Black Panther

@@
Som vanligt är det upp till detta sura skägg att berätta för er hur det egentligen ligger till. Fyror och femmor regnar över den här filmen och det kastas superlativ på den från höger och vänster. Frågan är varför. Det här är nämligen en ganska spretig och platt film full av klichéer och ett manus som är lövtunt. Vi får ungefär sex, sju olika småhandlingar som inte på något sätt knyts ihop till en helhet och för att vara en Marvelfilm är vissa specialeffekter riktigt fula. Slutstriden där man kör en copy/paste på Sagan Om De Två Tornens wargattack är så fantasilös att jag nästan somnar, och det faktum att kung T'Challas (alltså Black Panther själv dårå) två största utmaningar är exakt samma scen två gånger fast mot olika skurkar (man slåss i en typ knädjup vattenpöl nära ett vattenfall) får mig att undra om hela manusteamet hellre tog semester än att faktiskt lägga lite tid på att vara kreativa. Precis som i fiaskot Star Wars: The Last Jedi slänger man in lite James Bond ett par gånger (casinoscenen i Black Panther luktar väldigt mycket casinoscenen i Skyfall, och Black Panthers lillasyster Shuris labb är mer eller mindre alla labb SPECTRE nånsin haft) och känslan av Marvel infinner sig knappt alls under hela filmen. Chadwick Boseman är en habil Black Panther men jag saknar den där wowkänslan av superhjälte jag kan få från andra skådisar, och Martin Freeman som den vite sidekicken gör inte heller något större väsen av sig. Nej, det finns två skådisar som sticker ut. Bägge spelar skurkar. Andy Serkis som Klaue, en vapenhandlare och allmän dåre, gör en riktigt schysst skurk som droppar dåliga oneliners så fort han kommer åt, är lite för galen för sitt eget bästa och springer runt och frustar och muttrar mest hela tiden samtidigt som han bara vill döda alla. Han är den största behållningen i filmen, men eftersom att vi har sex, sju minihandlingar kommer han in och försvinner ut innan hans fulla potential som skurk kan nyttjas maximalt. Den andra behållningen i filmen är Michael B. Jordan som flera gånger (Chronicle, Fruitvale Station, Creed) visat prov på att han är en riktigt duktig skådis och en kille som jag tror vi kommer se mycket av i framtiden. Hade det funnits någon rättvisa i världen hade han spelat Black Panther, det hade blivit betydligt bättre. Om inte annat får han lite upprättelse som skurken Killmonger efter att ha varit med i horribla Fantastic Four (2015). Avslutningsvis finns egentligen inte så mycket mer att säga än att alla recensenter verkar ha stirrat sig blinda på att det mestadels är svarta skådisar i filmen och att kvinnor till stor del spelar roller som annars traditionellt brukar vara manliga och att det är därför man slänger fyror och femmor på en film. Men man har tydligen helt glömt bort att oavsett om man är svart eller vit, man eller kvinna, så kanske man ska ha ett vettigt manus att utgå från. Det har man inte här och resultatet är därefter.
/Surskägget

Arrival

@@@@
Här pratar vi långsam underhållning i dess bästa form. En dag vaknar världen upp till det faktum att vi inte längre är ensamma i universum. 12 rymdskepp landar på platser runtom hela jorden. Frågan är förstås vad de vill. Krig? Fred? Har de råkat svänga höger vid Vintergatan istället för vänster och behöver fråga om vägen? Genast sätts både forskare och militär in för att undersöka vad som är vad. Ett led är att hitta en kommunikationsform som möjliggör att vi kan prata med varandra. Språkexperten Louise (Amy Adams) kopplas in och snart nog gör hon framsteg när det visar sig att utomjordingarna också har ett sorts skriftspråk som hon sakta men säkert kan lära sig att tolka. Samtidigt gnäller militärerna världen runt och spänningarna mellan länderna och mellan oss jordbor och utomjordingar ökar. Louise är sanningen på spåren och måste nu bli än mer intensiv i sina försök att kommunicera. Regissör Denis Villeneuve tar god tid på sig att berätta historien och låter karaktärerna växa i lugn och ro framför våra ögon. Det klipps till en del tillbakablickar som blir betydligt viktigare mot slutet av filmen än i början och säcken knyts ihop på ett riktigt snyggt sätt. Adams hanterar sin karaktär finkänsligt och balanserar snyggt mellan geni och bräcklighet. Förmodligen inte en film för alla men vågar man sig på att dra ner tempot i sin vardag i två timmar har man en del att njuta av här.
/Surskägget

