av udda, märkliga och fascinerande karaktärer porträtterade av en radda riktigt duktiga skådisar. Den här gången har Anderson fått ihop en ensemble bestående av bland andra Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Eric Roberts, Maya Rudolph, Jena Malone, Benicio Del Toro, Reese Witherspoon, Martin Short och Owen Wilson. Bra grejer. Phoenix gör en kanonroll som den pårökte privatdeckaren Doc som trots att han ständigt är hög lyckas lösa typ alla fall som landar i hans knä och det är en fröjd att få följa med honom i alla vändningar och vrår som denna story tar honom till. I grund och botten är det ett ganska enkelt deckarmysterium som dock krånglas till på ett bra sätt genom alla dessa diverse udda karaktärer som poppar in och ut ur handlingen. Påminner delvis i stämning och känsla om L.A. Confidential fast det utspelas på 70-talet och där hjälten är hippie. Inte en film för den som gillar raka rör och en tydlig röd tråd, men en liten pärla för oss som gillar Andersons knäppa lilla värld som han då och då bjuder med oss till.
/Surskägget

@@@@
Håller med skägget till punkt och pricka.
/Vrångmannen

Sin City: A Dame To Kill For

@@@@
Helt sjukt att det dröjde nio år innan vi fick uppföljaren till fantastiska Sin City, den första film som verkligen fångade en serietidnings känsla, stil och utseende. Robert Rodriguez var ett så stort fan av Frank Millers skapelse att han använde seriealbumen som mall för hur kameran skulle filma vinklar och hur klippningen skulle styras. Dessutom fick Miller stå med som medregissör. Samma stuk gäller även nu nio år senare. Första filmen var till största del baserad på tre av Millers berättelser, The Hard Goodbye, The Big Fat Kill och That Yellow Bastard. Uppföljaren är dock bara baserad på en av Millers berättelser (A Dame To Kill For givetvis)  samt en av de kortare han skrivit som finns med i samlingsalbumet Booze, Broads & Bullets. Dessutom får vi glädjande nog två historier som Miller skrev enbart för filmen, tjoho! Allt från första filmen och från Millers galna värld känns igen. Det är hårdkokt dialog, hårdkokta snubbar och ännu hårdkoktare damer. Alla är korrumperade, pengagalna och illvilliga och ingen tvekar att hugga folk i ryggen när det passar dem. Undantaget är förstås Sin Citys store hjälte Marv (Mickey Rourke) som alltid ställer upp för sina polare och som hatar orättvisor. Rodriguez har lyckats samla ihop nästan alla skådisar från förra filmen vars karaktärer är med även i denna med tre stora undantag. Clive Owen som gjorde Dwight så bra har blivit ersatt av Josh Brolin, Michael Clarke Duncan (R.I.P.) blev av naturliga skäl ersatt av Dennis Haysbert och söta, dödliga Miho som spelades av Devon Aoki är nu spelad av Jamie Chung. Med undantag för Duncan stör det mig att man inte lyckades få dit alla originalskådisar. Inte för att de nya gör ett sämre jobb, det är bara snyggare när samma folk spelar samma karaktärer. Oavsett är detta en underhållande film noir som alla fans av Sin City bör älska lika mycket som ettan.
/Surskägget

@
Makalöst skitdålig.
/Vrångmannen

Triss i Treor

När man recenserar finns det egentligen inget tråkigare att skriva om än en film som får tre i betyg. Tre innebär att filmen är bra, men inte lysande. Ofta är den välgjord med bra skådisar men lämnar inget bestående intryck alternativt att den inte riktigt skapar den känsla av magi i kroppen på en som riktigt bra filmer gör. Å andra sidan är den inte så dålig så man är arg eller garvar åt hur uselt det är heller. Treor är liksom filmer som ligger där och puttrar. Därmed finns det många gånger inte så jättemycket att säga om dem. Här kommer tre såna filmer.

Lawless
@@@
Allas vår favoritdåre Shia LeBeouf och allas vår favoritfilmgalning Tom Hardy spelar bröder som bränner olaglig sprit och säljer under förbudstiden i USA. De blir inblandade i maffian halvt om halvt mot sin vilja och sedan spårar det givetvis ur. Vi ser även Jessica Chastain och Mia Wasikowska som flickvänner till herrarna. Framförallt Chastain sticker ut, men även Hardy gör ett riktigt bra jobb i en film som överlag är välgjord meeeeeen lite för standard 1A för att bli mer än en trea.
/Surskägget

Gangster Squad
@@@
Mer gangster och mer duktiga skådisar. Den här gången är det Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Giovanni Ribisi, Michael Peña och Nick Nolte som får röja loss i en James Ellroyinspirerad 50-talsdeckare där skurkarna är onda, hjältarna elaka och damerna livsfarliga. Det är L.A. Confidential light skulle man kunna säga och trots att det finns mycket potential i storyn och karaktärerna lyfter detta aldrig till större höjder.
/Surskägget

The Big Wedding
@@@
Okej här snackar vi ensemblefilm. Robert De Niro, Susan Sarandon, Robin Williams, Diane Keaton, Topher Grace, Amanda Seyfried och Katherine Heigl har huvudrollerna i denna romantiska dramakomedi som kretsar kring förberedelserna inför ett bröllop. Givetvis är inget som det ska vara i denna hyfsat instabila familj och karaktärerna snurrar in sig i det ena märkliga scenariot efter det andra. Ibland på gränsen till överspel och sängkammarfars, men den håller sig hela tiden på rätt sida den gränsen tack och lov. Liten halvrolig rulle för stunden med många duktiga skådisar att vila ögonen på.
/Surskägget

