Insidious 2 och 3

Insidious: Chapter 2
@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Tvåan tar vid där ettan slutade och det bjuds på mer av det gamla vanliga, fast den är tyvärr inte lika otäck. Det slängs också in en pappa-är-besatt-och-ska-döda-hela-familjen story a'la Huset som glömde mitt upp i allt. Regissören James Wan har gjort en hel del skräckisar. Lite schysst (The Conjuring, Insidious), lite si-sådär (Dead Silence) och lite bottennapp (Saw). Han lånar (snor?) friskt från gamla klassiker i genren. Ibland är det lite för genomskinligt, men när det görs snyggt så funkar det. Det är alltså inget större fel på Insidious: Chapter 2. Den är bara lite sämre än ettan och det tänker jag inte premiera.
/Vrångmannen

Insidious: Chapter 3
@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är INTE tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Här snackar vi prequel och vi får följa en annan familj och deras kamp mot det övernaturliga. Mjaha? Lite besatt och elak dotter. Mjaha? Lite ryckig gång och sakna ansikte demon. Mjaha? Hyfsat snygg och underhållande för stunden men tyvärr inte speciellt läskig den här heller. Skådisen och manusförfattaren Leigh Whannell (som är med i nästan allt som James Wan spottar ur sig!) har både skrivit och regisserat. Inte så illa alltså. Men inte riktigt m-gilla heller. Frågan är nu bara: när ska Surskägget våga se HELA TRILOGIN hahaha?!
/Vrångmannen

The Conjuring 2

@@@
Jag var riktigt besviken på den här uppföljaren när jag gick ut från biografen. The Conjuring 2 är minst lika snygg och välspelad som ettan men skrämde mig inte i närheten så mycket. I den här uppföljaren ser vi våra spökjägarhjältar Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga) resa till London för att ta itu med ett riktigt elakt väsen som håller familjen Hodgson i ett järngrepp av terror. Problemet med The Conjuring 2 är att där ettan visade för lite (bra), och spelade på skuggor, ofokus och antydningar, så visas här för mycket (dåligt) av allt. Det blir också ett himla spektakel i sista akten där det ibland blir på gränsen till fars. Jag har tänkt en hel del på det här och beslutat mig för att hellre fria än fälla, då det ändå är en gedigen och välgjord rysare med några ruggiga scener. Betygstrean är svag men det kändes ändå inte helt rätt att ge den en tvåa (som klart var betyget direkt efter biobesöket) och jag ser, trots det här halva snedsteget, ändå lite fram emot ytterligare en uppföljare baserad på verkliga händelser, med förhoppning om att även den följer Ed och Lorraine i jakten på den övernaturliga ondskan under 70-talets manchesterbruna dagar och kolsvarta nätter.
/Vrångmannen

The Conjuring (Utmaning del 2)

@@@@
Vrångmannens recension av den här löd exakt: "Jag sket nästan på mig" för lite drygt ett år sedan när han ressade den här på bloggen. Givetvis vill han dela med sig av denna känsla till mig. Speciellt som han vet att spöken, Djävulen och barn är nej tack i min värld. Här får vi alla tre i en mysig liten hög. Satansdyrkande häxa på 1800-talet dödar sin nyfödda bebis och svär sedan att döda alla som försöker ta hennes mark i besittning innan hon hänger sig från ett träd. Spola fram till 70-talet och en familj flyttar in i huset för att starta ett nytt kapitel i sitt liv. Tyvärr dröjer det inte länge förrän de väcks på nätterna av att någon sliter av dem från sängarna, anfaller dem, låser in dem i källaren och både fysiskt och psykiskt attackerar dem. Det går så långt att de anlitar de professionella spökjägarna (nej inte Ghostbusters) Ed och Lorraine Warren för att hjälpa dem. Vad Warrens först tror är ett rutinuppdrag visar sig snabbt vara oändligt mycket värre än så, och de måste slåss mot ren och skär ondska. Regissör James Wan impade inte på mig med Saw men visar här prov på stor filmkonst. Trots att detta är bland det läskigaste på senare tid är det egentligen väldigt lite som visas. Istället nyttjar Wan skuggor och (o)fokus på ett snyggt sätt för att skrämma oss och framförallt ljud. Vem som än skötte ljudeffekter och musik borde fått en Oscar för detta. Creepy as shit. Dessutom hjälper det att ha en bunt duktiga skådisar till sitt förfogande och Patrick Wilson, Vera Farmiga, Lili Taylor och Ron Livingston levererar allihop. Att filmen är baserad på verkliga händelser gör allt ännu mer störande och skrämmande givetvis. Så medan jag åker ner till ICA för att köpa mer toapapper är det bara att tacka Vrångmannen som slängde denna utmaning åt mitt håll så hör jag av mig när jag fått en god natts sömn igen - om tre år. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!
/Surskägget

