God Bless Ozzy Osbourne

@@@@
Just när man trodde att man visste allt som fanns att veta om Ozzy kommer en dokumentärfilm som lyfter fram lite ny info som man inte hade koll på sedan tidigare. För de av er som inte är fans av Ozzy kan man ju snabbt berätta att han var en strulputte som ung, hamnade i samma band som tre andra strulputtar och skapade tillsammans med dem den första riktiga hårdrocken i bandet Black Sabbath. Framgångarna leder till massiva alkohol- och knarkintag och eftersom att Ozzy är snäppet värre än alla andra när det kommer till att fylla sin kropp med sprit och droger får han sparken. Just när allt känns hopplöst dyker managern och senare frugan Sharon upp och räddar både Ozzys liv och hans karriär. De som inte har koll på musiken har oftast koll på MTV-såpan The Osbournes som satte Ozzy på kartan utanför hårdrocksvärlden på allvar en gång för alla. Där lullade han runt och var lite förvirrad mysfarbror trots att han var Satans Son och alla andra hårdrocksklichéer. Det vi inte visste var att han var absolut stupfull och hög hela tiden även under The Osbournes trots att den officiella versionen då löd att han var spiknykter. Men nej, Ozzy krökade som aldrig förr och man filmade honom bara innan han blev för full och slocknade med ansiktet först i sin egna spya. Den här filmen är producerad av Ozzys son Jack och ger oss därmed en intimitet andra produktioner skulle haft svårt att uppnå. Närgånget och riktigt personligt på ett sätt som man uppskattar när man glor på dokumentärer.
/Surskägget

I Am Thor

@@@@
Vilka fantastiska människor det finns där ute i världen. Denna dokumentär påminner starkt om den om Anvil som släpptes för ett par år sedan. Ni vet, den där kanadensiska hårdrocksgruppen som var på vippen att slå stort, större än alla andra, men som istället blev en knapp fotnot i historieböckerna. Där andra skulle lagt av fortsatte Anvil att kämpa och kämpa och kämpa. Den här filmen handlar om Thor. Nej, inte Marvels serietidningshjälte, inte Chris Hemsworth, inte mytologins åskgud. Det här är hårdrocksbandet Thor vi snackar om med sångaren och frontfiguren Thor i centrum. Liksom Anvil är Thor från Kanada och tydligen vet en kanadensare inte när det är dags att slänga in handduken hahahaha. Thor kämpar på. Hela tiden är han precis på gränsen att slå stort när något händer som gör att han får börja om på små, små pubar och ibland spelar för 10-15 personer som mest. Trots allt detta kämpar han på och till slut får han sitt erkännande här i Sverige på Sweden Rock Festival och Muskelrock. Där ser man. Dokumentären följer honom från hans första stapplande steg i nöjesbranschen som nakenservitör i Hawaii till den avslutande finalen på Muskelrock där jublet når himlens höjder. Ibland är det Spinal Tap över det hela, och ibland är det lite ledsamt att det aldrig tycks gå vägen för honom. Hela tiden är det ärligt och närvarande och mer än så kan man egentligen aldrig begära av en dokumentärfilm.
/Surskägget

We Are Twisted Fucking Sister

@@@@
Som vanligt drar vi igång ett nytt år med dokumentärfilmstema under januari. Och vad bättre att sparka igång året rejält med än Twisted Sister? Levde man på 80-talet kunde man inte missa dessa ikoner som fick tonåringar i hela världen att skrika "I wanna rock!" och "We're not gonna take it!" i protest mot föräldrar, lärare och auktoriteter överallt. De sålde miljontals med plattor och turnerade världen runt innan allt tog slut i slutet av 80-talet när interna stridigheter ledde till att de la ner bandet. Den här tvåtimmarsdokumentären handlar om ALLT som hände innan de blev världsberömda. Vi får följa deras första stapplande steg på småklubbar i New Jersey och närområdena och vara med på färden när de sakta men säkert blir större och större och större. Men bara i New York och ingen annanstans i världen. Skivbolagen håller sig undan och gång på gång på gång när de trots allt är nära att få ett genombrott brakar det samman igen av olika anledningar. Det här är en film som alla nya band med drömmar om att erövra världen borde se. Det handlar om att aldrig ge upp, aldrig tappa fokus och alltid ge järnet. Tio år i motvind kan faktiskt leda till enorm framgång till sist. Me like!
/Surskägget

