Jersey Boys

@@
Mer Clintan i registolen. Här är det som vanligt inget fel på hantverket det är mer att storyn är tämligen ointressant såvida man inte är ett stort fan av bandet The Four Seasons. I USA verkar de ha varit hur stora som helst och här i Europa tog det väl inte fart på samma sätt antar jag. Enligt Wikipedia har de sålt närmare 100 miljoner skivor så nånting rätt gjorde de väl och den stora hiten som alla bör känna till är Big Girls Don't Cry. Den låten sammanfattar också rätt väl vilken typ av musik de pysslade med. Det här är en klassisk komma-från-ingenting-nå-toppen-och-se-allt-rasa-igen-för-att-slutligen-göra-comeback-story enligt alla standardmallar man kan hitta. Det är lite italienska New Jerseypojkar, lite maffia, lite kärlek, lite alkohol- och knarkmissbruk och en del interna stridigheter i bandet. Vi har sett det förr och även om Clintan kanske berättar med bättre hand än vissa andra så är det en hyfsat ointressant grupp vi pratar om här så pulsen ligger kvar i viloläge.
/Surskägget

Welcome to the Jungle

@@@

Peter Berg hankade på som skådis i mer eller mindre stora biroller tills han 1998 sadlade om och regisserade sjukt underskattade och hysteriskt roliga svarta komedin Very Bad Things. Sedan dess har han gett oss Friday Night Lights, The Kingdom och Hancock från registolen. Welcome to the Jungle är hans andra försök som regissör och han bjussar på klockren 80-talsaction med stor kunskap, respekt och kärlek till genren. The Rock, gamle wrestlaren som blev actionskådis som blev familjefilmsskådis, visar musklerna och är tuff. Seann William Scott (ja Stifler) är busig och rolig. Christopher Walken är...Christopher Walken. Vilket vill säga att han är en lite knäpp och busig bad guy. Rosario Dawson är sexig och tuff. Släng in alla dessa i en djungeln och låt dem göra upp så kör vi. The Rock är lejd att plocka hem Scott till rika pappan. Scott jagar en skatt i djungeln på land som tillhör Walken. Dawson behöver också skatten för att ha råd att bekämpa Walken som förstör för hennes folk. Det slängs oneliners, Walken bjussar på några helt galna stunder som den knäppaste skurk han spelat sen Max Zorin i Levande Måltavla, The Rock kör lite wrestlarmoves och Scott gör fula miner och retas med The Rock. Hahahahaha!

/Surskägget

Veckans Dubbel - Wayne's World 1+2

Wayne's World

@@@

Jag tror att alla vi som var i tonåren i början av 90-talet sprang runt och sa saker som "Schwing!", "Exsqueeze me", "If she were a president she'd be Baberaham Lincoln", "Extreme Close-up!!!" och "Not!" mest hela tiden. Allt var Mike Myers fel. Långt innan han blev Austin Powers med hela världen var han Wayne Campbell med åtminstone halva världen. Tillsammans med sidekicken Garth (Dana Carvey) gled Wayne runt i tillvaron och gjorde teveshow på lokalteve och lyssnade på hårdrock. Där Wayne var sjukligt avslappnad var Garth mer uppstressad och klarade inte av sociala situationer som att skaka hand eller prata med tjejer. Tillsammans var de självklart oslagbara, och när onde tevebolagssnubben Benjamin (Rob Lowe) försöker sno konceptet med Wayne's teveshow slår naturligtvis grabbarna tillbaka. Filmen gjorde även superstjärna av Tia Carrere som dock lika snabbt lyckades döda sin egen karriär med smarta filmval som Kull the Conqueror, Jury Duty, Treacherous (mot C. Thomas Howell vilket säger typ allt om den filmens kvalitet) och en uppsjö teveproduktioner. Filmen var en sensation på sin tid, och många scener är fortfarande moderna klassiker. Dock har åren farit hårdare fram med filmen än jag trodde, och på många ställen känns den riktigt föråldrad. Fullmatad med cameos från Alice Cooper, Chris Farley, Meat Loaf, Robert Patrick och roligast av alla Ed (Al Bundy) O'Neill som en caféägare som är heeeeeeeelt slut. Varför fick aldrig den karaktären en egen film?

/Surskägget

Wayne's World 2
@@@

Om man har ett vinnande koncept, varför bryta det? Så har väl Mike Myers tänkt jämnt egentligen (The Love Guru är på sätt och vis bara ännu en Wayne's World) och när det var dags för uppföljaren till superpopulära Wayne's World körde man på med mer av det goda. Den här gången får Wayne en uppenbarelse där Jim Morrison i en dröm säger åt honom att skapa en rockfestival (If you book them, they will come) för att liva upp saker och ting i trista lilla förorten. Rob Lowe som elak teveboss är ersatt av Christopher Walken som ännu ondare skivbolagsboss, Tia Carrere njuter av det sista stora ögonblicket i sin karriär nånsin, Dana Carvey som Garth är fantastisk (scenerna mot Kim Basinger är magiska), Drew Barrymore dyker upp som svenska Bjergen Kjergen (hahahahaha och så blandar de ihop Sverige och Norge genom att snacka fjordar, lysande!), Chris Farley får en större (och naturligtvis roligare) roll och självaste Charlton Heston dyker upp innan Aerosmith avslutar med lite rock n roll. Det är liksom i första filmen mycket metahumor och ordvitsar i hederlig Myersstil. Återigen något föråldrad på sina ställen, men fortfarande riktigt kul.

/Surskägget

The Deer Hunter

@@@

Varsågoda, jag bjuder på chocken av att inte tokhylla The Deer Hunter sönder och samman. Att det är en bra film är inget snack, men den är samtidigt inte det mästerverk som många tycks anse. En snabb summering av filmen för de som ännu inte sett den, eller som möjligtvis tror att Robert DeNiro bara är den roliga pappan i Meet the Fockers. Tre polare (Robert DeNiro, John Savage och Christopher Walken) vid samma stålverk i liten byhåla i Pennsylvania ska iväg till Vietnam och kriga. De kommer dit och alla råkar illa ut i krigets fasor vilket plågar dem på olika sätt när kriget är över. Framförallt är det en tid under fångenskap när de tvingas köra rysk roulette mot varandra som präglar dem för alltid.

Vissa partier i filmen är magiska och hade filmen hållit samma klass hela vägen hade femman suttit utan snack. Främst är det scenerna i Vietnam som ger mig gåshud. Förmodligen bland de mest äkta krigsskildringar någonsin fångade på film. Problemet är att vi inte befinner oss i Vietnam mer än kanske en tredjedel av filmens totalt tre timmar. Och här infinner sig filmens svaga punkt. Alltför mycket tid går åt till att lära känna karaktärerna. Bland annat får vi ett bröllop med efterföljande fest i 30-40 minuter helt i onödan. Vi hade fått exakt samma känsla och stämning på tio minuter. Jo det hade vi. Samma sak gäller vissa scener när våra hjältar återvänder hem. För mycket tid går åt att etablera det vi redan vet. En film som är tre timmar lång måste vara intressant hela tiden. The Deer Hunter hade tjänat på att kortas ner en timme. Trist att regissör Michael Cimino inte hört uttrycket: "Kill your darlings".

/Surskägget

@@@@+
En trea?! Yous crazy?! Kapten Haddock kvävde sig precis med sitt eget skägg! Håller med om att The Deer Hunter bitvis är lite väl långdragen men annars är den klockren. Regissören Cimino hade inte vunnit ett dugg på att korta rullen med en timme. Tvärtom känns det som att den här smaskiga melodramen vinner på de långsamma stillsamma partierna. Den visar vardagen och våra ”hjältar” både före och efter krigets fasor. Alla huvudroller (De Niro, Savage, Walken och Meryl Streep, som förvisso kanske är mer en biroll) är fantastiska. Fotot, musiken (”Cavatina”) och den omissbara stämningen gör The Deer Hunter till en klockren klassiker i alla lägen. Michael Ciminos CV är en krokig väg (Heaven’s Gate?! Där börjar vi snacka lååångt och tråååkigt!) men The Deer Hunter kör spikrakt och är hans masterpiece (tätt följd av Year of the Dragon).
/Vrångmannen

Hairspray

@@
Remake på John Waters gamla pärlörhänge. Storyn är mer eller mindre exakt likadan som i originalet. Glad, söt och tjock tjej har en enda dröm i livet – att få dansa på den lokala dansshowen på lokala tevekanalen. Där får hon hårt motstånd av producenten till programmet som även råkar vara mamma till Den Stora Stjärnan. Men alla vet ju att glada tjockisar är bättre människor än trista stickor så snart får vår hjältinna sin revansch. Man brassar på med en hel del namnkunniga skådisar i denna remake (till skillnad från originalet som innehöll mest okända namn) som John Travolta, Christopher Walken, Michelle Pfeiffer, James Marsden och Jerry Stiller (ja, Bens farsa). Det blir dessvärre inte speciellt mycket roligare för det. För mycket sång- och dansnummer drar ut på filmen i onödan (den är nästan halvtimmen längre än originalet) och det blir lite för kitschigt för min smak. Okej rulle men inte mer.
/Surskägget

Balls of Fury

@@
Det finns sportkomedier som funkar (Dodgeball, Blades of Glory t o m Värsta Gänget) och så finns det sportkomedier som inte funkar (Värsta Gänget II, Eddie, Soccer Dog: The Movie). Balls of Fury har allt för att kunna hamna i den förstnämnda kategorin. Tyvärr är Dan Fogler i huvudrollen ungefär lika rolig som att få häftstift instuckna innanför ögonloberna. Det som räddar hela fiaskot är Thomas Lennon som den galne tysken (galna tyskar är alltid kul, se även Beerfest) och i viss mån Christopher Walken som galne superskurken. Men annars? Nej. Är fan skeptisk till tvåan också. Kanske ska skiten bara ha en etta.


/Surskägget