Nyårskaramell 16 - Krush Groove

@@@@
Hahahahaha! Jaaaaaa! Det här var så sjukt länge sen jag såg så jag blev superglad när den dök upp på Netflix. En gammal skön 80-talsrulle med exakt allt det innebär. Vi pratar 1985 och det lilla independentbolaget Def Jam börjar precis bli en kraft att räkna med inom musikbranschen när nästan alla deras artister formligen exploderar och blir störst. Run-DMC. LL Cool J. Beastie Boys. Ja ni ser ju själva. Gräddan av hiphopeliten som den såg ut på mitten av 80-talet. Givetvis bestämde man sig för att spela in en film som handlade om Def Jams uppgång och framgång. I princip alla spelar sig själva förutom Russell Simmons som tillsammans med Rick Rubin grundade Def Jam. Simmons roll spelar av Blair Underwood. Hahaha! Varför? Varför inte? Det är massa bra musik och det kryllar av cameos. Storyn är lite rörig på sina håll, och vem bryr sig? 80-talet rules!
/Surskägget

Fame

@@@@
När jag växte upp på 80-talet gick en teveserie som hette Fame på teve. Där fick vi följa ett gäng studenter som alla pluggade på en skola för talangfulla elever inom musik, dans och sång. Det var kärlek och drama, spänning och humor varvat med en massa sång och dans. Dessutom fick vi den klassiska repliken: "You've got big dreams, you want fame. Well fame costs. And right here is where you start paying, in sweat." Hehehe. Nostalgin. Vad jag inte visste då var att teveserien var baserad på en populär film med samma namn som gjordes ett par år innan serien dök upp i teve. Där teveserien var rätt glättig i sann 80-talsanda är filmen betydligt skitigare och trots att den dök upp 1980 känns den betydligt mer 70-tal än 80-tal. Vi får följa ett gäng olika studenter på skolan som alla har sina livsmål, funderingar och problem. Lärarna är betydligt mer i bakgrunden än vad de senare blev i teveserien. Filmen handlar om ungdomarna och vad man kan gå igenom som stressad tonåring. Jag har sett och sett om Fame flera gånger genom åren. Och den håller verkligen än idag. Alan Parker som regisserat intressant och bra filmer som Midnight Express, Mississippi Brinner och Birdy styr sina unga skådisar med skicklig hand och plockar verkligen fram det bästa ur dem alla. Rekommenderas varmt.
/Surskägget

Cadillac Records

@@@
En film om Chess Records, ett skivbolag man vagt har hört talas om men som inte klingar lika känt som t ex Sun Records, Motown eller Stax. Chess var dock skivbolaget som till stor del stod bakom att bluesen fick sig ett ordentligt genombrott med artister som Muddy Waters, Willie Dixon, Little Walter, Howlin' Wolf och Etta James med flera. I verkligheten var det två judiska bröder som bildade bolaget men i filmen har det bara blivit en person spelad av Adrien Brody som drar igång hela rasket. Vi får sedan följa honom när han signar upp de olika blueslegenderna en efter en och vi får även ta del av deras många gånger trasiga liv med fylla, knark och skilsmässor till höger och vänster. Brody gör en stabil roll som skivbolagsdirektör men det är framförallt Jeffrey Wright som Muddy Waters som sticker ut och gör en riktigt bra prestation. Beyoncé klarar sig väl som Etta James och rapparen Mos Def gör en riktigt skön insats som en glad och galen Chuck Berry. En liten bit musikhistoria som man får ta med en nypa salt då den inte alltid följer verkligheten till punkt och pricka men tillräckligt nära för att vara sevärt och intressant. Dessutom får vi ju en hel del grym bluesmusik och det är ju aldrig fel.
/Surskägget

Love & Mercy

@@@
Intressant film om Brian Wilson, det musikaliska geniet bakom The Beach Boys allra största hits samt räknad som ett produktionssnille efter att ha producerat albumet Pet Sounds, ett album som hålls väldigt högt av alla förståsigpåare inom musikindustrin. Med Pet Sounds bröt Wilson helt med de tidigare låtarna som var glättiga små paketeringar av surf, sol och pop inspelade på lika kort tid som låten gick att spela. Pet Sounds skapades med hjälp av hundratals inspelningstimmar, mängder med instrument och vokala insatser och lappades sedan skicklig ihop av Wilson som hade soundet helt och hållet i skallen. Vi får följa Wilson som ung (spelad av Paul Dano som du sett i Looper, Prisoners och 12 Years A Slave bl a) och Wilson som äldre (spelad av John Cusack). Bägge versionerna av Wilson lider av att balansera på eggen mellan genialitet och galenskap. Den yngre blir till viss del räddad av musiken och den äldre till viss del av sin blivande fru (spelad av Elizabeth Banks). Länge är filmen så intressant och välspelad att den känns som en klockren fyra innan den mot slutet tappar fart och planar ut till lite mer standard. Oavsett om man gillar Beach Boys eller inte är den värd att se för att få ett porträtt av en man som lider av sina demoner och med hjälp utifrån lyckas överkomma dem. Dessutom bjussas det förstås på en jäkla massa bra musik.
/Surskägget

@@@
Ett inte helt oävet drama med massor av bra musik samt en liten historielektion för den här Vrångmannen som inte har så bra koll på varken Wilson eller The Beach Boys. Klart sevärt!
/Vrångmannen

Jersey Boys

@@
Mer Clintan i registolen. Här är det som vanligt inget fel på hantverket det är mer att storyn är tämligen ointressant såvida man inte är ett stort fan av bandet The Four Seasons. I USA verkar de ha varit hur stora som helst och här i Europa tog det väl inte fart på samma sätt antar jag. Enligt Wikipedia har de sålt närmare 100 miljoner skivor så nånting rätt gjorde de väl och den stora hiten som alla bör känna till är Big Girls Don't Cry. Den låten sammanfattar också rätt väl vilken typ av musik de pysslade med. Det här är en klassisk komma-från-ingenting-nå-toppen-och-se-allt-rasa-igen-för-att-slutligen-göra-comeback-story enligt alla standardmallar man kan hitta. Det är lite italienska New Jerseypojkar, lite maffia, lite kärlek, lite alkohol- och knarkmissbruk och en del interna stridigheter i bandet. Vi har sett det förr och även om Clintan kanske berättar med bättre hand än vissa andra så är det en hyfsat ointressant grupp vi pratar om här så pulsen ligger kvar i viloläge.
/Surskägget

Kiss Meets the Phantom of the Park

@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! 1978 fick Gene å Paul storhetsvansinne och trodde att eftersom att de var ett av de största banden i världen kunde de därmed bli störst i världen på film också. Hahahahaha! Då var det nån som snöt ur sig ett manus i en av Genes platåskor och så skrapades det ihop trettio dollar för Gene var för snål för att bjussa till mer än så. Resultatet är så fantastiskt uselt så att det snudd på är en så kallad etta/femma där filmen är så usel så den blir ett komiskt mästerverk. Tyvärr är den inte riktigt så usel så den blir bra även om det är bra nära. Det här är väl inte ens för de mest inbitna Kissfansen. Ingen som är frisk i huvudet kan tycka det här är bra. Ska man se Kiss slåss mot en fantom i en park ska man istället se den animerade långfilmen Scooby-Doo! and Kiss: Rock and Roll Mystery som är mer eller mindre samma handling som i Kiss Meets the Phantom of the Park fast med bra skämt och Scooby-Doo. Den filmen är faktiskt riktigt klockren. Det här fiaskot däremot vill jag helst glömma att jag nånsin sett.
/Surskägget

