Black Panther

@@
Som vanligt är det upp till detta sura skägg att berätta för er hur det egentligen ligger till. Fyror och femmor regnar över den här filmen och det kastas superlativ på den från höger och vänster. Frågan är varför. Det här är nämligen en ganska spretig och platt film full av klichéer och ett manus som är lövtunt. Vi får ungefär sex, sju olika småhandlingar som inte på något sätt knyts ihop till en helhet och för att vara en Marvelfilm är vissa specialeffekter riktigt fula. Slutstriden där man kör en copy/paste på Sagan Om De Två Tornens wargattack är så fantasilös att jag nästan somnar, och det faktum att kung T'Challas (alltså Black Panther själv dårå) två största utmaningar är exakt samma scen två gånger fast mot olika skurkar (man slåss i en typ knädjup vattenpöl nära ett vattenfall) får mig att undra om hela manusteamet hellre tog semester än att faktiskt lägga lite tid på att vara kreativa. Precis som i fiaskot Star Wars: The Last Jedi slänger man in lite James Bond ett par gånger (casinoscenen i Black Panther luktar väldigt mycket casinoscenen i Skyfall, och Black Panthers lillasyster Shuris labb är mer eller mindre alla labb SPECTRE nånsin haft) och känslan av Marvel infinner sig knappt alls under hela filmen. Chadwick Boseman är en habil Black Panther men jag saknar den där wowkänslan av superhjälte jag kan få från andra skådisar, och Martin Freeman som den vite sidekicken gör inte heller något större väsen av sig. Nej, det finns två skådisar som sticker ut. Bägge spelar skurkar. Andy Serkis som Klaue, en vapenhandlare och allmän dåre, gör en riktigt schysst skurk som droppar dåliga oneliners så fort han kommer åt, är lite för galen för sitt eget bästa och springer runt och frustar och muttrar mest hela tiden samtidigt som han bara vill döda alla. Han är den största behållningen i filmen, men eftersom att vi har sex, sju minihandlingar kommer han in och försvinner ut innan hans fulla potential som skurk kan nyttjas maximalt. Den andra behållningen i filmen är Michael B. Jordan som flera gånger (Chronicle, Fruitvale Station, Creed) visat prov på att han är en riktigt duktig skådis och en kille som jag tror vi kommer se mycket av i framtiden. Hade det funnits någon rättvisa i världen hade han spelat Black Panther, det hade blivit betydligt bättre. Om inte annat får han lite upprättelse som skurken Killmonger efter att ha varit med i horribla Fantastic Four (2015). Avslutningsvis finns egentligen inte så mycket mer att säga än att alla recensenter verkar ha stirrat sig blinda på att det mestadels är svarta skådisar i filmen och att kvinnor till stor del spelar roller som annars traditionellt brukar vara manliga och att det är därför man slänger fyror och femmor på en film. Men man har tydligen helt glömt bort att oavsett om man är svart eller vit, man eller kvinna, så kanske man ska ha ett vettigt manus att utgå från. Det har man inte här och resultatet är därefter.
/Surskägget

Whiskey Tango Foxtrot

@@
Liksom gårdagens War Machine är detta en sann historia som utspelar under kriget i Afghanistan. Denna gång handlar det om journalisten Kim Baker (Tina Fey) som hittills mestadels suttit på arslet och skrivit de få korta ord ankaret i nyhetsstudion säger mellan inslagen som visas. På jakt efter lite förändring i sitt liv drar hon iväg för att täcka kriget i Afghanistan. Det som är tänkt att vara ett uppdrag på ett par månader drar ut på tiden och hon stannar till slut i flera år. Tina Fey gör en stabil insats som Baker och får visa prov på att hon kan vara en seriös skådis också och inte "bara" en komedienne. Kruxet ligger dock i att Fey är så naturligt rolig så att vissa scener blir kanske lite för roliga även när de inte är menade att vara det mest för att man uppfattar Fey som komiker. Margot Robbie (mitt gamla fling från den där Australienresan jag gjorde som ung nyutexaminerad student) dyker upp i en liten biroll liksom Martin "jag är en hobbit" Freeman, Billy Bob Thornton och Alfred Molina. Den här filmens största problem är dock att den saknar en röd tråd och att det egentligen inte händer nånting alls i större delar av filmen. Förmodligen följer den Bakers liv rätt så troget och i ett liv händer ju inte saker sådär klockrent filmiskt bra så manuset borde putsats lite.
/Surskägget

The Hobbit: The Battle of Five Armies

@@@@
Hehehe Vrångmannen hatar ju Hobbitfilmerna med en passion jag inte sett sedan jag själv hatade No Country For Old Men. Men han har ju fel. Visst är vi inte lika impade som när Ringentrilogin slog ner som en atombomb på bio och femmorna haglade som batongslagen över Rodney King. Visst är det närmast filmiskt självmord att göra tre två-och-en-halvtimmes-filmer av en bok på 160 sidor när Ringentrilogin hade närmare 1 000 sidor att sno av. Meeeeen Peter Jackson slänger ju in strider och fighter på 45-60 minuter som i boken beskrivs på två meningar så det jämnar liksom ut sig ändå. Dessutom hade han den goda smaken att faktiskt lägga till en hel del scener (framförallt i de förlängda versionerna) som inte finns i boken men som knyter an snyggt till Ringentrilogin så att man nu kan se Hobbit 1-3 och sedan Ringen 1-3 och få två trilogier som hänger ihop. Denna recension är för övrigt baserad på den förlängda versionen av filmen, så vet ni det. Trean tar vid exakt där tvåan slutar med Smaugs anfall på den lilla sömniga flodstaden. När draken väl är dräpt tar vi en liten andningspaus där dvärgkungen får storhetsvansinne innan slakten kan börja på allvar när tre arméer dyker upp utanför Smaugs gamla grotta. Jävlar i helvete vad Jackson öser på! Jag vidhåller att slaget i Sagan om Konungens Återkomst är fetare och ballare trots att den snart har 15 år på nacken, men det här kommer inte långt ifrån. Tjong och tjoff mest hela tiden, precis som vi vill ha det. Att återbesöka Tolkiens värld gestaltad genom Jackson filmlins är alltid en skön upplevelse och så även här. Jag ser  nu fram emot en helg när man sätter sig och bränner igenom alla sex rullarna på raken, givetvis de förlängda versionerna.
/Surskägget

Wild Target

@@@
Brittisk gangsterkomedi. Här är det Bill Nighy som är en åldrar lönnmördare som anses vara bäst i världen. Hans far var lönnmördare och hans far innan honom så Nighy kommer från ett långt respekterat led av folk som dödar folk för pengar. Framförallt är det ingen som vet hur Nighy ser ut och det är precis så han vill ha det. Snabbt in, döda och lika snabbt ut innan nån ens hinner fatta vad som hänt. Nackdelen är förstås att han inte har några som helst vänner och att han därmed är lite klumpig socialt. Emily "jag är sötast vadårå" Blunt är tuffa bruden som glider runt och snor lite här och snor lite där för att hanka sig fram i livet. När Blunt lurar en miljonär på en dyr tavla får hon ett pris på sitt huvud. Meeeeeen Nighy kan inte förmå sig att döda henne så han tar sig an henne istället. Därmed skickas lönnmördare nummer två ut på jakt efter henne och Nighy (spelad av Martin Freeman). Det bjussas på rätt så många garv genomgående och både Nighy och Blunt gör bra roller. Däremot är det en hel del transportsträckor och det faktum att superunga Blunt skulle falla för supergamla Nighy känns inte helt rimligt eller fräscht.
/Surskägget

Hot Fuzz

@@@@
Då var det bara att köra Hot Fuzz när jag ändå skrev om The World's End. Så har vi hela trilogin samlad här på bloggen. Skammen att Hot Fuzz inte blivit recenserad för längesen är makalöst stor. Vad är det här?!?!?! Förmodligen är det Vrångmannens fel. Oavsett är Hot Fuzz i mitt tycke den absolut bästa i Cornettotrilogin. Här är det en tuff snut från London (Pegg) som blir skickade till en liten sömnig byhåla då cheferna vill bli av med honom. Mitt i denna lantliga idyll håller Pegg på att gäspa ihjäl sig för det händer ingenting. Eller? Plötsligt är det ett jäkla ös och mord hit och dit och det är upp till Pegg och kollegan (Frost dårå) att ta tag i saker och ting. Oneliners levereras en gång i minuten och det är galna shoot-outs åtminstone en gång i kvarten. Hahahaha. Det är såhär en riktig actionkomedi ska vara. Mer sånt hoppas jag vi kan få av Wright/Pegg/Frost framöver.
/Surskägget

