Nyårskaramell 15 - Game Night

@@@
Hahahaha Jason Bateman är en kille vi ständigt hyllar här på bloggen. Mycket för att han är så perfekt i roller där han är the straight guy, denna komiska term för en karaktär som är normal och som andra mer "onormala" karaktärer kan studsa sina skämt mot och som just för att han är sååååå normal blir den som verkar dum i huvudet. Bateman har en förmåga att porträttera the straight guy så jävla bra så man garvar dubbelt så mycket än skämtet kanske egentligen är värt. Här gör han denna karaktär perfekt. Den som får spela den knäppa i duon är Rachel McAdams som spelar hans rätt så utflippade fruga hahaha som bara blir knäppare och knäppare ju längre in i filmen vi kommer. Om Bateman är lysande är hon briljant. Storyn kretsar kring en festkväll som spårar ur helt. Mer behövs inte sägas. Gillar man sina knäppa komedier är det här en film att se. Inget mästerverk på nåt sätt kanske men en klart godkänt skrattrulle.
/Surskägget

Southpaw

@@@@@
Fuck i helvete vilken bra film!!! Manus av Kurt Sutter (The Shield och Sons of Anarchy) och regi av Antoine Fuqua som bl a gett oss Training Day och The Equalizer. Med dessa två herrar inblandade vet vi att vi kommer att få ett smutsigt och verklighetstroget drama om män som lever på gränsen mellan lag, ordning och kaos. Och det är exakt vad vi får här. Jake Gyllenhaal spelar boxaren Billy Hope. Han är en tuff småbrottsling från gatan som nu är på toppen av sin karriär med hus, bilar, pengar, massa polare och framförallt sin underbara fru Maureen (Rachel McAdams) och fantastiska dotter Leila (Oona Laurence) som han älskar över allt annat på jorden. Tidigt i filmen slår tragedin till och Maureen blir skjuten till döds. När hans ankare och bästa vän är borta börjar allt sakta men säkert falla isär. Pengarna, huset, bilarna, polarna - allt försvinner. Till slut kliver socialtjänsten in och tar dottern. Billy måste nu börja från botten igen och kämpa sig upp på toppen och vinna tillbaka sin dotters tillit och kärlek. En tuff emotionell resa börjar nu och Billy vänder sig till gamle buttre tränaren Tick (Forest Whitaker) för att få hjälp. Gyllenhaal gör en fantastisk rollprestation här, kanske det bästa jag sett honom göra i karriären. Billy är inte bara nån sorts dålig karbonkopia av Rocky som många boxarkaraktärer annars riskerar att bli, Billy är på riktigt. Gyllenhaal gör honom verkligen till kött och blod och känslor. Att han inte blev Oscarsnominerad för den här rollen är skandal. McAdams (det lilla hon är med) är perfekt och Whitaker hålls i strama tyglar av Fuqua och levererar därmed en klockren tolkning av den gamla tränaren som sett bättre dagar. Det här griper tag i en direkt från början och vrider ur en känslomässigt både en, två och tre gånger under resans gång.
/Surskägget

Spotlight

@@@
En film som hyllats enormt när den kom och som plockade hem Oscars för Bästa Film och Bästa Manus. Personligen tyckte jag att den absolut var bra, men så bra som att plocka hem en Oscar? Nja, kanske inte. Vi får följa ett litet team journalister som jobbar för The Boston Globe och som specifikt jobbar med att gräva riktigt djupt i riktigt smutsiga affärer. Här får de nys om katolska präster som är pedofiler och som våldtagit barn i åratal med kyrkans vetskap. Ju mer de gräver och nystar i det hela för att skaka fram sanningen, desto mer börjar kyrkan lägga sig i och försöka stoppa dem från att publicera storyn. Intressant och välskrivet på alla sätt och framförallt är det riktigt fina insatser från samtliga skådisar med Mark Ruffalo, Rachel McAdams, Michael Keaton och Liev Schreiber i täten. Dock ska jag erkänna att den aldrig riktigt grep tag i mig på det sätt jag förväntade mig och en del scener kändes kanske lite onödiga på sina ställen. Som sagt, en bra film absolut, men att slänga Oscars på den? Nja.
Vrångmannen tyckte såhär
/Surskägget

Doctor Strange

@@@@
Jag älskar ju Marvelrullarna. Spindelmannen med Tobey Maguire var kanon. X-Men har överlag hållit hög klass. Iron Manfilmerna är grymma. Thorfilmerna var rätt sköna. Captain America har gått från klarhet till klarhet från film till film. Avengers ska vi inte ens snacka om, vilket ös! Till och med bägge Hulkfilmerna (alltså den med Eric Bana och sedan den med Edward Norton) som många spottar på uppskattade och gillade jag. Ant-Man var vare sig den mest intressanta karaktären eller bästa filmen men ändå helt okej. Så var det dags för Doctor Strange. En karaktär som på sin höjd dök upp lite i nån Spindelmannentidning när man var liten knodd men som man egentligen inte visste ett skit om. Nån sorts trollkarl i röd kappa. Jaha? Vad är det här? Harry Potter eller? Skeptisk som fan gick jag självklart på bio och såg den så fort chansen gavs nu i helgen. Och blev superpositivt överraskad. Benedict Cumberbatch är perfekt i rollen som Strange. Lagom delar ego och intelligens blandat med en inre styrka och några sköna karatemoves. Bra så. Rachel McAdams får en väldigt trist roll som "hörni-allihopa-vi-behöver-en-tjej-i-filmen-också" men lyckas göra den så bra som man rimligtvis kan göra en så trist roll. Chiwetel Ejiofor visar att han kan få med en del patos och tyngd även i en serietidningsfilm och gör en mycket gedigen biroll som Stranges polare. Mads Mikkelsen är skurken och gör honom helt okej, vare sig mer eller mindre. Och så har vi Tilda Swinton i rollen som läromästaren. Hon glider runt och är sådär lagom mystisk och ball som läromästare ska vara. Det är många svulstiga och ascoola actionscener som är för snygga så man svimmar i biofåtöljen. Vilket ös! Actionscenen på slutet när Strange får tiden att gå baklänges samtidigt som han och skurken slåss framlänges hahahahaha när såg man nåt i närheten på en biograf sist?!?! Helt galet och helt genialiskt. Det här ska man springa och se direkt om man gillar sina serietidningsfilmer. Helt klart i topp bland Marvelfilmerna hittills.
/Surskägget

Spotlight

@@@@@
Bland det vidrigaste som finns i det verkliga livet som vi människor lever, och det finns mycket galenskap, är ändå när ett barn blir utnyttjat av en vuxen. Det är liksom så ofattbart hemskt. Spotlight är den sanna historien om när tidningen Boston Globe snubblade över storyn om hur katolska präster utnyttjade barn sexuellt. Det som vid första anblick såg ut som en eller två isolerade incidenter visade sig vara en mycket större story och en om möjligt ännu större ondska. Spotlight är framför allt ett lysande drama med toppskådisar i alla roller och det är svårt att inte jämföra den med 70-talets bästa politiska thrillers, där allt och alla känns 100% autentiska. Inga specialeffekter. Ingen överdriven spänningsmusik. Inget tjafs. Spotlight är på riktigt. Välspelat, ärligt och högst engagerande. Applåder till Michael Keaton, Mark Ruffalo och Rachel McAdams samt regissören Tom McCarthy (The Station Agent). En välförkänt Oscar för bästa film blev det och ett litet mästerverk i genren är den.
/Vrångmannen

Aloha

@@@
Cameron Crowe är en regissör vars filmer jag alltid kommer att se bara för att han har spottat ur sig två av mina absoluta favoriter, Jerry Maguire och Almost Famous, och i och med dessa mästerverk förlåter jag honom allt. Sedan att han inte gjort nåt sådär jättelysande på ett bra tag (Vanilla Sky var okej. Elizabethtown rakt av dålig och We Bought A Zoo rätt blek) spelar ingen roll. Ser jag "a film by Cameron Crowe" på en affisch blir jag alltid intresserad och hoppas att han kan hitta rätt igen. Tyvärr är inte Aloha den filmen. Bradley Cooper är en före detta soldat med rymden som specialitet som hamnat i dålig dager efter att ha klantat sig i strid i Afghanistan. Han får nu en ny chans av multimiljonären som sponsrade honom i hans tidiga karriär (spelad av Bill Murray). Därmed skeppas Cooper till Hawaii för att se till att hawaiianerna går med på att en bit av deras land får agera uppskjutningsplats för en ny satellit. Cooper har tidigare bott på Hawaii och har en hel del kontakter där. Han har även sin gamla flickvän Rachel McAdams på ön som bor där med nye pojkvännen John Krasinski. För att hålla lite koll på Cooper blir han tilldelad en ung och energisk pilot som ska se till att han sköter sig (Emma Stone). Som vanligt i Crowes filmer är det i grund och botten en romcom vi får serverad dock berättad lite mer spännande än din vanliga Hanks/Ryan-variant. Det som dock funkade så bra i Maguire och Famous får vi inte mycket av här. Visst är karaktärerna mer intressant skrivna än i vanliga romcoms och visst är det lite turer vi inte brukar få se men i det stora hela är det ganska bortglömt när eftertexterna rullar. Magin saknas. Då hjälper det inte att Murray är fantastisk i sin biroll och att Stones energi är extremt smittsam och positiv.
/Surskägget

The Hot Chick

@@@
Rob Schneider är sluskig småtjuv som genom ett magiskt örhänge byter kropp med peppiga och propra tonårsbruden Rachel McAdams. Hahahaha! Låt galenskaperna börja. Mycket av humorn ligger givetvis att vi ser Rob Schneider som Rob Schneider medan omvärlden i filmen ser honom som Rachel McAdams. Att Anna Faris spelar sidekick till Schneider är ju inte heller helt fel. Visst är det en klassisk dumkomedi men det är tillräckligt mycket hjärta för att uppväga att det inte är så mycket hjärna. Och givetvis får vi Schneiders bästa polare Adam Sandler i en skön liten cameo hahahahaha!
/Surskägget

Morning Glory

@@
Standardromcom som utspelar sig på en morgonshow i New York. Teveproducenten Becky (Rachel McAdams) har precis fått sparken från jobbet som producent på lokala morgonprogrammet i New Jersey som ingen tittar på. Istället lyckas hon få jobb som producent på lokala morgonprogrammet i New York som ingen tittar på. Becky är mest glad att hon har jobb överhuvudtaget men ser det också som en utmaning och chans att vända programmet på rätt köl och öka tittarsiffrorna. Som ett led i detta lyckas hon anställa gamle veteranen och superjournalisten Mike Pomeroy (Harrison Ford) för att på så sätt ge programmet lite tyngd och fler tittare. Dock är Mike surare och buttrare än alla gamla sura och buttra gubbkaraktärer du sett på film nånsin och vägrar samarbeta. Givetvis. Vi har trots allt sett det hela förr. Gissa en gång om det slutar med att Mike inser sina fel och brister och blir en bättre människa allt tack vare Becky eller om han slår ihjäl henne med en tevekamera och gömmer liket i sin superluxösa Manhattanparadvåning samtidigt som han smetar in sig själv i jordnötssmör och sjunger "Yankee Doodle Doo". Romcom sa jag i början av den här recensionen. Jo, det är ju så att Becky hinner med att träffa och bli kär i en ung het kollega också (spelad av Patrick Wilson).
/Surskägget

The Time Traveler's Wife

@@@

Henry (Eric Bana) lider av att han i tid och otid färdas i tiden. Det är inget han kan kontrollera, utan ibland försvinner han helt enkelt bakåt eller framåt i tiden. Eftersom att det kan hända närsomhelst har han valt ett ensamt liv där så få som möjligt vet om hans hemlighet. En dag träffar han Clare (Rachel McAdams) som känner honom. Det visar sig att han har dykt upp hon henne sedan hon varit liten. Äntligen har han en person som känner till hans hemlighet och som han kan känna sig bekväm kring. Kärlek uppstår och de gifter sig. Problemet är bara att Henry fortsätter studsa fram och tillbaka i tiden vilket inte alla gånger är helt lätt för Clare att hantera. Speciellt inte när det är dags att skaffa barn.