Popstar: Never Stop Never Stopping

@@@@
HAHAHAHA dårarna från Flandern (Lonely Islandgänget) är tillbaka med en fantastiskt underhållande rulle om det påhittade bandet The Style Boyz som slår igenom i unga år. Men efter ett par framgångsrika år hoppar en av medlemmarna av för att han inte får cred för att ha skrivit en av hitsen. Och det är här vi kommer in. Conner (Andy Samberg) som en gång i tiden bildat bandet kör nu solo och ska släppa sin andra platta, Connquest, som han skrivit "helt själv" endast med hjälp av ungefär 200 DJ's, producenter, låtskrivare och annat löst folk hahahahaha. Conner får otroligt dåliga recensioner och turnén kantas av problem. Till slut inser han att han måste sluta vara en så galen egoist och faktiskt bli polare med sina gamla bandmedlemmar igen. Först då har han chans att hitta tillbaka till sig själv och till framgången. Andy Samber, Jorma Taccone och Akiva Schaffer som bildar Lonely Island har skrivit, producerat och regisserat en underbar pärla full av garv och sköna musikdängor. Det svänger med texter som är heeeelt galna hahahaha precis exakt som Lonely Island själva när de släpper skivor. På sätt och vis undrar jag inte om filmen också på ett sätt är lite av en inblick i hur Lonely Islandgänget själv upplever att Andy Samberg är den som är mest känd och som då och då springer iväg och gör egna prylar utan de andra (Brooklyn Nine-Nine t ex). Fullspäckat med artister som spelar sig själva är det här utan tvekan en av förra årets roligaste filmer. Se den och skratta så snoret flyger redan idag.
/Surskägget

I Am Thor

@@@@
Vilka fantastiska människor det finns där ute i världen. Denna dokumentär påminner starkt om den om Anvil som släpptes för ett par år sedan. Ni vet, den där kanadensiska hårdrocksgruppen som var på vippen att slå stort, större än alla andra, men som istället blev en knapp fotnot i historieböckerna. Där andra skulle lagt av fortsatte Anvil att kämpa och kämpa och kämpa. Den här filmen handlar om Thor. Nej, inte Marvels serietidningshjälte, inte Chris Hemsworth, inte mytologins åskgud. Det här är hårdrocksbandet Thor vi snackar om med sångaren och frontfiguren Thor i centrum. Liksom Anvil är Thor från Kanada och tydligen vet en kanadensare inte när det är dags att slänga in handduken hahahaha. Thor kämpar på. Hela tiden är han precis på gränsen att slå stort när något händer som gör att han får börja om på små, små pubar och ibland spelar för 10-15 personer som mest. Trots allt detta kämpar han på och till slut får han sitt erkännande här i Sverige på Sweden Rock Festival och Muskelrock. Där ser man. Dokumentären följer honom från hans första stapplande steg i nöjesbranschen som nakenservitör i Hawaii till den avslutande finalen på Muskelrock där jublet når himlens höjder. Ibland är det Spinal Tap över det hela, och ibland är det lite ledsamt att det aldrig tycks gå vägen för honom. Hela tiden är det ärligt och närvarande och mer än så kan man egentligen aldrig begära av en dokumentärfilm.
/Surskägget

Janis: Litte Girl Blue

@@@@
Uttömmande dokumentär om en av de mest unika röster som hörts på skiva - Janis Joplin. Att hon bara hann bli 27 år gammal är synd och skam då hon förmodligen hade så mycket mer att ge. Tittar man på andra artister med unika röster har de förändrats och förädlats genom åren och ju äldre artisten desto mer unik blir rösten. Regissören har verkligen lyckats skrapa fram en veritabel guldgruva av gamla filmklipp, intervjusnuttar, brev till familjen, foton och liveframträdanden som varvas med nyinspelade intervjuer med de som var där och kände henne. Fram växer en bild av en komplex människa som efter att ha blivit mobbad i skolan hittade sin röst och sedan kämpade hela livet för att vara en i gänget även långt efter att hon inte behövde det längre. Alkohol och knark kommer tidigt in i bilden och det som först bara är lite festande spårar förstås ur helt ju kändare hon blir som för många andra. Tragiskt nog var hon ren så vitt alla visste när hon plötsligt fick ett återfall och överdoserade bara veckor innan skivan som skulle innebära det riktigt stora genombrottet släpptes. R.I.P. Janis Joplin.
/Surskägget

