@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Tvåan tar vid där ettan slutade och det bjuds på mer av det gamla vanliga, fast den är tyvärr inte lika otäck. Det slängs också in en pappa-är-besatt-och-ska-döda-hela-familjen story a'la Huset som glömde mitt upp i allt. Regissören James Wan har gjort en hel del skräckisar. Lite schysst (The Conjuring, Insidious), lite si-sådär (Dead Silence) och lite bottennapp (Saw). Han lånar (snor?) friskt från gamla klassiker i genren. Ibland är det lite för genomskinligt, men när det görs snyggt så funkar det. Det är alltså inget större fel på Insidious: Chapter 2. Den är bara lite sämre än ettan och det tänker jag inte premiera.
/Vrångmannen
@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är INTE tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Här snackar vi prequel och vi får följa en annan familj och deras kamp mot det övernaturliga. Mjaha? Lite besatt och elak dotter. Mjaha? Lite ryckig gång och sakna ansikte demon. Mjaha? Hyfsat snygg och underhållande för stunden men tyvärr inte speciellt läskig den här heller. Skådisen och manusförfattaren Leigh Whannell (som är med i nästan allt som James Wan spottar ur sig!) har både skrivit och regisserat. Inte så illa alltså. Men inte riktigt m-gilla heller. Frågan är nu bara: när ska Surskägget våga se HELA TRILOGIN hahaha?!
/Vrångmannen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar