The Neon Demon

@
När jag recenserade Nicolas Winding Refn's Only God Forgives för något år sedan så började jag med orden "Om jag hade en näve hästskit". Det betydde alltså egentligen att om jag någonsin såg den här mannen på stan och hade en näve skit tillgänglig (eller en tårta) så... Hehehe! Naturligtvis inte. Refn har gjort en hel del bra i sin karriär (och en hel del dynga) och tar sällan den enkla vägen. Med The Neon Demon tar han steget in i den konstnärliga skräckfilmsvärlden på ett Argento möter Aronofsky möter Lynch-igt vis och doppar allt i drömskt 80-tal a'la sjuuukt kalasbra Drive, även om färg och form mest påminner om Only God Forgives (ÅÅÅÅH!!). Mord, blod, mystik och ondska i modellvärlden alltså, med (för?) unga Elle Fanning i huvudrollen. Det här är, i min mening, vedervärdigt dåligt. En pretentiös arthouse horror med undertoner av ren gubbsjuka och "jeg bryr med icke om vad di säg for jeg er en rätt så gälen dansk eehehehehe!" (förlåt låtsasdanskan). Den är också sjukt boring... noll otäck... vad är det här?.. etc... Allt det där. Refn kommer förmodligen alltid att göra vad fan han vill, oavsett vad kritiker och publik tycker. Det måste man kanske ändå ge honom ändå. Och en näve hästskit. Stat.
/Vrångmannen

Pusher 3

@@@
Då tar vi tredje och sista delen också när vi ändå håller på. Vet inte varför men fått för mig att de allra flesta tycker detta är den sämsta delen i trilogin och att den mest är där för utfyllnad. Jag håller absolut inte med. Trean håller fortfarande riktigt hög klass och vinklar om litegrann så att vi denna gång får följa mannen i toppen av näringskedjan, ni vet Milo, och inte grabbarna nere i ankdammen. Filmen följer Milo under ett hektiskt dygn. Inte nog med att han försöker peta in så många Anonyma Narkomanermöten som möjligt, han ska dessutom förbereda och laga mat till typ 100 gäster till dotterns födelsedag samtidigt som han ansätts till höger och vänster ifrån av diverse skumma typer som vill göra snabba knarkaffärer. Mot bättre vetande hoppas Milo på en affär med ecstasy och snart nog går allt åt helvete. Stackars Milo. Han får flänga mellan dotterns födelsedagsfest och flertalet möten gangstrar emellan. Stressen gör att han börjar peta i sig både den ena och andra drogen och så gick det åt skogen med hans 14 nyktra dagar också. Som vanligt i Pusherfilmerna är det karaktärsdrivet och "långsamt" för att sedan blixtra till i ett par riktigt blodiga scener där det köttas och slafsas rejält. Vid det här laget är det inget nytt under solen (Pusher del ett kändes ju på sitt sätt ganska nyskapande) men trean levererar en schysst gangsterstory som absolut är sevärd.
/Surskägget
PS. Det finns numera en brittisk remake av första filmen. Har inte sett den och har inga planer på det heller. Då kan man väl lika gärna se om danska förlagan.

Pusher 2

@@@
Det var nästan givet att en av Danmarks största publiksuccéer skulle få sig en uppföljare (och Refns finansiella kris som ledde fram till produktionen har vi länkat till och skrivit om massa gånger så det blir inte mer nu). Den här gången får vi följa Tonny (Mads Mikkelsen) som var en av de starkast lysande birollskaraktärerna i förra filmen. Han har precis släppts ut från kåken och vet inte riktigt vad han ska göra av sitt liv. Det blir till att gå tillbaka till pappsen och tigga till sig jobb hos honom. Pappsen är en storfräsare i undre världen och tycker sonen är en odugling men låter honom vara med på ett par bilstölder på nåder. Givetvis trasslar Tonny till det för sig genom att peta i sig alldeles för mycket droger och ha oskyddat sex vilket resulterar i en bebis med en kvinna han egentligen inte hyser några större känslor för (och som knarkar och super lika mycket som han). Livet blir bara värre och värre och till slut petar pappsen Tonny över branten (mentalt sett alltså) vilket leder till något riktigt tragiskt. Liksom ettan är det karaktärsdrivet först och främst i ett ganska lugnt tempo som då och då exploderar i blod, våld och tragik. Mikkelsen gör ett kanonjobb som Tonny och det är lätt att förstå att han gick vidare internationellt och gjorde (och gör) sig ett namn i Hollywood. Liksom i ettan är det också ett ganska öppet slut även om säcken knyts ihop något mer denna gång. Det finns en tjugo, trettio minuter i mitten av filmen som är lite väl sega och som mest känns som en transportsträcka annars är det faktiskt riktigt spännande mest hela tiden.
/Surskägget