@@@@
Riktigt bra och insiktsfullt om en av de stora och unika rösterna i musikhistorien. Man blir både varm och ledsen. R.I.P. Janis Joplin.
/Vrångmannen

We Are Twisted Fucking Sister

@@@@
Som vanligt drar vi igång ett nytt år med dokumentärfilmstema under januari. Och vad bättre att sparka igång året rejält med än Twisted Sister? Levde man på 80-talet kunde man inte missa dessa ikoner som fick tonåringar i hela världen att skrika "I wanna rock!" och "We're not gonna take it!" i protest mot föräldrar, lärare och auktoriteter överallt. De sålde miljontals med plattor och turnerade världen runt innan allt tog slut i slutet av 80-talet när interna stridigheter ledde till att de la ner bandet. Den här tvåtimmarsdokumentären handlar om ALLT som hände innan de blev världsberömda. Vi får följa deras första stapplande steg på småklubbar i New Jersey och närområdena och vara med på färden när de sakta men säkert blir större och större och större. Men bara i New York och ingen annanstans i världen. Skivbolagen håller sig undan och gång på gång på gång när de trots allt är nära att få ett genombrott brakar det samman igen av olika anledningar. Det här är en film som alla nya band med drömmar om att erövra världen borde se. Det handlar om att aldrig ge upp, aldrig tappa fokus och alltid ge järnet. Tio år i motvind kan faktiskt leda till enorm framgång till sist. Me like!
/Surskägget

Monica Z

@@@@
Lite mer svensk film då. Det här handlar om Monica Zetterlunds liv som under framförallt 60-talet men även senare var en av Sveriges absolut mest kända sångerskor och skådespelerskor. Namnet har åtminstone jag alltid känt till men jag har aldrig lyssnat på några av hennes skivor och var inte speciellt väl bevandrad i hennes artisteri innan jag såg den här filmen. Jag vet inte hur pass väl manuset följer hennes riktigt liv och kan tänka mig att man tagit sig vissa friheter för att göra det hela lite mer dramatiskt. Oavsett så är detta en intressant film och när eftertexterna rullar har man en känsla av att man lärde känna Monica rätt väl. Framförallt musiken kommer vi nära då man radar upp den ena låten efter den andra vilket är trevligt och känns som helt rätt val då det trots allt är en sångerska vi får följa. Nykomlingen Edda Magnason inte bara spelar huvudrollen utan får även sjunga alla Monicas låtar själv (samma grepp som i t ex Walk the Line där Reese Witherspoon och Joaquin Phoenix sjöng June Carters och Johnny Cashs låtar) och här har man verkligen hittat helt rätt. Edda har karisman, talangen och rösten för att verkligen göra rollen rättvisa. En megastjärna som rätteligen vann en Guldbagge för rollen. Dock verkar det inte som att hon planerar på att göra mer film vilket är tråkigt då hon verkligen skulle kunna bli en av de mest intressanta filmstjärnor vi sett här i Sverige.
/Surskägget

Pitch Perfect 2

@@@@
Ettan var en riktigt charmig liten pärla om ett ämne så osannolikt att i alla fall jag aldrig trodde att jag skulle orka ta mig igenom ens fem minuter. Á capella. Låter det sexigt? Inte speciellt. Oftast framkallar det smärre kräkbesvär faktiskt bara jag tänker på fenomenet. Men lo and behold Pitch Perfect lyckades göra ämnet inte bara underhållande utan jävligt kul och intressant också. Tvåan följer samma karaktärer och det är samma grundstory (á capellakör tävlar mot andra á capellakörer för att vinna mästerskap mot alla odds) men där ettan var lite sockersöt och mysig i sin humor har man helt tappat alla begrepp i tvåan och dundrar på som om detta vore SNL på crack! HAHAHAHA! Elizabeth Banks som vi mest känner som skådis/komedienne har fått ta över registolen på denna uppföljare och det märks att det är hon som styrt in skutan i humorgrumliga vatten. Hehehehe! Den här typen av humor förväntar man sig i en Will Ferrellrulle och det är så jäkla friskt och fräscht att få se den i en "mainstreamfilm" som detta ändå ska vara. Mer sånt. Trean är tydligen redan på väg med Banks tillbaka i registolen och jag längtar redan.
/Surskägget

Searching For Sugarman

@@@@
Så har vi då äntligen kommit för oss att recensera en av de mest omtalade dokumentärfilmerna på senare år (kanske framförallt här i Sverige då det är en svensk produktion). Och visst är det en fantastisk historia. Ung, talangfull musiker får släppa ett par skivor som hela branschen tror stenhårt på. Skivorna säljer inget och musikern får kicken från skivbolaget varpå han börjar jobba inom byggbranschen och lägger gitarren på hyllan för alltid. Inte helt ovanligt kan man tänka. Dock har hans skivor blivit supersuccéer i Sydafrika av alla ställen. Eftersom att Sydafrika på denna tiden plågades av apartheidsystemet och mer eller mindre var helt låst för yttervärlden kommer det aldrig fram att skivorna säljer som smör i solsken. Och hade det inte varit för ett par riktigt entusiastiska fans där i Sydafrika som fortsatte leta efter denne musiker långt efter att apartheid föll hade vi inte fått ta del av denna fantastiska historia. För visste är det så att de hittar Rodriguez som han heter, och visst är det så att han får åka på en bejublad och utsåld turné genom Sydafrika. Äntligen får han det erkännande han skulle haft för trettio år sedan. Vem kan motstå en sådan charmig och feel-good-historia som denna? Det skadar inte heller att musiken är riktigt bra (finns på Spotify så det är bara att börja lyssna) och att artisten själv är fortsatt ödmjuk trots sina nyvunna framgångar.
/Surskägget

Straight Outta Compton

@@@@
Historien om ett av hiphopens allra mest ökända band som förändrade både hiphopen och musikvärlden för alltid. Idag är Dr Dre en av de mest inflytelserika människorna inom musikbranschen och Ice Cube är nästan mer känd som skådis än som musiker men när denna film tar sin början är de bara två fattiga polare som bor i slitna Compton i LA. De har en dröm och talangen att nå dit men inga pengar. Tills de stöter ihop med Eazy-E, knarklangarpolaren som skrapat ihop en rätt schysst summa pengar på att sälja crack. Han investerar pengarna i ett litet skivbolag och vips har vi den första N.W.A.-skivan ute på marknaden. Sakta men säkert bygger grabbarna upp ett rykte om sig i och kring Compton vilket engagerar producenten Jerry Heller (lysande porträtterad av Paul Giamatti) som lyckas få N.W.A signade med ett lite större skivbolag och sedan går karriären spikrakt uppåt. Utsålda arenor överallt, miljontals sålda skivor och pengar som flödar in konstant. Givetvis är det dock inte helt problemfritt (framförallt kring hur pengarna fördelas) och snart nog är Ice Cube soloartist och Dre hoppar av till ett annat skivbolag och börjar producera heta nykomlingar som t ex 2Pac. Mitt i allt detta är N.W.A. hatade av polisen, media och etablissemanget och tvingas löpa gatlopp nästan överallt där de dyker upp. Visst är denna film löjligt mycket vinklad åt Ice Cubes och Dr Dres håll (de producerar filmen) och MC Ren och DJ Yella är knappt parenteser i storyn och deras bidrag till gruppen minimeras hårt. Oavsett detta är det här en spännande, fascinerande och välgjord film som fångar både de politiska och musikaliska i gruppen som än idag vinner nya fans världen över.
/Surskägget

@@@@
Har inget mer att tillägga, förutom att jag numera endast lyssnar på N.W.A. Endast.
/Vrångmannen

Through The Never

@@@@
Metallica! Yeah! Här har de gamla thrashkungarna bestämt sig för att göra en lite annorlunda konsertfilm där vi får en kortfilm inklippt mellan låtarna som en röd tråd genom hela konserten (alternativt kan man se det som en enda lång musikvideo antar jag). Vi har en roddare som måste ta sig genom hela stan för att fixa en myskoväska. Innan han drar poppar han i sig lite piller och vips har hela stan förvandlats till en slagfält mellan märkliga demonmänniskor, vanliga hederliga hårdrocksdrägg och snuten. Med vår vän roddaren i mitten. Han har åkt på en snedtripp eller är det verkligen fullt krig därute? Vem vet och vem bryr sig? Det är snyggt och coolt och passar musiken perfekt. Med bara mängder av hits och ingen dödtid som gitarr- och trumsolon som det kan vara ibland på Metallicakonserter är detta 93 minuters fett headbangande hårdrock som man kan se om och om igen. Metal up yer ass!!!
/Surskägget

Whiplash

@@@@
Nej det är inte en dokumentärfilm om en av Metallicas bästa låtar (det å andra sidan skulle jag helt klart betala pengar för att se). Nej, det här är ett lågmält karaktärsdrama om highschoolkillen Andrew (mycket bra spelad av Miles Teller som vi sett i 21 & Over och Projet X) som drömmer om att bli en av planetens absolut bästa jazztrummisar. För att uppnå sina mål går han i den bästa musikskolan i världen där en av de mest ansedda lärarna för just storbandsjazz finns (mästerligt porträtterad av J.K. Simmons som också mycket rättvist fick en Oscar för rollen). Problemet är att läraren är en riktigt sadist som älskar att förnedra sina elever till bristningsgränsen. Dock vill alla gå i hans klass då han kan starta eller sänka en karriär, samt att man givetvis kan lära sig en hel del. Om man bara orkar med hans ständiga utbrott vill säga. Och här är filmens kärna. Det blir en viljornas kamp mellan Andrew och Fletcher (som läraren heter) där båda två pushar varandra åt håll ingen av dem riktigt trodde var möjligt. Teller och Simmons har perfekt kemi och det är faktiskt lite synd om Teller som även han gott kunde fått en Oscar för sin insats. Tänk er Black Swan möter Birdman. Lite så är den här filmen. Gillade ni dem kommer ni gilla denna. Det gjorde i alla fall jag. Som en bonus får man en hel del bra musik att lyssna på under resans gång.
/Surskägget

Pitch Perfect

@@@@
En film självaste Vrångmannen kallade "skitrolig och medryckande"! Wow, bara en sån sak. Och jag kan bara hålla med honom. Upplägget är kanske inte det jag skulle tro skulle locka mig som mest. Det handlar om á capellaband på college som tävlar mot varandra...i á capellasång...gamla dammiga á cappellalåtar. Men samtidigt är det också ett annat upplägg som jag gillar mer än nåt annat nästan. Det utspelar sig på college. Och som ni vet är jag sjukt svag för high school och/eller collegefilmer. Oavsett rycker filmen tag i en direkt från start och sen hänger man flinande med och njuter av åkturen. Anna Kendrick (Up In The Air, Twilightrullarna, End of Watch) är perfekt i huvudrollen som tjejen som lite mot sin vilja sveps in i dessa á capellanördars tävlingar med en radda klockrena biroller runt sig (Brittany Snow och Rebel Wilson är nog de två namnkändaste i den högen). Vi får lite skratt, lite gråt, lite musik och lite kärlek. Och det funkar alldeles utmärkt tack så mycket. I år kommer uppföljaren och jag längtar redan.
/Surskägget

Fame High

@@@+
I denna dokumentärfilm får vi följa ett par elever på Los Angeles County High School For The Arts, en av de främsta skolorna i världen på gymnasienivå för alla former av kulturell utövning. Här blandas dans, sång, musik, skådespeleri och målning och de lyckligt lottade eleverna som antas får utstå en hel del stress och press dels från sina lärare, men kanske framförallt från sina föräldrar. Liksom filmen Fame betalar man för framtida framgång på plats här och nu med blod, svett och tårar (mest svett och tårar faktiskt). Vi får främst följa tre elever, en riktigt kalifornisk hippietjej som utbildar sig till skådis, en asiatisk hemifrån hårt drillad tjej som dansar balett och en latinokille som spelar jazzpiano under sin pappas extremt hårda regi. Det är snabbt tydligt att hippietjejens föräldrar är lika mycket hippies som hon och låter henne göra vad hon vill så länge hon tycker det är kul. Den asiatiska tjejens föräldrar tycker hon ska sluta med dumheterna och utbilda sig till ett "riktigt" yrke som advokat eller läkare. Och latinopappan mer eller mindre piskar sin stackars son att bli bäst i världen genom att drilla honom dygnet runt. Har grabben inte spelat piano i minst 60 timmar en vecka är det ett misslyckande (inte helt otippat är det den killen det går sämst för i skolan, mest p g a pappan). En fascinerande inblick i en hård värld där förmodligen 95% aldrig kommer kunna försörja sig 100% med enbart sin passion.
/Surskägget

The Art Of Rap

@@@+
Ice-T gör sin regidebut och tack och lov är han bättre regissör än han är skådis. Det finns en del dokumentärfilmer om hiphopens historia redan så Ice-T bestämde sig för en liten annan vinkel på det hela när han kände att det var hans tur att berätta om hiphop. I och med att han är Ice-T och en gammal räv i branschen öppnas alla dörrar för honom och han åker runt och intervjuar alla de stora legenderna. Han börjar i New York och rör sig via Detroit till L.A. Visst kan man hävda att han missar en del ställen (Atlanta t ex) men Ice gör klart redan från början att detta är en film om pionjärerna enbart. Därför är det i princip bara gubbar (och nån enstaka dam) från 70- och 80-talen som får vara med. Undantagen är Eminem, Nas, Xzibit och några till. Historiken känner väl de flesta hiphopfans redan till och här får vi inget nytt material. Det som däremot gör att detta blir en rolig och annorlunda resa är att Ice får alla som han intervjuar att göra antingen en freestylerap eller att rappa en vers eller så från en av deras favoritlåtar oavsett om den är egen eller någon annans. Det finns en hel del talang där ute om vi säger så. Ice verkar dessutom känna många av de han intervjuar personligen vilket därmed också ger personliga och avslappnade intervjusituationer som mer känns som samtal mellan två polare än något annat.
/Surskägget

Springsteen & I

@@@@
Här har vi en dokumentärfilm med lite annorlunda utgångspunkt. Istället för att berätta om Bruce Springsteen via de traditionella kanalerna, d v s intervjuer med bandet, vänner, producenter, medarbetare och kanske Bossen själv, får fansen komma till tals. Från runtom hela världen samlade producenterna in material där fans fick spela in ett par minuter där de fritt får berätta exakt vad de vill om Bruce. Det kan vara konsertanekdoter, vad enskilda låtar betyder, eller bara en favoritstory om Bruce. Några fans har lite coolare stories än andra och dit åkte filmskaparna med en kamera för att få det lite proffsigare. Av dessa är det ingen som slår den danske gatumusikanten som fick Bruce att komma och spela ett par Brucelåtar mitt på Köpenhamns promenadstråk inför hundratals förvånade och förtrollade åskådare. Så jäääävla coolt (och finns på youtube givetvis för den som vill se de tre låtarna). Filmen visar verkligen hur viktig Bruce är för människor överallt i världen oavsett bakgrund, språk eller kultur. Bossen har helt enkelt mutat in en stor del av människors hjärtan genom idogt arbete och fantastiska låtar. Som bonus bjussas det på en bunt låtar från en spelning i London där bl a Paul McCartney kliver upp med Bruce och river av Twist & Shout. Gåshud.
/Surskägget

@@@@
Såg den här med Skägget på Rigolettos V.I.P-balkong. Tur att det fanns lite öl att smutta på så ingen kunde höra mig böla. Av glädje.
/Vrångmannen