The Big Short

@@@@
En mycket bra film som kräver ett par, tre sittningar misstänker jag för att man verkligen ska förstå och ta till sig hela konceptet. Filmen berättar den sanna historien om vad som ledde upp till att ekonomin gick åt helvete för ett par år sedan och som slutade med att folk i USA bara lämnade hus och lägenheter bakom sig och gick vidare i livet utan att bry sig ett piss om sina skulder vilket i sin tur ledde till att en hel del banker och finansinstitut som funnits där sedan tidernas gryning gick i konkurs. Regissör Adam McKay är ju mest känd för sina pruttkomedier som Step Brothers, Anchorman och Talladega Nights så att just han sitter bakom spakarna på denna rätt seriösa och tunga rulle om ekonomisk kollaps är lite förvånande. Han gör det dock jättebra och han lyckas också förklara rätt så komplicerade termer och händelser på ett bra sätt. Han lyckas helt enkelt få oss att sitta kvar intresserade även när det händer rätt så trista bankprylar ingen förutom banknördar bryr sig om. Han lyckas också skaka fram riktigt bra prestationer ur sina skådisar. Christian Bale, Ryan Gosling, Steve Carell, Brad Pitt och Marisa Tomei är de mest kända, men alla inblandade gör riktigt bra roller.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Channing Tatum ännu en gång helt sjukt ju för fan!!!!)

Foxcatcher
@@
Nja här blev det lite segt och långtråkigt. Channing Tatum spelar OS-guldmedaljören i boxning Mark Schultz som tillsammans med brorsan David Schultz (Mark Ruffalo) dominerade amerikansk brottning under slutet av 70- och början av 80-talet. Miljonären John Du Pont (Steve Carell) erbjöd bröderna uppbackning med träningslokaler, boende etc mot att de skulle träna upp nästa gäng guldmedaljörer. Mark hoppade på erbjudandet först och David kom med några år senare. Filmen är som ni förstår vid det här laget baserad på en verklig historia och kretsar kring den udda vänskap som uppstod mellan Mark och John, två rätt knepiga och märkliga karaktärer som både hade sina sociala problem. Både Tatum och Carell spelar karaktärer som de inte brukar spela och det är både bra och dåligt. Bra för att de båda visar prov på att de är duktiga skådisar som inte behöver bomber och granater och trehundra skämt i sekunden för att göra bra ifrån sig, dåligt för att man har en viss förväntning när man ser deras namn på en bioaffisch. Med det sagt är det inte deras fel att det här inte riktigt funkar. Det är filmen i sig som är på tok för lång och som tar alldeles för mycket tid på sig att berätta en historia som på sin höjd skulle bli en intressant 45-minutersdokumentär på teve.
/Surskägget

Jupiter Ascending
@@@
Hahahaha jaha vad i helvete var det här då? En mix av The Matrix, Dune och Star Wars 2 med en slev Star Trek och Liftarens Guide till Galaxen. Ibland är det lysande galet bra och ibland bara galet och mindre bra. Channing Tatum spelar prisjägaren Caine som ska rädda prinsessan Jupiter (Mila Kunis) från att bli tillfångatagen och mördad av sina onda syskon (spelade av Eddie Redmayne, Douglas Booth och Tuppence Middleton). Kruxet är bara att Jupiter bor på jorden och jobbar som städerska och inte har en blekaste aning om att hon egentligen är rymdprinsessa. Inte förrän laserskotten börjar hagla kring henne. Syskonen Wachowski bjussar som vanligt på en visuellt späckad film med mängder av detaljer och snygga effekter. Tyvärr är inte storyn lika stark som effekterna och man hade velat ha lite mer kött på benen. Tyvärr för Wachowskis så gjorde de ju The Matrix en gång i tiden så allt de gör efter den jämför man ju alltid med det mästerverket vilket är svårt om inte omöjligt att leva upp till. Oavsett är det här sevärt. Tatum och Kunis har bra kemi och Redmayne som huvudskurk pendlar perfekt mellan galen psykopat och galen charmör på precis rätt Bondskurkssätt.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Sam Rockwell)

