När jag recenserade Nicolas Winding Refn's Only God Forgives för något år sedan så började jag med orden "Om jag hade en näve hästskit". Det betydde alltså egentligen att om jag någonsin såg den här mannen på stan och hade en näve skit tillgänglig (eller en tårta) så... Hehehe! Naturligtvis inte. Refn har gjort en hel del bra i sin karriär (och en hel del dynga) och tar sällan den enkla vägen. Med The Neon Demon tar han steget in i den konstnärliga skräckfilmsvärlden på ett Argento möter Aronofsky möter Lynch-igt vis och doppar allt i drömskt 80-tal a'la sjuuukt kalasbra Drive, även om färg och form mest påminner om Only God Forgives (ÅÅÅÅH!!). Mord, blod, mystik och ondska i modellvärlden alltså, med (för?) unga Elle Fanning i huvudrollen. Det här är, i min mening, vedervärdigt dåligt. En pretentiös arthouse horror med undertoner av ren gubbsjuka och "jeg bryr med icke om vad di säg for jeg er en rätt så gälen dansk eehehehehe!" (förlåt låtsasdanskan). Den är också sjukt boring... noll otäck... vad är det här?.. etc... Allt det där. Refn kommer förmodligen alltid att göra vad fan han vill, oavsett vad kritiker och publik tycker. Det måste man kanske ändå ge honom ändå. Och en näve hästskit. Stat.
/Vrångmannen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar