Rock the Kasbah

@@@@
Hahahaha Bill Murray vet hur en slipsten ska dras. Mannen är ju otrolig i allt han gör. Det här är en liten lågmäld indiedramakomedi om en amerikansk manager på dekis (Murray) som på en sjabbig krog hittar en sångerska han tror på (Zooey Deschanel). Eftersom att han är på dekis lyckas han boka in henne som underhållning för trupperna i Afghanistan. Väl på plats försvinner Deschanel nästan direkt och Murray kommer i samklang med två vapenhandlare (Scott Caan och Danny McBride) och en legoknekt (Bruce Willis) som ska sälja vapen till några rebeller som hjälper USA. Och det är därute i öknen som Murray får höra den bästa röst han hört på evigheter. Kruxet är att rösten tillhör en ung kvinna och som kvinna får man inte bara springa iväg och skaffa sig en sångkarriär. Tillsammans flyr de rebellbasen och Murray lyckas få henne att ställa upp i afghanistanska versionen av Idol. Hahahahaha! Det här är så knäppt och skruvat så man knappt tror att det är sant, men det är det! Hahahahaha! Okej, allt som händer i filmen har inte hänt i verkligheten men grejen med grottjejen som vann Idol i Afghanistan är sann och bara det är helt otroligt. Murray är som vanligt helt jävla lysande och hans improviserade scen där han kör Led Zeppelin på nåt sorts inhemskt instrument för en handfull förbluffade ökenbor orkar jag knappt tänka på utan att skratta ihjäl mig hahahahahahahahahahaha!
/Surskägget

Liftarens Guide Till Galaxen

@@
När jag var ung och glad tonåring på sisådär 17 bast läste jag med stor glädje de tre första böckerna om Arthur Dent och hans äventyr i Liftarens Guide Till Galaxen med uppföljare. Redan då (tidigt 90-tal) önskade man sig en film (ja det fanns nån teveserie vill jag minnas men pre-Internet kunde man inte se nånting som inte gick på SVT). När filmen väl dök upp för ett par år sedan sågades den vid fotknölarna och mitt intresse för att se den svalnade betydligt. När jag väl såg den nu för ett par veckor sedan hade jag inga förhoppningar på den alls. Trots det infriade den inte de förhoppningar jag inte hade. Överlag känns den väldigt slarvigt ihopslängd och enda anledningen till att det inte blir en etta i betyg heter Sam Rockwell som är klockrent rolig som knasige Zaphod. Zooey Deschanel gör en okej Trillian och Martin Freeman är rätt anonym som Arthur Dent. Det jag egentligen fick med mig från filmen var att jag blev sugen på att läsa om böckerna. Vilket jag gjorde. Alla fem den här gången. Det enda tråkiga med det var att jag nu 20 nånting år senare insåg att böckerna inte var sådär jätteroligt lysande de heller. Det är lite ordvitsar, konstiga namn på konstiga planeter och vääääääldigt mycket transportsträckor där det faktiskt inte händer ett jävla skit. Ungefär som filmen.
/Surskägget

@@@
Håller med om vad vår filmnörd skriver ovan men tyckte kanske att filmen var en smula bättre. En svag trea. Jag har, som ingen annan, inte läst boken och den faktorn kanske spelar in. Småcharmigt och bitvis lite tjatigt.
/Vrångmannen

Winter Passing

@@
Liten indierulle som lever mycket på att Zooey Deschanel är så söt så man håller på och dör trots att hon spelar en ganska så otrevlig karaktär (i alla fall till en början innan man förstår varför hon beter sig som hon gör). Zooey är dotter till Ed Harris som är geniförklarad författare. Mamman har tagit livet av sig och Zooey har inte satt sin fot hemma på flera år. När en redaktör erbjuder henne en fet summa pengar för de brev hon ärvt efter mamma bestämmer sig Zooey för att det är dags att åka hem och hälsa på. Där upptäcker hon att pappan bor med en ung söt assistent (spelad av Amelia Warner) och en musiker som även fungerar som en sorts livvakt (Will Ferrell). Harris är alkoholiserad och vrång och Zooeys närvaro vänder förstås upp och ner på tillvaron för alla i huset. Sakta men säkert inser Zooey hur mycket hon älskar sin far och de lyckas överbrygga en del av de murar de byggt upp gentemot varandra genom åren. Filmen vill vara smart och quirky ungefär som The Royal Tennenbaums men når inte upp till den nivån. Karaktärerna känns inte lika välskrivna och många gånger sitter man och undrar om man skrattar bara för att det är Will Ferrell som alltid är rolig eller för att det är hans karaktär och/eller manuset som är roligt. Är man inte Ferrellfan eller Zooeyfan kan man skippa den här utan att förlora sömn, och det kan man i princip även om man är ett fan. Småcharmig, småkul, smådramatisk utan att kliva upp på mer stabil nivå.
/Surskägget

The New Guy

@@
High Schoolrulle med långsmalspinkige DJ Qualls (Road Trip) i huvudrollen som nörden Dizzy som konstant blir utsatt för den ena värre förnedringen efter den andra. Till slut får han nog, bestämmer sig för att sluta på sin skola och börja på en ny. Med hjälp av ett bunt fångar ledda av Eddie Griffin får Dizzy hjälp att skapa sig en ny personlighet och första dagen på nya skolan slutar med att han upplevs som tuffast av alla och blir skolans hjälte. Självklart är skolans tuffaste snubbe ytterst tveksam till Dizzy, speciellt som Dizzy lyckas sno åt sig flickvännen (spelad av Eliza Dushku). Givetvis kommer Dizzy förflutna ikapp honom och han måste förklara sig inför hela skolan. Småbusig rulle som inte vågar ta steget fullt ut och är lite för snäll även i de värsta kiss- och bajsskämten för att det ska bli riktigt bra. Många klichéer betas av, en del stora garv, en del mindre och Qualls är charmig i huvudrollen. Dessutom en mängd roliga cameos av bl a Vanilla Ice, Henry Rollins, Tony Hawk, Horatio Sanz och Gene Simmons.
/Surskägget

(500) Days of Summer

@@@@
Otroligt charmig liten romantisk komedi som går i samma anda som Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Tom (Joseph Gordon-Levitt) blir kär i Summer (Zooey Deschanel). Han anser att romantik, kärlek, bröllop och livslånga förhållanden inte bara är nåt man ser på film utan att det faktiskt finns en person där ute som är menad för en och att det bara handlar om att hitta den personen. Summer anser att allt Tom tycker i de frågorna är helt fel och letar bara efter lite kul sällskap och sex utan större bindningstid. Filmtiteln anspelar på de 500 dagar det går från att Tom träffar Summer tills att de går skilda vägar (det här görs tydligt direkt i filmens intro så det är ingen spoiler) och filmen hoppar ständigt fram och bak i tiden på ett snyggt sätt som avslöjar mer och mer om deras förhållande utan att kännas jobbigt och ryckigt. Både Gordon-Levitt och Deschanel är sjukt bra i sina roller och det är framför allt deras gestaltning av karaktärerna som gör att filmen verkligen växer och sitter kvar långt efter att man sett den.
/Surskägget

Our Idiot Brother

@@
Tittar man på affischerna och upplägget kan man förvänta sig en Anchormanliknande komedi. Istället är det ett sorts lamt försök till The Royal Tennenbaums eller nåt åt det hållet. Tyvärr håller inte manuset den klass som Tennenbaums (som är ett mästerverk och svårslaget) och dessutom på sina håll försöker sig på Anchormanhumor mer än Tennenbaumshumor. Resultatet är blandad och inte mer än okej. Annars är Paul Rudd gladast i stan i rollen som den snälle men tröge Ned som i början av filmen åker dit för att han säljer gräs till en polis. I uniform hahahahaha! När han kommer ut behöver han nånstans att bo och halkar runt hos sina tre systrar (Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer) som alla har sina problem. Banks försöker vara kall karriärskvinna utan att lyckas, Deschanel kan inte vara trogen sin partner och Mortimers man (Steve Coogan) är otrogen mot henne medan hon försöker hålla ihop sin familj. En del drama blandas med en del humor och slutresultatet är som sagt lite sådär. Sevärd mest på grund av Rudd som funkar klockrent i rollen, men du kan lika gärna hoppa den här utan större betänkligheter.
/Surskägget

Your Highness

@@
Upplägget på papper lät klockrent när jag först hörde talas om det. Två riddare på medeltiden röker braj och ger sig ut på äventyr för att rädda prinsessan från onda trollkarlen. Med på resan får de en tuff lönnmördartjej som ska hämnas på trollkarlen för att han dödade hennes familj. Lite Cheech & Chong möter Willow. Tyvärr håller inte idéerna hela vägen från papper till film. Mycket beror på att huvudrollen spelas av Danny McBride (huvudrollen i teveserien Eastbound & Down och filmen The Foot Fist Way) som fortfarande är en av de klockrenaste birollskillarna som finns (kolla in honom i Tropic Thunder, Land of the Lost eller Hot Rod där han är kanon!) , men som i mina ögon helt enkelt inte kan bära upp en film helt själv. Vid sin sida har han James Franco som är lika borta och pårökt som han var under Oscarsgalan och som är otroligt kul bara därför samt Natalie Portman som plötsligt ville göra lite blajblaj efter ett gäng år som seriös dramaskådis. Justin Theroux som onda trollkarlen är fantastisk och Zooey Deschanel som söta prinsessan är just det - söt. Trots en del rätt coola actionsekvenser och en fantastisk scen där en CGI-groda är en vis man som ger råd, samtidigt som han är pedofil och totalt pervers (se filmen enbart på grund av den scenen), lyfter filmen aldrig. Den ligger i startläge klar för flygning hela filmen för att sen abrupt landa. Det är som att man aldrig vågar löpa hela linan ut. Synd. Potential för nåt riktigt kul finns det gott om.
/Surskägget

