Shit pommes frites vilken debut manusförfattaren och tillika regissören Dito Montiel sparkade ur sig här (skulle jag aldrig trott efter att ha sett hans minst sagt usla Son of No One). Det här är en karaktärsbaserad fiktionaliserad version av Montiels riktiga uppväxt i ett smutsigt, nedgånget New York i början av 80-talet med polare som alla är halvkriminella eller smått knäppa. Montiel lyckas skriva karaktärer som känns väldigt äkta och genuina, förmodligen har han fångat sina vänner alldeles perfekt. Filmen är dock mer än så. Det är även en uppgörelse med sig själv i vuxen ålder och den totalt fallerade relationen med sin far och filmen pendlar mellan dåtid och nutid på ett snyggt och gränslöst sätt. Förutom att du får intressanta karaktärer och en spännande och intressant inblick i Montiels liv har vi en bunt skådisar, både kända och okända, som levererar stenhårt. Robert Downey Jr är självaste Montiel i vuxen ålder och den som någonsin ens tvekat över vilket grym skådis Downey är behöver bara ta en titt här. Blir man inte bortblåst då vet man inte vad bra skådisar är för något. Vidare har vi Chazz Palminteri som pappan och Dianne Wiest som mamman, Channing Tatum som en kompis från förr och Shia LeBeouf som den unge Montiel. Alla är fan bättre än bäst och känns helt gjutna i sina roller. Vi ska inte heller glömma de lite mer okända ansiktena som Melonie Diaz som spelar Montiels flickvän i tonåren (i vuxen ålder gestaltas hon av Rosario Dawson). Det är bara lyfta hatten av för Montiels debut, mycket bättre är det svårt att bli.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar