3 x Mike Flanagan

De flesta vet säkert inte vem Mike Flanagan är, och det visste inte jag heller förrän rätt så nyligen. Flanagan är en amerikansk regissör och manusförfattare som innan han själv började med långfilm jobbade som videoredigerare för diverse amerikanska tv-serier. Han verkar ha en dragning mot skräckhållet då de flesta av hans filmer är mer eller mindre rysare, och därför passar det bra att nämna några stycken såhär i bloggens skräcktema.

Absentia (2011)

@@

Urban horror-thriller om två systrar, en spårlöst försvunnen make och en gångtunnel som döljer någonting ont. Otroligt låg budget (mycket av den är crowd funded då Absentia är ett s.k kickstarterprojekt) så känslan av studentfilm är övergripande, även om det med det sagt är schysst filmat inom spargriseramarna. Ett hyggligt annorlunda manus, bra skådespel från huvudrollerna (men bedrövligt från många biroller som förmodligen är polare som ställt upp gratis...) och ett par ruggigt sköna hoppeffekter gör att filmen funkar hyfsat för vad den är. Det finns helt klart en vilja och ett driv här men mer tid och pengar hade absolut behövts för den här typen av story, som också bitvis är effektdriven och det ser inte så värst bra ut tyvärr även om Flanagan valt att dölja det mesta i oskärpa och mörker.

/Vrångmannen

Oculus (2013)

@@@@

En storasyster (Karen Gillan) vill rentvå sin lillebror från mord genom att försöka bevisa att det var övernaturliga krafter som orsakade morden i deras hus och inte hennes brorsa. Flanagan visar här att han är en tydlig talang. Med lite större budget och kändare ansikten i huvudrollerna har han skrivit och regisserat en läskig, snygg och välspelad rulle. Vi är verkligen inte bortskämda med bra skräck nuförtiden så Oculus är ett välkommet och mysrysligt bidrag som helst ska ses med 80 miljarder lampor på och hallspegeln åker i soporna direkt.

/Vrångmannen

Hush (2016)

@@@

Älskar ju mina home invasion-rullar och här har Flanagan (tillsammans med sin fru Kate Siegel som skrivit manus samt spelar huvudrollen) lyckats ta en dödsenkel premiss och göra den nagelbitarspännande. Dövstumma författaren Maddie (Siegel) bor ensam i ett hus där hon skriver på sin nästa roman. Plötsligt blir hon attackerad av en fullblodspsykopat som slaktat hennes granne på pin kiv och nu helt enkelt vill ta Maddie av daga. En våldsam katt och råtta-lek följer. Som sagt, spännande, enkelt och snyggt utan krusiduller och konstigt nog helt befriad från hoppeffekter. Betygstrean är stark och nu ser jag fram emot Flanagans nya skräckrulle Ouija: Origin of Evil (premiär på bio för nån vecka sedan) som är en uppföljare till den usla Ouija (2014) men som också har fått recensenter att undra hur tvåan kan vara så välgjord och skrämmande när ettan var skit? Svaret måste väl ändå vara: Mike Flanagan.

/Vrångmannen