@@@@
De tidiga Disneyfilmerna är helt klart bättre att se dubbade till svenska. Men tidigt 90-tal hände nånting och sedan dess är det mer eller mindre ett måste att se filmen på originalspråket engelska. Förmodligen för att Disney satsade och plockade in mer och mer kända namn. För mig var det här tydligast 1992 när Disney släppte Aladdin. I grund och botten är det en helt okej film (naturligtvis baserad på Aladdin ur Tusen och En Natt) med flygande mattor, elaka emirer, vackra prinsessor och en osannolik hjälte. Den stora behållningen är dock anden i flaskan och anledningen till det heter förstås Robin Williams, en av vår tids stora komiska genier. Anden är till stor del baserad på Williams som får fritt blås och kör på med en miljard skämt i sekunden precis som han är känd för. Utan Williams röst och humor hade det här varit betydligt mycket mer av en standardrulle. Inte dålig på något sätt, men inte sådär supertoppen heller som den nu blev. Nämnas ska ju också musiken som vann två Oscars, så kom igen katten, det svänger ju.
/Surskägget
@@@@
Det är bara att hålla med. Full fart och fläkt och en Robin Williams i högform!
/Vrångmannen
Denne folkkäre komiker lyckades med konststycket att ha en lång karriär där han hela tiden var i rampljuset. På 70-talet slog han igenom i Mork & Mindy och sedan hade han som de flesta vet en lång och gedigen filmkarriär med höjdpunkter som Good Morning Vietnam, Döda Poeters Sällskap, Good Will Hunting och Mrs. Doubtfire. Williams hade den sällsynta förmågan att kunna vara lika seriös i sina roller som rolig och tog sig gärna an filmer där han fick spela helt seriös som i One Hour Photo, The Final Cut och Night Listener. Publiken älskade honom dock främst för hans komiska roller och hans sista bidrag som var en riktig succé var En Natt På Museéttrilogin. Tyvärr led Williams av sina egna demoner. I tidiga karriären snortade han i sig halva Colombias kokainodlingar och svepte ner det med mängder av alkohol. Ett missbruk han pendlade in och ut. Till slut tog depressionen över och Williams valde att ta sitt eget liv. Därmed var en av vår tids riktigt stora komiska talanger borta. Hans stand-ups är fantastiska, hyperaktiva upplevelser där Williams lyckas hitta humor i alla möjliga och omöjliga ämnen. Allt levererat med svettig frenesi och klockren berättarförmåga. Vi bugar och bockar för detta komiska geni. R.I.P.
/Surskägget
När man recenserar finns det egentligen inget tråkigare att skriva om än en film som får tre i betyg. Tre innebär att filmen är bra, men inte lysande. Ofta är den välgjord med bra skådisar men lämnar inget bestående intryck alternativt att den inte riktigt skapar den känsla av magi i kroppen på en som riktigt bra filmer gör. Å andra sidan är den inte så dålig så man är arg eller garvar åt hur uselt det är heller. Treor är liksom filmer som ligger där och puttrar. Därmed finns det många gånger inte så jättemycket att säga om dem. Här kommer tre såna filmer.
Lawless
@@@
Allas vår favoritdåre Shia LeBeouf och allas vår favoritfilmgalning Tom Hardy spelar bröder som bränner olaglig sprit och säljer under förbudstiden i USA. De blir inblandade i maffian halvt om halvt mot sin vilja och sedan spårar det givetvis ur. Vi ser även Jessica Chastain och Mia Wasikowska som flickvänner till herrarna. Framförallt Chastain sticker ut, men även Hardy gör ett riktigt bra jobb i en film som överlag är välgjord meeeeeen lite för standard 1A för att bli mer än en trea.
/Surskägget
Gangster Squad
@@@
Mer gangster och mer duktiga skådisar. Den här gången är det Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Giovanni Ribisi, Michael Peña och Nick Nolte som får röja loss i en James Ellroyinspirerad 50-talsdeckare där skurkarna är onda, hjältarna elaka och damerna livsfarliga. Det är L.A. Confidential light skulle man kunna säga och trots att det finns mycket potential i storyn och karaktärerna lyfter detta aldrig till större höjder.
