@@@@
Hahahahaha sluta ha världens längsta titel! Eller rättare sagt, sluta inte! Det här handlar trots allt om en egensinnig, genialisk komiker som spelar en annan egensinnig, genialisk komiker och i den processen kliver in i rollen såpass att han driver alla till vansinne vilket naturligtvis var meningen eftersom att komikern han spelar alltid drev alla till vansinne. Hahahaha! Vi snackar alltså Jim Carrey när han tog sig an Andy Kaufman i klassikern Man on the Moon i regi av geniet Milos Forman. Vad väldigt få visste då (filmen släpptes 1999) var att Carrey hade ett dokumentärteam i hälarna hela dagarna. Tanken var att man skulle släppa en film om Carreys insats och hur han method actar skiten ur sig själv och verkligen blir Andy Kaufman. Meeeeeeen när filmbolaget såg vad man filmat satte man direkt ner foten och så gömdes den dokumentärfilmen långt ner underst i en skräphög. Jag har viss förståelse. Det vi får se här är hur Carrey tappar alla begrepp, blir mer Kaufman än Kaufman själv och tar allt som kan tas till sin spets till den allra yttersta spetsen och lite till. Andy hade varit stolt om han varit kvar i livet och kunnat se detta om vi säger så. Mellan dessa gamla tagningar får vi en intervjusituation där en väldigt nedtonad och seriös Carrey sitter och berättar om varför han valde att göra som han gjorde och om hans process att förvandlas till Kaufman. Insiktsfullt till tusen och för alla fans av Carrey och framförallt Kaufman är detta ett måste.
/Surskägget
@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAA! Sluta det här går inte!!! Jag orkar inte!!! Sluta ha två karaktärer som är så inihelvete jävla dumslut i skallen med en ådra av ren elakhet inslängd i personligheterna dessutom. Jim Carrey och Jeff Daniels är tillbaka som Harry och Lloyd (och glöm aldrig att Lloyd heter Christmas!!! i efternamn hahahahahahah!) och galenskaperna fortsätter. Det var 20 år sen första filmen kom och tvåan utspelar sig därmed 20 år efter det som hände i ettan. Jag vill egentligen inte avslöja så mycket om handlingen men kan säga att Harry får reda på att han har ett barn han inte känt till och ger sig ut på vägarna för att hitta ungen och berätta att det är han som är pappan. På vägen till detta möte snubblar dessa två dårar in i alla möjliga helgalna situationer där den ena är roligare än den andra. Underbare Rob Riggle (birollskomiker du sett i typ allt) gör inte bara en utan två skitroliga biroller som tvillingbrorsor (militärbrorsan som kamouflerar sig och gömmer sig överallt i bild utan att du ser honom är makalöst kul) och blir en bra skurk till Carreys och Daniels två "hjältar". HAHAHAHA! Vilken jävla sjuk rulle. Trodde inte vare sig Farrellybröderna eller Carrey hade det i sig längre. Tack och lov hade jag fel. Och förresten. Bill Murray är med i en otrolig cameo i typ tre sekunder som du kommer missa. Spola tillbaka och kolla igen. Och igen!
/Surskägget
@@@
Första filmen var en lysande actiondramasatirkomedi som sparkade...wait for it...stjärt. Tyckte faktiskt både jag och Vrångmannen och hyllade den unisont. Att det skulle bli en tvåa var väl i princip givet med tanke på vilken hit det blev. Tvåan tar vid där ettan slutade. Våra hjältar har växt upp och blivit mognare. Kick-Ass själv inser att han måste träna mer för att verkligen kunna vara hjälte, och tar hjälp av Hit-Girl som å sin sida börjar tveka till livet som brottbekämpande tonåring och försöker anpassa sig till high schoollivet med snobbiga och bitchiga "inne"-brudar á la Mean Girls. Den förre hjälten Red Mist är så förbannad på Kick-Ass (som ju dödade Red Mists maffiapappa i ettan) så att han bestämmer sig för att bli världens första riktiga superskurk med namnet The Motherfucker. Han sitter på maffiafamiljens samlade förmögenhet och börjar köpa på sig de galnaste dårarna han kan hitta för att ingå i hans superskurkgäng i syfte att förstöra New York, döda Kick-Ass och ta över världen. Nu är det upp till Kick-Ass och hans gäng av hjältar att försöka stoppa The Motherfucker innan allt urartar helt. Ettan hade en perfekt blandning av "verkligt" våld, överdrivet serietidningsvåld, humor och allvar. Tvåan missar lite på humorn och upplevs som betydligt mörkare än ettan vilket inte gagnar filmen. Det mörka blir många gånger för mörkt, och när det väl kommer ett skämt som ska lätta upp stämningen slutar det snarare med att det fastnar i halsen. Med det sagt är det här fullt-ös-medvetslös och innehåller tillräckligt mycket av ettans charm för att bli en bra film, om än inte lika vass som sin föregångare.
/Surskägget
@@
Det här funkade inte alls på mig. Energin från första rullen känns som bortblåst och flera scener samt de många färre skämten är ren repetition från ettan. Habil action dock men Jim Carrey slösas bort så illa att Skägget lyckas missa att nämna honom helt.
/Vrångmannen
@@@
En film jag struntade i när den kom mycket på grund av att Vrångmannen sågade den. Så dök den upp på Netflix och jag hade inget bättre för mig så den fick en chans. Och jag måste säga att jag är glad att jag såg den. Vrångis menade på att det kunde blivit mycket bättre med tanke på de inblandade och ja, det kan jag delvis hålla med om, men filmen bjussar på jävla mycket garv och Steve Carell är magisk (pun intended) i rollen som egocentrisk och utflippad Las Vegasmagiker på dekis. Visst hade man kunnat önska att se mer av Jim Carrey, samtidigt blir han nästan ännu roligare när han väl är i bild än om han skulle varit med i varje sekund. Scenen där han borrar sig i skallen och utropar: "Ta-da!" är kanske det roligaste som spelades in 2013 och det är fan inte illa pinkat. Även Olivia Wilde måste nämnas då hon kliver in som från ingenstans och matchar både Carell och Carrey och blir så mycket mer än bara the straight guy de kan bolla sina skämt mot. Det är med andra ord absolut inget fel med den här filmen. Du får det du förväntar dig av alla inblandade, garvar lite och fördriver två timmar av ditt liv. Finns sämre saker att göra helt klart.
/Surskägget
@@
När jag var liten hade jag en sån där magilåda som morsan köpt åt mig på leksaksaffären. Den innehöll bl.a klassikern gömma-bollen-i-äggkoppen, det gamla ringarna-som-plötslig-fastnar-hur-gick-det-till tricket och lite annat busigt junk som gick sönder fortare än du kunde säga abrakadabra. Det roade i alla fall familj och vänner under en två minuters show framför ett upphängt lakan i vardagsrummet. Burt (Steve Carell) och Anton (Steve Buscemi) har känt varandra sedan barnsben och alltid älskat magi. Deras dubbelakt i vuxen ålder har nu blivit en stor och glittrig succé i Las Vegas. Tyvärr har Burt blivit en egocentrisk och elak tokfrans och det gamla radarparet grälar ofta. En dag börjar publiken sina och de upptäcker att en gatumagiker vid namn Steve Gray (Jim Carrey) hotar deras existens på prispallen som nummer ett. Såhär då. Du har Steve Carell i löjliga frisyrer, paljettkostymer som magiker i Las Vegas och du har hans nemesis Jim Carrey i långt blonderat hål, muskler, tatueringar som är makalöst evil och självupptagen. Det här ska inte kunna bli dåligt men det blev tyvärr en sådär komedi där alla känns trötta och manuset skulle behövts ett par putsningar minst och stoppats i en centrifug för varven. Underbart är dock att Olivia Wilde, som spelar assistenten, är väldigt rolig och scenerna med Jim Carrey när han kör sin street magic är vansinnigt kul. Har man med Jim Carrey så ger man dock honom mer speltid än EN KVART i filmen. What up with that?! Sevärt men besvikelsen är stor när man ser potentialen och ingen annan inblandad i produktionen verkar göra det. Ge Olivia Wilde en huvudroll i en komedi. Nu.
/Vrångmannen
Hahahahaaaa! Will Ferrell alltså. Vilken kung! Men det poppade upp flera andra riktigt vassa komiker under 00-talet, många som kämpat på en hel del under 90-talet utan det riktiga lyftet. En av dem var Ben Stiller som vi har ett klipp med i dagens lucka (å lägg även märke till Will Ferrell som Mugatu! HAHAHAHAHA!). En annan Steve Carell. Enjoy.
/Vrångmannen & Surskägget
Vi är halvvägs igenom kalendern och skrattmusklerna har fått sig en rejäl omgång hittills. Självklart höjer vi nu tempot och ger er ännu en lucka tillägnad en å samma komiker. Mina damer å herrar, vi snuddade vid honom i förra luckan - Jim Carrey.
Avslutar motvilligt 80-talet med en scen ur en liten bortglömd pärla. Den högst ojämna men samtidigt skitroliga UHF från 1989 ("Weird Al" Yankovic hahaha!). Känner ni igen mannen i scenen från bl.a Spanarna på Hill Street? Det är inte Weird Al men det ÄR toppen!
Så glider vi försiktigt in på 90-talet med två förbannade klassiker. Håll i hatten hahahaha!
@@@
Jim Carrey som Bruce har inte bara en dålig dag, han har ett dåligt år. Allt som kan gå snett verkar gå snett. Han får inte den där befordran på jobbet han räknade med, han krockar bilen, han får stryk, han får sparken, han bråkar med flickvännen (spelad av Jennifer Aniston) och hans hund pissar inomhus. Bruce skyller allt elände på Gud. Så en dag får han träffa Gud (Morgan Freeman) som erbjuder Bruce att ta över ett tag. Gud känner att han behöver lite semester och eftersom att Bruce verkar veta hur en slipsten ska dras får han alla Guds krafter. Givetvis ordnar Bruce upp allt som är fel i livet men upptäcker snart att han inte blir lyckligare för det. När sedan miljontals människor böner börjar komma ikapp honom inser han att Gud har det svårare än man kan tro. En liten feelgoodrulle där Carrey bitvis briljerar och bitvis går på tomgång. Aniston kompletterar honom väl, utan att göra större väsen av sig. Ett par stora garv, lite fniss och så ett par transportsträckor. Räcker till en trea.
/Surskägget
Standardfamiljerulle 1A. Popper (Jim Carrey) jobbar dygnet runt och har knappt tid för sin familj. Hans pappa i sin tur var också alltid borta hemifrån då han var upptäcksresande. När pappan dör får Popper en pingvin i arv. Genom ett missförstånd dyker sedan ytterligare ett gäng pingviner upp och Popper tvingas balansera yrkesliv med pingvinerna. Det i sin tur leder till att Popper, hans barn och ex-fru (Carla Gugino) kommer närmare varandra. Kärleken spirar, pingvinerna beter sig som människor och är allmänt söta, och Jim Carrey kör sina slapstickmoves. Okej söndagsrulle som du glömt när eftertexterna fortfarande rullar.
/Surskägget
@@ Roliga pingviner, i en kvart. Rolig Carrey, i en kvart. Puttenutt. /Vrångmannen
@@@ Först tror jag att det ska handla om en snubbe som verkligen, verkligen, verkligen älskar sina Marlborocigaretter eftersom att Phillip Morris är tobaksbolaget (och ondskan enligt somliga, kolla The Insider med Russell Crowe) som tillverkar Marlboro. Hehehehe, närå, det gör jag faktiskt inte. Jag vet ju att det handlar om en homosexuell con man (Jim Carrey) som när han sitter i finkan ännu en gång träffar Phillip Morris (Ewan McGregor) och hur de blir kära i varandra. Lite påminner det om gamla örhänget Catch Me If You Can eftersom att båda filmer i grunden handlar om snubbar som lyckades bluffa sig till både det ena och andra mycket för att de var otroligt charmiga. Där slutar i o f s likheterna, men ändå. Jim Carrey är klockren i rollen och blandar klassiska ramla-omkull-för-jag-är-en-gummiman med seriösa dramastunder typ jag-borde-fått-en-Oscar-för-Truman-Show-dammit. Även Ewan briljerar (och brukar han inte göra det i det mesta han är med i den gode Ewan) som titelpersonen. Att sen är baserat på en sann story gör det hela ännu mer underhållande. En skön feel-goodrulle om en riktig sol-och-vårare.
/Surskägget
@@@@ Jag var helt övertygad om att detta skulle vara ett sånt där drama med en smula humor men mest allvar, snyfteri och stråkar a’la Hollywoods mall 1A. Det var riktigt skönt att bli överraskad. Det här är en utomordentligt rolig film. Visst har den några allvarliga stunder men överlag så är I Love You Phillip Morris en välgjord och välspelad komedi. Ewan McGregor och Jim Carrey är fantastiska och filmen tar hela tiden sköna vändningar, när man tror att den ska dra åt ett håll så barkar den iväg åt ett helt annat i ett snabbt tempo. Baserad på en verklig händelse vilket känns lite galet men verkligeheten överträffar oftast dikten som de säger. Rekommenderas varmt av den här annars så gnetiga farbror Vrångmannen. /Vrångmannen
James Eugene Carrey föddes 1962 i Ontario, Kanada och är en av de roligaste komikerna i hela världen. Vi såg honom kanske inte som knarkande rockstjärna i Dirty Harryrullen The Dead Pool eller som nördig tonåring under vampyrattack i Once Bitten. Men man måste ju börja någonstans. Efter succéer på standupscener samt i sketchtvprogrammet In Living Color så slog ju Ace Ventura: Pet Detective ner som en bomb och sen var bollen i rullning. Vi har nämnt den här mannen många gånger på bloggen under årens gång och recenserat en hel del av hans filmer, både drama och komedi men vi har dock inte nämnt dessa tre skojiga rullar och då är det väl hög tid såhär i kalendertider att ägna ytterligare en liten stund åt vår gamle vän Jim Carrey.
Ace Ventura: Pet Detective (1994) @@@@ HAHAHAHAHA! Av alla dumma idéer till en komedi så ligger den här i topp. Jim Carrey i högform som husdjursdetektiven Ace Ventura. Amerikanska fotbollslaget Miami Dolphins egen delfinmaskot Snowflake blir kidnappad och Ace kallas in för att lösa fallet. Hejdlöst galet och det är inte svårt att fatta varför Jim Carrey plötsligt blev en superstjärna att räkna med. Courtney Cox (tv-serien Vänner) spelar Carreys kärleksintresse (men kom alltid hem till mig när kamerorna stängts av). Har sett rullen hur många gånger som helst och trots att den ibland är lite för mycket så är den ändå en favorit i hjärtat tack vare Jim Carreys komiska genialitet och ett rasande skönt tempo. Det blev en uppföljare Ace Ventura: Call of the wild, lite sämre men har sina stunder (@@@-), samt en animerad tv-serie. Dumt så det förslår alltså men med stora asgarv så det förslår värre. /Vrångmannen
@@@@@ Kommer ihåg att jag såg den här på bio i Prag av alla ställen. Det här var strax efter att demokratitåget rullade genom hela öst så amerikanska filmer på bio var fortfarande lite av en nyhet och amerikanske odubbade filmer var i princip helt omöjliga att hitta (såg Snuten i Hollywood 3 på bio i Prag dubbad en gång men det är en annan historia). Själva biografen var en gammal teater eller kanske rentav operalokal och hur stor som helst. Och hur tom som helst för alla gick och såg den dubbade varianten. Hade ingen aning om vad som väntade men eftersom att det här var enda odubbade filmen i hela Tjeckien var det den jag gick och såg. Och skrattade nästan ihjäl mig så ambulansen fick komma när eftertexterna rullade (det är också en annan historia). Filmen är kanske en fyra egentligen, men det här biominnet gör att det blir en femma. /Surskägget
The Mask (1994) @@@ Adapterad från ett gäng serieböcker och regisserad av Chuck Russell (A Nightmare on Elmstreet 3: Dreamwarriors, The Blob). The Mask handlar om hur den översnälle och blyge bankiren Stanley Ipkiss (Jim Carrey) hittar en magisk trämask som förvandlar honom till en… tja, galen grön seriefigur med stora tänder. Underhållande men lite ojämn actionkomedi där Carrey får visa sin känsliga sida samtidigt som han ger allt som sitt maskbärande alias. Cameron ”kom hem allt är ju förlåtet” Diaz dyker upp i sin filmdebut. ”Somebody stop meeeeee!” /Vrångmannen
@@@@ Tycker Vrångis är lite för snål med betygen här. Carrey är fantastisk och nästan lika animerad utan animering som med animering. Karlen är ett komiskt geni helt enkelt. Visst är filmen knäppare än knäpp men det är ju också det som är charmen med den. Påminner mycket om de gamla tecknade kortfilmerna av mästaren Tex Avery och har till och med minst en hyllning till en Tex Averyfilm (scenen där Carrey som The Mask busvisslar som en varg när han ser Diaz första gången) (och ja självklart finns den på YouTube, se nedan och njut). /Surskägget
Liar Liar (1997) @@@@ En av mina favoriter av Carreys tidigare rullar. Fletcher Reede (Jim Carrey) är en lögnaktig arbetsnarkoman till försvarsadvokat som aldrig har tid för sin lilla son. När sonen på sin födelsedag blåser ut ljusen på tårtan önskar han att hans pappa inte ska kunna ljuga på en hel dag. Hilarity ensues! Raketfars där Carrey nästan slår galenskaperna i Ace Venturarullarna. En advokat som inte kan ljuga hahahaha! Slapsticken! Förtvivlan! Inte en tråkig minut i den här och så är den lite fin också med BUDSKAP! Förbannat härlig rulle! ”The pen is blue, the pen is blue, the god damn pen is blue!” HAHAAHAHAHAAA! Carrey… /Vrångmannen
@@@@ HAHAHAHAHAHAHA! Glöm inte bort Cary Elwes som stelaste, tråkigaste och gråaste snubben i världshistorien hahahaha! Han är otrolig. Men det är självklart Carreys film. Scenen när han misshandlar sig själv på toaletten kan vara det enkom roligaste som fångats på film nånsin. Men det finns så mycket hela tiden. Just att han alltid måste vara 100% ärlig hahahahahaha! Lysande. /Surskägget
Bröderna Peter och Bobby Farrelly klev fram på 90-talet och blev kända som killarna som vågade göra riktigt smaklösa (och hysteriskt roliga) komedier. Debuten Dum & Dummare är fortfarande en av de roligaste filmer som gjorts och Jim Carreys karriär som rivstartat med Ace Ventura och The Mask formligen flög iväg till månen efter Dum & Dummare. Hans casting var förstås ett lyckodrag för både Bröderna Farrelly som för Carrey själv. Det som är mest utmärkande för Farrellybröderna är att de inte drar sig för att skämta om handikappade av olika slag. Mentalt störda (Dum & Dummare), överdrivet feta (Shallow Hal), schizofrena (Mina Jag & Irene), siamesiska tvillingar (Stuck With You) och amputerade (Kingpin). Men de balanserar väl på linan mellan att skratta åt och skratta med de handikappade. Ibland faller de över på fel sida linjen meeeeeen då är det alltid ett stort garv och med hjärta längst innerst inne trots allt. Några av deras filmer har inte riktigt överlevt tidens tand så bra som andra och vid en ny titt nu är vissa filmer som kändes hippa och fräscha på 90-talet lite halvstandardtråkiga idag.
Dum & Dummare @@@@ HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH! Jim Carrey och Jeff Daniels som de idiotiska vännerna i Dum & Dummare är klassisk komedi när den är som bäst. Det finns så många sjuka skämt att jag knappt vet var jag ska börja. Jim Carrey är så elak mot sin bästa vän så många gånger att det inte är sant hahahahaha! Och scenen där Daniels tömmer sig efter laxermedel på en icke-fungerande toalett och sen tömmer den genom fönstret HAHAHAHAHAHAHA orkar jag inte med på riktigt. /Surskägget
@@@@@ Den här är i allra toppen av moderna komedier jag någonsin sett och sett om och sett om och sett om...HAHAHHAAHAHA! Polisen som dricker urin! Jim Carreys stepp när han får beröm för sin skitfula frack! "Do you want to hear the most annoying sound in the world?" HAHAAHAHAHAAHA! "Mock-YEAAH-ing-YEEAAH!". Ni har alla sett den och ni älskar den alla och den har en fin liten plats i era glada hjärtan. Eller? Komiskt mästerverk! /Vrångmannen
Kingpin @@@ Bowlingfilm med en twist hahahaha. Woody Harrelson har sedan barnsben siktat på att bli bowlingmästare. Men efter en ”incident” med ett gäng tuffingar förlorar han sin bowlinghand och får gå runt med plasthand och se värsta rivalen Bill Murray vinna bowlingmästerskap efter bowlingmästerskap. En dag stöter Woody ihop med Randy Quaid och lovar att träna honom. Deras väg till toppen är kantad av galenheter och dårskap och själva slutscenen när de äntligen står i final mot Bill Murray (som har håret på alla ändar utom den rätta hahahaha) är komisk briljans i dess allra bästa läge. Filmen har lite svackor här och där men skön underhållning är det verkligen. /Surskägget
@@@@ Jag älskar Kingpin. Den är så härligt skev och annorlunda med galna karaktärer, situationer och vändningar. Håller inte med om att det finns några svackor i denna. Kingpin är härligt ful i munnen men du garvar hela vägen fram till bowlingmästerskapet och Bill Murrays frisyr och sen garvar du efter du stängt av dvdn. Sjukt bra! /Vrångmannen
Den Där Mary @@ Stor, stor succé när den kom och kändes väldigt nydanande och nytänkande 1998. Ben Stiller är kär i sin gamla high schooldate Cameron Diaz som det aldrig blev nåt av. Han lejer privatdeckaren Matt Dillon för att leta rätt på henne men det slutar med att Dillon blir förälskad i henne. Nu måste Stiller slåss med Dillon om Diaz hjärta. Filmen är framförallt känd för scenen där Stiller runkar och får satsen på örat utan att märka det. Diaz tror att det är hårmousse och masserar in det i sitt eget hår. Det kändes väldigt hysteriskt kul då. Lite sådär idag. Överlag är filmen väldigt långsam i tempo och det är långt mellan de stora skämten. Stiller kör sin grej, Dillon är lysande som den galna deckaren och Diaz är perfekt som tjejen alla blir kära i för det blir man. Men som film har Den Där Mary åldrats rejält. /Surskägget
@@@@ Nejnejnejnej Skägget! Vad hände med ditt leende, ditt garv, ditt (vilda hahaha!) hjärta? Den Där Mary (och har ni märkt att skägget kör svenska titlarna...ååååååh!) är också en komisk klassiker med sköna farsinslag och roliga karaktärer. Såg om den bara för några veckor sen och den håller fantastiskt bra än idag. Inte långt mellan de stora skämten, inte långsamt och om det är det så är det roligt i allafall. Som fan. /Vrångmannen
Mina jag & Irene @@@ Jim Carrey brottas med en ko! HAHAHAHAHA! Han är schizosnut som är snäll egentligen meeeeen när nån pressar honom för hårt blir han sitt alter-ego Hank som är heeeeeelt slut i huvudet och elakast mot allt och alla. Har en hel del sköna stunder signerade Carrey som självklart är bäst på att spela helt knäpp och överdriven. Däremot saknas de riktigt stora jättegarven och filmen är lite överskattad. Det är inte en skrattfest rakt igenom som många hävdar och långt ifrån Carreys bästa stund, men den funkar absolut. /Surskägget
@@@ Här håller jag med Surskägget. Filmen är på inget sätt dålig och den har många roliga scener men den känns som en "mellankomedi" även om Jim Carrey verkligen är i toppform (där håller jag inte med Skägget). Renee Zellweger visar också att hon är en skön komedienne och borde göra busigare och galnare saker än Bridget Jones Dagbok (ååååååååååååååååååååh!). En kul rulle. /Vrångmannen
Osmosis Jones @ Här försöker blanda tecknat med riktig film. Bill Murray (hahahaha karlen är heeeelt slut hahaha) äter ett bakteriefyllt ägg och blir jättesjuk. Kampen mellan de onda bakterierna och de goda vita blodkropparna utspelas i en tecknad värld där Chris Rock gör hjältens röst och Laurence Fishburne skurkens. Men skämten uteblir, det mesta harvar på och mycket känns stelt och konstlat. Nej, det här är ingen höjdare. Däremot är Murray lysande de få scener han är med i. /Surskägget
Shallow Hal @@@ Jack Black är liraren som bara ser till det yttre hos tjejer och aldrig det inre. Tills han blir hypnotiserad och träffar Gwyneth Paltrow. I hans ögon ser hon ut som Gwyneth. I verkligheten ser hon ut som en 200 kilos Gwyneth. En film där sensmoralen är att man inte ska döma folk efter utseendet. Samtidigt passar Farrellybröderna på att skämta med hennes övervikt så många gånger att man undrar vad deras sensmoral egentligen är. Meeeeeeen det är kul så jag förlåter dem hahahaha! /Surskägget
Stuck With You @ Matt Damon och Greg Kinnear (usch) är siamesiska tvillingar. Den ena vill bli skådis och den andre vill inte. Typ. Har glömt hela filmen för den var så sjukt tråkig. Mest p g a Kinnear (usch) som är tråkigast. /Surskägget
@ Ett riktigt bottennapp trots bra insatser av Kinnear (jo han är ok i den här) och Damon. Inget skämt sätter sig och minns du ens filmen om du sett den? Jag minns knappt halva och den halvan är jag arg på. /Vrångmannen
Jim Carrey är kul. Oftast. Och Téa Leoni är söt och kul. Oftast. Här är de liksom inte det (hon är söt visserligen). Det finns mängder med idéer och scener som ska vara jätteroliga. Man liksom ser att det ska vara roligt. Man kan se att nån skrev ett manus där det var meningen att scenen skulle vara jätterolig. Och så när Jim Carrey provspelade för rollen så kunde man se hur rolig scenen skulle bli när Jim satte igång och spexade och improviserade lite. Men så av nån outgrundlig anledning blev det inte roligt när det väl fångades på film. En del grejer är kul (därav en tvåa istället för etta i betyg) men det mesta är det inte. Förutom att vara en komedi vill man vara lite allvarligt politisk och ska vara en spark i röven på alla Enrons och liknande som fifflar, bluffar och bågar medan vanligt, hederligt folk far illa. Det lyckas man inte heller så bra med. Men Jim Carrey är ganska kul. Ibland. Och Téa Leoni är söt och hyfsat rolig. Ibland (söt är hon i och för sig hela tiden). Jaha. En axelryckning senare och titta, där kommer en annan film gående som man kan se...
/Surskägget
@@@-
Det där med "den allvarliga politiska vinklingen" skiter jag en hel hink i och har säkert flugit de flesta förbi. I det här fallet är det en modern parentes för att få filmen att fungera i nutid (japp, detta är en nyinspelning). Fun with Dick and Jane är en klassisk mellan-Carrey med en hel del småputtrigt skoj och för få asgarv. Alec Baldwin är fantastisk som den slemmige VD:n och han borde ha fått mer tid på duken helt klart. Inget speciellt men inte heller så puruselt som skägget försöker få er att tro (nästan en etta?!). Hehehe Carrey. Det här är ok, varken mer eller mindre.
