Birth. School.
Metallica. Death. Så står det på en konsertt-shirt jag köpte när Metallica
lirade på Stockholm Stadion 1993. Vilket är helt sant. Metallica är störst,
tuffast och bäst (att de hade en galen svacka mellan 1995-2005 skiter vi i, så
det så!). Imorgon släpps biljetterna till Stockholms nya sommarfestival (en
endagars på Gärdet med bl a Slayer och Metallica) och för att fira detta
handlar dagens lucka om Metallica med fokus på konsertfilmerna, men även en
titt på dokumentärfilmerna A Year and a Half in the Life of... och Some Kind of
Monster. Yeah? YEAH!
Cliff 'Em All (1987)
@@@@@
En film som enbart består av bootleginspelat material som
samlades in från fansen med både dåligt ljud och rätt sunkig bild kan väl
aldrig i livet vara ett mästerverk värt en femma i betyg? Jorå, kan det visst
det. När musikaliske motorn Cliff Burton dog alldeles för ung på en svensk öde
landsväg sörjde kvarvarande medlemmarna i bandet ihjäl sig. För att hedra och
hylla Cliff valde man att samla in allt livematerial de kunde komma över där
Cliff var i fokus. Resultatet är denna konsertvideo. Som redan nämnts är bild-
och ljudkvalitet under all kritik många gånger men det skapar också en känsla
av äkthet som är svårslagen. Det här är 90 minuter superhyllning till den
extremt talangfulle och duktige basisten Burton levererat med stora skopor
kärlek och vördnad. Att vi dessutom får några av Metallicas allra största,
tidiga hits levererade som en käftsmäll i nyllet skadar inte heller.
Låtlista:
Creeping
Death
Am I Evil
Damage,
Inc.
Master
of Puppets
Whiplash
The Four
Horsemen
Fade to
Black
Seek
& Destroy
Welcome
Home (Sanitarium)
For Whom
the Bell Tolls
No
Remorse
Metal
Militia
/Surskägget
A Year
and a Half in the Life of Metallica (1992)
@@@@
Allt man ville (och inte ville) veta om Metallica fick
man reda på i denna tretimmarsdokumentär som först följer deras arbete i
studion med The Black Album i ca 90 minuter och därefter tar med oss på
turnésvängen med den skivan (vilket bland annat ger oss liten inblick i första
spelning på rysk mark, Metallicas medverkan på Queengalan för att hylla Freddie
Mercury samt den gemensamma superturnén med Guns 'n' Roses där typ allt som
kunde gå åt helvete, gick åt helvete). Med backspegeln i handen kan vi här tydligt
se Hetfields alkoholism (tror knappt det finns en sekunds material med honom
där han inte har en bira i handen såvida det inte är när han har en gitarr i
händerna) och Metallicas mobbande av Jason (som ju till slut fick honom att
hoppa av) (det och att de började göra plattor som Reload, för Jebus då hade
vem som helst hoppat av). Intressant, informativt och fylld till bredden med
Metallicas musik både i form av samtliga musikvideor gjorda för Black Album och
en hel del livematerial.
/Surskägget
Live
Shit: Binge & Purge (1993)
Konsert 1 - Live in Seattle 1989
@@@@
Första riktiga konsertfilmen Metallica spelade in, men
som sedan aldrig släpptes förrän i denna gigantobox fullmatad med Metallica
(som jag var först i Stockholm med att köpa och fick 100 spänn rabatt för
besväret, tack för kaffet). 3-cdskivor fångade en spelning i Mexiko City och på
filmfronten fick man dels denna Seattlespelning och även en från San Diego 1992
(mer om den nedan). Här är grabbarna ute på "...and justice for all"-turnén
och spelningen är givetvis fylld med låtar från denna briljanta skiva (som dock
på skiva lider av en sjukt dålig produktion där trummorna låter som om de är
inspelade i en tändsticksask och där basen är i princip obefintlig). Tack och
lov får låtarna bättre och maffigare ljud live och man kan njuta dubbelt så
mycket av dem. Enda stora minuset är att man envisas med att låta Kirk
gitarronanera i åtta minuter och dessutom ger Jason ett bassolo på lika lång
tid. Det är 16 rätt långa minuter där man lätt kunde klämt in ett par låtar
istället. Tufft också att fru Justitia från skivomslaget är med på scen och
faller isär under buller och bång! Hårdrock ska det vara!
Låtlista:
Blackened
For Whom
the Bell Tolls
Welcome
Home (Sanitarium)
Harvester
of Sorrow
Four
Horsemen
Thing
That Should Not Be
Master
of Puppets
Fade to
Black
Seek and
Destroy
...and
Justice for All
One
Creeping
Death
Battery
Last
Caress
Am I
Evil?
Whiplash
/Surskägget
Konsert 2: Live in San Diego 1992
@@@@
Filmad under Metallicas supergenombrottsturné, den med
Svarta Skivan, som kom dela fansen i två läger; de som hatade den (men köpte
den ändå) och de som älskade den. Metallica fick ungefär 100 miljoner nya fans
när Enter Sandman dundrade ut på varenda radiostation i världen och cementerade
en gång för alla att de visst var världen största, elakaste och tuffaste
hårdrocksband. Scenen, formad som en diamant där en liten lyckligt lottad skara
fans fick plats i mitten omringade av Metallica på alla håll och kanter (t o m
ovanför på en liten ramp där Jason kunde headbanga ner svett på fansen), är en
modern klassiker och har aldrig överträffats enligt mig (inte ens av Metallica
själva trots en del coola scenbyggen efter det). Här är det fullt ös,
medvetslös som gäller och det är hit på hit på hit på hit som levereras i tre
galet bra timmar. Regissören Wayne Isham har verkligen fångat bandet i sitt
esse och det är svårt att inte ryckas med. Att betyget inte landar på en femma
beror till stor del återigen på dessa eviga solon. Jag orkar inte se Kirk gnida
på sin gitarrhals ensam på scen i tio minuter. Det går inte. DET GÅR INTE!
Låtlista:
Enter
Sandman
Creeping Death
Harvester of Sorrow
Welcome Home (Sanitarium)
Sad But True
Wherever I May Roam
Through the Never
The Unforgiven
Justice Medley: Eye of the Beholder/Blackened/The Frayed Ends of Sanity
Four Horsemen
For Whom the Bell Tolls
Fade to Black
Whiplash
Master of Puppets
Seek and Destroy
Last Caress
Am I Evil?
Battery
Stone Cold Crazy
/Surskägget
Cunning Stunts (1998)
@@@
Efter massiva boxen Live Shit dröjde det ett par år innan
Metallica släppte något i konsertfilmsväg igen. Det som var jäkligt nytt och
spännande 1998 var DVD:ns intågande på arenan och plötsligt kunde en
konsertfilm verkligen fånga ljudet från framträdandet på ett helt annat sätt än
VHS tidigare. Metallica som alltid ville vara lite over the top bestämde sig
dessutom att mata in över 1 000 stillbilder på DVD-skivan, en intervju med
bandet samt möjligheten att välja kameravinkel på två låtar (man kan om man
vill titta enbart på Lars när han trummar under en hel låt) (OM man vill). På
denna turné hade man även det tuffa stuntet att halva scenen verkade rasa ihop
och brinna upp (med stuntman som brinnande sprang runt på scenen) under
slutfasen av Enter Sandman. Skitcoolt när man såg det live första gången på
plats i Globen kan jag be att få upplysa om. Det som drar ner betyget är
låtarna från Loadskivan som man var ute och turnerade med. Ställer man Ain't My
Bitch, Hero of the Day eller King Nothing jämte pärlor som Creeping Death, One
eller Master of Puppets blir det ännu tydligare vilka sega, tråkiga alster de
förstnämnda är. Hade man bara skippat allt som hade med Load att göra hade
betyget åkt upp ett snäpp direkt.
Låtlista:
So What
Creeping
Death
Sad But
True
Ain't My
Bitch
Hero Of
The Day
King
Nothing
One
Fuel
Bass/Guitar
Doodle
Nothing
Else Matters
Until It
Sleeps
For Whom
The Bell Tolls
Wherever
I May Roam
Fade To
Black
Kill/Ride
Medley
Last
Caress
Master
of Puppets
Enter
Sandman
Am I
Evil?
Motorbreath
/Surskägget
S&M
(1999)
@@@
Metallica fick storhetsvansinne och bestämde sig för att
framföra stora delar av sina klassiska låtar tillsammans med San Franciscos
Filharmoniker ledda av Michael Kamen (som varit med och skrivit lite stråkar
till Nothing Else Matters). Och det funkar. För det mest åtminstone. Vissa
låtar som The Call of Ktulu, For Whom the Bell Tolls och givetvis Nothing Else
Matters får verkligen ett lyft av den klassiska orkestern som sitter med bakom
hårdrockshjältarnas Marshallstärkare. Andra alster låter bara skumt. Och
återigen väljer man ett par jäkligt bleka spår från Load och Reload (Devil's
Dance är väl sämsta nånsin) framför andra oändligt mycket bättre låtar från
tidigare skivor. Dessutom fick vi två helt nya låtar (No Leaf Clover och -
Human) som är sjukt anonyma och som jag inte skulle kunna nynna riffet till här
och nu om du så pistolhotade mig (och jag är sjukt skeptisk till att ens
Metallicagrabbarna kommer ihåg de här låtarna). Både ris och ros med andra ord
och då blir det en trea i betyg.