Through The Never

@@@@
Metallica! Yeah! Här har de gamla thrashkungarna bestämt sig för att göra en lite annorlunda konsertfilm där vi får en kortfilm inklippt mellan låtarna som en röd tråd genom hela konserten (alternativt kan man se det som en enda lång musikvideo antar jag). Vi har en roddare som måste ta sig genom hela stan för att fixa en myskoväska. Innan han drar poppar han i sig lite piller och vips har hela stan förvandlats till en slagfält mellan märkliga demonmänniskor, vanliga hederliga hårdrocksdrägg och snuten. Med vår vän roddaren i mitten. Han har åkt på en snedtripp eller är det verkligen fullt krig därute? Vem vet och vem bryr sig? Det är snyggt och coolt och passar musiken perfekt. Med bara mängder av hits och ingen dödtid som gitarr- och trumsolon som det kan vara ibland på Metallicakonserter är detta 93 minuters fett headbangande hårdrock som man kan se om och om igen. Metal up yer ass!!!
/Surskägget

Last Days Here

@@@
Back in the day under det glada 70-talet drog Bobby Liebling igång ett hårdrocksband som fick namnet Pentagram. Trots att de till stora delar var före sin tid, skrev ett par riktigt bra låtar och borde haft världen framför sina fötter gick allt åt helvete. Bobbys djupa knarkberoende gjorde honom omöjlig att jobba med och att de blev blåsta av skivbolagen hjälpte inte heller till. Där andra band som Black Sabbath seglade upp och tog över världen försvann Pentagram in i glömskans dimma. Till nu. Precis som dokumentären om Anvil (The Story of Anvil) handlar det här om en musiker som kämpat på under alla dessa år trots att det stora genombrottet aldrig kommer. I Bobby Lieblings fall har det gått betydligt sämre än för grabbarna i Anvil. Detta till stor del på grund av att Bobby petar i sig alla droger han kan komma över vilket gör honom ständigt oförmögen att ta tag i sitt liv och ständigt pank. Boende hemma hos sina föräldrar är det ett gammalt Pentagramfan som försöker få honom på fötter och få igång den väldigt avsomnade karriären igen. Fascinerande film om vad droger kan ställa till med, men även lite kring hur orättvis musikbranschen faktiskt är.
/Surskägget

Så Jävla Metal

@@@
Svensk dokumentärfilm om svensk hårdrockshistoria. Älskar ju min hårdrock och Sverige har bidragit till en hel del världsledande band inom genren, mest kända (eller i alla fall de som sålt mest) är Europe, dock har vi mängder med band som varit förgrundsfigurer i skapandet av nya genrer eller utvecklandet av dem som t ex Bathory, At The Gates, Entombed, Candlemass, In Flames, Yngwie Malmsteen, The Hellacopters med många flera. Det finns ju ett par dokumentärer om hårdrockens historia överlag (en av de mest uttömmande är teveserien Metal Evolution som är riktigt bra och som täcker in typ allt, men som är teveserie och därmed aldrig kommer recenseras på denna blogg) och även om svenska band alltid är med i dessa dokumentärer är det uppfriskande att få se en film som enbart koncentrerar sig på svensk hårdrock. Filmen är gjord med en stor portion kärlek, hjärta och glädje till genren och det märks att de inblandade verkligen brunnit för ämnet. Riktigt kul att man grävt fram och fått tag på folk som var med från början som t ex Neon Rose och November (som jag inte ens vetat existerade innan denna film, Heavy Load har annars för mig alltid varit lite början för den svenska hårdrocken) samt att man fått med i princip alla de större stjärnorna också. Det som håller nere betyget ett snäpp är att jag dels tycker man uppehåller sig lite väl länge på några band som kanske inte är så superintressanta samt att det märks att det är väldigt liten budget inblandad. Men vad fan, stöd denna rulle och köp och se genast!
/Surskägget

