Farce of the Penguins

@@
Något så ovanligt som en mockumentary på en riktig dokumentärfilm, den charmiga Pingvinresan. Farce of the Penguins har tagit mer eller mindre samma material som man har filmat i Pingvinresan och sedan lagt på en helt annan berättarröst. Istället för en faktabaserad text sitter man här och blajar till det hårt. Hahaha. Idé och regi är det dåren Bob Saget som står för så det är bara att hålla i sig hehehe. Tyvärr blir det lite väl tjatigt ibland och man jobbar hårt för att få ihop filmens korta längd på 1 timme och 20 minuter. Men när det är roligt då är det sjukt roligt. Röster av Samuel L. Jackson, Alyson Hannigan, Brie Larson, Dave Coulier, John Stamos, Lori Loughlin, Jason Biggs, Jim Belushi, Whoopi Goldberg, Damon Wayans, Jason Alexander, Drea de Matteo, Christina Applegate, Lewis Black, Dane Cook, Gilbert Gottfried, Jamie Kennedy, John Lovitz, Norm MacDonald, Tracy Morgan och Saget själv.
/Surskägget

xXx: Return of Xander Cage

@@
Jag ska erkänna att jag verkligen gillade ettan när den kom. När jag sett om den nu på senare år har den tappat en hel del och känns lite föråldrad nästan, men när den kom tyckte jag det var bra ös i den och Vin Diesel kändes som den nya actionstjärnan (vilket han sen också blev när han väl kom tillbaka till Fast/Furiousfilmerna). Man gjorde en uppföljare till xXx med Ice Cube som var helt okej antar jag och nu när Diesel hittat formen i Fast/Fuirous kände han att det var dags att sparka liv i den här gamla franchisen också. Helt onödigt faktiskt. FF-filmerna har ett bättre tempo, ett bättre ös, bättre actionsekvenser och ett bättre team av karaktärer än xXx kan drömma om att komma i närheten av. Så skit i att satsa på fler filmer i den här rätt trötta franchisen när vi vill se fler FF-filmer istället.
/Surskägget

The Hitman's Bodyguard

@@

”Det där nya som skulle vara så bra” – Bob Hund

Upplägget är i princip felfritt och flera trailers har lockat med känslan av ”årets actionkomedi”. Ryan Reynolds, Samuel L. Jackson och Salma Hayek verkar ha haft det skoj och de är faktiskt den enda behållningen i den här röriga röran. The Hitman’s Bodyguard är bitvis rolig TROTS ett svagt och klyschigt manus, med larvig och tillgjord dialog. Den ÄR bitvis rolig eftersom Reynolds och Jackson, med sin sköna kemi, kan få de uslaste av repliker att bli underhållande. Sen har vi ju det här med actionscenerna... Gah! Så oinspirerat och trist! Lite dataanimerade explosioner, lite pang pang, några skittråkiga slagsmål. Allt genom linsen på en galet viftande handkamera så man vill kräkas. WTF liksom?! Det tar sig dock konstigt nog mot slutet då någon förmodligen föreslaget ett stativ, ett storyboard eller liknande till regissören. Slutstriden blir således hyggligt koreograferad action. Hyggligt. Som sagt, våra huvudrollsinnehavare går skuldfria här. De har ett tungt lass att bära och gör det med glädje. Regissören Patrick Hughes (The Expendables 3) och manusförfattaren Tom O’Connor (nån skräpig B-rulle direkt till dvd med Bruce Willis, vad är det här?!) är dock ingen skön kombo. Vart är Shane Black när man behöver honom?

/Vrångmannen

@@
Måste hålla med Vrångis i det här fallet. Jag ville så gärna, så gärna att det här skulle vara the rocking and a the rolling rock-a-rolla som trailern lovade oss (LOVADE!!!) att det skulle vara. Men trailern ljög för oss. Ljög säger jag. Reynolds har ju charmen som den luttrade och trötte livvakten. Jackson är ju alltid bäst som skurk med hjärta. Men. Det. Här. Är. Trist. Actionscenerna är sådär med undantag för en biljakt på trånga smala Amsterdamgator/broar (den är däremot toppen faktiskt) och manuset är tunnare än pappret det skrevs på. Ja var fan är Shane Black när man behöver honom?
/Surskägget

Cell

@@@
En av Stephen Kings allra bästa böcker på senare år blir här film med John Cusack och Samuel L. Jackson i huvudrollen. King går ju alltid runt och klurar på när teknik blir vår fiende och när det vi använder mest i våra vardagliga liv plötsligt går till anfall. I det här fallet är det mobiltelefonerna som blir farliga när en mystisk signal går ut till alla som pratar i mobilen för tillfället och förvandlar dem till nån sorts hjärndöda mördarmonster. Det är inte riktigt zombies, men typ. I boken är det full fart och fläkt och när man läser den kunde man verkligen se hur den skulle bli en perfekt film. King måste redan ha sett filmen framför sig när han skrev den här. Och filmen är bra. Cusack och Jackson har bra kemi, storyn följer boken hyfsat troget och vi får några sköna stressiga zombies-anfaller-spring-för-i-helvete-ögonblick. Det där lilla extra magiska saknas kanske, men som en trevlig liten actionunderhållning en fredagskväll funkar den mer än väl.
/Surskägget

Barely Lethal

@@@
En variant av Kingsman där en tonåring utbildas till livsfarlig spion av organisation som uppenbarligen inte bryr sig ett dugg om Genèvekonventionen eller några andra konventioner som helst tydligen. Hailee Steinfeld som var så klockren i Bröderna Coenpärlan True Grit (och som vi sett i Ender's Game, 3 Days To Kill och Pitch Perfect 2) spelar huvudrollen som en av de bästa agenterna man har i organisationen (som leds av Samuel L. Jackson). Hon tröttnar dock på spionlivet, låtsas bli dödad under en räd mot superskurken Jessica Alba, och skaffar sig en ny identitet i en liten byhåla där hon försöker anpassa sig till high school. Hahaha. Vi får highschoolfilmer möter action möter komedi och det blir faktiskt en rätt schysst blandning. Visst är det en hel del klichéer men det är också överraskande många stunder där man hoppar över klichéerna eller åtminstone är extremt medveten om klichéen och skrattar med oss åt den. Steinfeld gör en bra roll och bär filmen med lätthet på sina axlar. Jackson och Alba är med i två minuter var ungefär och gör det man förväntar sig av dem. En lite bagatell men en trevlig sådan.
/Surskägget

Kong: Skull Island

@@@
En av de mer lovande trailers på år och dar blev en skön actionstänkare som för tankarna till en mix av King Kong möter Apocalypse Now! (se även affischen som snott den känslan rakt upp och ner). Vietnamkriget har precis tagit slut när Preston Packard (Samuel L. Jackson) får ett nytt uppdrag för sig och sina män. De ska eskortera ett gäng forskare till en mystisk ö som inte går att hitta på några kartor och som omgärdas av kraftiga stormvindar och evig dimma (ja tydligen kan man ha dimma och stormvindar samtidigt utan att vindarna blåser bort dimman). Hopp in i helikoptrarna bara så drar vi iväg! När den lilla gruppen väl tagit sig igenom dimma och storm blir de snart anfallna av en jättegorilla. Och då går det illa (HAHAHAHAHA!). De få överlevande stapplar iväg från metallskroten som en gång var helikoptrar och förbereder sig för att kämpa för att överleva. Snart nog visar det sig dock att jättegorillan King Kong egentligen är snäll och bara försöker rädda ön (och därmed världen) från hemska monster från andra dimensioner. Det här är typ första kvarten, sen är det bara galet actionös resterande tid hahaha! Älskar att man lyckats skapa den där sköna Apocalypse Now!-känslan som ger det galna CGI-actionspektaklet ett lite mer grundat och jordnära intryck. Älskar att man slänger in John C. Reilly som en helknäpp amerikansk soldat som överlevt på ön sedan andra världskriget. Och älskar att Samuel L. Jackson är helt bindgalet bananas som officeraren som vägrar tycka att King Kong kanske är snäll. Apjävel ska dö punkt. Hahahaha! Vill man se sina jättemonster lite för snyggt datoranimerade spöa skiten ur varandra är det här verkligen helt rätt film. På minussidan måste jag säga att själva skurkmonstrena var rätt fantasilöst designade och tråkiga. Här har vi King Kong för bövelen. Ge honom lite mer att slåss mot än nån halvtråkig ödla. Då är fortfarande fighten mellan Kong och de två Tyrannosaurusarna i Peter Jacksons remake av King Kong bättre och ballare.
/Surskägget