Låtlista:
The
ecstasy of gold
The call of Ktulu
Master of puppets
Of wolf and man
The thing that should not be
Fuel
The memory remains
No leaf clover
Hero of the day
Devils dance
Bleeding me
Nothing else matters
Until it sleeps
From whom the bell tolls
- Human
Wherever i may roam
Outlaw torn
Sad but true
One
Enter sandman
Battery
/Surskägget
Some Kind of Monster (2004)
@@@@@
Just som alla fans hade gett upp hoppet helt om Metallica
kom en dokumentärfilm som rörde om rejält i grytan. Från början tänkt som en
sorts uppföljare till A Year and a Half... där man återigen skulle få följa med
arbetet i studion inför nya skivan (som sedermera blev St Anger). Ganska snart
tar dock filmen en helt annan vändning när Metallicagrabbarna tjafsar, bråkar
och kivas och mer eller mindre ingen musik alls blir inspelad (eller ens
skriven för den delen). Aldrig har man sett ett band falla isär så intimt och
nära och trots att man vet att detta är superrika medelålders herrar som kan
lägga karriären på hyllan och bada som Joakim von Anka i guldpengar blir man
gripen av deras små petitesser till gräl som får oanade proportioner ju större
egon de olika bandmedlemmarna har. Mitt i allt detta bestämmer sig Hetfield för
att det är dags att bli nykter och försvinner på obestämd tid. En
dokumentärfilm blir sällan mer spännande och engagerande än så här. Måste ses
även för folk som inte är fans av Metallica.
/Surskägget
Orgullo,
Pasión, y Gloria: Live from Mexico City (2009)
@@@@
Jäklar vilket sväng vi får igen. Efter Some Kind of
Monster och lite medlemsbyten fick Metallica tillbaka suget att göra bra musik
igen och levererade lysande Death Magneticskivan som sparkar stjärt. Ut på turné
givetvis, och lika givet är att turnén ska ge upphov till en konsertfilm.
Varför inte i Mexico City där fansen är bindgalna och där Metallica sålt ut tre
kvällar med 50 000 pers per kväll? Oj oj oj här blir det åka av. Från
öppningslåten Creeping Death hela vägen till avslutande Seek & Destroy
är det här Metallica precis så bra som de ska vara. Inte en ton från Load,
Reload eller St Anger och istället bara fullspäckat med superbra låtar. På
bonusskivan får vi ännu mer gott och blandat och ska man gnälla på nåt är det
väl att de kunde skippat covern The Wait på "ordinarie"
konsertfilmsskivan och ersatt med t ex Dyers Eve eller Fade to Black från
bonusskivan. Men hey, vi får ju allt i vilket fall så varför klaga?
Låtlista:
The Ecstasy Of Gold
Creeping Death
For Whom The Bell Tolls
Ride The Lightning
Disposable Heroes
One
Broken, Beat & Scarred
The Memory Remains
Sad But True
The Unforgiven
All Nightmare Long
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman
The Wait
Hit The Lights
Seek & Destroy
/Surskägget
The Big
Four: Live From Sofia, Bulgaria (2010)
@@@@
När Hetfield nyktrade till började han bli vän med allt
och alla igen, framförallt gamle vapendragaren Dave Mustaine från Megadeth som
aldrig kommit över det faktum att han fick kicken från Metallica precis innan
de skulle börja spela in första skivan. Att Megadeth har sålt miljoners
miljoner plattor världen över räcker liksom inte när Metallica säljer 100
miljoners miljoner och är större än störst. Men även Dave är numer nykter och
ser lite ljusare på livet. Så pass mycket att han kunde tänka sig att kliva upp
och dra av en låt tillsammans med Metallica. Men varför sluta där? Varför inte
bjuda upp samtliga av de fyra stora thrashbanden (Anthrax, Megadeth, Slayer och
Metallica och därav även namnet på konsertfilmen) på samma scen samtidigt och
dra av en av Metallicas största och kändaste covers, Am I Evil? Ja varför inte?
Sagt och gjort och plötsligt står en hel armé av världens bästa hårdrockare
(okej, Anthrax är inte så jävla bra om sanningen ska fram, men fuck it, vi kör)
och rockar tillsammans. Stort. Dock är det inte bara Metallicas kompletta
spelning vi får utan även Anthrax, Megadeth och Slayer. Och det tackar vi för.
Betyget är en helhet på hela boxen, Metallicas spelning landar på en solid @@@
i betyg då det till stora delar är en ren repris av Mexikospelningen utan samma
energi.
Låtlista:
Creeping
death
For whom
the bell tolls
Fuel
Harvester
of sorrow
Fade to
black
That was
just your life
Cyanide
Sad but
true
Welcome
home (sanitarium)
All
nightmare long
One
Master
of puppets
Blackened
Nothing
else matters
Enter
sandman
Am I
evil
Hit the
lights
Seek & Destroy
/Surskägget