The Conjuring

@@@@
Jag sket nästan på mig.
/Vrångmannen

Morning Glory

@@
Standardromcom som utspelar sig på en morgonshow i New York. Teveproducenten Becky (Rachel McAdams) har precis fått sparken från jobbet som producent på lokala morgonprogrammet i New Jersey som ingen tittar på. Istället lyckas hon få jobb som producent på lokala morgonprogrammet i New York som ingen tittar på. Becky är mest glad att hon har jobb överhuvudtaget men ser det också som en utmaning och chans att vända programmet på rätt köl och öka tittarsiffrorna. Som ett led i detta lyckas hon anställa gamle veteranen och superjournalisten Mike Pomeroy (Harrison Ford) för att på så sätt ge programmet lite tyngd och fler tittare. Dock är Mike surare och buttrare än alla gamla sura och buttra gubbkaraktärer du sett på film nånsin och vägrar samarbeta. Givetvis. Vi har trots allt sett det hela förr. Gissa en gång om det slutar med att Mike inser sina fel och brister och blir en bättre människa allt tack vare Becky eller om han slår ihjäl henne med en tevekamera och gömmer liket i sin superluxösa Manhattanparadvåning samtidigt som han smetar in sig själv i jordnötssmör och sjunger "Yankee Doodle Doo". Romcom sa jag i början av den här recensionen. Jo, det är ju så att Becky hinner med att träffa och bli kär i en ung het kollega också (spelad av Patrick Wilson).
/Surskägget

Insidious

@@@
Mamma (Rose Byrne) och pappa (Patrick Wilson) med sina tre ungar flyttar in i ett gammalt hus. Plötsligt börjar det hända oförklarliga saker (okända röster i babymonitorn och elaka knackningar i tak och väggar). Utan anledning faller deras äldsta son i koma och någonting ondskefullt drar sig närmare och närmare familjen. Insidious är under första halvan genuint jävla läbbig. Det var faktiskt längesen jag var så svettigt skitnödig och ville skälla ut filmen för att den hade mage att skrämma mig. MIG?! Andra halvan är habil men blir tyvärr lite fånig i allt vilket naturligtvis drar ner betyget. Regissören James Wan (Saw, Death Sentence) är expert på just detta fenomen, att starta toppen men aldrig riktigt nå fram hela vägen. Insidious knycker helt ogenerat från skräckrullar som Poltergeist, The Grudge och liknande vilket känns ganska ok eftersom den håller intresset uppe och gör det lite på sitt eget lilla sätt. Musiken i kombination med ljudbilden bidrar till det ofta plågsamt nerviga och skådespelarna är alla lite over the top med sitt överspel. Räknar med att det ska vara så även om det ibland stör en smula. Nåväl, jag sover i alla fall gärna med lampan tänd några nätter till. He he he, filmjävel. SKRÄMMA MIG?!
/Vrångmannen

Watchmen

@@@@
Ännu en filmatisering av en så kallad grafisk novell (med andra ord en avslutad serietidning med x antal kapitel) av Zack Snyder som gjorde en fantastiskt jobb med Frank Millers 300. Seriens skapare Alan Moore har vägrat att ha med filmatiseringen att göra och hans motiv för detta är helt enkelt att det mer eller mindre är omöjligt att verkligen föra över serien på ett bra sätt till ett annat medium. Moore har förstås delvis rätt. Serien är oerhört komplex med många underhandlingar och sidospår som funkar jättebra i serieform men som blir lite baktungt i en film. Snyder och diverse manusförfattare har försökt lösa detta på bästa möjliga sätt, men trots att den version jag såg var en director's cut på strax över tre timmar kändes det ändå som att det saknades en hel del djup från serien. Med det sagt är detta på alla sätt och vis en fantastisk film. Rent visuellt är den makalös, hur snygg och cool som helst. Man lyckas fånga seriens anda i det stora hela och låter karaktärerna komma till sin rätt med hjälp av bra casting. Tack och lov vågar man hålla kvar vid seriens största styrka nämligen avsaknaden av traditionella skurkar och hjältar (trots att det i grunden handlar om superhjältar). Alla har sin egen agenda och även den person som är skurken har ett gott syfte med det onda han ställer till med som gör det väldigt svårt att tycka riktigt illa om honom i och med att han i sin galenskap faktiskt har rätt och lyckas prestera något många kungar och presidenter i århundraden misslyckats med. Även valet av musik är klockrent och varje låt lägger ännu ett lager till den redan tjockbottnade handlingen. Tre timmar flög förbi väldigt fort och det var länge sedan jag kände mig såhär underhållen. Ser redan fram emot att se om den.
/Surskägget
PS. Malin Åkerman inte bara ser ut som Natalie Portman i filmen, men pratar även exakt som henne vad gäller betoning, tonläge och melodi. Det gick så långt att jag gång på gång fick påminna mig om att Natalie Portman inte var med i Watchmen utan Alan Moores andra mästerverk V för Vendetta.

Little Children

@@@@
Och på tal om Revolutionary Road kan vi här titta på en annan rulle med Kate Winslet som har lite samma tema. Förort. Kraschat äktenskap. Sorg. Förortslivet för övre medelklass kan ibland vara hemskt långtråkigt när man är mamma/pappaledig. Det får Kate Winslet och Patrick Wilson (som ni sett i bl a Hard Candy och Running With Scissors) erfara. Där träffas de dag ut och dag in på lekplatsen och vid simbassängen. Hemma får de ingen uppskattning och naturligtvis börjar de dras till varandra och inleder ett förhållande. Samtidigt ränner en dömd pedofil runt i kvarteren och väcker upprörda känslor hos de flesta föräldrar. Little Children är inte en film för alla. Min farsa t ex skulle hata den och gäspa sig igenom den (men släng på Black Hawk Down åt honom så är han nöjd). Vi andra som gillar dessa lite långsammare filmer där karaktärsutveckling är viktigare än ett sprängt moderskepp från yttre rymden (fast de filmer är också bra dammit) har mycket att glädjas åt här. Det finns en sorts nerv genom hela filmen som är svårdefinierbar. Det händer till synes inte mycket men under ytan händer extremt mycket hela tiden. Skådisarna är lysande och regissören Todd Field har skapat en snygg film med en historia som sakta drar in en mitt i handlingen. Minnesvärd.
/Surskägget

Lakeview Terrace

@@@@
Vrångmannen älskar sina vardagspsykopatfilmer (köp vår bok Film 4 Fxxk Sake 2009 på www.vulkan.se för att läsa mer om det) lika mycket som jag älskar mina 80-talsungdomsrullar. Själv har jag en viss hatkärlek till den här typen av film. Jag hatar filmerna för att jag alltid tycker att det ”vanliga” paret gör helt fel grejer och alltid spelar psykot rakt i händerna men jag älskar filmerna för att de ofta är brutalt spännande och ger det där pirret i magen. Här balanserar man bra tycker jag. Samuel L. Jackson som psykot är tillräckligt rationell och normal för att inte bli en karikatyr (varför blev inte han Oscarsnominerad för Bästa Biroll för den här undrar jag, han rockar ju) och normala paret Patrick Wilson och Kerry Washington låter sig inte hunsas hur som helst av Jackson utan reagerar som 99% av alla skulle göra i en liknande situation. Regissören Neil LaBute har aldrig bangat för att vara kontroversiell och här låter han rasfrågan poppa upp på ett sätt som säkert känns som ett finger i ögat på många. Snyggt, välspelat, tajt och spännande hela tiden. Precis såhär ska en film i den här genren vara.
Vrångmannen tyckte såhär om filmen.
/Surskägget