Legend of Tarzan

@@
Så har man då slutligen sett den film som fick kvinnor världen över att salivera på ett sätt så hämningslöst att inte ens män på 50-talet hade vågat sig på att dregla på liknande sätt över en film med valfri "sexbomb". Ja vi pratar om Tarzan, eller snarare Alexander Skarsgårds magmusklers version av Tarzan. Jag har läst en del recensioner skrivna av kvinnor som onanerat fram en recension från sitt skrivbord så ogenerat sexistisk att man i princip måste vända sig till porrbranschen för att se något ens i närheten av samma skärskådande fokus av naken hud. Hade jag skrivit något liknande om Skarsgårds motspelerska Margot Robbie hade jag blivit steglad och hängd på torget (det fiktiva Twittertorget om inte annat) av en ilsken pöbel, men tvärtom går tydligen bra. Jaja. Hur är filmen då? Tja...en helt okej äventyrsrulle från djungeln. En Tarzanfilm helt enkelt. Jag hade efter trailern kanske förväntat mig en aning mer substans och story men å andra sidan så är det en Tarzanfilm. Det ska susas i lianer och tampas med gorillor och det görs det så därmed är saken biff. Skarsgård är helt okej som Tarzan, Robbie helt okej som Jane (naturligtvis tuff och orädd för det är ändå Trademark 2017) och Samuel L. Jackson rätt så trött som sidekick. Christoph Waltz valsar in och gör sin berömda skurkroll (Trademark Waltz Villain) men gör honom ganska så urvattnat och halvdant, lite som om han kanske är friskt trött på att göra den typen av roller.
/Surskägget

The Hateful Eight

@@@
Tarantinos åttonde film tydligen. Jag satt och räknade lite på det och fick först inte ihop det. Sedan slog det mig att Mr Tarantino själv (och många andra) räknar naturligtvis Kill Bill Vol 1 och 2 som en endaste rulle, samt att Mr Tarantino själv (och många andra) räknar stinkbomben Death Proof som en riktig film... HAHAHAHAHA! Anyhoo. The Hateful Eight är en helt ok westerndeckare. Lite Agatha Christie-light, ett blodigt kammarspel med färgstarka och högst misstänksamma karaktärer. The Hateful Eight utspelar sig i ett insnöat härbärge mitt ute i ödemarken under en hård snöstorm. Kurt Russell, Samuel L Jackson och Jennifer Jason Leigh m.fl är alla på topp. Det är våldsamt, ibland dråpligt med en hyfsat rapp och välskriven dialog. Tarantino kan ju sin grej. Två saker stör: 1) Filmen är närmare tre timmar lång, vilket är en timme för mycket för den här storyn! 2) Filmad i 70 mm? Fast den utspelar sig ju i ett rum? VAD ÄR DET HÄR?! Ok. Det kanske inte är den starkaste filmen Tarantino har gjort, men som sagt en underhållande och habil western. Varken mer eller mindre. Jag som precis hade bestämt mig för att aldrig mer recensera betygstreor. Men det här är Tarantino så t.o.m den här Vrångmannen kommer att göra undantag då och då... Stort plus: Ennio Morricone har specialskrivit den grymma musiken till filmen. Bara en sån sak.
/Vrångmannen