/Surskägget
The Big Wedding
@@@
Okej här snackar vi ensemblefilm. Robert De Niro, Susan Sarandon, Robin Williams, Diane Keaton, Topher Grace, Amanda Seyfried och Katherine Heigl har huvudrollerna i denna romantiska dramakomedi som kretsar kring förberedelserna inför ett bröllop. Givetvis är inget som det ska vara i denna hyfsat instabila familj och karaktärerna snurrar in sig i det ena märkliga scenariot efter det andra. Ibland på gränsen till överspel och sängkammarfars, men den håller sig hela tiden på rätt sida den gränsen tack och lov. Liten halvrolig rulle för stunden med många duktiga skådisar att vila ögonen på.
/Surskägget
Robert Altman fick
i uppdrag att regissera filmversionen av Karl-Alfred med Robin Williams i huvudrollen.
Vilken miss. Altman älskar att låta 5 000 grejer ske i bild hela tiden
samtidigt som alla skådisar ska prata i mun på varandra jämnt. Detta funkar
kanon i ensemblefilmer som t ex Mash som Altman gjorde men inte när man ska
översätta en busig tecknad karaktär som blir stark av spenat till vita duken.
Williams är kanon som Karl-Alfred och går runt och muttrar för sig själv mest
hela tiden precis som Karl-Alfred gör i de tecknade filmerna men det hjälper
inte när Altman låter alla andra gå runt och muttra hela tiden också. Efter fem
minuter känns handlingen superrörig och efter en kvart har man tappat allt
intresse. När eftertexterna rullar har man ingen aning om vad man sett
egentligen. Jag har nu faktiskt sett filmen tre gånger (en gång som barn, en
som tonåring och en nu i vuxen ålder) och jag kan fortfarande inte berätta
handlingen. Det enda jag vet är att jag tyckte den var lika dålig alla tre
gångerna.
Hahaha ytterligare en dåre. Robin Williams. Karln fyller 60 nästa år och är fortfarande helt galen. Startade karriären som många andra komiker på tv i bl.a The Richard Pryor Show och 70-talssuccén Mork och Mindy samt i standup comedysammanhang. Filmen var förstås den naturliga vägen att ta och som många begåvade komiker så har Williams gjort sin beskärda del av dramatiska roller, så många att det nästan bara är från de filmerna man minns honom mest, samt sin beskärda del av kokain och andra olagliga substanser. Han har en naturlig begåvning för seriösare karaktärer men när han är rolig så är han förbannat rolig. Vi hyllar Robin Williams för sin komik och sin vanvettiga energizer-bunny-energi och det är inte helt otippat komedierna vi sneglar åt i den här luckan.
Good Morning Vietnam (1987) @@@@ En dramatisk komedi? En komedi med allvarliga inslag? Skit samma. En bra jävla rulle är det i alla fall och för det mesta en riktigt rolig sådan. Williams spelar radio diskjockeyn Adrian Cronauer som under vietnamkriget blir satt som radiopratare mitt i stridens hetta i Vietnam. Det visar sig att han minst sagt har lite oortodoxa metoder när det gäller att underhålla i radion. Älskad av fotsoldaterna och hatad av de närmaste befälen hahaha! Robin Williams formligen glöder i den här rollen och helt klart är det en av de där klockrena fullträffarna när det gäller casting och talang. En remake med Jim Carrey någon? /Vrångmannen
@@@@ Mycket bra film med en lysande Robin Williams. Humorn och allvaret omslingrar varandra perfekt och Williams navigerar skickligt mellan prutthumor och dödligt allvar utan att det känns konstigt. Får ni chans så köp originalsoundtracket (soundtracket har släppts i senare utgåvor med bara låtarna utan mellansnack) med Adrian Cronauer mellan låtarna. Hur kul som helst. /Surskägget
Toys (1992) @ Nej. /Vrångmannen
@ Fast samtidigt så...hahahahaha NEEEEEEJ! /Surskägget
Mrs. Doubtfire (1993) @@@@ Har alltid gillat den här rullen. Robin Williams är helt slut som den arbetslösa skådisen som inte får träffa sina barn för sin exfru så han klär ut sig till brittisk kärring (hahaha!) och söker jobbet som nanny till sina egna ungar. Också här lite eftertanke och lite allvar med det skulle inte vara en Robin Williamsrulle om man inte fick några stråkar och lite motgång. Bortsett från detta så en riktigt bra familjekomedi och Robin Williams är precis lika kokainsnabb i vändningarna som vanligt. Don’t be hatin’. /Vrångmannen
@@@@ Det skulle kunna vara lätt att dissa den här rullen men Williams lyckas åter med konststycket att faktiskt vara rätt allvarlig och seriös mitt i den galna humorn. Visst garvar man hårt åt hans make-up och brittiska accent, men det skär också i hjärtat när man ser vad han är villig att gå igenom för att få träffa sina barn. /Surskägget
Jack (1996) @ I arslet på Robin Williams. /Surskägget
Flubber (1997) @@ Tja, det här är väl ok. Kanske. Gammal Disneyrulle som fått en Disneyremake med Robin Williams i huvudrollen som den tankspridde professorn. Han uppfinner ett snorgrönt slem som kallas Flubber och som lever och studsar omkring. Minns inte så mycket mer men fartfyllt för kidsen är det allt. /Vrångmannen
@ I arslet på Robbie Williams. /Surskägget
Två Pappor För Mycket (1997) @ I arslet på Billy Crystal. /Surskägget
Patch Adams (1998) @ I arslet på en clown. /Surskägget
@@@ Hahahahahaha! Hur har jag lyckats missa den här i alla år (kom 2002)? Danny DeVito regisserar Edward Norton, Robin Williams och Catherine Keener i en svart och skruvad komedi som absolut inte kommer falla alla i smaken men som på sina ställen är briljant och fantastisk. Första timmen sitter jag och tänker: "Vilken klockren fyra!" men under sista halvtimmen försvinner en hel del av den vassa eggen vilket till slut resulterar i en stadig och bekväm trea. Robin Williams är barnprogramledaren Rainbow Randolph (hahahahaha!) som får sparken efter att FBI haffat honom för att ta emot mutor från föräldrar som vill ha med sina ungar i programmet. Istället anställs Smoochy the Rhino (Norton) som är en alltigenom helyllekille som käkar sojakorv och vägrar tjäna pengar på barnen genom att sätta sitt namn på en miljard produkter. Detta skapar stor oro hos maffian som får en härlig inkomst från just barn- och familjeprodukter. Därför bestäms det att Smoochy ska röjas undan. Samtidigt flippar Randolph och vill inget hellre än att döda Smoochy som han anser är skyldig till allt ont han själv råkar ut för. Ja ni hör ju själva! Älskar att man juxtaposerar barnprogram mot maffian och får det att se ut som att barnprogramledare är viktigare än att vara president mer eller mindre. Bitvis är det så skruvat och knäppt att det inte går annat än att garva läppen av sig. Bäst av allt är att DeVito skiter i att skriva mycket av grejerna på näsan på folk, antingen fattar man eller så fattar man inte. Tyvärr blir det som sagt ett lite för glatt och kul tuggummipopslut och det känns som att det kanske inte var med i manus från början. /Surskägget
Robin Williams är präst som tvingar alla par som vill gifta sig i hans kyrka att genomgå en äktenskapskurs. Mandy Moore är söt men det räcker inte när Williams är tråkig och filmen platt som en pannkaka.
Kom på att jag recenserade tvåan för ett tag sen, men inte ettan, så här kommer den. Ben Stiller får jobb som nattvakt på naturhistoriskt museum. Allt är frid och fröjd förutom att alla vaxdockor, t-rexskelett och statyer vaknar till liv varje natt och härjar fritt. Nattvakterna som jobbat innan Stiller vet om detta, men förvarnar honom inte (hur skulle de, ingen skulle tro på dem ändå) men lämnar en bunt papper med instruktioner. Dessvärre blir instruktionerna sönderrivna av ilsken apa, så Stiller måste springa runt och försöka lösa det hela bäst han kan. Stiller är som vanligt lite stissig och småkaxig och väldigt pratig på sitt typiska vis. Owen Wilson är kul som en 15 centimeter hög cowboyfigur, och Robin Williams är helt okej som Teddy Roseveltdocka. Effekterna är bra, speciellt T-rexskelettet är kul gjort och beter sig mest som en glad hund. Det här är en klockren familjefilm som inte bjussar på nåt extra, men som håller vad den lovar.
VRÅNGMANNEN gillar såväl artsy fartsy som dratta-på-ändanhumor och blodbad. Utöver att vara gammal manusförfattare och kortfilmsregissör så jobbar han i "branschen" och har ett oändligt register av relevanta utbildningar bakom sig. BAKOM SIG!
SURSKÄGGET älskar Hollywoodrullar och tvekar inte att hämningslöst superhylla actionspektakel med det bästa av det mesta Hollywood kan erbjuda. Små pretto-artsy-fartsy-guuuu-vad-jag-är-intellektuell-filmer är sämst och tillför inte mänskligheten vare sig glädje eller underhållning. Surskägget jobbade under åtta års tid som filmjournalist och recensent för tidningar som svenska Playboy, ungdomstidningen Chili och tjejtidningen Hennes.
