Nyårskaramell 10 - Office Christmas Party

@@@@
Med julafton precis bakom dörren passar det väl alldeles utmärkt att denna härligt underhållande lilla julpärla dyker upp här på bloggen. Om alla julfilmer var såhär jämnt skulle jag inte göra annat än att titta på julfilmer hahaha. Vi har en kontorsfest anordnad av nervöse kontorsråttan Josh (mästerligt porträtterad av Jason Bateman som liksom är född till att spela exakt den här typen av karaktärer) som givetvis ballar ur helt i en orgie av dekadens, fylla, knark och våld. Precis vad Josh inte vill och var rädd för hahahaha. Snart nog har det spårat ur helt och skämten bara haglar det ena kiss-och-bajsskämtet värre än det andra hahahaha! Med sig på resan har Bateman en strålande cast bestående av Olivia Munn, Jennifer Aniston, Kate McKinnon (heeeeelt slut hahahaha), Vanessa Bayer, Jillian Bell, T.J. Miller och Rob Corddry. Så laddat för galna gags och sjuka skämt med andra ord.
/Surskägget

2x Will Ferrell

The House
@@@
Will Ferrell och Amy Poehler är alltid en bra kombo. Här spelar de ett äkta par som blir av med dotterns collegefond. För att kunna skicka dottern till college ändå bestämmer de sig för att inrätta ett illegalt kasino nere i källaren. Hahahaha! Sedan går ju allting rätt åt helvete med en jäkla massa garv naturligtvis. Det är inget supernytt under solen, men det är kul och underhållande hela vägen och både Poehler och Ferrell bjussar på sina främsta styrkor. Värd att nämnas är även Jason Mantzoukas (Brooklyn Nine-Nine, The Dictator, Dirty Grandpa) som är sjukt rolig i den här.
/Surskägget

Daddy's Home 2
@@@@
Ferrell och Mark Wahlberg är tillbaka som papporna/styvpapporna. I första filmen blev de ju sams på slutet och nu gäller det att hitta på nya vägar till lite bråk och intriger som ska leda till skratten. Vad göra? Jo, släng in papporna till papporna hahahaha. Ferrells pappa spelas av John Lithgow och han är minst lika mesigt töntig som Ferrells karaktär. Wahlbergs farsa spelas av Mel Gibson och han är givetvis arton resor tuffare än Wahlbergs karaktär hahaha. Nu kör vi! Tycker man tog fasta på det jag skrev i min recension om ettan och ger oss här mer av allt. Större bråk, större garv, större busigheter. Då den utspelar sig kring jul är den numera också en framtida julklassiker i paritet med Ett Päron Till Farsa Firar Jul.
/Surskägget

Krampus (2015)

@@
Trodde det här skulle vara en riktig lågbudgetslasher som utspelade sig vid jul. Där hade jag helt fel. Krampus är lite av en modern Gremlins-wannabe. En halvsnäll skräckkomedi där juldemonen Krampus (jultomtens elaka motsvarighet) terroriserar en familj på julafton. Krampus gick rätt bra på bio i USA och är en stilig film med en del skruvad julstämning. Den försöker att vara otäck (men inte för läskig = PG13), originell och rolig. Tyvärr är den varken eller. Välgjort detta men rätt ointressant. Skådisarna (Toni Collette, Adam Scott och David Koechner m.fl) gör vad de kan med de rätt så endimensionella karaktärerna. Vi får också en liten elak clowndocka a'la Poltergeist, demonpepparkaksgubbar och så Krampus. En stor skepnad med horn som hoppar från hustak till hustak som självaste Hulken och fryser allt till is. Regissören Michael Dougherty har tidigare gjort småhyllade skräckisen Trick 'r Treat samt skrivit manus till bl.a storfilmerna X2 och Superman Returns. Är man 10-12 bast är det här nog rätt så pulshöjande och skoj kan jag tänka. Själv gäspar jag lätt och undrar varför jag inte köpte pepparkakor till julmusten. Det är ju snart december.
/Vrångmannen

The Night Before

@@@@
Hahahahaha det här är så stendumt och ändå så smart och kul på samma gång. Seth Rogen, Anthony Mackie och Joseph Gordon-Levitt spelar tre gamla barndomsvänner som sedan tidiga tonåren firat dagen innan jul på exakt samma sätt. Samma pubar, samma fylla, samma karaoke etc. Under alla dessa år har de dessutom hört ryktas om en hemlig jättesuperduperfest som ska vara festernas fest och har drömt om att på nåt sätt komma åt biljetter för att kunna gå. Nu är de vuxna och Rogen och Mackie känner att det är dags att lägga ner den här traditionen då de har för mycket annat i sina liv som tar tid. Den enda som fortfarande inte tycks ha växt upp är Gordon-Levitt. Så detta ska bli sista kvällen de upprätthåller traditionen. Givetvis får de då tag på biljetter till hemliga festen. Det här är en knarkig pruttkomedi med hjärta och en hel del julkänsla. Man plockar lite av Dickens klassiska julsaga där grabbarna får se dåtid, nutid och framtid och så snor man lite från klassiska julfilmen It's A Wonderful Life. Mitt i detta slänger man in för många knark- och kukskämt för att det ska kunna vara tråkigt en enda sekund. Alla gör bra ifrån sig men framförallt Rogen som svettig och hög snubblar in i den ena galna situationen (högmässan HAHAHAHAHAHAHA!!!!) när han är alldeles för galet hög på alla möjliga och omöjliga droger snor hem de största garven. Och kanske årets roligaste cameo dyker upp. HAHAHAHAHA! Bra grejer.
/Surskägget

@@@
Rolig och faktiskt lite varm Rogenkomedi (registered trademark) med oväntad julstämning. Inget nytt under solen här egentligen men flera garv och en busigt charmig ensemble, samt de obligatoriska kuk och knarkskämten. As you were.
/Vrångmannen

Julkalender 9 dec

Birth. School. Metallica. Death. Så står det på en konsertt-shirt jag köpte när Metallica lirade på Stockholm Stadion 1993. Vilket är helt sant. Metallica är störst, tuffast och bäst (att de hade en galen svacka mellan 1995-2005 skiter vi i, så det så!). Imorgon släpps biljetterna till Stockholms nya sommarfestival (en endagars på Gärdet med bl a Slayer och Metallica) och för att fira detta handlar dagens lucka om Metallica med fokus på konsertfilmerna, men även en titt på dokumentärfilmerna A Year and a Half in the Life of... och Some Kind of Monster. Yeah? YEAH!

Cliff 'Em All (1987)

@@@@@

En film som enbart består av bootleginspelat material som samlades in från fansen med både dåligt ljud och rätt sunkig bild kan väl aldrig i livet vara ett mästerverk värt en femma i betyg? Jorå, kan det visst det. När musikaliske motorn Cliff Burton dog alldeles för ung på en svensk öde landsväg sörjde kvarvarande medlemmarna i bandet ihjäl sig. För att hedra och hylla Cliff valde man att samla in allt livematerial de kunde komma över där Cliff var i fokus. Resultatet är denna konsertvideo. Som redan nämnts är bild- och ljudkvalitet under all kritik många gånger men det skapar också en känsla av äkthet som är svårslagen. Det här är 90 minuter superhyllning till den extremt talangfulle och duktige basisten Burton levererat med stora skopor kärlek och vördnad. Att vi dessutom får några av Metallicas allra största, tidiga hits levererade som en käftsmäll i nyllet skadar inte heller.

Låtlista:

Creeping Death

Am I Evil

Damage, Inc.

Master of Puppets

Whiplash

The Four Horsemen

Fade to Black

Seek & Destroy

Welcome Home (Sanitarium)

For Whom the Bell Tolls

No Remorse

Metal Militia 

/Surskägget

A Year and a Half in the Life of Metallica (1992)

@@@@

Allt man ville (och inte ville) veta om Metallica fick man reda på i denna tretimmarsdokumentär som först följer deras arbete i studion med The Black Album i ca 90 minuter och därefter tar med oss på turnésvängen med den skivan (vilket bland annat ger oss liten inblick i första spelning på rysk mark, Metallicas medverkan på Queengalan för att hylla Freddie Mercury samt den gemensamma superturnén med Guns 'n' Roses där typ allt som kunde gå åt helvete, gick åt helvete). Med backspegeln i handen kan vi här tydligt se Hetfields alkoholism (tror knappt det finns en sekunds material med honom där han inte har en bira i handen såvida det inte är när han har en gitarr i händerna) och Metallicas mobbande av Jason (som ju till slut fick honom att hoppa av) (det och att de började göra plattor som Reload, för Jebus då hade vem som helst hoppat av). Intressant, informativt och fylld till bredden med Metallicas musik både i form av samtliga musikvideor gjorda för Black Album och en hel del livematerial. 

/Surskägget

Live Shit: Binge & Purge (1993)

Konsert 1 - Live in Seattle 1989

@@@@

Första riktiga konsertfilmen Metallica spelade in, men som sedan aldrig släpptes förrän i denna gigantobox fullmatad med Metallica (som jag var först i Stockholm med att köpa och fick 100 spänn rabatt för besväret, tack för kaffet). 3-cdskivor fångade en spelning i Mexiko City och på filmfronten fick man dels denna Seattlespelning och även en från San Diego 1992 (mer om den nedan). Här är grabbarna ute på "...and justice for all"-turnén och spelningen är givetvis fylld med låtar från denna briljanta skiva (som dock på skiva lider av en sjukt dålig produktion där trummorna låter som om de är inspelade i en tändsticksask och där basen är i princip obefintlig). Tack och lov får låtarna bättre och maffigare ljud live och man kan njuta dubbelt så mycket av dem. Enda stora minuset är att man envisas med att låta Kirk gitarronanera i åtta minuter och dessutom ger Jason ett bassolo på lika lång tid. Det är 16 rätt långa minuter där man lätt kunde klämt in ett par låtar istället. Tufft också att fru Justitia från skivomslaget är med på scen och faller isär under buller och bång! Hårdrock ska det vara!

Låtlista:

Blackened

For Whom the Bell Tolls

Welcome Home (Sanitarium)

Harvester of Sorrow

Four Horsemen

Thing That Should Not Be

Master of Puppets

Fade to Black

Seek and Destroy

...and Justice for All

One

Creeping Death

Battery

Last Caress

Am I Evil?

Whiplash

/Surskägget

Konsert 2: Live in San Diego 1992

@@@@

Filmad under Metallicas supergenombrottsturné, den med Svarta Skivan, som kom dela fansen i två läger; de som hatade den (men köpte den ändå) och de som älskade den. Metallica fick ungefär 100 miljoner nya fans när Enter Sandman dundrade ut på varenda radiostation i världen och cementerade en gång för alla att de visst var världen största, elakaste och tuffaste hårdrocksband. Scenen, formad som en diamant där en liten lyckligt lottad skara fans fick plats i mitten omringade av Metallica på alla håll och kanter (t o m ovanför på en liten ramp där Jason kunde headbanga ner svett på fansen), är en modern klassiker och har aldrig överträffats enligt mig (inte ens av Metallica själva trots en del coola scenbyggen efter det). Här är det fullt ös, medvetslös som gäller och det är hit på hit på hit på hit som levereras i tre galet bra timmar. Regissören Wayne Isham har verkligen fångat bandet i sitt esse och det är svårt att inte ryckas med. Att betyget inte landar på en femma beror till stor del återigen på dessa eviga solon. Jag orkar inte se Kirk gnida på sin gitarrhals ensam på scen i tio minuter. Det går inte. DET GÅR INTE!

Låtlista:

Enter Sandman
Creeping Death
Harvester of Sorrow
Welcome Home (Sanitarium)
Sad But True
Wherever I May Roam
Through the Never
The Unforgiven
Justice Medley: Eye of the Beholder/Blackened/The Frayed Ends of Sanity
Four Horsemen
For Whom the Bell Tolls
Fade to Black
Whiplash
Master of Puppets
Seek and Destroy
Last Caress
Am I Evil?
Battery
Stone Cold Crazy
/Surskägget 

Cunning Stunts (1998)

@@@

Efter massiva boxen Live Shit dröjde det ett par år innan Metallica släppte något i konsertfilmsväg igen. Det som var jäkligt nytt och spännande 1998 var DVD:ns intågande på arenan och plötsligt kunde en konsertfilm verkligen fånga ljudet från framträdandet på ett helt annat sätt än VHS tidigare. Metallica som alltid ville vara lite over the top bestämde sig dessutom att mata in över 1 000 stillbilder på DVD-skivan, en intervju med bandet samt möjligheten att välja kameravinkel på två låtar (man kan om man vill titta enbart på Lars när han trummar under en hel låt) (OM man vill). På denna turné hade man även det tuffa stuntet att halva scenen verkade rasa ihop och brinna upp (med stuntman som brinnande sprang runt på scenen) under slutfasen av Enter Sandman. Skitcoolt när man såg det live första gången på plats i Globen kan jag be att få upplysa om. Det som drar ner betyget är låtarna från Loadskivan som man var ute och turnerade med. Ställer man Ain't My Bitch, Hero of the Day eller King Nothing jämte pärlor som Creeping Death, One eller Master of Puppets blir det ännu tydligare vilka sega, tråkiga alster de förstnämnda är. Hade man bara skippat allt som hade med Load att göra hade betyget åkt upp ett snäpp direkt.

Låtlista:

So What

Creeping Death

Sad But True

Ain't My Bitch

Hero Of The Day

King Nothing

One

Fuel

Bass/Guitar Doodle

Nothing Else Matters

Until It Sleeps

For Whom The Bell Tolls

Wherever I May Roam

Fade To Black

Kill/Ride Medley

Last Caress

Master of Puppets

Enter Sandman

Am I Evil?

Motorbreath

/Surskägget

S&M (1999)

@@@

Metallica fick storhetsvansinne och bestämde sig för att framföra stora delar av sina klassiska låtar tillsammans med San Franciscos Filharmoniker ledda av Michael Kamen (som varit med och skrivit lite stråkar till Nothing Else Matters). Och det funkar. För det mest åtminstone. Vissa låtar som The Call of Ktulu, For Whom the Bell Tolls och givetvis Nothing Else Matters får verkligen ett lyft av den klassiska orkestern som sitter med bakom hårdrockshjältarnas Marshallstärkare. Andra alster låter bara skumt. Och återigen väljer man ett par jäkligt bleka spår från Load och Reload (Devil's Dance är väl sämsta nånsin) framför andra oändligt mycket bättre låtar från tidigare skivor. Dessutom fick vi två helt nya låtar (No Leaf Clover och - Human) som är sjukt anonyma och som jag inte skulle kunna nynna riffet till här och nu om du så pistolhotade mig (och jag är sjukt skeptisk till att ens Metallicagrabbarna kommer ihåg de här låtarna). Både ris och ros med andra ord och då blir det en trea i betyg.

Låtlista:

The ecstasy of gold
The call of Ktulu
Master of puppets
Of wolf and man
The thing that should not be
Fuel
The memory remains
No leaf clover
Hero of the day
Devils dance
Bleeding me
Nothing else matters
Until it sleeps
From whom the bell tolls
- Human
Wherever i may roam
Outlaw torn
Sad but true
One
Enter sandman
Battery
/Surskägget

Some Kind of Monster (2004)

@@@@@

Just som alla fans hade gett upp hoppet helt om Metallica kom en dokumentärfilm som rörde om rejält i grytan. Från början tänkt som en sorts uppföljare till A Year and a Half... där man återigen skulle få följa med arbetet i studion inför nya skivan (som sedermera blev St Anger). Ganska snart tar dock filmen en helt annan vändning när Metallicagrabbarna tjafsar, bråkar och kivas och mer eller mindre ingen musik alls blir inspelad (eller ens skriven för den delen). Aldrig har man sett ett band falla isär så intimt och nära och trots att man vet att detta är superrika medelålders herrar som kan lägga karriären på hyllan och bada som Joakim von Anka i guldpengar blir man gripen av deras små petitesser till gräl som får oanade proportioner ju större egon de olika bandmedlemmarna har. Mitt i allt detta bestämmer sig Hetfield för att det är dags att bli nykter och försvinner på obestämd tid. En dokumentärfilm blir sällan mer spännande och engagerande än så här. Måste ses även för folk som inte är fans av Metallica.

/Surskägget

Orgullo, Pasión, y Gloria: Live from Mexico City (2009)

@@@@

Jäklar vilket sväng vi får igen. Efter Some Kind of Monster och lite medlemsbyten fick Metallica tillbaka suget att göra bra musik igen och levererade lysande Death Magneticskivan som sparkar stjärt. Ut på turné givetvis, och lika givet är att turnén ska ge upphov till en konsertfilm. Varför inte i Mexico City där fansen är bindgalna och där Metallica sålt ut tre kvällar med 50 000 pers per kväll? Oj oj oj här blir det åka av. Från öppningslåten Creeping Death hela vägen till avslutande Seek & Destroy är det här Metallica precis så bra som de ska vara. Inte en ton från Load, Reload eller St Anger och istället bara fullspäckat med superbra låtar. På bonusskivan får vi ännu mer gott och blandat och ska man gnälla på nåt är det väl att de kunde skippat covern The Wait på "ordinarie" konsertfilmsskivan och ersatt med t ex Dyers Eve eller Fade to Black från bonusskivan. Men hey, vi får ju allt i vilket fall så varför klaga?

Låtlista:

The Ecstasy Of Gold

Creeping Death

For Whom The Bell Tolls

Ride The Lightning

Disposable Heroes

One

Broken, Beat & Scarred

The Memory Remains

Sad But True

The Unforgiven

All Nightmare Long

The Day That Never Comes

Master Of Puppets

Fight Fire With Fire

Nothing Else Matters

Enter Sandman

The Wait

Hit The Lights

Seek & Destroy

/Surskägget

The Big Four: Live From Sofia, Bulgaria (2010)

@@@@

När Hetfield nyktrade till började han bli vän med allt och alla igen, framförallt gamle vapendragaren Dave Mustaine från Megadeth som aldrig kommit över det faktum att han fick kicken från Metallica precis innan de skulle börja spela in första skivan. Att Megadeth har sålt miljoners miljoner plattor världen över räcker liksom inte när Metallica säljer 100 miljoners miljoner och är större än störst. Men även Dave är numer nykter och ser lite ljusare på livet. Så pass mycket att han kunde tänka sig att kliva upp och dra av en låt tillsammans med Metallica. Men varför sluta där? Varför inte bjuda upp samtliga av de fyra stora thrashbanden (Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica och därav även namnet på konsertfilmen) på samma scen samtidigt och dra av en av Metallicas största och kändaste covers, Am I Evil? Ja varför inte? Sagt och gjort och plötsligt står en hel armé av världens bästa hårdrockare (okej, Anthrax är inte så jävla bra om sanningen ska fram, men fuck it, vi kör) och rockar tillsammans. Stort. Dock är det inte bara Metallicas kompletta spelning vi får utan även Anthrax, Megadeth och Slayer. Och det tackar vi för. Betyget är en helhet på hela boxen, Metallicas spelning landar på en solid @@@ i betyg då det till stora delar är en ren repris av Mexikospelningen utan samma energi.