@@@@
Har sett filmen flera gånger men såg om den direkt efter att jag hade läst Surskäggets ressis. Hot Fuzz är fortfarande makalöst bra. Sjukt rolig med ett sanslöst ös från första till sista sekund.
/Vrångmannen

The World's End

@@@
Så kommer avslutande delen i så kallade Cornettotrilogin av och med Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost. Första filmen Shaun of the Dead blev superhyllad av de flesta dock inte mig hehehe. Mycket för att jag såg den tio år efter att den kom och den inte höll för de enorma förväntningar jag hade. Del två var desto bättre. Hot Fuzz är kanonkul (och inte recenserad här på bloggen såg jag nu när jag skulle länka till den!). Tredje delen börjar riktigt bra men lyfter aldrig till en fyra utan stannar på en stabil trea. I korthet går det ut på ett gäng gamla barndomsvänner som återförenas för att gå en gammal pubrunda. På vägen inser de att utomjordingar tagit över en stor del av den gamla hemstaden och börjar kämpa emot för att befria staden och människorna som bor där. Allt medan de fortsätter pubrundan och blir fullare och fullare. Konceptet är kul och Pegg/Frost är ett bra radarpar som här blir uppbackade av Martin Freeman, Pierce Brosnan, Rosamund Pike och Bill Nighy. Filmen hamnar dock på lite tomgång mellan pubarna och det är en hel del transportsträckor som man kunnat göra mer av eller bara skippat helt. Allt som allt en underhållande liten romp för stunden som inte lämnade större avtryck på detta sura skägg. Vrångmannen var av ungefär samma åsikt.
/Surskägget

Fyra snabba tvåor

The Hobbit: The Battle of the Five Armies
@@
Jag är så LESS på det här nu! Samma, lika, samma, lika. Utdragna datafighter. Ointressanta karaktärer. Den här TREDJE (!) filmen som bygger på den lilla Bilboboken är så jävla tjatig så jag vill skrika. Anledningen till att filmjäveln inte får en etta i betyg heter Martin Freeman, men t.o.m honom hinner man ledsna på. Uäck, tack för den här tiden och skönt att det äntligen är över. Hej då!
/Vrångmannen




The Judge
@@
Här är tvåan stark och jag känner mig plötsligt lite snål i betygsättandet. Hela skådisensemblen är utmärkt (Robert Downey Jr, Vera Farmiga, Robert DuVall m.fl) men dramat är så by the book och förutsägbart så det lutar åt förolämpande. Man nästan känner hur manusförfattarna suttit och sagt: "Så måste vi ha med det här och sen det här och här händer det här för då är vi i Oscarszonen...". Sevärd, men den irriterar mig.
/Vrångmannen

Fury
@@
Lider av lite samma grej som The Judge. Vi har sett ALLT förut men lite lite bättre. Andra världskrigets fasor. Ett gäng tuffingar och en rookie. Lite SÅDÄR action och mycket melodram, där vi om och om igen, genom långa tal, blir påminda om hur hemskt kriget är. För det visste vi ju inte. Sen en grej till. Gör inte en film som heter FURY och kittla ihjäl mig med pangtrailers för att sen bjussa på en grå och lerig gråtfilm. Jävla...
/Vrångmannen

St. Vincent
@@
Hej, det här är en indierulle. Men ser du inte att det är en indierulle?! Den alternativa musiken då? De knepkufiga och knaskonstiga personporträtten?  Den skeva handlingen som i princip är noll och intet? Mötet mellan en bitter och alkad farbror och en blåögd pojke? Jebus christmas. Vore det inte för att skådisarna är så bra, i synnerhet Bill Murray (som den knep-kuf-knas-konstiga bitteralkade farbrorn med ett hjärta av guld) så skulle betyget sjunka i bott till tonerna av en xylofon, en tramporgel, två munspel (som spelas fel med flit) och eventuellt en mumlande eller för hög sång av nån dåre, fortare än du kan säga Little Miss Sunshine eller Juno.
/Vrångmannen

Liftarens Guide Till Galaxen

@@
När jag var ung och glad tonåring på sisådär 17 bast läste jag med stor glädje de tre första böckerna om Arthur Dent och hans äventyr i Liftarens Guide Till Galaxen med uppföljare. Redan då (tidigt 90-tal) önskade man sig en film (ja det fanns nån teveserie vill jag minnas men pre-Internet kunde man inte se nånting som inte gick på SVT). När filmen väl dök upp för ett par år sedan sågades den vid fotknölarna och mitt intresse för att se den svalnade betydligt. När jag väl såg den nu för ett par veckor sedan hade jag inga förhoppningar på den alls. Trots det infriade den inte de förhoppningar jag inte hade. Överlag känns den väldigt slarvigt ihopslängd och enda anledningen till att det inte blir en etta i betyg heter Sam Rockwell som är klockrent rolig som knasige Zaphod. Zooey Deschanel gör en okej Trillian och Martin Freeman är rätt anonym som Arthur Dent. Det jag egentligen fick med mig från filmen var att jag blev sugen på att läsa om böckerna. Vilket jag gjorde. Alla fem den här gången. Det enda tråkiga med det var att jag nu 20 nånting år senare insåg att böckerna inte var sådär jätteroligt lysande de heller. Det är lite ordvitsar, konstiga namn på konstiga planeter och vääääääldigt mycket transportsträckor där det faktiskt inte händer ett jävla skit. Ungefär som filmen.
/Surskägget

@@@
Håller med om vad vår filmnörd skriver ovan men tyckte kanske att filmen var en smula bättre. En svag trea. Jag har, som ingen annan, inte läst boken och den faktorn kanske spelar in. Småcharmigt och bitvis lite tjatigt.
/Vrångmannen

Hobbit: Smaugs Ödemark

@@@
Då stänger vi locket på dokumentärfilmstemat och ger oss iväg rakt in i fantasins fantastiska land. Del två i Hobbittrilogin stöter på samma problem som Sagan Om De Två Tornen gjorde när den kom. Det märks väldigt tydligt att detta är mellanfilmen, transportsträckan mellan den rafflande början och den spännande finalen. Jag var sjukt skeptisk till att man skulle göra lilla tunna Bilbo (boken alltså) till tre tretimmars filmer. Det fanns ju liksom inte material nog för det. Men första filmen motbevisade mig. Den följde boken och lyckades på att bra och naturligt sätt förlänga vissa scener (främst actionsekvenserna förstås) på ett bra sätt. Här blir det dock ganska uppenbart att materialet är lite väl tunt för att verkligen räcka till. Många gånger står filmen och stampar vatten och trots att Jackson försöker slänga med så mycket action han kan känns det många gånger ganska krystat och utdraget. Det händer ett par gånger att jag sneglar på klockan och det mina vänner är aldrig ett bra tecken. Oavsett är det fortfarande en spännande fantasyfilm trogen Tolkien och Ringenfilmerna och det kommer bli kul att se alla sex filmer på raken i framtiden då mycket knyts ihop snyggt redan nu inför vad som komma skall. Kanske filmen växer när man får chans att se om den, men just nu kändes den lite som en besvikelse efter den roliga och fartfyllda ettan.
/Surskägget
PS. Så som alla tidningar skrev om Persbrandts insatser i filmen skulle man kunna tro att han var huvudrollen. Han är med i bild i ca 57 sekunder och håller ett kort och koncist tal under större delen av de sekunderna. Blinka och du missar honom.