The Winning Season
@@@
Det är svårt att inte gilla Sam Rockwell. Han har charmen, glimten i ögat och talangen. Han syns i biroller i stora Hollywoodfilmer som Charlie´s Angels, Den Gröna Milen och Liftarens Guide Till Galaxen för att sedan göra huvudroller i små indiefilmer som Confessions of a Dangerous Mind, Moon och den här. Detta är en riktig indierulle med komplexa karaktärer och en handling som på ett sätt är traditionell men som tack vare udda karaktärer känns annorlunda och fräsch. Rockwell är en avdankad basketcoach som får en sista chans att coacha ett tjejlag på en liten skola som förlorat allt allt allt jämnt jämnt jämnt. Med en axelryckning och mängder med alkohol tar han sig an de udda brudarna (med bl a Emma Roberts och Rooney Mara i gänget) och anstränger sig knappt för att få dem att bli vinnare. Sakta men säkert svetsas dock han och tjejerna ihop och snart nog sliter han för att de ska få den respekt de är värda. Lite väl svart på sina ställen är den för att kunna kallas feelgood, ändå lyckas den pricka väldigt rätt på många ställen om än inte fullt ut.
/Surskägget

The Way Way Back
@@@@
Ännu en liten indierulle där Sam Rockwell på papper kanske inte har huvudrollen men som har den typen av roll i filmen som i princip är den enda man kommer ihåg. Man kan helt enkelt säga att han stjäl filmen. Och då är ändå Steve Carell, Toni Colette, Amanda Peet och Maya Rudolph med också. Vi får följa 14-årige Duncan som med familjen kommer till lilla kuststaden för ett par veckors sommarsemester. Duncan är lite udda och egen och hittar sin vän i Rockwells karaktär som jobbar på stora vattenparken dit alla turister flockas. Duncan får via Rockwell jobb där och deras vänskap gör att Duncan växer som människa. En riktig feelgoodfilm med andra ord med hjärtat på rätt ställe. Den försvann kanske lite i mängden men gör dig själv en tjänst och ordna så att du kan se den.
/Surskägget

@@@@
Här
/Vrångmannen

Alexander and the Terrible, Horrible, No Good, Very Bad Day

@@-
Titeln är bedrövlig. Horribel. Vem orkar ens komma ihåg hälften av titeln? Filmen är inte lika bedrövlig, men nästan. Det är lite synd att se Steve Carell och Jennifer Garner sumpa bort sina talanger på denna familjefilm men jag antar att de vill göra nåt för kidsen kanske. Och är man typ 10 är filmen säkert jättekul. Jag är inte 10. Därmed är inte filmen jättekul. Några sköna Carellscener räddar från totalt fiasko, men det är på håret.
/Surskägget

Anchorman: The Legend Continues

@@@
Första filmen är en klassiker i komedigenren. Fylld med oneliners man kan springa och citera dagarna i ända och med fyra karaktärer som är helt slut och därmed helt fantastiska. Det var på nåt sätt ganska givet att vi skulle få en uppföljare. Tvåan tar med vårt 70-talsgäng in i 80-talet och en CNN-kopia där nyhetsankaret Ron Burgundy (underbare Will Ferrell) lyckas skapa tevehistoria utan att ens veta om hur han gör det. Tvåan är en gedigen och alltigenom rolig film. Dess största, och egentligen enda, problem är att man automatiskt jämför den med ettan och ettan helt enkelt är en betydligt bättre film. Självklart är tvåan dock en given film i samling om man gillade ettan (och gillar man inte ettan kanske man ska sluta läsa den här bloggen och hitta en blogg som analyserar hur färg torkar på olika strukturer). Steve Carell har förstås blivit betydligt kändare sedan han gjorde ettan och därmed är hans roll som superkorkade Brick lika betydligt större. Det är på gott och ont. Carell är förstås svinrolig men Brick som karaktär är ju rätt begränsad så det är både många garv men också en del axelryckningar när det fokuserar på Brick för mycket. Kristen Wiig gör en biroll och stjäl hela filmen ungefär som hon alltid gör. Jag vill fortfarande se en film där Ferrell och Wiig spelar ett äkta par som är helt slut i huvudet. Det skulle garanterat blir en femma.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte typ likadant.