@ Den här filmen borde vara betydligt bättre egentligen, men Jim Carrey i grön Grinchsminkning blir aldrig rolig. Ron Howard i registolen har smällt på med en jäkla massa julstämning i form av blinkande lampor, julgranar överallt, dekorationer i varje gathörn och ett perfekt snötäcke. Problemet är att han smäller på för mycket så överdosering på pepparkaksgubbar, julnissar och julbockar är ett oundvikligt ont. Det i sin tur gör att man nästan börjar hata, om inte julen, så den lilla staden med de idiotiska invånarna nästan lika mycket som Grinchen. Eller som jag skrev i en kortare, mer kärnfull recension av filmen när vi gick igenom Ron Howards historik som regissör: "Jim Carreys sämsta film. Nej det spelar ingen roll att den är för barn. Den suger hästballe och är pisstråkig!" Där har ni det. Men om man önskar sig att få jul nertryckt i halsen tills det sprutar ut glögg genom öronen kanske det kan vara nåt för just dig. /Surskägget
@@ Jim Carrey är faktiskt helt ok i den här rullen, i synnerhet gillar väl ungarna hans galna tokerier. Såg den på TV en trött eftermiddag någongång i långt-bort-i-stan. Medger att jag kollade ointresserat med ett halvt öga men garvade väl till då och då åt en del tokerier. Baserad på en barnbok jag aldrig ens tittat i men fattar att den är stor i staterna. Inget för Vrångmannen alltså (som är en finsmakare av helt oresonabla proportioner och bjussar på facit efter facit!) men går säkert hem klockrent hos barnen. Tokerier. /Vrångmannen
Milos Forman tog som sagt sitt pick och pack och flydde kommunistregimen i Tjeckoslovakien och begav sig till Hollywood för att sätta tänderna i lite riktiga stories. Här blommade han ut och skapade några av filmhistoriens riktigt stora mästerverk.
Gökboet @@@@@ Ett ord. Mästerverk. Ett ord till. Helvete vad jävlars bra Jack Nicholson är (okej det där var typ sju ord). Han är så bra att det många gånger är lätt att glömma att han hade otroliga biroller runt sig. Danny DeVito, Brad Dourif, Christopher Lloyd och Louise Fletcher som onda sköterskan Ratched är alla fenomenala (många av dem var på den tiden dessutom helt okända, bland annat är det Dourifs allra första film). Har man aldrig sett Gökboet har man missat en viktig del av filmhistorien. En liten, stor film där allt från skådisar, manus, producenter och regissör bara faller på plats och lyckas fånga Ken Keseys magiska bok med samma namn klockrent. Ett måste.
Hair @@@ Många förståsigpåare brukar säga att Hair tillhör en av världens bästa musikaler. Men nej, så bra är den inte. Dock är den naturligtvis långt ifrån dålig. Musiken rockar skönt, Treat Williams dansar på bord och kritiken mot Vietnamkriget är massiv. Jag ska erkänna att jag har lite svårt för musikaler, samtidigt är det svårt att värja sig när musiken är så här bra (även om jag fortfarande är allergisk mot folk som bara brister ut i ”spontana” sång- och dansnummer). Tillhör inte min favorit bland Formans verk, men med jämna mellanrum är den inte alls fel att slänga på dvd-spelaren.
Ragtime Ska vara riktigt bra (dessutom legenden James Cagneys sista film) men jag har dessvärre inte sett den.
Amadeus @@@@@ Tillsammans med Gökboet är detta Formans största ögonblick. Musikgeniet Mozart porträtteras som en busig grabb som mest vill spänna på brudar och supa samtidigt som han naturligtvis kan skapa musik så underbar som få vare sig förr eller senare lyckats komma i närheten av. Han kommer ovetandes i luven på kungens musiker Salieri som hatar Mozart från dag ett av den enkla anledningen att Mozart är en tusen gånger bättre musiker. Det är storslaget, spännande, fantastiskt vackert, roligt och tragiskt. Trots alla olika känslor lyckas Forman balansera perfekt mellan dem och bjuder på en filmupplevelse långt utöver det vanliga. Gillar man inte Amadeus så gillar man fan inte film.
Valmont @@ En annan version av betydligt populärare Dangerous Liasons. Istället för en elak Glenn Close får vi en elak Annette Bening och istället för en blasé John Malkovich får vi en blasé Colin Firth. Storyn är mer eller mindre den samma (elak och bitter kärring vill förstöra för ung och vacker tjej genom att via blasé och uttråkad adelsman förföra henne innan bröllop med annan man) med för en gångs skull drar inte Forman det vinnande kortet. Helt okej, men inte mer.
The People vs Larry Flynt @@@@ Det var nog både en och annan som kliade sig i huvudet och undrade varför porrkungen Larry Flynt (som gett oss Hustler) skulle få sig en egen film regisserad av ingen mindre än Milos ”Gökboet” Forman som ju verkar vara allt Flynt inte är. Men Forman och Flynt har nog mer gemensamt än man vid första anblick kan tro. Forman kämpade i sin tidiga karriär mot censur och tvingades till slut fly sitt hemland till USA för att kunna göra den typen av film han ville och inte vad staten sa åt honom. Flynt har även han blivit utsatt för censurförsök, fega påhopp och sitter sedan många år tillbaka i en rullstol efter ett misslyckat mordförsök på honom. Filmen är förstås briljant. Forman fångar Flynts galna sidor liksom hans mer ömsinta. Skådisarna gör alla starka porträtt (Woody Harrelson som Flynt är fantastisk, Edward Norton som hans motvilliga advokat likaså, och till och med Courtney ”jag är sämst” Love rycker upp sig och bjussar på sin karriärs största och bästa prestation). Intressant porträtt av en hyfsat galen man.
