The Captive

@@@@
Regissören och manusförfattaren Atom Egoyan har gjort sig känd som en indieregissör som inte bangar tunga ämnen i långsamt berättade dramafilmer. Det här är inget undantag. Matthew (Ryan Reynolds) och Tina (Mireille Enos) var en gång ett par tills deras dotter Cassandra (Peyton Kennedy som den unga och Alexia Fast som den äldre) blir kidnappad. Poliserna som får fallet (Scott Speedman och Rosario Dawson) misstänker Reynolds för kidnappningen först och missar därmed att plocka upp de viktiga ledtrådar som faktiskt finns och stjälper även tilliten mellan Tina och Matt varpå Tina skiljer sig. Cassandra är dock fullt levande men sitter inlåst i en källare där hon blir tvingad av sin kidnappare att på Internet locka till sig andra unga tjejer som han kan ha lattjolajbans med. Men åtta år efter kidnappningen kommer Reynolds sin dotter på spåren igen och ett hopp tänds. Det här är välspelat och välberättat och det finns stunder som är riktigt svettiga och jobbiga. Egoyan lotsar vant sina skådisar även genom de mest mörka passagerna och vi som åskådare kan sitta och kämpa oss igenom svärtan bäst fan vi kan. Mycket bra och karaktärsdriven film för er som gillade t ex Prisoners.
/Surskägget

10 Years

@@@@
Hahaha såna här filmer gillar jag. Stor ensemblefilm med Channing Tatum, Kate Mara, Justin Long, Chris Pratt, Rosario Dawson, Oscar Isaac, Jenna Dewan Tatum, Max Minghella, Anthony Mackie, Ron Livingston och Aubrey Plaza där det gamla gänget ska återses på sin highschoolåterträff tio år efter att de tog studenten. Perfekt. Sånt är alltid bäddat för konflikter och komiskt material. Vi får gamla idrottsstjärnan som nu är en trött tjockis som mobbade alla och som nu ska be om ursäkt samtidigt som han super ner sig totalt (lysande spelad av Pratt). Vi har ungdomskärlekarna som flöt isär och som inte sett varandra på tio år trots att de tänkt på varandra varje dag (Tatum och Dawson). Vi har stora rockstjärnan (Isaac). Vi har blyga tjejen som ingen la märke till men som nu är hipp och framgångsrik (Mara) och som kanske hade en inte så hemlig beundrare. Ja ni fattar ju. Alla gör sin roller kanon och det är ett rent nöje att följa det här gänget när de kastas in i varandras liv igen efter alla dessa år.
/Surskägget

Trance

@@@@
Danny Boyle har bjussat på både högt och lågt sedan långfilmsdebuten Shallow Grave. Mest känd är han kanske fortfarande för Trainspotting eller 28 Dagar Senare beroende på om du frågar ett fan av brittisk diskbänksrealism kantad med dödsföraktande humor eller ett fan av zombiefilmer. Personligen såg jag aldrig storheten i nämnda 28 Dagar Senare eller Slumdog Millionaire som det kastades Oscars på däremot var ju både Sunshine och 127 Timmar spännande nagelbitare. Oavsett tillhör Trance garanterat hans bättre verk. Det är tillsynes en enkel sno-en-tavla-film som snabbt arbetar upp sig ett par pinnhål och blir en mörk thriller med starka karaktärer, udda svängningar i handlingen och närmast en psykadelisk tripp genom hjärnans märkligaste skrymslen. Allt skitsnyggt filmat med miljöer, kläder, färger etc som komplimenterar varandra perfekt. Ja, ni hör ju. Femman är där och sniffar och det är fan inte helt omöjligt om inte det kan växa till sig vid nästa titt. För fler tittar förtjänar den här rullen alla gånger. I huvudrollerna ser vi James McAvoy, Rosario Dawson och Vincent Cassel och det är omöjligt att säga vem av dem som är bäst då de övertrumfar varandra i scen efter scen. Boyle själv tycker att han försökte göra en modern film noir med en twist och jag är benägen att hålla med honom. Hursomhelst bör ni se detta snarast om ni inte redan sett den.
/Surskägget
Vrångmannen diggade han med.