Coach Carter

@@@
En film om...Coach Carter!!! Carter var en före detta basketstjärna som kom tillbaka till sin gamla högstadieskola och började träna basketlaget. Grabbarna gick från att suga stenhårt till att bli bästa laget i serien - allt tack vare Carters hårda hand. Givetvis ligger skolan i ett tufft område och givetvis är det många av spelarna som slets mellan gatugäng och basketgäng men med Carters hjälp kom de snart på fötter både på och av planen. Ja, vi har sett den här typen av baserade-på-en-sann-historia-filmer förr (var det ens då nån som köpte Michelle Pfeiffer i Gangsta's Paradise?) och vi lär se dem igen helt enkelt för att de är så himla charmiga samt att det alltid är spännande och fascinerande att se folk på botten resa på sig, borsta av sig och kliva upp till toppen (tänker direkt på Nyckeln Till Framgång, visserligen inte baserad på en verklig historia men Michael J. Fox var ju för kul i den). Hursomhelst. Samuel L. Jackson är perfekt i rollen och de unga skådisarna (med en tidig roll för Channing Tatum) är överlag bra. Ingen film som förändrar ens värld, däremot ett spännande drama väl värt att se speciellt om man gillar sina sportfilmer.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Harrison Ford)

Patrioter
@@@
Harrison Ford "tar över" rollen som Jack Ryan från Alec Baldwin (som spelade karaktären i Jakten på Röd Oktober). Och Ford är som klippt och skuren för rollen. Ryan är en actionhjälte som egentligen aldrig vill vara ute på fältet och skjuta skurkar men som alltid råkar hamna i de situationerna mot sin vilja. Denna film tar avstamp i London där Ryan hindrar en avbrytargrupp ur IRA från att kidnappa en i den brittiska kungliga familjen. Olyckligtvis skjuter han ihjäl en av irländarna varpå han får en dödsfiende i form av äldre brodern Sean (spelad av Sean Bean lååååångt innan han blev Boromir med hela världen). När Sean flyr finkan är det givet att han ska hämnas på Ryan och så börjar en katt-och-råttalek där Ryan jagar Seans IRA-grupp och Sean jagar Ryans familj. Det är högt tempo genomgående med lagom doser action och handling. Ford var här i början av 90-talet fortfarande en stor actionstjärna till skillnad från den gamle oinspirerade gringubben han blivit nu (jag menar när var det vi såg en relevant och intressant film med Ford i huvudrollen sist?) och ger prov på sin talang som actionskådis genom att sälja in både familje/dramabitarna och actionscenerna lika mycket. Filmen har åldrats en smula men inte så mycket som jag trodde och det är fortfarande en bra actionstänkare.
/Surskägget

Påtaglig Fara
@@@
Ford axlar manteln för andra, och tyvärr sista, gången som Jack Ryan. Den här gången har han klivit upp ett par pinnhål på karriärsstegen och sitter som en mellanchef på CIA. Det leder till att han ovetandes blir inblandad i en annan CIA-chefs hemliga och olagliga plan att döda alla knarkbaroner i Colombia. Tom Clancy (som skrivit böckerna om Ryan) har en förmåga att ordbajsa ur sig 800-1000 sidor per bok i Ryanserien. Det gör givetvis att man stöter på otroligt många karaktärer, många olika röda trådar och mängder med sidohandlingar. Patrioter skar skickligt bort allt lullull från boken, medan Påtaglig Fara till viss del behåller Clancys ande så att säga. Det är både på gott och ont. Som Clancyfan är det kul att man får lite mer kött på benen, men å andra sidan springer filmen iväg på två å en halvtimme och det blir lite väl mycket av det goda. Återigen är det dock ett solitt hantverk med ett par, tre stora actionsekvenser och så en hel del politik och skumraskspel däremellan. Varför det inte blev fler Ryanfilmer med Ford har jag ingen aning om, men det hade varit kul att få följt med Ryan hela vägen till presidentposten som har får i senare böcker.
/Surskägget