Man on the Moon @@@@ Ännu en biopic, den här gången om en av de mest underskattade komiska genierna av vår tid, Andy Kaufman. Många av hans skämt drog förstod ingen förutom han själv och några få inblandade vilket var precis så som Andy ville ha det. Till exempel skapade han en karaktär som han påstod var hans riktiga bästa kompis och som dök upp och var allmänt otrevlig mot allt och alla utan att folk visste att det var Andy. Sånt är lysande humor. Dessutom var han kung på att imitera Elvis Presley och brukade ofta använda sig av det i sin stand-up. Andy dog tyvärr i cancer innan han hann bli riktigt känd. Här spelas han av Jim Carrey som gör det strålande. Återigen har Forman tagit sig an en knasig och udda karaktär och skapat en varmhjärtad film som bör ses av alla. /Surskägget
@@@ Jim Carreys 90-tal var fenomenalt. Ace Ventura, The Mask, Dum & Dummare, Cable Guy, Liar Liar, Truman Show och Man On The Moon talar sitt tydliga språk. 2000-talet har dock varit lite skakigare. Grinchen, Bruce Almighty, My Myself & Irene och The Majestic pendlade från sådär till dåliga och det enda riktigt bra han mäktat med är Eternal Sunshine of the Spotless Mind som å andra sidan inte känns som en Jim Carreyfilm. Det försöker han nu råda bot på med Yes Man. Tillbaka är gummimannen som inte bangar för nånting fysiskt när det gäller att få till ett bra skämt. Och visst funkar det väldigt bra, men det är en bit kvar till de komiska mästerverk som satte Carrey på kartan. Det är som att han trots allt inte riktigt vågar ta klivet hela vägen ut utan hela tiden tänker att han har en ny dramatisk roll á la Eternal eller Man on The Moon som slutligen ska putta över honom i det dramatiska facket för alltid med Oscargubbar som följd i stil med gamla komikern Tom Hanks (är det ens nån som minns att han också gjorde pruttkomedier innan alla Oscars?). Hursomhelst. Trevlig underhållning för stunden men jag minns fan knappt filmen två timmar senare. Läs Vrångmannens tankar här. /Surskägget
@@@ Det här är ok. Jim Carrey börjar bli lite för gammal för snubbelhumorn och det här kanske är hans svanesång i den genren, vem vet. Mr Carrey är här en frånskild medelålderskille (för man ÄR kille när man är medelålders!) som jobbar på bank. Han tycker allt och alla är jobbiga. Han undviker sina vänner, svettas när telefonen ringer och kommer alltid med undanflykter för att slippa vara med på det ena eller det tredje. En dag blir han medsläpad till ett slags väckelsemöte som handlar om att säga ja till livet. Att säga ja till allting faktiskt för då blir man belönad av karma och oanade möjligheter skall öppna sig. Han börjar därför säga YES till varenda liten fråga som kommer i hans väg and hilarity ensues. Mycket formula, en hel del roliga scener och genomgående underhållande utan att överraska. Du har din slapstick och du får din kärleks/moralhistoria. Stort plus till söta Zooey Deschanel. Hon är perfekt som love interest och lite cuckoo tjej (på ett bra sätt). Ett stort MEN dock. Det är dags att byta akt nu Jimmy! Låt oss nu istället minnas dig i glansdagars komedier. Men det kommer säkert en till och en till. Nästa gång du ska ramla över ett bord i alla fall (han bröt tre revben på riktigt under inspelningen) så är det bäst du har stuntmannen beredd och hur kul är det egentligen?
VRÅNGMANNEN gillar såväl artsy fartsy som dratta-på-ändanhumor och blodbad. Utöver att vara gammal manusförfattare och kortfilmsregissör så jobbar han i "branschen" och har ett oändligt register av relevanta utbildningar bakom sig. BAKOM SIG!
SURSKÄGGET älskar Hollywoodrullar och tvekar inte att hämningslöst superhylla actionspektakel med det bästa av det mesta Hollywood kan erbjuda. Små pretto-artsy-fartsy-guuuu-vad-jag-är-intellektuell-filmer är sämst och tillför inte mänskligheten vare sig glädje eller underhållning. Surskägget jobbade under åtta års tid som filmjournalist och recensent för tidningar som svenska Playboy, ungdomstidningen Chili och tjejtidningen Hennes.