Pusher

@@@
Man kan inte ha ett nordiskt tema och inte skriva om Pusher, filmen som lite drog igång det "danska filmundret" och satte Nicolas Winding Refn på kartan (mer om hans finansiella kris och det som ledde till att Pusher 2 och 3 gjordes här). Nu sitter säkert några av er och grinar om von Trier bleh bleh bleh bluh bluh blih och det kan ni fortsätta göra utan att jag bryr mig ett dugg. Pusher tar sitt avstamp i Danmarks hårda undre värld. Vi får följa Frank (Kim Bodnia) en liten smågangster som dealar lite, festar lite, knarkar lite och har ett hat/kärlekförhållande med en prostituerad. Om dagarna hänger han mest med sin bästa polare Tonny (Mads Mikkelsen) och snortar lite, super lite och åker runt och säljer lite knark alternativt sparkar stjärt och tuggar tuggummi för att casha in stålars från de som är skyldiga pengar. Så en dag blir han tillfrågad att ordna lite mer knark än han är van vid. Han går därför till den tuffaste tuffingen av dem alla, Milo (Zlatko Buric), och ordnar en fet hög knark på kredit. Självklart skiter sig affären och plötsligt är Frank skyldig Milo en jävla massa stålars och den som förut jagade folk för att inkassera blir nu själv jagad. Det är ett ganska lågmält tempo filmen igenom som då och då exploderar i blodiga uppgörelser (ett tema som går igenom de flesta av Refns filmer, t ex alldeles lysande Drive). Det är karaktärsdrivet och Refn lyckas som manusförfattare skapa trovärdiga och mänskliga karaktärer med djup och bredd och som vi gärna följer. Att det inte blir ett snäpp högre i betyg är att jag inte riktigt gillar det alldeles för öppna slutet. Hade gärna sett säcken knytas ihop lite till. Petig smådetalj kanske, men så kan det vara.
/Surskägget

Gambler

@@

Dokumentärfilm om Nicolas Winding Refn (som gjort lysande Drive) regissören som blev både rikskändis i hemlandet Danmark och världskändis (nåja, hyfsat erkänd blev han i resten av världen) för sitt gangsterepos Pusher. Efter den spottade han ur sig ännu en succé, Bleeder, innan allt kollapsade ekonomiskt med första Hollywoodrullen (nåja, indierullen då) Fear X som bombade totalt och inte drog in några pengar överhuvudtaget. Den käre Nicolas var helt plötsligt personligen skyldig x antal miljoner och satt i personlig konkurs. Hans enda räddning var att skriva och regissera Pusher 2 och Pusher 3 och hoppas på att tvåan skulle bli ännu en jättesuccé som skulle dra in tillräckligt med pengar för att göra honom skuldfri samt att trean skulle dra in tillräckligt mycket pengar så Nicolas produktionsbolag skulle ha lite stålars att investera i kommande filmprojekt (de filmer han egentligen vill göra). På ett sätt ett intressant porträtt av en man som håller på att falla sönder i bitar (han lever på Treotabletter) och även en intressant inblick i filmens hårda värld där du aldrig är bättre än din senaste hit. Samtidigt saknar filmen en hel del fokus och många partier känns direkt irrelevanta för grundstoryn. Dock bör alla som när filmdrömmar se denna för att få en känsla av hur allt kan gå åt helvete om det vill sig illa även för en framgångsrik regissör.

