Dubbel Trubbel (2x Kristen Bell)

When in Rome
@@@@
HAHAHAHA! Vad fan hände här? Jag förväntade mig en lite normaltypisk pruttig romcom med alla standardingredienser och fick nånting heeeeeelt annat. I grund och botten är det ju en vanlig romcom. Tjej (Kristen Bell) ger upp på kärlek efter att ha blivit dumpad en gång för mycket, råkar sätta igång en besvärjelse som får en grupp snubbar (Danny DeVito, Josh Duhamel, Jon Heder, Dax Shepard och Will Arnett) att bli kära i henne och förfölja henne till världens ände för att övertyga henne om sin kärlek. Så långt allt väl. Men det är här det blir intressant för DeVito, Heder, Shepard och Arnett är helt, totalt, komplett slut i skallen allihop! HAHAHAHAHA! Det bjussas på så sjuka karaktärer och händelser de snubblar in i så jag skrattar så snoret rinner. Plötsligt blev det en helgalen komedi som är lite för kul för sitt eget bästa. en av de största överraskningarna på länge som förtjänar betydligt större publik än den har fått.
/Surskägget

You Again
@@
Allt som var bra i When in Rome blir dåligt här. Känner mig nästan snäll som ger den godkänt i betyg (och det är i princip enbart för Bells skull). Återigen en romcom fast den här gången är det väldigt standardmall vi har sett det förr och vill inte se det igen. Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver är med. Min käke gäspar sig ur led. Det är lite strulig kärlek som löser sig i slutet. Jag tittar på klockan för femte gången under samma sekund. Nånstans drog nån in ett par miljoner dollar på det här. Slut.
/Surskägget

The Directors - Sofia Coppola

I vår evigt pågående serie om intressanta, roliga, spännande, fascinerande, superkända, talanglösa eller bara udda regissörer kommer turen nu till Sofia Coppola. Hon har en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna på sin resumé så det var helt klart på tiden att vi tittar närmare på hennes verk.

Virgin Suicides (1999)
@@@@
Vi får James Woods, Kathleen Turner, Kirsten Dunst, Josh Hartnett, Scott Glenn, Danny DeVito och av nån anledning gamle Streets of Fireskådisen Michael Paré som egentligen sedan just Streets of Fire aldrig varit med i nåt av värde. Ingen dålig line-up när det är en regissörs debutfilm. Men så har ju Sofia ett halvkänt efternamn efter en sisådär lite halvkänd mästerregissör...Debuten visar direkt prov på det som kom att bli lite av Sofias signum, nämligen en halvdistanserad blick på händelserna som utan att kommentera eller lägga värderingar i det vi får se låter karaktärerna och deras liv utspela sig för oss själva att uppfånga det vi vill från berättelsen. Det är karaktärsdrivet med fokus på skådisarnas insatser och puttrar på i ett lugnt tempo som fångar "livet" utan pekpinnar. Religiösa föräldrar möter rebelliska tonåringar med bittra resultat. Mycket fin debut som ledde rakt till en av filmhistoriens absolut bästa filmer.
/Surskägget

Lost in Translation (2003)
@@@@@
Ett lysande manus som bedrägligt enkelt berättar en fantastisk kärlekshistoria som inte borde kännas romantisk (gammelgubbe och tonårstjej blir faller för varandra vilket borde uppfattas som snuskgubbigt men aldrig blir det) men som ändå blir det. Bill Murray gör väl här en av sitt livs roller som Hollywoodstjärnan Bob Harris som är i Tokyo för att motvilligt spela in reklamfilm för whisky. På samma hotell bor nygifta Charlotte (Scarlett Johansson) i äldre tonåren vars man är fotograf och hela tiden ute på uppdrag. Charlotte driver runt Tokyo och hotellet uttråkad och övergiven. Tills hon känner igen Bob och börjar snacka med honom. Ganska direkt utvecklas en vänskap mellan dem som hela tiden eskalerar mot tvättäkta kärlek. Tokyo bildar en otroligt vacker bakgrund till historien och Murray och Johansson har fantastisk kemi. Det här är en såndär feelgoodfilm jag kan slänga på i princip närsomhelst och alltid bli glad av.
/Surskägget

Marie Antoinette (2006)

Somewhere (2010)
@@@
Johnny Marco (Stephen Dorff) är en Hollywoodskådis på toppen av sin karriär med en ny ball och häftig actionrulle på väg ut på marknaden. Men Marco verkar rätt uppgiven över sitt liv. Han bor och ägnar det mesta av sin tid på superkända hotellet Chateau Marmont i LA där kändisarna flockas. Är det inte fest i Marcos rum har han två tvillingsystrar på plats som strippar för honom tills han somnar däckad på sprit och piller. Men så flyttar dottern Cleo (Dakota Fanning) in och Marco upptäcker att hans liv är fan så mycket roligare när han umgås med dottern istället för tvillingstrippor. En ganska enkel moralkaka till film men med skön stämning och en lysande insats av både Dorff och Fanning. Coppola har en förmåga att kräma ur det mesta ur sina skådisar. Tyvärr blir slutet lite väl öppet och vi i publiken får ingen upplösning eller svar på vad som ska hända i Marcos liv nu. Ibland funkar sånt bra, men här undrar man mest varför man investerat 90 minuter i något som aldrig fick ett egentligt slut. Fram till dess en klockren film men betyget åker ner ett snäpp direkt på grund av det lama slutet.
/Surskägget

The Bling Ring (2013)
@@@
Baserad på en verklig händelse där ett gäng uttråkade ungdomar som bodde i LA med hjälp av Internet lyckades ta reda på kändisars adresser och när de var bortresta för att sedan göra inbrott och knycka märkeskläder och smycken. Några som råkade ut för ligan var Paris Hilton, Lindsay Lohan och Orlando Bloom. Det allra sjukaste med den här storyn är att många av kändisarna inte hade koll på att de blivit bestulna. Hilton har så mycket smycken och prylar att ett par försvunna ringar eller örhängen eller skor inte höjer några ögonbryn. Coppola har lyckats få Hilton att öppna upp sin överdådiga lyxvilla och vi får en direkt inblick i hennes överkonsumtion av värdesaker som tappar värde för Paris då hon har miljontals av allt. Som vanligt lotsar Coppola sina skådisar med säker hand och de flesta för mig okända unga talangerna levererar riktigt bra. Filmen i sig är intressant men lyfter aldrig riktigt upp till de riktigt höga höjderna. Den subtila kritiken mot kändishetsen och ungdomars intresse för kändisskap är lite blasé och borde fokuserats bättre. Då hade nog också filmen fått snäppet högre i betyg.
/Surskägget

Jag har glömt fler filmer än du har sett del 5

Återigen tre lite kortare recensioner som skrevs back in the day när jag såg filmerna. Och som jag nu helt ärligt inte har en susning om att jag sett eller vad de handlade om.

 

Boys and Girls

@@@
En söt komedi om gränsen mellan vänskap och kärlek. Kan en perfekt vänskap mellan en kille och tjej förbli vänskap eller måste det förr eller senare glida över i kärlek? Clare Forlani är vacker så att det gör ont, och Freddie Prinze Jr är lagom sockersöt och snäll. Jason Biggs från American Pie står för skämten i en biroll, och missa inte slutscenen i eftertexterna.
/Surskägget

The Big Kahuna
@@@
Ibland poppar det upp filmer som utspelar sig mer eller mindre i ett enda rum helt enkelt för att de är baserade på teaterpjäser. The Big Kahuna är en sådan film. Det betyder dock långt ifrån att den är tråkig. Kevin Spacey är fascinerande och Danny DeVito levererar en återhållsam men kraftfull rolltolkning.
/Surskägget

 

 

Bless The Child

@@@
Kim Basinger har en styvson som besitter övernaturliga krafter. En skum sekt är ute efter sonen för att lura in honom på den onda sidan av kraften. Basinger är ovanligt bra som orolig mor, och till och med specialeffekterna håller högre klass än väntat i denna skräckisthriller. Slutet är inte helt oväntat, men ändå godkänt. En liten överraskning.
/Surskägget

Death To Smoochy

@@@
Hahahahahaha! Hur har jag lyckats missa den här i alla år (kom 2002)? Danny DeVito regisserar Edward Norton, Robin Williams och Catherine Keener i en svart och skruvad komedi som absolut inte kommer falla alla i smaken men som på sina ställen är briljant och fantastisk. Första timmen sitter jag och tänker: "Vilken klockren fyra!" men under sista halvtimmen försvinner en hel del av den vassa eggen vilket till slut resulterar i en stadig och bekväm trea.
Robin Williams är barnprogramledaren Rainbow Randolph (hahahahaha!) som får sparken efter att FBI haffat honom för att ta emot mutor från föräldrar som vill ha med sina ungar i programmet. Istället anställs Smoochy the Rhino (Norton) som är en alltigenom helyllekille som käkar sojakorv och vägrar tjäna pengar på barnen genom att sätta sitt namn på en miljard produkter. Detta skapar stor oro hos maffian som får en härlig inkomst från just barn- och familjeprodukter. Därför bestäms det att Smoochy ska röjas undan. Samtidigt flippar Randolph och vill inget hellre än att döda Smoochy som han anser är skyldig till allt ont han själv råkar ut för. Ja ni hör ju själva! Älskar att man juxtaposerar barnprogram mot maffian och får det att se ut som att barnprogramledare är viktigare än att vara president mer eller mindre. Bitvis är det så skruvat och knäppt att det inte går annat än att garva läppen av sig. Bäst av allt är att DeVito skiter i att skriva mycket av grejerna på näsan på folk, antingen fattar man eller så fattar man inte. Tyvärr blir det som sagt ett lite för glatt och kul tuggummipopslut och det känns som att det kanske inte var med i manus från början.
/Surskägget