Cannibal Corpse: Centuries of Torment - The First Twenty Years

@@@@
Själva trediskutgåvan av detta innehåller både konserter, videor och annat smått och gott vilket jag inte kommer beröra i denna recension. Istället koncentrerar jag mig på den otroligt köttiga dokumentären som följer bandet från dess första stapplande steg på den lilla death metalscenen till att växa och bli ett av de stora och inflytelserika banden inom samma genre. Jag säger köttig få vi får tre timmar Cannibal Corpse med intervjuer från i princip alla som haft minsta lilla med detta band att göra (med undantag för en av originalgitarristerna som har blivit som uppslukad av jorden efter det att han fick sparken från bandet). Personligen har jag aldrig varit nåt jättefan av bandet. Många låtar svänger riktigt fint och mörkare growl får man leta efter med ljus och lykta, men har aldrig fastnat helt även om jag aldrig heller avfärdat dem. Däremot högg dokumentären tag på ett sätt jag inte trodde var möjligt framförallt då det handlar om ett band jag inte är nåt jättefan av. Tror det beror på det enkla upplägget att verkligen låta alla medlemmar, ex som befintliga, få komma till tals i långa utlägg och att verkligen noggrant och minutiöst gå igenom alla skivorna och de många turerna i bandets historia. Ingen film för de inbitna Britney Spearsfansen, men alla som uppskattar hårdrock (och inte bara dess mest extrema varianter) kommer säkert kunna gilla den här.
/Surskägget

Anvil! The Story of Anvil

@@@@
Alla hårdrockare bör ha hört talas om Anvil annars är det nåt fel. Även om man aldrig hört en enda ton spelas måste man ha koll på bandnamnet. Kanadensarna har nämligen funnits där sedan way back in the day och tillsammans med andra band från samma era som Metallica, Slayer, Anthrax, Testament och Megadeth gått i bräschen för thrash metal. Anvil har rentav inspirerat nyss nämnda band. Den stora skillnaden är förstås att gemene man vet vilka Metallica och Megadeth är, Slayer och Anthrax som kanske är mer okända för den stora massan har ändå sålt miljontals plattor och Testament är hyfsat stora än idag i hårdrockskretsar. Anvil har aldrig sålt några större mängder skivor och försörjer sig med vanliga arbetarklassjobb. De har hela tiden släppt plattor och ingen har väl riktigt brytt sig förutom en liten klick hängivna fans. Turnerat har de gjort också, många gånger inför fem, tio personer. Men aldrig, aldrig har de någonsin gett upp drömmen. Dokumentären följer dem på ännu en misslyckad turné (där de bl a spelat på Sweden Rockfestivalen i Sölvesborg och sedan inte kunnat åka tåget vidare för att det inte finns platser och de inte bokat i förväg) och sedan inspelningen av den trettonde skivan i karriären. Det är bakslag efter bakslag för dessa numera 50-åriga gubbar men trots all skit de går igenom vägrar de ge upp. Det går inte annat än att älska kanadickerna för deras envishet och ständiga positivism. Det här är inte så mycket en film om gamla hårdrocksgubbar som en film om ett gäng drömmare som vägrar ge upp försöken att nå sin dröm att äntligen bli stora stjärnor. Med den här filmen når de äntligen ut till den stora massan om än på det sätt de en gång i tiden tänkte sig. Måste ses.
/Surskägget