@@
Hej för långa tevespel.
/Vrångmannen

http://www.discshop.se/filmer/bluray/hobbit_smaugs_odemark_blu_ray/P121842

The Hobbit: An Unexpected Journey

@@@@+
Låt mig börja med att säga att jag var huuuuuuur skeptisk som helst inför denna rulle. Eller låt mig säga såhär; när det gick ut i media att man tänkte göra en filmatisering på Bilbo också med samma team som gjorde Ringentrilogin var jag peppad som fan. Sen började det snackas om att det skulle bli två filmer och att Guillermo del Toro (överskattad) skulle ratta skeppet istället för Peter Jackson (geni) och då sjunk peppen. När det sedan blev klart att även Bilbo med sina knappt 200 sidor också skulle bli en trilogi liksom Ringen med sina 1 000 plus sidor undrade jag vad fan de höll på med. Skulle de mjölka ut så mycket pengar som möjligt ur oss stackars konsumenter? Slänga in massa nya scener, karaktärer och annat för att fylla ut tiden så mycket som möjligt? Skeptisk var bara förnamnet. Den kom och gick på bio och jag struntade fullständigt i den. Sen efter mycket om och men såg jag den hemma på BlueRay. Och Gud i himmelen vilken bra jävla film det visade sig vara! All känsla från Ringentrilogin är där. Den långsamma första timmen med karaktärsuppbyggnaden och "uppdraget". Den första färden innan anhalten hos Elrond. Och sedan actionsekvens efter actionsekvens med orcher, vättar, vargar, eld, magi och naturligtvis lite Gollum. Att dessutom alla skådisar från Ringentrilogin vars karaktärer har roller i den här kommer tillbaka är fantastiskt. Vilken fest det kommer att bli sedan att se alla sex filmerna på raken! Jag har dessutom läst om boken och måste säga att man hittills har följt den mer eller mindre ordagrant. Att man kan dunka ut tre timmar på ca 70 sidor bok beror på att en mening som: "Och sedan slogs de med vargarna" blir tjugo minuter av den mest spännande fantasyaction du sett sedan du såg om Ringen. Nu är jag peppad som aldrig förr inför del två och tre.
/Surskägget
Vrångmannen var lite väl vrång.

The Hobbit: An Unexpected Journey

@@@
Hyllad av filmtidningar som om de hade fått en procent på intäkterna och småhatad av vänner och filmbloggare. The Hobbit är en överlång men underhållande rulle med en touch av de gamla ”ringenfilmerna” men bara en touch. Baseras på boken Bilbo men även på andra skrifter av Tolkien för att fylla ut historien och visa mer av den sagolika världen och dess varelser. Första timmen känns som fem, andra som två och tredje som 20 minuter. Galet mycket action i sista akten som bitvis är medryckande men jag såg den tyvärr i det nya formatet 3D 48fps och det såg sådär ut. Här råder det också delade meningar och visst, jag störde mig inte alls så mycket som många andra men önskar ändå att jag sett den i vanlig hederlig 2D. Filmen känns också lite som en promenad i parken för regissören Peter Jackson. Det här gör han i sömnen och jag tycker inte alls att The Hobbit har den där desperata magin i berättandet som de tidigare ringenrullarna. Martin Freeman (bl.a tv-serierna The Office, Sherlock) ger bra dimension till unge herr Bilbo. Underhållande men gör inte tre filmer på tre timmar. Gör två på två, om ens det.
/Vrångmannen

http://www.discshop.se/filmer/dvd/hobbit_en_ovantad_resa/P110664

Swinging with the Finkels

@@
Första halvan ungefär av filmen är kanon. Lite Woody Allenkänsla om ett gift par som tappat glöden i sitt förhållande och som försöker komma på rätt bana igen med alla medel de kan komma på. Dialogen är både rapp, rolig och mitt-i-prick och alla vi som haft ett längre förhållande känner igen oss i det mesta. Sen tar filmen en helt annan vändning och går från busig komedi till att bli ett ganska seriöst drama om ett förhållande som tar slut och vägen tillbaka och hur man bäst lappar ihop något trasigt. Det är helt enkelt två olika filmer som möttes på mitten men som inte blev gladare för det. Genast blir tempot segare, plötsligt är allt kliché och vi har sett det en miljon gånger förr fast snyggare, bättre och med mer känslor. Problemet är att paret som spelas av Martin Freeman (mest känd tror jag för sin roll i brittiska The Office) och supersöta Mandy Moore helt enkelt inte har nån som helst personkemi och där man inte köper att de två är ihop överhuvudtaget. Därför bryr man sig inte så mycket att de gör slut och huruvida de blir ihop igen eller inte är helt ointressant. Första halvan av filmen funkar för då är de knappt i samma scen och när de är det bollas det roliga repliker fram och tillbaka så man upplever dem aldrig som par egentligen. Film utan tydligt fokus som borde dragits tre vändor till i manusfabriken.
/Surskägget