Yes Man

@@@
Jim Carreys 90-tal var fenomenalt. Ace Ventura, The Mask, Dum & Dummare, Cable Guy, Liar Liar, Truman Show och Man On The Moon talar sitt tydliga språk. 2000-talet har dock varit lite skakigare. Grinchen, Bruce Almighty, My Myself & Irene och The Majestic pendlade från sådär till dåliga och det enda riktigt bra han mäktat med är Eternal Sunshine of the Spotless Mind som å andra sidan inte känns som en Jim Carreyfilm. Det försöker han nu råda bot på med Yes Man. Tillbaka är gummimannen som inte bangar för nånting fysiskt när det gäller att få till ett bra skämt. Och visst funkar det väldigt bra, men det är en bit kvar till de komiska mästerverk som satte Carrey på kartan. Det är som att han trots allt inte riktigt vågar ta klivet hela vägen ut utan hela tiden tänker att han har en ny dramatisk roll á la Eternal eller Man on The Moon som slutligen ska putta över honom i det dramatiska facket för alltid med Oscargubbar som följd i stil med gamla komikern Tom Hanks (är det ens nån som minns att han också gjorde pruttkomedier innan alla Oscars?). Hursomhelst. Trevlig underhållning för stunden men jag minns fan knappt filmen två timmar senare. Läs Vrångmannens tankar här.
/Surskägget

Yes Man

@@@
Det här är ok. Jim Carrey börjar bli lite för gammal för snubbelhumorn och det här kanske är hans svanesång i den genren, vem vet. Mr Carrey är här en frånskild medelålderskille (för man ÄR kille när man är medelålders!) som jobbar på bank. Han tycker allt och alla är jobbiga. Han undviker sina vänner, svettas när telefonen ringer och kommer alltid med undanflykter för att slippa vara med på det ena eller det tredje. En dag blir han medsläpad till ett slags väckelsemöte som handlar om att säga ja till livet. Att säga ja till allting faktiskt för då blir man belönad av karma och oanade möjligheter skall öppna sig. Han börjar därför säga YES till varenda liten fråga som kommer i hans väg and hilarity ensues. Mycket formula, en hel del roliga scener och genomgående underhållande utan att överraska. Du har din slapstick och du får din kärleks/moralhistoria. Stort plus till söta Zooey Deschanel. Hon är perfekt som love interest och lite cuckoo tjej (på ett bra sätt). Ett stort MEN dock. Det är dags att byta akt nu Jimmy! Låt oss nu istället minnas dig i glansdagars komedier. Men det kommer säkert en till och en till. Nästa gång du ska ramla över ett bord i alla fall (han bröt tre revben på riktigt under inspelningen) så är det bäst du har stuntmannen beredd och hur kul är det egentligen?

/Vrångmannen

The Happening

@
M Night Tjosanhejsan vad fan hände gubbjävel? Efter den haltande men ok Sjätte Sinnet, den grymt underskattade Unbreakable och den fantastiska Signs (ååååååååh skägget!) så började det gå utför med The Village (grym idé men nådde inga höjder) och Lady in the water (som jag inte ens sett men hört dåligt om) så kommer här The Happening. Ett thrillerdrama om ett osynligt hot som slår ut halva östkusten i USA. Folk börjar ta livet av sig i massor och ingen vet vad som händer. Är det terrorister? Är det miljön som slår tillbaka? Är det något okänt? Ingen bryr sig. Det här är ren dynga. Mark "jag kan inte skådespela mig ur en garderob om livet hängde på det" Wahlberg är så dålig att det är ett hån från första stunden. Söta Zooey Deschanel som spelar hans fru (vilket ingen köper för det finns NOLL KEMI dem emellan) går på tomgång, stirrar lite förvirrat och vet inte var hon ska ta vägen och John Leguizamo som vi annars gillar är bara med en kvart och gör i princip ingenting. Manuset är så genomuselt att man saknar ord och dialogen ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH DIALOGEN!!! Jag försökte lägga några obetalbara kalkonklassiker på minnet men kammar nu noll som sig bör. Sen har den gode Shajmahejsan blåst på med massor av blod och kladd för första gången i sitt liv, förmodligen för att han såg vart projektet var på väg och ville locka lite gorehounds. OFATTBART! Jag visste redan innan jag såg den att den fått usel kritik på nätet och blivit en flopp i USA men jag hoppades ändå på att M Night skulle överraska mig någonstans. Om man håller ner förväntningarna så kanske...ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!! Det enda...ENDA positiva med den här filmen är filmmusiken som förtvivlat försöker blåsa liv i den obefintliga spänningen. Får jag se Mark Wahlberg bli jagad i skogen av lite vind igen så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Man skulle ha gått på sin gut instinct och skitit i den här sörjan men man hamnade i fällan. Hoppas ni håller er borta och om jag fick bestämma så hoppas jag på en till nätpetition om att även M Night lägger ner filmandet. Sorry alltså men om det här inte är hans god damn svanesång så vet inte jag. Sitta och spela över en hel film i ansiktet på mä i 95 min no less. Vet inte ens hur jag ska sluta recensionen för jag är så arg, så arg...

/Vrångmannen