Men in Black III

@@@
Ännu en rulle jag var sjukt skeptisk till. För seriöst. Will Smith har tappat sin mojo för länge, länge, länge sen och vare sig ettan eller tvåan var sådär superbra. En tredje del kändes bara som att det var dags att mjölka ur det sista ur en redan urvattnad franchise och en karriär på dekis. Men lo and behold, fan trean levererar och det vete tusan om den faktiskt inte är bäst i hela trilogin (eller jo det vet jag faktiskt, det är den). Som vanligt är det Will Smith som J och Tommy Lee Jones som K som är ute och jagar utomjordingar. Problemet är att den här gången är det en elaking som har lyckats ta sig tillbaka i tiden för att på så sätt ändra framtiden till en framtid där jorden utplånas. Det blir upp till J att åka bak och träffa K som ung. K som ung spelas av Josh Brolin och alla som redan innan har tyckt att han är en sjukt bra skådis kan luta sig tillbaka och njuta nu. Brolin har fångat Tommy Lee Jones perfekt in i minsta lilla detalj. Det är som att titta på en ung Tommy Lee Jones. Det är helt otroligt. Stor cred till Brolin som lyckats fånga Jones snarare än att härma honom. Mycket bra. Annars är det full fart och fläkt mest hela tiden och vi får även lite snyftbakgrundsstory till varför J levt sitt liv utan sin pappa. Inget nytt under solen på nåt sätt men som söndagsmatiné funkar den mer än väl.
/Surskägget

Gangster Squad

@@

Gangsterkungen och tillika psykopaten Mickey Cohen (Sean Penn) håller Los Angeles i ett järngrepp i slutet av 40-talet. Domare, poliser och advokater är alla köpta och tittar åt andra hållet. Polischefen sätter ihop en hemlig grupp av toppsnutar (Josh Brolin, Ryan Gosling m.fl) för att förklara krig mot den farlige gangstern och stoppa hans brottsliga framåtmarsch en gång för alla. Lite kärleksintresse inslängt i form av Emma Stone som kommit till Hollywood för att bli stjärna men hamnat snett. Hela filmen är en gigantisk klyscha med ok action, snygga stjärnor och snygg scenografi. Pulsen höjs aldrig ens en halv gång och man tittar bara på klockan på mobilen ett par gånger för att hur mycket det är kvar av filmen. Moving on.

/Vrångmannen

Jonah Hex

@@@
Ännu en serietidning som dammas av och görs till film. Där det för 10-talet år sedan var helt uteslutet med serietidningshjältar i långfilmsformat (med ett par undantag) skakas numera alla gamla hjältar fram ur gömmorna. Jag har ingen aning om hur stor publik serietidningen Jonah Hex hade back in the day. Vet att jag brukade läsa polarens tidningar och alltid tyckte Hex var ganska cool och farlig. Lite av farligheten har försvunnit ur filmen (även om Hex fortfarande kan döda trehundra pers med en blick) och jag tycker nog inte valet av Josh Brolin som Hex var helt klockrent (snubben är en duktig skådis men njae inte som Hex alltså). Med det sagt är det fortfarande en rocka-anda-rolla-rulle som klockar in på 1.14 ca (den är väl 1.20 officiellt men då har du sex minuters eftertexter) vilket jag gillar. Det är lite väl mycket filmer nuförtiden som ska vara 2.40 långa trots att materialet inte håller för mer än 1.30. Lite uppfriskande att man här bara pangar på och så tar det slut istället för att man ska slänga med ännu en pangpangscen eller lite onödig bjäfs bara för att dra ut på tiden lite. Det är hjärnslött och inga överraskningar (John Malkovich är skurk tänka sig!!!) men fullt ös hela tiden. Det skjuts ihjäl fler skurkar på en kvart än i Rambo 4 och som actionstänkare funkar den absolut. Megan Fox är sexig (och vet om det!) och glider runt som en sorts sidekick till Hex och dödar nästan lika många skurkar i slutscenen som han (men i en skön urringning naturligtvis för hon är sexig och vet om det!).
/Surskägget

Planet Terror

@@@@

Jag såg om denna lilla pärla igår för första gången sedan april 2007 då jag såg den för första gången och blev positivt överraskad. Den var nämligen bättre än jag mindes den. Såhär skrev jag då det begav sig: "Rodriguez har smällt ihop en skön splatterzombierulle med mycket blod, explosioner, våld och äckliga effekter. Karaktärerna är extremt endimensionella och handlingen i princip obefintlig (hemlig militärdrog gör folk till zombies som sliter folk i stycken och nu måste de som inte är zombies kämpa för sina liv och ta sig till Mexiko). Det är fart och fläkt hela tiden. Rodriguez har gjort filmen med glimten i ögat. Han älskar genren men inser att den är löjlig egentligen. Det är en parodi och en hyllning i samma andetag. Och det funkar riktigt bra. Jag hade kanske önskat mig lite mer av allt, men vad ska man begära av en b-rulle egentligen?" Filmen fick då en trea i betyg. Håller med om allt jag skrivit tidigare men undantaget att all fart och fläkt och överdriven splatterhumor gör filmen fantastiskt underhållande. Tuffa snubbar och sexiga men tuffare fruntimmer. En fyra utan tvekan. En fråga bara. Rose McGowan, varför? VAAAARFÖÖÖÖR!?!?!? Sluta botoxa nyllet när du är sötast och yngst.

/Surskägget