@@@@
Mycket bra! Denis "Vadvillni" visar åter igen att han är en modern visionär inom filmen att räkna med. Kolla in bl.a Prisoners och Sicario så hajar ni. Om någon ÖVERHUVUDTAGET ska ge sig på en uppföljare till Blade Runner och kanske, bara kanske, lyckas så är det Denis "Villevalleviktor". Förhandsressisarna har varit riktigt positiva, t.o.m från arga skeptiker. Premiär på bio om en vecka.  Vi håller tummarna!
/Vrångmannen

Southpaw

@@@@@
Fuck i helvete vilken bra film!!! Manus av Kurt Sutter (The Shield och Sons of Anarchy) och regi av Antoine Fuqua som bl a gett oss Training Day och The Equalizer. Med dessa två herrar inblandade vet vi att vi kommer att få ett smutsigt och verklighetstroget drama om män som lever på gränsen mellan lag, ordning och kaos. Och det är exakt vad vi får här. Jake Gyllenhaal spelar boxaren Billy Hope. Han är en tuff småbrottsling från gatan som nu är på toppen av sin karriär med hus, bilar, pengar, massa polare och framförallt sin underbara fru Maureen (Rachel McAdams) och fantastiska dotter Leila (Oona Laurence) som han älskar över allt annat på jorden. Tidigt i filmen slår tragedin till och Maureen blir skjuten till döds. När hans ankare och bästa vän är borta börjar allt sakta men säkert falla isär. Pengarna, huset, bilarna, polarna - allt försvinner. Till slut kliver socialtjänsten in och tar dottern. Billy måste nu börja från botten igen och kämpa sig upp på toppen och vinna tillbaka sin dotters tillit och kärlek. En tuff emotionell resa börjar nu och Billy vänder sig till gamle buttre tränaren Tick (Forest Whitaker) för att få hjälp. Gyllenhaal gör en fantastisk rollprestation här, kanske det bästa jag sett honom göra i karriären. Billy är inte bara nån sorts dålig karbonkopia av Rocky som många boxarkaraktärer annars riskerar att bli, Billy är på riktigt. Gyllenhaal gör honom verkligen till kött och blod och känslor. Att han inte blev Oscarsnominerad för den här rollen är skandal. McAdams (det lilla hon är med) är perfekt och Whitaker hålls i strama tyglar av Fuqua och levererar därmed en klockren tolkning av den gamla tränaren som sett bättre dagar. Det här griper tag i en direkt från början och vrider ur en känslomässigt både en, två och tre gånger under resans gång.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Liam Neeson)

Taken gjorde buttre Liam Neeson till actionstjärna över en natt. Filmer innan Taken: Schindler's List, Nell, Rob Roy, Michael Collins och Les Misérables. Filmer efter Taken: The A-Team, Wrath of the Titans, Battleship och Non-Stop. Och givetvis de två uppföljarna till Taken.

Taken 2
@@@
Dottern från ettan får den här gången hjälpa pappa Neeson att rädda mamman som nu blir kidnappad av de överlevande släktingarna till skurkarna Neeson hade ihjäl i första filmen. Mestadels går det dock ut på att Neeson med hjälp av väldigt klena ledtrådar lyckas hitta nya skurkar att döda och plöja igenom på jakt efter sitt ex. Det är egentligen mer eller mindre samma film en gång till. Och hey, varför inte? Att se en ensam snubbe plöja sig igenom hundratals bad guys är alltid kul.
/Surskägget

Taken 3
@@@
Den här gången kommer skurkarna från USA och betydligt närmare Neeson och hans familj än han skulle önska. Plötsligt måste han plöja sig igenom en bunt bad guys på hemmaplan där han måste ha amerikanska snutar i åtanke som han ju inte vill döda eller skada. Till skillnad från tidigare är det ingen familjemedlem som är kidnappad, den här gången är det Neeson själv som blir jagad av både skurkar och snutar efter att ha blivit falskt anklagad för mord. Utöver det följer filmen samma mönster som förut men den lilla skillnaden gör faktiskt ööööh stor skillnad för upplevelsen. Det blir samma lika men olika och det är tillräckligt för att göra det intressant en tredje gång.
/Surskägget

The Last Stand

@@@
Hahahaha Arnie är tillbaka i sin första huvudroll på 10 år (sist var det faktiskt Terminator 3 2003, alla roller han gjort sedan dess har varit mindre biroller fram till nu). Och när det är comebackdags är det lika bra att göra en roll som påminner alla oss fans om varför vi älskar honom. Arnie tar därmed på sig hatten som småstadssheriffen som en gång i tiden varit tuffaste snuten i LA men som nu bara vill ta det lugnt. Dessvärre kommer en av Mexikos farligaste drogbaroner farande mot staden som råkar befinna sig på gränsen mellan USA och Mexiko. I hälarna har han halva FBI ledda av Forest Whitaker (som är så arg i rollen så man skulle kunna tro att han såg att hans lönecheck var en tredjedel av Arnies) men de kommer inte hinna ikapp. Det är upp till Arnie och en handfull av hans deputies (Johnny Knoxville, Luis Guzman, Jaime Alexander) att stoppa knarkbaronen och alla hans män (ledda av Peter Stormare som spelar över så over-the-top precis som Johnny Depp i Tim Burtonrullar). Det är mycket pangpang, lite gnäll över att "I'm too old" och så lite mer pangpang. Sista halvtimmen är en klassisk westernshoot-out mellan skurkar och hjältar mitt på den lilla sömniga stadens huvudgata. Hahahaha, mer sånt. Såna här typer av filmer gjordes bara på 80-talet och det är skönt att nån vågar sig dit igen. Go Arnie! Vrångmannen tyckte typ likadant.
/Surskägget

Repo Men

@@

I en nära framtid kan man köpa sig mekaniska organ så man slipper vänta på att organdonatorer med rätt blodgrupp ska dö så man kan få leva vidare med en ny fräsch lever eller fungerande hjärta. In med ett mekaniskt hjärta bara så är det tuta å köra som gäller. Kruxet är förstås att detta inte är gratis. Har man inte råd att pynta hela summan på ett bräde kan man lägga upp det på en härlig avbetalningsplan. Skulle det nu slumpa sig som så att man missar tre avbetalningar så kommer firman och hämtar tillbaka organet. Vilket förstås innebär att du dör. Hey, tuff skit och hårda papper som man säger i branschen. Jude Law och Forest Whitaker jobbar som repo men, en förkortning av repossesion men vilket betyder att de är snubbarna som knackar på när din mekaniska lunga ska återtas. De är gamla soldater liksom alla repo men då folk sällan ger ifrån sig sina organ utan att bråka lite först. Allt är frid och fröjd tills Jude Law får ett mekaniskt hjärta efter en olycka. Plötsligt får han en annan förståelse för de människor som inte klarar avbetalningarna. Han är liksom en av dem. Det leder till att han inte kan sköta sitt jobb vilket leder till att han sackar efter med sina avbetalningar vilket leder till att Whitaker måste hämta hem det där hjärtat vilket leder till ett showdown mellan två hårda soldatsnubbar som måste banka skiten ur varandra. Filmen borde vara mycket bättre, temat ligger rätt i tiden och klassikern med två forna vänner som måste mötas i kamp funkar ju ofta bra på film. Problemet är att filmen är lite för oengagerande för att det ska bli spännande, dessutom lite för lång med sina två timmar. Klipp ner den till 1.30 kanske 1.40 så tempot ökas på och sluta dra ut på slutet så jävla mycket. Då skulle ett snäpp till på betyget åka dit direkt. Och kan Hollywood sluta casta Liev Schreiber i alla företagschefsskurkroller som finns tillgängliga för tillfället? Tack.

/Surskägget

PS. Lägg märke till att Jude Law har riktigt håriga Karl-Alfredunderarmar. Skrämmande.

Vantage Point

@@@
USA's president ska hålla tal i Spanien men blir skjuten av prickskytt samtidigt som bomber exploderar runt om staden. Detta är ramhandlingen i Vantage Point och nånting vi får ta del av från flera olika håll. När vi följt en karaktär och sett handlingen utspela sig via dennes synpunkt stannar filmen och spolar tillbaka till början så får man se en ny synvinkel. Det fungerar helt okej, det finns tillfällen när det är lite tjatigt att se exakt samma grej, men överlag lyckas man introducera tillräckligt många nya ledtrådar för vilka skurkarna är utan att tjata ut konceptet. Bäst i filmen är en sliten Secret Serviceagent i Dennis Quaids skepnad och en hjärtlig man med en videokamera som spelas av Forest Whitaker (i övriga roller syns bland andra Sigourney Weaver, William Hurt och Matthew Fox). Märkligt nog frångår filmen sitt koncept mot slutet där det blir som en vanlig film där vi inte följer en karaktärs synvinkel utan där kameran är ett sorts Gudaöga som ser och följer allt som händer. Men det höga tempot gör att filmen känns som en riktigt skön actionthriller väl värd att se.
/Surskägget