Låtlista:

Creeping death

For whom the bell tolls

Fuel

Harvester of sorrow

Fade to black

That was just your life

Cyanide

Sad but true

Welcome home (sanitarium)

All nightmare long

One

Master of puppets

Blackened

Nothing else matters

Enter sandman

Am I evil

Hit the lights

Seek & Destroy

/Surskägget

Julkalender 6 dec

Lars von Trier är på gång med en ny film/nytt konstverk/nytt artsy fartsyprojekt kallat Nymphomaniac. Tydligen ska filmjäveln vara närmare femåenhalvtimme lång när den väl når biograferna nästa år. Jebus. Karlen är tokigare än Jokern. Det som kommer göra Nymphomaniac lite speciell (förutom speltiden för vem i hela världen orkar sitta igenom ett kammardrama på nästan sex timmar jebus giv mig styrka) är att von Trier kommer slänga in rikta samlagsbilder. Tydligen klipps porrskådisars könsorgan in mellan de "riktiga" skådisarnas hel- och halvnakna kroppar. Detta har dock gjorts förr (av von Trier dessutom!) och där har vi dagens tema: Riktig porr i vanlig spelfilm. Passande också då dagens lucka är nummer sex!

Idioterna
@@@@
Vi börjar väl med von Triers gamla örhänge. Första (om jag minns det rätt) i danska nya filmvågen där allt skulle fångas "på riktigt" och inget fick göras i efterhand i studio t ex ljud, specialeffekter osv (den så kallade Dogmarörelsen) (visade sig också om jag minns rätt att hyfsat många av Dogmafilmerna faktiskt blev bearbetade i efterhand för annars såg och lät allt som om Vår Teater gjort filmen). Här får vi följa ett kollektiv av män och kvinnor som är fullt friska men roar sig med att låtsas vara mentalt handikappade när de går ut på stan. Tanken är att provocera fram reaktioner från mannen på gatan. När de inte pysslar med det ligger de hemma i stora villan och knullar. Här passar då von Trier på att slänga in lite gamla hederliga kuk-i-fittanscener mitt i allt det där mentalt handikappade tokeriet. Jag skulle ju egentligen vilja toksåga det här för det är så artsy fartsy så det svartnar för ögonen, men von Trier lyckas verkligen väcka mängder med känslor och peka på både bra och dåligt i det verkliga livet. Då har man väl lyckats som konstnär får man väl säga?
/Surskägget

The Brown Bunny
@
Vincent Gallo är knäpp på riktigt. Han är artsy superduper fartsy så ingen annan ens kommer i närheten. Här får han Chloë Sevigny att suga av honom komplett med porrfilmssprut och allt och kommer undan med det för att det är en "konstnärlig film". Jebus. Filmen är så dålig så klockorna stannar och vill man bara se Chloë göra sin bästa Jenna Jamesontolkning är det bara söka på närmaste porrsajt.
/Surskägget

Base-Moi
@
Hyllades hyfsat när den kom har jag för mig. Mest för att kritikerna såg den som "en stark feministisk film av två starka feministiska kvinnor". Att tjejerna bakom filmen var två gamla franska porrskådisar som a) inte kunde skådespela sig ur en låda b) inte kunde skriva manus ens om nån skrev det åt dem verkade ingen bry sig om. Grejen är att det här hade kunnat bli bra i bättre händer. Typ nån som visste vad i helvete de höll på med. Istället är manus, regi och skådisinsatser under all kritik och hade det inte varit för att de gamla porrskådisarna ställde upp med ett par minuter porr i vad som annars var en thrilleraction/ett hämnddrama hade nog ingen sett den här överhuvudtaget.
/Surskägget

Intimacy
@@@
Brittisk diskbänksrealism när den är som bäst? Skälet till att jag sätter ett frågetecken bakom den meningen är att jag aldrig brukar kolla på brittisk diskbänksrealism á la Ken Loach då det bara är sjukt tråkigt att se gråa människor i gråa hus i gråa landskap i gråa yllekoftor göra gråa saker. Varje onsdag träffas en man och en kvinna för mer eller mindre anonymt sex. Mannen är skild och ser framemot onsdagsmötena som en ljusning i en annars ganska dyster tillvaro. Dock börjar han utveckla känslor för sin knullkompis och börjar följa efter henne för att lära sig mer om henne. Detta leder till en hel del förvecklingar. Till skillnad från von Trier klipper man inte in några porrskådisar kön utan låter de två huvudrollsinnehavarna, Mark Rylance (har gjort en del Shakespeare på brittisk teve) och Kerry Fox (gjort massor men kanske mest känd för Danny Boyles gamla klassiker Shallow Grave) knulla på riktigt. Det är ungefär så oporrigt som man kan tänka sig vilket givetvis är hela idén. Det är också en väldigt liten del av filmen, så förväntar man sig en jäkla massa knullande bör man återigen kolla en av de många porrsajterna som finns därute.
/Surskägget

Romance
@@
Mer artsy fartsy (varför är det alltid de konstnärliga filmerna som slänger in massa knullande?) den här gången från Frankrike. Marie (spelad med lagom delar oskuldsfullhet och nyfikenhet av Caroline Ducey) är kär i sin pojkvän men tycker inte att hon får tillräckligt mycket uppmärksamhet och uppskattning från honom. Han är kall och frånvarande och hon undrar om det är fel på henne eller honom och ger sig ut i ett personligt sökande i hopp om att finna ett svar. Under färdens gång lyckas hon ha en del sex med för henne okända män, sex som regissören Catherine Breillat väljer att visa helt och fullt. Bland andra dyker gamle porrkungen Rocco Siffredi upp och sätter på vår hjältinna så det står härliga till. Lite väl pratig här och där, annars ett ganska fascinerande och intimt porträtt av en ung kvinnas sökande efter inre vetskap om sig själv.
/Surskägget

Julkalender 5 dec

För ett par år sedan när vi drog igång det här med julkalender här på filmbloggen betade vi av mer eller mindre varenda film som handlade om julen värd att nämnas (det finns givetvis hundratals till, alla helt ovärdiga ett nämnas). Dagens lucka kommer därmed att handla om en av filmerna som inte fick plats då, men som trots att den inte är ett mästerverk på något sätt, verkligen förtjänar att nämnas.

National Lampoon's Christmas Vacation 2: Cousin Eddie's Island Adventure
@@
HAHAHAHAHA bara idén att göra en uppföljare på en uppföljare är kanon (alltså inte en fortsättning i serien som ju blev Ett Päron Till Farsa i Las Vegas, utan en helt egen uppföljare till trean i Päron Till Farsaserien). Här får vi följa kusin Eddies (som alltid makalöst gestaltad av Randy Quaid) äventyr när han ska fira jul med familjen. Det hela börjar med att han får sparken precis innan jul, men sedermera blir bjuden på en flott semesterresa av chefen så att Eddie inte ska stämma bolaget efter att ha blivit biten av en apa (hahahaha ja du hör ju, fan om inte den förtjänar en fyra trots allt). På väg till semestern går allt åt helvete givetvis och Eddie med familj blir strandad på öde ö där typ allt annat också går åt helvete. Kul är att man fått tillbaka Eric Idle i sin lilla roll som Engelska Offret samt att Dana Barron som spelade Griswalds dotter i första Päron Till Farsafilmen nu repriserar sin roll som enda medlemmen i Griswalds som dyker upp i denna hahahahaha (ja hon hade väl för lite pengar på banken och var glad för allt jobb hon kunde få). Slutet gott allting gott och vi får lära oss att jul är bra fint trots allt. Se den för Randy Quaids skull för han är heeeeeeeeelt slut, tyvärr är filmen lika slut som han fast på ett dåligt sätt.
/Surskägget

Julkalender 4 dec

Julen handlar om kärlek, brödraskap, vänskap, familj, värme och gulligullgull. Fint så. Men låt oss icke förglömma att det finns så sjukt mycket jävla skit därute i världen så här kommer en bunt ettor att undvika. Inte bara under julhandeln utan jämnt.

Captivity

@

Gäsp. Gääääääääääääääääääsp. Shit vilken tråkig rulle. Det verkar som att nån för länge sen såg den där skräckrullen Dee Snider knåpade ihop, Strangeland eller vad den hette. Den personen fick för sig att göra samma sak i Saw. Nån annan såg den så blev det Hostel. Och personen som gjort Captivity har nog sett alla tre rullarna och tyckte att det en gång för alla var dags att sätta spiken i kistan på seriemördare-med-skumma-rum-där-offer-torteras-filmer. Elisha Cuthbert är filmens stora affischnamn och det räcker inte långt. Jag tycker hon har presterat ganska okej förut i "24", "Girl Next Door" och "The Quiet", men här verkar hon ha noll koll. Kanske är det regissören. Kanske det soppiga manuset. Kanske hon inte ens bryr sig. Vem vet? Trist och oengagerande är det hursomhelst. Filmen försöker med lite olika twists i handlingen som man ser komma i samma sekund förtexterna börjar rulla. Nej nej nej. Se inte den här. 

/Surskägget

Punisher

@

Vissa filmer pendlar för mycket mellan olika genrer för att det ska bli bra. Det verkar som att regissören är otroligt velig och att han inte haft koll på vilken typ av film han egentligen vill göra. Punisher lider otroligt av detta. Ena sekunden vill man förmedla det svarta och hämndlystna. Andra sekunden är det en actionkomedi med överdrivna serietidningsfajter tänkta att locka barn till skratt. Och i tredje sekunden ska det vara en cowboyrulle. Mitt i allt dyker en oengagerad John Travolta upp som den tristaste skurk sen mannaminne. Annars är det inget större fel på skådisarna. Det är manuset som är den sämsta smörja som skrivits sen typ Battlefield Earth. Kommer ni ihåg filmatiseringen av Punisher med Dolph Lundgren för en herrans massa år sen. Det var en klassisk b-action i gammal hederlig 80-talsstil. Men den rockade jämfört med nyinspelningen. Då fattade man i alla fall att Punisher var en arg och svärtad kille. Man lät honom bo i ett kloaksystem. Och han kom bara ut på natten för att döda skurkar. Mängder av dem. Här bor Punisher i ett hyreshus med grannar. Och han dödar inte särskilt många skurkar. Vad är då poängen med en Punisherrulle? Nä, skit i den här. Försök få tag på Dolphs gamla 80-talsepos istället. Där bjussas det om inte annat på en jävla massa smutsig action åtminstone. Som det bör vara.

PS. Det här är alltså den där Thomas Jane spelar Punisher. Det gjordes ytterligare en Punisherrulle ett par år senare som rockade fett.

/Surskägget

Code Name: The Cleaner

@

Seriöst. Cedric The Entertainer är ett fånigt artistnamn. Redan där borde man ana oråd. Men neeeej. Regissören är mannen bakom Flubber. Där har vi två anledningar till oro. Men neeeeej. Filmens skurkar spelas av Nicolette Sheridan och Mark Dacascos. Alla andra springer åt andra hållet vid det här laget. Men neeeeeej. Surskägget petar in filmen och tittar. I en timme och 31 minuter. När förtexterna rullat klart vet han allt som kommer hända i filmen lika bra som om han skrivit manuset själv, producerat och regisserat. Det är som en tråkig Chris Tuckerfilm (och tro mig, alla Chris Tuckerfilmer är usla). Enda behållningen är Lucy Liu, men nej. Det hjälper inte. Inte på långa vägar.
Se. Inte. Den. Här. Filmen. Punkt.

/Surskägget

Date Movie

@

När Mel Brooks gjorde sina parodier brukade han parodiera en viss genre som t ex västernfilmen (Det Våras För Sheriffen), skräckfilmen (Det Våras För Frankenstein, Det Våras För Dracula), sci-fi (Det Våras För Rymden) eller gigantiska mastodontfilmer (Det Våras För Historien). När bröderna Wayans gjorde parodier blev det parodi på skräckfilmer i synnerhet, och populära blockbusters i allmänget (Scary Movie 1+2). Syftet är förstås att visa på det lite löjliga i skräckvästernscififilmerna så att folk kan skratta åt det hela. Men vad i hela världen är poängen med att parodiera komedier? Komedier är ju liksom redan roliga, och det finns ingen riktig poäng med att återanvända ett skämt igen fast lite sämre och i nåt som ska vara en parodi på originalet. Hursomhelst är det precis det Date Movie gör. Den har sina stunder (när Eddie Griffin får en svettig bringa i nyllet och fyrtio kilo brösthår är jättekul) men överlag är den väldigt onödig. Se nåt av Mel Brooks istället, det är bra grejer det.

/Surskägget

The Covenant

@

En gång i tiden gjorde Renny Harlin rätt så bra och coola actionrullar. Die Hard 2, Cliffhanger och Long Kiss Goodnight till exempel. Jag gillade till och med hans hajrulle Deep Blue Sea som om man tar den för vad det är faktiskt bjussade på lagom doser spänning och action. Men sen hände nåt. Vi fick Driven. Jaha? Och Mindhunters (som kanske är bra, men är det nån överhuvudtaget i hela världen som sett den?). Och Exorcist: The Beginning kanske inte vara världens smartaste projekt att hoppa på. Men så kom den riktiga bomben, den där som kan vara spiken i kistan på en mans karriär (eller förhoppningsvis en grym nytändning). Renny bjussade på The Covenant. Tänk Förhäxad möter She’s All That. Typ. Det är häxmästare och snygga brudar och en pisstråkig story vilken full snubbe som helst kan komma på på trettio sekunder medan han tittar på teve. GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSP. 

/Surskägget

National Lampoon’s Pledge This

@

Det finns bra collegerullar som Animal House, Road Trip och Old School. Sen finns det helt okej rullar som Van Wilder eller Accepted. Sen finns det tyvärr också de helt usla som Pledge This. Jag kan köpa att man har Paris Hilton i en av huvudrollerna för hon är med som producent. Slänger man upp pengar får man vara med i filmen. Det jag har svårt för att köpa är att de stora skämten uteblir, Paris känns okej som skådis för att alla andra skådisar suger nåt så enormt (minst två av dem var med i den där fejkade dokusåpan Joe Schmo Show vilket säger en hel del) och manuset är rent ut sagt bedrövligt. Undvik.

/Surskägget

Ballistic

@

Ibland kan allting se så bra ut på papper (på filmomslaget alltså) men ändå bli så fel så fel när filmen börjar rulla. Ballistic är precis en sån film. Egentligen finns det inget som säger att det här inte skulle vara en standardaction, en svag trea, kanske tvåa, lite tidsdödare men ändå bra drag. En actionrulle helt enkelt. Den har Antonio Banderas och Lucy Liu (vilket borde borga för nån sorts minimikvalité men icke då) och en massa tuffa explosioner och stunts (bland annat ett jag aldrig sett där vi får följa en stuntman hela vägen ner i ett fall ändå till landningen, kan ha varit trickfilmat, men en gut feeling säger att det var en äkta tagning). Men det spelar ingen roll hur många shoot-outs och bilar som exploderar, filmen var så tråkig att jag somnade efter en timme ungefär. Men vad fan! En actionfilm som folk somnar till. VA! Skärpning goddammit.

/Surskägget

The Cave

@

Varför plågar man sig igenom 90 minuter dynga för när man inte ens får betalt för det? Knappast för att Cole Hauser är med i alla fall. Ett dåligt försök till att blanda Alien med lite grottdykning. Trist story, trist action, trista skådisar, usla specialeffekter och pinsamt förutsägbart slut. Se inte! Varningstrianglarna lyser överallt.

/Surskägget

A Very Harold & Kumar 3D Christmas

@@@

Våra vänner Harold & Kumar är tillbaka i ett tredje pårökt äventyr. Den här gången ger de sig i kast med julen. Harold har dragit sig undan från Kumar efter de två senaste filmernas galenskaper och har byggt upp ett stabilt liv med schysst jobb och trevlig fru. Enda minuset är frugans galna pappa (en sjukt typecastad Danny Trejo som samtidigt gör ett kanonjobb med samtliga fördomar) som är en arg och elak tatuerad mexare som hatar Harold (och alla koreaner). Förutom dottern är pappans ögonsten julgranen som han varje år sår själv och efter sju kärleksfulla år kapar och använder hemma som prydnad över julhelgen. Självklart dyker Kumar olägligt upp i Harolds liv efter att ha fått ett mystiskt paket hemlevererat med Harold som adressat. Självklart brinner granjäveln upp. Och lika självklart måste våra två hjältar nu ge sig ut i natten för att hitta en ny gran. På vägen stöter de på allehanda knäppheter (givetvis dyker Neil Patrick Harris upp som en totalt skruvad version av sig själv upp igen) för att slutligen också hitta tillbaka till sin vänskap i sann julanda. Tredje filmen är tyvärr inte lika bra som båda föregångarna och det är för att man håller tillbaka. Visst är en del scener dubbelt så skruvade som allt som hände i de två första, men vi behöver mer än ett par skruvade scener. Vi behöver en hel långfilm som vågar ta klivet och gå hela vägen med de sjukaste majjaskämten du sett i ditt liv. Här fegar trean ut och därmed blir det bara "bra" i betyg, inte lysande.

/Surskägget

Julkalendern 24 dec: En julhälsning

Vrångmannen och Surskägget önskar er en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Det gör även våra vänner på schyssta filmbloggen Helt Perfekt Glob med följande uppmaning.

Four Christmases

@@@
Vince Vaughn gick från seriös dramaskådis till en av de roligare killarna på komedihimlen i rullar som Swingers, Made, Old School, Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Sen kom The Break-Up som var okej men inte lika kul som tidigare filmer och sen gick det käpprätt utför med Fred Clause och nu senast Couple’s Resort. Four Christmases (eller Borta Värst, Hemma Bäst som den heter på svenska, en klar rip-offtitel på lysande Borta Bra, Hemma Värst med Richard Pryor från 1988) kom mittemellan Clause och Couple’s och jag undvek den då det mest verkade vara ännu en julrulle i samma unkna anda som Fred Clause. Efter mycket om och men såg jag den så nyligen och blev positivt överraskad. Dels har Vince Vaughn och Reese Witherspoon grymt bra kemi och deras dialoger är en härlig tillbakagång till Katharine Hepburn/Cary Grant-tiden med snabba snäsiga replikskiften som gör att man sitter och garvar mest hela tiden. Dels är det en ösig (knappt 80 minuter lång) kiss- och bajskomedi som inte drar sig för att skämta om tabubelagd sex, galna släktingar och nerkissade graviditetsstickor i munnen på barn. Förväntar man sig en mysig gulle-gull-gull-familje-julfilm sätter man förmodligen glöggen och lussebullen i vrångstrupen, men gillar man lite sjuk humor och en Vince som levererar då har man kommit rätt. Inte på den nivå jag vill se Vince, men en bra bit åt rätt väg. Fortsätt nu såhär och undvik katastrofer som Fred Clause och Couple’s Resort framöver.
/Surskägget

Julkalendern 24 dec: Klappjakten

@@@

HAHAHAHAHAHAHA! Arnold Schwarzenegger och Sinbad (SINBAD!!! HAHAHAHA!) slåss för att få tag på en actionfigur (Turbo Man! TURBO MAN!!! HAHAHAHAHA!) till sina respektive söner i julruschen. Naturligtvis är Turbo Man (HAHAHA!) extremt populär och helt slutsåld överallt. Inte hjälper det heller att Arnie spelar en snubbe som mer eller mindre alltid jobbar och som aldrig har tid för familjen. Detta är helt enkelt Arnies sista chans att visa sin son att han älskar honom. Genom att köpa en actionfigur! Han köper sin unges kärlek! Aaaaaaaaaaaah, man blir alldeles varm i hjärtat. Kampen om att hitta en Turbo Man öppnar upp för en hel del fula tricks och knep mellan Arnie och Sinbad och hela filmen är i princip en enda stor skrattfest (kanske inte alltid av "rätt" anledningar). Jaaaaa, det är en etta egentligen, men kanske en femma nånstans ändå. Ni vet ju! Överdrivet, over the top, totalt osannolikt, ganska ruttet och amerikansk sensmoral så det stinker ända upp till himlen meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen måste jag säga det igen? Arnie och Sinbad. Slåss. Om. En. Actionfigur. Under julruschen. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

Julkalendern 22 dec: Polarexpressen

@@@

Robert Zemeckis (Forrest Gump, Tillbaka Till Framtiden) lattjade lite med att spela in riktiga skådisar och sedan animera dem långt (nåja) innan han gjorde sköna Beowulf med en nyutvecklad teknik för en skum blandning av animerat och riktigt. I Polarexpressen känns animeringen mer animerad än i Beowulf (fattar knappt själv vad jag menar) och det märks att detta var en teknik i utvecklingsstadiet. Tom Hanks gör både röst och ansikte åt en tågkonduktör (han gör ytterligare fyra roller bl a som Tomten) på Polarexpressen, ett tåg på väg till självaste Jultomtens verkstad. Med på tåget har vi en liten pojk som börjat tvivla på Jultomtens existens men som nu får chansen att se att Tomten verkligen finns. Han råkar självklart ut för en mängd små äventyr under resans gång och även en bunt små äventyr när han väl är på plats i Nordpolen. Snygg animering, hyfsade actionsekvenser och bra tempo bjussas det på, men storyn är kanske inte alltid den mest originella eller övertygande. Kom dock ihåg att detta är en rulle för barn, och som sådan fyller den helt klart sin funktion.

/Surskägget

Julkalendern 19 dec: It's A Wonderful Life

@@@@@

Ni kanske trodde att vi skulle spara den här filmen till julafton i vår kalender eftersom att det är tradition i USA att köra den varje jul (ungefär som vi har Kalle Anka och Karl-Bertil) meeeeeen icke! Detta är förstås en av de inte bara bästa julfilmerna, utan en av de riktigt stora klassikerna genom tiderna. Regissören Frank Capra är en av pionjärerna inom Hollywoodfilmen och gav oss utöver denna klassiker även såna tidlösa filmer som It Happened One Night (med Clark Gable och Claudette Colbert), Mr Deeds Goes to Town (med Gary Cooper och sedan gjord av Adam Sandler som Mr Deeds) och Mr Smith Goes to Washington med James Stewart som även har huvudrollen i denna rulle. I korthet går det ut på att George Bailey (Stewart) får det knackigt ekonomiskt och funderar på självmord. Precis innan han ska hoppa från en bro kommer hans skyddsängel och visar George hur livet för de efterlevande och för staden skulle kunna se ut efter Georges död. Det är en dyster syn som möter George och som får honom att inse hur mycket han älskar sin familj och sina vänner och hur mycket de faktiskt älskar och behöver honom. Slutet gott, allting gott och George bestämmer sig för att livet är värt att leva trots allt. I slutet när alla står kring julgranen och sjunger Auld Lang Syne plingar det till i en av bjällrorna i granen vilket betyder att Georges skyddsängel fått sina vingar och blivit riktigt ängel. På med tårkanalen och njut av en riktigt God Jul!

/Surskägget

Julkalendern 17 dec: Surviving Christmas

@@@

Hahahaha Ben Affleck i en julfilm. Då blir det väl bra? Damn straight att det blir! Ben spelar en ensam miljonär som betalar en familj att låtsas vara hans riktiga familj över julen och att dessutom göra det som han minns sina jular som liten med samma traditioner som då (som naturligtvis inte liknar familjens traditioner). De tycker förstås att det är märkligt men vill inte tacka nej till så feta pengar som erbjuds. Dock är ju Ben en riktigt pain-in-the-ass-snubbe som har noll koncept om verkliga livet och lever i sin rika lilla låtsasvärld. Självklart krockar rik vs fattig och många komiska situationer med hyfsat seriösa undertoner inträffar tills alla lär sig lite av varandra och blir bättre människor (hey! det är en goddamn julfilm! vad hade ni förväntat er? marsmänniskor som skjuter skallen av alla?). Utöver herr Affleck ser vi James Gandolfini (i helskägg hahahahahahaha), Christina Applegate och Udo Kier (hahahaha!) i en liten roll. Julstämning i stil med Bad Santa men inte lika elak.

/Surskägget

Julkalendern 16 dec: How the Grinch Stole Christmas

@
Den här filmen borde vara betydligt bättre egentligen, men Jim Carrey i grön Grinchsminkning blir aldrig rolig. Ron Howard i registolen har smällt på med en jäkla massa julstämning i form av blinkande lampor, julgranar överallt, dekorationer i varje gathörn och ett perfekt snötäcke. Problemet är att han smäller på för mycket så överdosering på pepparkaksgubbar, julnissar och julbockar är ett oundvikligt ont. Det i sin tur gör att man nästan börjar hata, om inte julen, så den lilla staden med de idiotiska invånarna nästan lika mycket som Grinchen. Eller som jag skrev i en kortare, mer kärnfull recension av filmen när vi gick igenom Ron Howards historik som regissör: "Jim Carreys sämsta film. Nej det spelar ingen roll att den är för barn. Den suger hästballe och är pisstråkig!" Där har ni det. Men om man önskar sig att få jul nertryckt i halsen tills det sprutar ut glögg genom öronen kanske det kan vara nåt för just dig.
/Surskägget

@@
Jim Carrey är faktiskt helt ok i den här rullen, i synnerhet gillar väl ungarna hans galna tokerier. Såg den på TV en trött eftermiddag någongång i långt-bort-i-stan. Medger att jag kollade ointresserat med ett halvt öga men garvade väl till då och då åt en del tokerier. Baserad på en barnbok jag aldrig ens tittat i men fattar att den är stor i staterna. Inget för Vrångmannen alltså (som är en finsmakare av helt oresonabla proportioner och bjussar på facit efter facit!) men går säkert hem klockrent hos barnen. Tokerier.
/Vrångmannen

Julkalendern 14 dec: The Nightmare Before Christmas

@@@@

När Tim Burton producerar julfilm förstår man snabbt att detta inte är ännu en standardrulle med glättiga plastjulgranar, tomtar i mängder och allmänt mys. Nej, i denna dockfilm skickas vi till en liten stad som kretsar kring det årliga Halloweenfirandet. Alla som bor i staden är spöken, häxor, zombies eller skelett som vår hjälte Jack Skellington. Det är han som är den officiella ringledaren varje Halloween och han som kommer på nya och förbättrade idéer varje år. Problemet är att Jack börjar tröttna på att enbart fira Halloween hela tiden. Han vill göra nåt annat vilket han får den dagen han av misstag råkar hamna i Julstaden. Snabbt snor han konceptet med Santa Claws och presenter och tar med sig hem till Halloweenstaden fast i en lite mer skrämmande tappning än vi vanliga dödliga är vana vid.

Filmen är fylld med en bunt härliga sång- och dansnummer signerade Burtons hovleverantör av musik Danny Elfman. Skivan är underbar att slänga på under julafton som ett skönt avbrott mellan Absolute Christmas IV och Svenska Julhits XVI. Dockorna och miljöerna är otroligt vackra och detaljrika och storyn passar både vuxna och barn som kan hitta olika saker att roas av.

/Surskägget

Julkalendern 10 dec: Gremlins

@@@

När jag var liten och den här rullen gick på bio (vi snackar 1984) och framförallt sedermera när den kom på VHS så var det helt klart en av favvorullarna som sågs om och om igen. Söta lilla Mogwai som efter lite vatten på sig spottade ur sig ett gäng inte lika söta hårbollar som dessutom åt efter midnatt och blev till Gremlins. Spänningen! Fartfylldheten! Komiken! Phoebe Cates (som ville gifta sig med mig innan det blev Kevin Kline)! Dessa elaka små monster som skapade oreda i julfriden var både läskiga och roliga på samma gång, och scenen i köket där diverse hushållsapparater används för att döda Gremlins på kreativa sätt var fantastisk. Även slutet i varuhuset var nagelbitande och spännande. Hade du frågat mig då hade jag sagt en femma. Sen växte jag upp och såg den inte på ett gäng år. När jag väl såg om den för ett par år sen föll hela min världsbild. Taffliga effekter, rätt trist tempo, tråkiga skämt och en huvudperson med noll karisma (hej Zach Galligan, vad gör du idag?). Och även om Phoebe Cates fortfarande ville gifta sig med mig var det inte samma sak. Hade du frågat mig då hade det blivit en etta. I mitten av ett och fem ligger tre och tills dess att jag ser om den är det där betyget hamnar.
/Surskägget

@@@@
Måste erkänna att det var över 20år sedan jag såg den här filmen. Känns helt galet nu när det slog mig. På den tiden det begav sig såg jag den nog minst 20 gånger på video precis som Skägget och älskade den. Även jag var sjukt tonårsförälskad i Phoebe Cates och på den tiden var effekterna grymma. Perfekt blandning av skräck och skratt med en av filmhistoriens kanske gulligaste varelser, Gizmo. Roligt också att filmen var barnförbjuden på bio i Sverige när den kom 1984 men barntillåten i USA hahaha! Sverige var ändå skönt på gamla Sven Melandertiden. Eftersom jag inte sett om Gremlins i vuxen ålder (men planerar att göra detta asap!) och eftersom att jag är fylld av glada minnen och den heliga julstämningen så måste betyget bli som jag minns den. Fantastiskt.
/Vrångmannen

Julkalendern 8 dec: The Santa Clause

@@
Det fanns en gång en kille som hette Tim Allen. Han hade en komediserie på amerikansk teve som var oförskämt stor och populär (mest minnesvärd nu i efterhand på grund av att den gav oss Pamela Anderson i sin första större roll). Eftersom att Tim hade erövrat tevemediet tyckte han att han borde vara störst på bio också. The Santa Clause skulle vara den film som skickade honom högst och längst upp på stjärnhimlen (istället blev Toy Story där Tim gör Buzz Lightyears röst störst och ingen minns hur Tim ser ut längre även om alla känner till hans röst). The Santa Clause är en klassisk familjejulfilm från Hollywood. Vi får träffa den stressade affärsmannen Scott (Tim Allen) som knappt har tid för julen. Men det slumpar sig som så att han oavsiktligt har ihjäl den riktige jultomten och därmed per automatik blir nästa jultomte på magisk väg. Helt plötsligt växer tomteskägg och tomtemage på Tim som trots att han gör sitt bästa för att inte bli jultomte naturligtvis blir det ändå. Scott lär sig att julen och familjen är det finaste som finns och alla blir lyckliga. Det bjussas på ett par skämt på vägen men är alldeles för gullenuttigt för att bli riktigt bra.
/Surskägget

Julkalendern 7 dec: Trapped In Paradise

@@@

En lite bortglömd film som förtjänar ett bättre öde än att hamna längst bak i lågprishyllan. Tre kriminella bröder (Nic Cage, Dana Carvey och hahahaha Jon Lovitz!) genomför världens enklaste bankrån i en liten sömnig småstad vid namn Paradise på självaste Julafton! Som de ser det är det enkla pengar, snabbt in och lika snabbt ut och innan nån ens fattat att de varit där är de redan på en varm söderhavsö med bikinibrudar och paraplydrinkar. Meeeeeeeeeen det visar sig att det inte är riktigt så lätt att komma iväg från den lilla staden som de först trodde. Faktum är att invånarna är så vänliga att de är för vänliga och gör det svårt för de innerst inne goda bröderna att bara dra. När dessutom ena brorsan ljuger så fort han öppnar munnen och andra brorsan inte kan hålla fingrarna i styr blir det ett rent elände för den sista brorsan. HAHAHAHAHAHA! Många fina stunder och skämt i den här. Både Carvey och Lovitz är hysteriskt roliga på sina ställen och Nic Cage funkar bra som tryggt ankare mellan deras tokigheter. I ett vackert vinterlandskap på självaste Julafton kan filmen naturligtvis bara sluta på ett sätt - slutet gott, allting gott!
/Surskägget