The Incredible Burt Wonderstone

@@@
En film jag struntade i när den kom mycket på grund av att Vrångmannen sågade den. Så dök den upp på Netflix och jag hade inget bättre för mig så den fick en chans. Och jag måste säga att jag är glad att jag såg den. Vrångis menade på att det kunde blivit mycket bättre med tanke på de inblandade och ja, det kan jag delvis hålla med om, men filmen bjussar på jävla mycket garv och Steve Carell är magisk (pun intended) i rollen som egocentrisk och utflippad Las Vegasmagiker på dekis. Visst hade man kunnat önska att se mer av Jim Carrey, samtidigt blir han nästan ännu roligare när han väl är i bild än om han skulle varit med i varje sekund. Scenen där han borrar sig i skallen och utropar: "Ta-da!" är kanske det roligaste som spelades in 2013 och det är fan inte illa pinkat. Även Olivia Wilde måste nämnas då hon kliver in som från ingenstans och matchar både Carell och Carrey och blir så mycket mer än bara the straight guy de kan bolla sina skämt mot. Det är med andra ord absolut inget fel med den här filmen. Du får det du förväntar dig av alla inblandade, garvar lite och fördriver två timmar av ditt liv. Finns sämre saker att göra helt klart.
/Surskägget

Julkalender 21 dec

Anchorman 2: The Legend Continues
@@@
Anchorman (2004) är en av de roligaste amerikanska komedier som gjorts under det senaste decenniet. Nu så här nio år senare var förväntningarna självklart skyhöga på uppföljaren, Anchorman 2: The Legend Continues. Jag var helt övertygad om att den skulle vara rolig men försökte hålla en slags verklighetsförankrad nivå på förhoppningarna då uppföljare sällan är lika bra eller bättre än originalet. Will Ferrell är alltså tillbaka som den misogyne, utseendefixerade och rakt genom korkade nyhetsuppläsaren Ron Burgundy. Det drar igång direkt med att hans numera fru Veronica Corningstone (Christina Applegate) blir mer framgångsrik än Ron så han lämnar henne på fläcken. Hahaha, helt slut. Efter en kort bender börjar han söka rätt på sitt gamla nyhetsteam för att än en gång bli nummer ett. Anchorman 2 är rolig. Bitvis skitkul. Den är också lite långtråkig vilket naturligtvis inte är bra. Vi har sett mycket förr och vissa skämt kan man återanvända från originalet (i lite annan tappning förstås) och vissa skämt kan man det inte. Ni kommer förstå vad jag menar när ni ser filmen. Ferrell briljerar som den omöjligt barnslige och lättstötte Burgundy och är naturligtvis en av stöttepelarna i filmen, även om han ger gott om utrymme till sina medspelare att vara roliga. Vädermannen Brick (Steve Carell) är lika slut som i ettan men har här fått en mycket större roll vilket gör att hans sköna kommentarer tyvärr inte funkar lika klockrent i längden. Kristen Wiig glänser i en roll som borde varit så mycket bättre skriven och matchat hennes komiska talang. Anchorman 2 är också fylld med små gästinhopp av kändisar både här och där. Småskoj, men hade egentligen inte behövts. Nej, filmen är naturligtvis inte lika bra som ettan. Den är kul, helt klart, men känns också lite inspirationslös och andefattig. Jag tror däremot att den kommer att växa vid en andra eller eventuellt tredje titt när den lilla känslan av besvikelse väl har lagt sig. En film som får mig att skratta så jag gråtskriker åtminstone två gånger på två timmar är värd det, oavsett hur ojämn i roligheterna den må vara i övrigt. It's kind of a big deal.
/Vrångmannen

The Way Way Back

@@@@
14-årige Duncans liv är inget vidare. Hans mamma (Toni Colette) har träffat en ny kille som är en riktig skitstövel (Steve Carell, som annars brukar få oss att garva) och den introverte Duncan tvingas att spendera sommaren i en liten håla med sin nya "familj". En dag upptäcker Duncan att det finns ett gammalt slitet sommarland i området, Water Wizz Park, som ägs av en den excentriske och mycket omogne Owen (Sam Rockwell hahaha!). En vänskap mellan Duncan och Owen börjar sakta att formas och sommaren ser ljusare ut för den nedstämde tonåringen. Problemen i hans familj kvarstår dock och sommaren varar inte för evigt. Det här är egentligen inget vi inte sett förr men när det är så här välspelat och underhållande så spelar det mindre roll. The Way Way Back är en liten pärla. Rolig och varm, utan de stora gesterna. Rekommenderas!
/Vrångmannen

You stay classy, San Diego.