Filmen påminner lite om Eternal Sunshine of the Spotless Mind i det att det i grunden är en helt vanlig kärlekshistoria som berättas på ett annorlunda sätt. Budskapet är detsamma i båda filmer. Hittar du din äkta kärlek, håll fast vid den så länge du kan, man vet aldrig när den kan försvinna. Även om Eric Bana har huvudrollen är detta helt klart Rachel McAdams film. Hon dominerar stenhårt i rollen som Clare. Man känner stor sympati för henne och hon förmedlar känslan av vanmakt och uppgivenhet när Henry försvinner i tiden perfekt. Till syvende och sist blir det lite för mycket tidshoppande och slutet annonseras lite väl tidigt. När eftertexterna rullar har man haft en trevlig stund, men filmen börjar blekna ganska direkt. Bra rulle som saknar det där magiska extra.

/Surskägget

Sherlock Holmes (2009)

@@@+

Först ut i år blir alltså Sherlock Holmes med Robert Downey Jr som mästerdetektiven och Jude Law som hans trogne kollega Dr Watson. Jag läste någon gång att Sherlock Holmes är den mest filmade romanfiguren i världshistorien (tvåa var Dracula..eller var det tvärtom?). Nytt denna gång är att Holmes är en jävel på att slåss och det är även Watson (som gammal soldat innan han blev doktor). Annars är det precis som vanligt. Holmes är charmig, har en SJUK slutledningsförmåga, gillar sin violin och sin narkotikum (även om detta bara hintas). Lord Blackwood, en ond mystiker, mördar unga kvinnor a'la ritual på löpande band för att få oanade krafter genom svart magi (var inte oroliga, det här får vi reda på i de första galet fartfyllda 5 minuterna). Holmes och Watson stoppar honom men katt och råttaleken har bara börjat. Sherlock Holmes är en sån där rulle där man struntar lite i sakfel och att det t.ex inte fanns "fjärrkontroll" på en tiden. Detta är ett välgjort och fartfyllt äventyr i det Viktorianska London och det formligen osar stämning av scenografin. Robert Downey Jr är (åter igen) som född för att spela den här rollen och Jude Law visar även han var skåpet ska stå. Rachel McAdams (Mean Girls, Red Line m.fl) är också riktigt bra som den ljuva men ack så tuffa och farliga Irene Adler. Skamligt underhållande är ordet och Guy Ritchie visar här för första gången att han kan göra riktig film (ja, jag sa det, ja, jag har sett Snatch och gillar den meeeeen RIKTIG FILM!). På minussidan så kan ett par actionscener kanske kännas lite väl sökta och larviga (ni fattar vad jag menar när ni ser rullen) men som helhet är det här en skön nyårsraket till saga och jag ser i allafall fram emot en uppföljare. The game is afoot!

/Vrångmannen

Mean Girls

@@@@

Kom på att vi inte recenserat den här på bloggen än när jag skrev om Tim Meadows för nån vecka sedan. Cady (Lindsay Lohan) har bott med sina föräldrar i Afrika och aldrig gått i skola utan fått all undervisning hemma. När de flyttar tillbaka hem till USA och Cady börjar i highschool gör hon snabbt iakttagelsen att djuren i Afrika och highschoolungdomar beter sig ungefär likadant med revirtänk etc. Hon blir vän med Janis (Lizzy Caplan som nyss var naken i True Blood en hel del för alla er som gillar lite tutte och vampyrer) som tillhör den konstnärliga klicken i skolan och hatar trendiga highschooldrottningen Regina (Rachel McAdams som vi sedan dess sett i bl a Wedding Crashers, Red Eye och om du är tjej The Notebook). Av en slump blir Cady vän med Regina och hennes klick och blir ombedd av Janis att infiltrera klicken för att förstöra och förgöra. Det hela tar naturligtvis en annan vändning och sensmoralen är att tjejer ska sluta snacka så jävla mycket skit om varandra med varandra när de andra inte är med (hänger ni med?).

Tina Fey står för manus och en liten biroll, medan Tim Meadows som rektorn stjäl alla scener han är med i. Hur han går från kärlek till ilska och tillbaka på två sekunder är fantastiskt. Lindsay hade ännu inte knarkat i sig halva Colombia så hon är pigg och glad och alert, och övriga biroller är även de bra. En ungdomsrulle som både anammar och leker med genren och som är lite, lite smartare skriven än det mesta.

/Surskägget

@@@@
Just jävlar ja! Lizzy Caplan! Instämmer annars helt och fullt med Surskägget. Grym, smart och skoj.
/Vrångmannen