A Guide To Recognizing Your Saints

@@@@@
Shit pommes frites vilken debut manusförfattaren och tillika regissören Dito Montiel sparkade ur sig här (skulle jag aldrig trott efter att ha sett hans minst sagt usla Son of No One). Det här är en karaktärsbaserad fiktionaliserad version av Montiels riktiga uppväxt i ett smutsigt, nedgånget New York i början av 80-talet med polare som alla är halvkriminella eller smått knäppa. Montiel lyckas skriva karaktärer som känns väldigt äkta och genuina, förmodligen har han fångat sina vänner alldeles perfekt. Filmen är dock mer än så. Det är även en uppgörelse med sig själv i vuxen ålder och den totalt fallerade relationen med sin far och filmen pendlar mellan dåtid och nutid på ett snyggt och gränslöst sätt. Förutom att du får intressanta karaktärer och en spännande och intressant inblick i Montiels liv har vi en bunt skådisar, både kända och okända, som levererar stenhårt. Robert Downey Jr är självaste Montiel i vuxen ålder och den som någonsin ens tvekat över vilket grym skådis Downey är behöver bara ta en titt här. Blir man inte bortblåst då vet man inte vad bra skådisar är för något. Vidare har vi Chazz Palminteri som pappan och Dianne Wiest som mamman, Channing Tatum som en kompis från förr och Shia LeBeouf som den unge Montiel. Alla är fan bättre än bäst och känns helt gjutna i sina roller. Vi ska inte heller glömma de lite mer okända ansiktena som Melonie Diaz som spelar Montiels flickvän i tonåren (i vuxen ålder gestaltas hon av Rosario Dawson). Det är bara lyfta hatten av för Montiels debut, mycket bättre är det svårt att bli.
/Surskägget

Sin City: A Dame To Kill For

@@@@
Helt sjukt att det dröjde nio år innan vi fick uppföljaren till fantastiska Sin City, den första film som verkligen fångade en serietidnings känsla, stil och utseende. Robert Rodriguez var ett så stort fan av Frank Millers skapelse att han använde seriealbumen som mall för hur kameran skulle filma vinklar och hur klippningen skulle styras. Dessutom fick Miller stå med som medregissör. Samma stuk gäller även nu nio år senare. Första filmen var till största del baserad på tre av Millers berättelser, The Hard Goodbye, The Big Fat Kill och That Yellow Bastard. Uppföljaren är dock bara baserad på en av Millers berättelser (A Dame To Kill For givetvis)  samt en av de kortare han skrivit som finns med i samlingsalbumet Booze, Broads & Bullets. Dessutom får vi glädjande nog två historier som Miller skrev enbart för filmen, tjoho! Allt från första filmen och från Millers galna värld känns igen. Det är hårdkokt dialog, hårdkokta snubbar och ännu hårdkoktare damer. Alla är korrumperade, pengagalna och illvilliga och ingen tvekar att hugga folk i ryggen när det passar dem. Undantaget är förstås Sin Citys store hjälte Marv (Mickey Rourke) som alltid ställer upp för sina polare och som hatar orättvisor. Rodriguez har lyckats samla ihop nästan alla skådisar från förra filmen vars karaktärer är med även i denna med tre stora undantag. Clive Owen som gjorde Dwight så bra har blivit ersatt av Josh Brolin, Michael Clarke Duncan (R.I.P.) blev av naturliga skäl ersatt av Dennis Haysbert och söta, dödliga Miho som spelades av Devon Aoki är nu spelad av Jamie Chung. Med undantag för Duncan stör det mig att man inte lyckades få dit alla originalskådisar. Inte för att de nya gör ett sämre jobb, det är bara snyggare när samma folk spelar samma karaktärer. Oavsett är detta en underhållande film noir som alla fans av Sin City bör älska lika mycket som ettan.
/Surskägget

@
Makalöst skitdålig.
/Vrångmannen

Trance

@@@@
Filmskaparen Danny Boyle (Shallow Grave, 28 Days Later, Trainspotting, Sunshine, Slumdog Millionaire.. allt det där, allt det där) verkar ta sin CV på största allvar. Hans filmer är oftast högst personliga, visuellt slående, popcornunderhållande men med en smula samhällskritik och framför allt så står han för alstren till hundra procent, oavsett hur det går för filmen rent kommersiellt. Genrer blandas ogenerat och det är ofta oförutsägbart, om inte alltid spännande så engagerande och fascinerande. Det är nog dessa signum som gör honom så framgångsrik och samtidigt intressant som konstnär i det rörliga mediet. Trance platsar klockrent in i Boyles nästan fläckfria CV och är en mycket spännande thriller om konststöld, svek, kärlek och hypnos. Jag måste säga att ramhandlingen inte lockade mig ett dugg men efter att ha sett filmen så är jag egentligen inte förvånad över att jag gillade den. Att berätta något mer om filmen vore att göra den en skamlig otjänst. Försök även att undvika trailern, även om det alltid frestar. Att se Trance med så lite förhandsinfo som möjligt är grejen. Det gjorde jag. James McAvoy, Rosario Dawson och Vincent Cassel i huvudrollerna. Manus av John Hodge (Shallow Grave, Trainspotting) och Joe Ahearne (nya Doctor Who-serien).
/Vrångmannen

Zookeeper

@
Kevin James är polare med Adam Sandler och rolig i dennes filmer (I Now Pronounce You Chuck & Larry och Grown Ups). Men på solokvist i t ex Paul Blart: Mall Cop eller som här i The Zookeeper blir det liksom aldrig lika bra. James spelar en zooskötare som är snäll mot alla djuren så när han planerar att sluta för att imponera på sin före detta flickvän Stephanie börjar djuren prata med honom i hopp om att han ska bli kvar. Samtidigt börjar en romans spira mellan James och sötaste kollegan Rosario Dawson som är enda anledningen att den här filmen går att genomlida överhuvudtaget. Det här är tråkiga klichéer staplade på varandra och då spelar det ingen roll att rösterna till djuren görs av Nick Nolte, Sylvester Stallone, Cher, Jon Favreau och givetvis Adam Sandler själv. Egentligen kanske det är en tvåa i betyg men jag blir så ledsen när så mycket pengar och begåvning går åt och bara trist kommer ut i andra änden.
/Surskägget

@
Det här är så uselt så jag vet inte vart jag ska börja. Kidsen kanske tycker det är skoj eftersom djuren kan tala. Vill jag se djur som kacklar så går jag på krogen.
/Vrångmannen

Welcome to the Jungle

@@@

Peter Berg hankade på som skådis i mer eller mindre stora biroller tills han 1998 sadlade om och regisserade sjukt underskattade och hysteriskt roliga svarta komedin Very Bad Things. Sedan dess har han gett oss Friday Night Lights, The Kingdom och Hancock från registolen. Welcome to the Jungle är hans andra försök som regissör och han bjussar på klockren 80-talsaction med stor kunskap, respekt och kärlek till genren. The Rock, gamle wrestlaren som blev actionskådis som blev familjefilmsskådis, visar musklerna och är tuff. Seann William Scott (ja Stifler) är busig och rolig. Christopher Walken är...Christopher Walken. Vilket vill säga att han är en lite knäpp och busig bad guy. Rosario Dawson är sexig och tuff. Släng in alla dessa i en djungeln och låt dem göra upp så kör vi. The Rock är lejd att plocka hem Scott till rika pappan. Scott jagar en skatt i djungeln på land som tillhör Walken. Dawson behöver också skatten för att ha råd att bekämpa Walken som förstör för hennes folk. Det slängs oneliners, Walken bjussar på några helt galna stunder som den knäppaste skurk han spelat sen Max Zorin i Levande Måltavla, The Rock kör lite wrestlarmoves och Scott gör fula miner och retas med The Rock. Hahahahaha!

/Surskägget

Unstoppable

@@-

Det verkar som att Tony Scott och Denzel Washington blivit bästa vänner på samma sätt som Ridley Scott och Russell Crowe. En annan likhet är att de verkar skita i vilka filmer de gör bara de får lattja lite tillsammans. Sist Tony regisserade Denzel var i The Taking of Pelham 1-2-3 och nu är det dags för lite mer tåg. Här är det en sann historia om ett godståg med superexplosiva och dödliga gifter som blir förarlöst och skenar. Den ende som kan stoppa tåget och rädda hela världen (eller åtminstone stora delar av Pennsylvania) är förstås tuffe, orädde och allmänt bäste tågföraren Denzel. Tony Scott dundrar på med snabba MTV-klipp och filmen är som vanligt lika snygg som vilken rapvideo från P.Diddy som helst men ungefär lika tom på innehåll. Denzel ser inte ens ut att försöka längre och Rosario Dawson, Chris Pine och Kevin Dunn verkar alla undra varför de är med i filmen utöver lönechecken. Nu låter det värre än det är. Vill man ha 90 minuter dumaction levereras det i mängder här. Scott är en för duktig actionregissör för att man ska få tråkigt. Det är kompetent och okej. Knappt okej. Det blir ett minus på betyget.

/Surskägget

Dagens Hyllning

25th Hour - @@@@@

Jag har alltid haft lite av en hatkärlek till Spike Lee. Hans filmer är intressanta, välgjorda och gripande samtidigt som de ältar samma gamla rashat om och om och om igen (och då menar jag rashat från vita mot svarta, från svarta mot vita, från alla mot alla) som blir lite tjatigt i längden. Okej, jag fattar att läget i USA är bra annorlunda mot vad det är här hemma i Svedala, men ändå. Ibland vill man att en begåvad regissör ser utanför sina vanliga ramar. Och det är precis vad Spike gör här.


Handlingen är enkel. En man har dömts för narkotikabrott och ska infinna sig på morgonen dagen efter utanför fängelsets portar. Han har ett sista dygn i frihet innan han ska sitta sju år på kåken. Detta dygn ska han spendera med sina barndomsvänner, sin flickvän och sin pappa. Och även det gäng gangstrar han langat åt och som han nu vill bryta med.


Förutom att den här filmen har en helt lysande rollbesättning (Edward Norton, Philip Seymour Hoffman, Barry Pepper, Rosario Dawson, Anna Paquin och Brian Cox) som dessutom alla levererar skjortan av mer eller mindre alla sina prestationer någonsin är detta en visuellt underbar resa som i sin enkelhet är bländande vacker och en fantastisk hyllning till staden New York och människorna som bor där.


Jag har sett den här filmen flertalet gånger och den är fortfarande lika makalös. Manlig vänskap har sällan skildrats så bra på film som här. Det är mycket testosteron på ytan, men skrapar man bara det minsta på fasaden ser man alla känslorna som virvlar runt där innanför. Det här är en film att se, att minnas och se igen. En modern klassiker.


/Surskägget