/Surskägget

Only God Forgives

@
Om jag hade en näve hästskit.. Det förra samarbetet mellan hollywoodstjärnan Ryan Gosling och danska dåren Nicolas Winding Refn resulterade i Drive, en av de bättre rullarna på länge enligt mig och Surskägget. Man kan ju lugnt säga att förhoppningarna var rätt höga på deras nya rulle Only God Forgives, där Gosling spelar knarklangande kickboxare i Bangkok. Sen kom nyheterna om att den blivit utbuad i Cannes. Fine. Det händer väl titt som tätt och behöver inte betyda något men oron kom ändå smygande. Igår var det så förhandsvisning på det här alstret. Jag orkar inte ens gå in i detalj på hur många fel det är med den här filmen och hur jävla pretentiös och pissdålig den är men…DET HÄR ÄR DEN VÄRSTA JÄVLA DYNGAN JAG HAR SETT PÅ HUR LÄNGE SOM HELST! Det finns ingenting med filmen som är bra. INGET! Vill du se Ryan Gosling sitta och stirra ut i tomma intet för länge till avgrundsmusik? Vill du se dåligt våld där man garvar istället för ryser med obehag? Vill du se en film som klockar in på 90 minuter men känns som 4 dagar? Min polares nyfödda bebis skriver ett bättre manus i sömnen. I SÖMNEN! Blir argare och argare.. Sen ska det vara poetiskt och David Lynch-aktigt också, på fel sätt, så man bara nästan tuppar av...ÅH dåligt. T.o.m Gosling, som annars är en bra skådis, är dålig och då håller han KÄFTEN I PRINCIP HELA FILMEN. Kristin Scott Thomas gör dock sitt bästa med en roll som kunde ha varit fantastisk men är så underskriven med pinsam dialog, så man vill gråtskrika och springa hem. Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Nejnejnej! Undvik som pesten. SOM. PESTEN. Hahaha, vilka jävla galningar. Skäms för fan. 
/Vrångmannen

Drive

@@@@@
Ryan Gosling och danske regissören Nicolas Winding Refn (Pushertrilogin, Valhalla Rising) har tydligen lyckats pyssla ihop ett rätt sevärt thrillerdrama med små medel...
/Vrångmannen

@@@@@
Äntligen en rulle som förlitar sig på karaktärer och story istället för en mängd svulstiga CGI-scener som liksom McDonald's mättar snabbt och sen gör en illamående (t ex Immortals). Gosling har jag gillat sedan jag såg honom i The Believer 2001 och här levererar han verkligen trots att han knappt har några repliker. Med i princip bara kroppsspråket som hjälp skapar han en karaktär som förmedlar allt från nyfunnen förälskelse till intensivt hat inom loppet av sekunder (tänker på hisscenen här, ni som sett filmen fattar nog vad jag menar). Ja, det luktar Oscarsnominering och förmodligen vinst lång väg om den här rollen. Refn har skapat en sjukt snygg film som får LA's ruffigaste gator att se precis sådär romantiskt gangsteraktiga ut som en ruffig gata bara kan vara på film och aldrig i verkligheten. Aldrig har en längtan att bara sitta och köra runt planlöst om natten i en storstad fångats så vackert som här. Filmen påminner mig lite om Point Blank från 1967 med Lee Marvin i huvudrollen som snubben som inte tar nån skit. Tonen, stämningen och karaktären som inte tvekar att plöja genom skurkar med blodbad som följd är helt klart inspirerad från John Boormans gamla mästerverk även om Refn skapat en tydlig egen identitet med Drive. Det här är som gamla tiders tuffaste noirfilmer. Hårda hjältar, farliga skurkar och ett händelseförlopp hjälten visserligen dras in i mot sin vilja men som han ser till att avsluta efter eget huvud. Utan tvekan årets hittills bästa och en film som kommer hålla länge framöver.
/Surskägget