Krampus (2015)

@@
Trodde det här skulle vara en riktig lågbudgetslasher som utspelade sig vid jul. Där hade jag helt fel. Krampus är lite av en modern Gremlins-wannabe. En halvsnäll skräckkomedi där juldemonen Krampus (jultomtens elaka motsvarighet) terroriserar en familj på julafton. Krampus gick rätt bra på bio i USA och är en stilig film med en del skruvad julstämning. Den försöker att vara otäck (men inte för läskig = PG13), originell och rolig. Tyvärr är den varken eller. Välgjort detta men rätt ointressant. Skådisarna (Toni Collette, Adam Scott och David Koechner m.fl) gör vad de kan med de rätt så endimensionella karaktärerna. Vi får också en liten elak clowndocka a'la Poltergeist, demonpepparkaksgubbar och så Krampus. En stor skepnad med horn som hoppar från hustak till hustak som självaste Hulken och fryser allt till is. Regissören Michael Dougherty har tidigare gjort småhyllade skräckisen Trick 'r Treat samt skrivit manus till bl.a storfilmerna X2 och Superman Returns. Är man 10-12 bast är det här nog rätt så pulshöjande och skoj kan jag tänka. Själv gäspar jag lätt och undrar varför jag inte köpte pepparkakor till julmusten. Det är ju snart december.
/Vrångmannen

Tammy

@@@
Den hetaste komikern just nu, Melissa McCarthy, spelar titelrollen som Tammy, en white trashbrud som det gått annat än bra för i livet. Efter att ha kört på en kronhjort och totalförstört sin bil kommer hon för sent till jobbet där hon får sparken. När hon väl tar sig hem upptäcker hon att hennes man är otrogen med grannen. Vad göra annat än att sticka från stan? Med sig får hon mormor (spelad av Susan Sarandon) som råkar ha pengar på fickan och en äventyrslusta. Road trip! Det blir ganska svajjigt mellan kvinnorna nästan direkt, och ju längre filmen rullar på desto mer av deras tragiska historik utspelas. För det här är en komedi med tunga dramatiska inslag som behandlar alkoholism och familjehemligheter. Skriven av McCarthy i regi av hennes man är det helt klart en film som ska visa upp McCarthys bästa sidor både som komiker och seriös skådis. Och de lyckas bra får man säga. Balansen mellan humor och allvar ligger på en bra nivå och det känns aldrig krystat som det kan göra ibland. McCarthy bjussar på sig själv och vi har några riktigt roliga scener, bl a när hon rånar ett snabbmatsställe, samtidigt som hon visar prov på att hon kan mer än att bara skrika och dratta på röven. Sarandon är som alltid riktigt stabil som den alkoholiserade mormorn och i biroller ser vi storheter som Dan Aykroyd, Gary "En Röst i Natten" Cole, Toni Collette och Kathy Bates flimra förbi.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Sam Rockwell)

The Winning Season
@@@
Det är svårt att inte gilla Sam Rockwell. Han har charmen, glimten i ögat och talangen. Han syns i biroller i stora Hollywoodfilmer som Charlie´s Angels, Den Gröna Milen och Liftarens Guide Till Galaxen för att sedan göra huvudroller i små indiefilmer som Confessions of a Dangerous Mind, Moon och den här. Detta är en riktig indierulle med komplexa karaktärer och en handling som på ett sätt är traditionell men som tack vare udda karaktärer känns annorlunda och fräsch. Rockwell är en avdankad basketcoach som får en sista chans att coacha ett tjejlag på en liten skola som förlorat allt allt allt jämnt jämnt jämnt. Med en axelryckning och mängder med alkohol tar han sig an de udda brudarna (med bl a Emma Roberts och Rooney Mara i gänget) och anstränger sig knappt för att få dem att bli vinnare. Sakta men säkert svetsas dock han och tjejerna ihop och snart nog sliter han för att de ska få den respekt de är värda. Lite väl svart på sina ställen är den för att kunna kallas feelgood, ändå lyckas den pricka väldigt rätt på många ställen om än inte fullt ut.
/Surskägget

The Way Way Back
@@@@
Ännu en liten indierulle där Sam Rockwell på papper kanske inte har huvudrollen men som har den typen av roll i filmen som i princip är den enda man kommer ihåg. Man kan helt enkelt säga att han stjäl filmen. Och då är ändå Steve Carell, Toni Colette, Amanda Peet och Maya Rudolph med också. Vi får följa 14-årige Duncan som med familjen kommer till lilla kuststaden för ett par veckors sommarsemester. Duncan är lite udda och egen och hittar sin vän i Rockwells karaktär som jobbar på stora vattenparken dit alla turister flockas. Duncan får via Rockwell jobb där och deras vänskap gör att Duncan växer som människa. En riktig feelgoodfilm med andra ord med hjärtat på rätt ställe. Den försvann kanske lite i mängden men gör dig själv en tjänst och ordna så att du kan se den.
/Surskägget

@@@@
Här
/Vrångmannen

The Way Way Back

@@@@
14-årige Duncans liv är inget vidare. Hans mamma (Toni Colette) har träffat en ny kille som är en riktig skitstövel (Steve Carell, som annars brukar få oss att garva) och den introverte Duncan tvingas att spendera sommaren i en liten håla med sin nya "familj". En dag upptäcker Duncan att det finns ett gammalt slitet sommarland i området, Water Wizz Park, som ägs av en den excentriske och mycket omogne Owen (Sam Rockwell hahaha!). En vänskap mellan Duncan och Owen börjar sakta att formas och sommaren ser ljusare ut för den nedstämde tonåringen. Problemen i hans familj kvarstår dock och sommaren varar inte för evigt. Det här är egentligen inget vi inte sett förr men när det är så här välspelat och underhållande så spelar det mindre roll. The Way Way Back är en liten pärla. Rolig och varm, utan de stora gesterna. Rekommenderas!
/Vrångmannen