The Incredible Burt Wonderstone

@@
När jag var liten hade jag en sån där magilåda som morsan köpt åt mig på leksaksaffären. Den innehöll bl.a klassikern gömma-bollen-i-äggkoppen, det gamla ringarna-som-plötslig-fastnar-hur-gick-det-till tricket och lite annat busigt junk som  gick sönder fortare än du kunde säga abrakadabra. Det roade i alla fall familj och vänner under en två minuters show framför ett upphängt lakan i vardagsrummet. Burt (Steve Carell) och Anton (Steve Buscemi) har känt varandra sedan barnsben och alltid älskat magi. Deras dubbelakt i vuxen ålder har nu blivit en stor och glittrig succé i Las Vegas. Tyvärr har Burt blivit en egocentrisk och elak tokfrans och det gamla radarparet grälar ofta. En dag börjar publiken sina och de upptäcker att en gatumagiker vid namn Steve Gray (Jim Carrey) hotar deras existens på prispallen som nummer ett. Såhär då. Du har Steve Carell i löjliga frisyrer, paljettkostymer som magiker i Las Vegas och du har hans nemesis Jim Carrey i långt blonderat hål, muskler, tatueringar som är makalöst evil och självupptagen. Det här ska inte kunna bli dåligt men det blev tyvärr en sådär komedi där alla känns trötta och manuset skulle behövts ett par putsningar minst och stoppats i en centrifug för varven. Underbart är dock att Olivia Wilde, som spelar assistenten, är väldigt rolig och scenerna med Jim Carrey när han kör sin street magic är vansinnigt kul. Har man med Jim Carrey så ger man dock honom mer speltid än EN KVART i filmen. What up with that?! Sevärt men besvikelsen är stor när man ser potentialen och ingen annan inblandad i produktionen verkar göra det. Ge Olivia Wilde en huvudroll i en komedi. Nu.
/Vrångmannen

Julkalender 20 dec

Hahahahaaaa! Will Ferrell alltså. Vilken kung! Men det poppade upp flera andra riktigt vassa komiker under 00-talet, många som kämpat på en hel del under 90-talet utan det riktiga lyftet. En av dem var Ben Stiller som vi har ett klipp med i dagens lucka (å lägg även märke till Will Ferrell som Mugatu! HAHAHAHAHA!). En annan Steve Carell. Enjoy. /Vrångmannen & Surskägget

Crazy, Stupid, Love.

@@@@
En romantisk dramakomedi i bästa James L. Brooksstil (Ömhetsbevis, Livet Från Den Ljusa Sidan, Spanglish) där vi får träffa personer i olika stadier av förhållanden från nyförälskade till nyskilda och hur de hanterar sina liv utifrån deras kärleksliv ser ut. Cal (Steve Carell) glider runt helt tom och utan mål i livet sedan hans fru Emily (Julianne Moore) skilt sig efter ett låååååångt äktenskap. Emily har varit uppvaktad av kollegan David (Kevin Bacon) men känner sig nu osäker på vad hon egentligen vill ha ut av livet. Kanske var skilsmässa inte exakt rätt lösning ändå? Jacob (Ryan Gosling) glider runt på barer på jakt efter kvällens ligg. Han är charmören och one night-standexperten som ser Cal sitta och lida och tar honom under sina vingar vilket leder till att Cal tar mod till sig och hamnar i säng med Kate (Marisa Tomei). Under tiden sitter Hannah (Emma Stone) och undrar över om hennes kille verkligen är rätt person. Alla tvivel försvinner när hon träffar Jacob och äntligen inser vad sann kärlek innebär. För att ställa till det ytterligare är barnvakten till Cals barn, tonårstjejen Jessica (Annaleigh Tipton), kär i Cal samtidigt som Cals son Robbie (Jonah Bobo) är kär i Jessica trots en åldersskillnad på fem år. En hel del karaktärer att hålla reda på med andra ord, men regissörerna (som tidigare gjort I Love You Phillip Morris) gör det lätt för oss att hålla koll på vem som är vem utan att det känns betungande. Det bjuds på många skratt men lika mycket tragiska händelser och många av skratten kan lätt fastna i halsen (det är kul att Carell slänger sig ut från en rullande bil just för att Carell är en grym komiker, men samtidigt är det tragiskt för hans karaktär är ju allt annat än livsglad). Och det är denna blandning som lyfter filmen från ännu en romcom till någonting lite mer. Samtliga skådisar är kanon i sina roller (Annaleigh Tipton är nybörjaren som om hon fortsätter att välja rätt filmer bör ha en dunderkarriär framför sig) och lyckas skapa karaktärer som är trovärdiga även när filmen satsar fullt ut på humorkortet. Mycket bra helt enkelt.
/Surskägget

Julkalendern 16 dec - Jay Roach

Vem fan är Jay Roach? Ja, tittar man på filmerna han regisserat ser man att han inte är vilken amatör som helst. Å andra sidan skulle han kunna vara vilken amatör som helst för uppenbarligen är han polare med Mike Myers och får man chans att regissera Austin Powerstrilogin finns inte mycket man kan förstöra.
Googlar man på honom får man reda på att han är från New Mexico, född 1957 och att han är gift med min gamla flamma Susanna Hoffs från The Bangles (och kanske den sexigaste sångerska/gitarrist som stått på en scen). Snubben är med andra ord en lucky mofo.
Men skit i Jay, det är hans filmer vi är intresserade av, speciellt eftersom att en av dem är nästintill purfärsk.

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)
@@@@
Skrattfesten börjar och två av de roligaste karaktärer Mike Myers nånsin skapat exploderade i nyllet på en biopublik som höll på att skratta ihjäl sig. 60-talsagenten Austin Powers (Mike Myers) är på samma gång helt blåst i huvudet á la Clousseau men när det gäller ovanligt skärpt á la James Bond. Han tror att han är snyggast i världen när han egentligen ser alldeles för udda ut samtidigt som alla tjejer vill ligga med honom typ hela tiden. Hans ärkefiende Dr Evil (Mike Myers) fryser ner sig själv för att tina upp sig vid annat tillfälle vilket leder till att även Austin gör det för att kunna tinas upp när det är dags att kämpa igen. De tinas upp på 90-talet och fejden kan fortsätta. Hahahahaha! Scenerna med Dr Evil är för underbara och Austin är så slut i huvudet när han glider runt på 90-talet och raggar brudar som om att det är 1960! Stora skämt möter små ordvitsar möter action möter spänning möter plumpa skämt möter smarta skämt möter mängder med garv. Parodi på alla agentfilmer du sett men även en hel del kärlek till genren. Det här gillar vi som fan.
/Surskägget

Austin Power: The Spy Who Shagged Me (1999)
@@@@
Dr Evil uppfinner en tidsmaskin, åker tillbaka till 60-talet och snor Austins ”mojo”, det som gjorde honom till den coola, hippa och groovy agent han var. Utan sin mojo är Austin en nolla. Eller? Myers introducerar oss för ännu en fantastisk karaktär, Fat Bastard (Mike Myers) som är enormt tjock, enormt elak och enormt rolig hahahahaha! Det här är så sjukt kul hela jävla tiden. Parodierna på Bond etc fortsätter naturligtvis, men hela tiden med så stort hjärta till hela genren att det bara är att kapitulera. Självklart kör Myers vidare på sina patenterade ordvitsar och föremål som ser ut som snoppar eller tuttar om man ställer sig framför dem så att de täcker just en snopp eller ett par tuttar hahahahaha!
/Surskägget

Meet The Parents (2000)
@@@@
Var inte det här filmen som verkligen öppnade upp Ben Stillers karriär för den stora allmänheten? Jag menar, visst, innan dess hade han gjort Reality Bites, Cable Guy och Den Där Mary men det känns ändå som att den här fick honom att ta klivet från kändis till superkändis. Och varför inte? Den är förbannat kul och du har Robert De Niro i den vilket gjorde att även den äldre jag-gillar-allt-De-Niro-gör-generationen kom och såg den här. Högt och lågt (mest lågt) blandas och Stillers nervösa ryckningar mot De Niros stirrande maffiablick hahahahahaha! Fantastiskt koncept som självklart gav mersmak.
/Surskägget

Austin Powers in Goldmember (2002)
@@@@+
Härlig avrundning på trilogin och den starkaste filmen av de tre. Öppningsscenen med tunga cameos från Tom Cruise, Gwyneth Paltrow, Danny DeVito, Kevin Spacey och Steven Spielberg ger mig våta drömmar om en Mission Impossiblefilm vi borde fått se och när Myers introducerar Michael Caine som Austins pappa och nya karaktären holländske superskurken Goldmember (Mike Myers) oooooooorkar jag inte och ligger på golvet och kippar efter andan. HAHAHAHAHA! There’s two things I hate in life. People who are prejudice against other people’s cultures. And the dutch! HAHAHAHAHA! Caine är kungen. KUNGEN!!! Se den här och kissa på dig av skratt.
/Surskägget

Meet the Fockers (2004)
@@@
Nu är det dags att träffa Stillers mamma och pappa och då tar vi in Dustin Hoffman och Barbara Streisand som flummiga flumflummare mot De Niros strikta före detta CIA-agent. Krocken mellan familjerna blir förstås gigantisk och rolig om än förutsägbar. Inte riktigt samma driv som i ettan, men det är fortfarande riktigt bra. Stiller spelar nervöst hysterisk som han gör bäst och De Niro, Hoffman och Streisand visar prov på att gammal är äldst och att de vet vad de pysslar med.
/Surskägget

Dinner For Schmucks (2010)
@@
Klockrent upplägg för fantastisk komedikväll. Kille som försöker ta sig upp i företagsvärlden (Paul Rudd) går med på att bjuda hem en total tönt till chefens stora årliga fest där alla coola på företaget tar med sig en tönt. Största tönten vinner. Rudd råkar köra på en man som visar sig vara den mest omöjligt stora idiot du nånsin sett (Steve Carell) och Rudd bjuder självklart med honom. Carells karaktär gör det ena idiotiska efter det andra och försätter Rudd i den ena idiotiska situationen efter den andra. I vanliga fall älskar jag sån humor, men här blir det faktiskt för mycket av det goda. Till slut fastnar skrattet i halsen och man sitter bara och skriker: ”Nej nej nej nej nej snälla nej gör inget mer nu sluuuuuta jag vill inte se mer!!!” åt Carell för det han gör är bara föööööööör dumt. Det blir för pinsamt och det bara går inte. Det är som att lägga på ytterligare ett lager skinka på en redan jättegod skinkmacka och sen ett till och ett till och ett till tills du inte får mackan i käften och så har skinkan hunnit bli dålig när du väl tar bort några lager. Zach Galifianakis dyker dock upp i en fantastisk pytteliten biroll och då går det inte annat än att garva läppen av sig. Annars nä, tyvärr. Jag ville gilla det här men det gick inte.
/Surskägget

Date Night

@@

Phil (Steve Carell) och Claire (Tina Fey) är ett gift medelålders par med två små barn som bor ute i en av New Jerseys småmysiga villaområden en timmes bilfärd från New York. Deras inrutade liv bara rullar på utan större med- eller motgångar. De är helt enkelt grymt inkörda med varandra och Herr Vardag har sedan länge etablerat sig i deras hem. När de får reda på att ett av deras vänpar ska skiljas (hahahah Kristen Wiig i en liten men rolig biroll) bestämmer sig Phil och Claire för att försöka piffa upp vardagen lite och sluta ta varandra för givet. Resultatet blir att de snor ett annat pars bordsreservationer på superhippa innekrogen mitt i NY för en kul och galen kväll. Problemet är att de nu blir misstagna för det riktiga paret av ett par korrumperade snutar som börjar jaga efter dem med pistolerna i högsta hugg.

Carell och Fey har bra kemi och filmen påminner lite om klassiska 80-talsskomedier där en person hamnar i en jäkla massa trubbel under en natt som Trassel I Natten (Jeff Goldblum) och After Hours (Griffin Dunne) för att nämna några. Tyvärr är många passager i filmen rena rama transportsträckorna och skämten är lite för långt mellan för att det ska bli en riktigt bra komedi. Och både Carell och Fey verkar gå lite väl på rutin och tomgång istället för att verkligen bjussa på de där klassiska ögonblicken. Några tokgarv räcker inte för att rädda filmen och det gör inte de många roliga birollerna heller (Mark Wahlberg, Mila Kunis, James Franco, Ray Liotta, William Fichtner, Mark Ruffalo). En okej liten måndagsrulle när ungarna lagt sig tillrätta och Herr Vardag sätter sig ner tillsammans med er i soffan.

/Surskägget

@@

Ibland är det skönt att röka lite fredspipa med den annars så "specielle" Herr Surskägget. Hehehe. Instämmer till fullo med hans recension här ovan och kan bara lägga till att Tina Fey får faktiskt skärpa till sig lite nu. Hon är smartare än det här. Mean Girls (där hon både spelar skön lärarinna samt står för manuset) rockar ju! Mer sånt istället för dussinklubben antecknar som är den fälla hon verkar hamnat i, i allafall på vita duken.

/Vrångmannen

Get Smart

@@
http://www.imdb.com/title/tt0425061/
Vi kan börja direkt med att ni först läser Vrångmannens skamliga hyllning här: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/08/get-smart.html innan ni fortsätter att läsa min mer nyanserade analys av detta actionkomedispektakel. Alla klara? Bra. Det är inte så att filmen inte har sina poänger, och det är heller inte så att den är direkt dålig. Men den är ju inte bra heller. Carrell går runt och ser bortkommen ut, och det kan han göra bra. Här är det som att man inte utnyttjar det tillräckligt mycket, samt att man inte ger hans karaktär en klart definierad roll. Ibland är han jätteklumpig, i nästa sekund kan han slita strupen av självaste Bond om det hade krävts. Jag köper det inte. Storyn är tunn för att säga det minsta och fungerar mest som en transportsträcka mellan olika set-pieces där det sprängs, exploderas, skjuts och slåss. Även det hade varit okej om det inte varit för det faktum att man inte minns dessa set-pieces mer än man minns handlingen. Och handlingen minns man inte. Uselt blir det inte, det är det alldeles för välgjort för, men själen saknas. Själen sa jag! Det där lilla extra som gör att det blir roligare än en dussinkomedi. Vart tog själen vägen?!?! Roligast är Bill Murrays cameo inuti ett träd. Tråkigast är Terence Stamps totalt uttryckslösa och oengagerade superskurk. En okej rulle, inte mer.
/Surskägget

Get Smart

@@@+
Hahaha! Jag kan bara titta på komikern/skådespelaren Steve Carell. Han ser så jävla störd ut. Ok, det här är en remake (som vanligt Hollywood när ska NI HITTA PÅ NÅT SJÄLVA DÅ ÅÅÅÅÅH!) av tv-serien Get Smart från 60-talet som Mel Brooks (Det våras för..fill in the bans) producerade. Det är lite James Bond möter toaletthumor sådär. Filmen håller sig nära känslan Bond och toalett men naturligtvis med fetare budget/effekter och massor med pang och bom. Carell är naturligtvis perfekt i rollen som den tafatte agenten som ofta gör bort sig och det är inte långt mellan garven. Hans sexiga kvinnliga sidekick spelas av Anne Hathaway (Princess Diaries, Brokeback Mountain) och hon är lika farlig som hon är sexig. Aaaaah precis som det ska vara. Inget nytt under solen men njutfull (om en klichéfylld) underhållning och när du lämnar biografen så har du snabbt glömt filmen men så länge du sitter där så har du skitkul. Precis som en bra karusell. Inget fel med det men det blir inga oscars etc heller. Mys-pys-bus-kul (speciellt om du gillar din Bond och sett något avsnitt av den gamla serien..).

/Vrångmannen

Dan In Real Life

@@@
Allas vår vän Steve Carell är nummer ett på komikerhimlen just nu. Allt han rör vid tycks bli guld (vilket ger oss hopp om att filmatiseringen av teveserien Get Smart faktiskt kan bli sådär helkul som trailern faktiskt vill få oss att tro). Detta är inget undantag. Steve spelar titelfiguren Dan vars fru omkommit för ett par år sedan och som kämpar med att uppfostra tre rätt så rebelliska tonårsdöttrar. De åker ut till Dans föräldrars hus liksom varje sommar där hela tjocka släkten träffas. När Dan sticker in till stan första morgonen träffar han Marie (Juliette Binoche) av en slump och blir ögonblickligen kär. De utbyter telefonnummer och allt är frid och fröjd tills Dan kommer tillbaka till huset och får veta att Marie är Dans bror Mitchs (Dane Cook) nya flickvän. Dan blir förstås helt knäckt men försöker inte visa det. Samtidigt får han mer och mer problem med sina döttrar. Det här är en klassisk dramedy som blandar sina dramatiska stunder med sköna garv. Steve Carell glider enkelt mellan genrerna och när filmen är slut har man kanske inte sett något direkt nyskapande, men man ler och mår bra.
/Surskägget