Kingsman: The Secret Service

@@@@
Hahahaha så här kul var det längesen jag hade i en biosalong (eller i det här fallet på ett flygplan där jag faktiskt såg filmen). The Kingsman är löst baserad på en serietidning av Mark Millar (som även skrivit serietidningarna Kick-Ass och Wanted) och Dave Gibbons (som bl a tecknat Watchmen) och är en salig blandning av spionfilm, actionfilm, tonårsfilm, komedifilm och t o m lite zombiefilm hahahaha! Man leker med klichéer och lyckas vända det hela till nåt nytt och fräscht mest hela tiden. I korthet går det ut på att det finns en hemlig spionorganisation baserad i London som kämpar för att hålla skurkarna borta ur världen. Agenterna är så superdupertränade att bara de allra bästa av de allra bästa får en chans och det finns bara ett visst antal platser. In i denna smet blir tonårige Eggsy (Taron Egerton) inslängd. Som son till en fallen Kingsmanagent hyser man stor förhoppning på att han ska lyckas bra. Samtidigt som Eggsy blir upplärd går supermiljardären, geniet och IT-kungen och tillika dåren Valentine (Samuel L. Jackson) loss på världen. Han har en plan. En genialisk och ondskefull plan som går ut på att döda mer eller mindre alla på jorden så att ett litet fåtal kan starta om från början och göra saker och ting rätt. Med Kingsmanagenterna efter sig börjar Valentine skörda offer till höger och vänster. Jackson är lysande i rollen som ond Bondskurk och Colin Firth kliver in från romcomgenren och levererar som om han alltid varit en actionhjälte. Regi av Matthew Vaughn som, du gissade rätt, regisserade Kick-Ass. Det är våldsamt, blodigt och rått samtidigt som det är extremt underhållande, glimten i ögat och skratta-högt-roligt mest hela tiden. Precis så här borde all film vara jämnt. Och stort plus att en stor biroll är den svenska prinsessan Tilde (spelad av Hanna Alström) som får svära lite på svenska :)
/Surskägget

@@@@
Min recension hittar ni här.
/Vrångmannen

Kingsman: The Secret Service

@@@@

"The Rules" of a Kingsman Gentleman are as follows:

(1) A gentleman never tells about conquests, private matters, or dealings. His business is nobody else's.

(2) A gentleman doesn't clash in public with enemies or exes, or worse, with out-of-fashion contrasts, colors or styles.

(3) A gentleman is always happy to serve, whether it's opening the door, picking up the bill, or merely calling a cab the next morning. Ask him for help and he cannot refuse.

(4) A gentleman never reacts to rudeness. He pretends he doesn't recognize it and moves on like it never happened, because it never should have.

(5) A gentleman is always on target with witty remarks, interesting facts, and conversation starters that bring the best out of everyone.

(6) A gentleman asks non-invasive questions to keep a conversation going and attention focused on others. He makes them feel like the most interesting person he's ever met, whether that's true or not.

James Bond a’la 60-talet möter Kick-Ass, av regissören till X-Men: First Class och just Kick-Ass, Matthew Vaughn. Colin Firth (!) som stjärtsparkande gentlemannaspion, tränad i alla former av ridderligheter såväl som våldsamheter. Samuel L Jackson som en läspande och spritt språngande galen ”Bondskurk” som inte tål att se blod. Låter det dåligt? Då kan du sluta läsa nu. Det här är toppen! Full fart som väntat. Serietidningsvåld blandas med torr humor och hyllningar till de gamla hederliga spionfilmerna från back in the day. Gadgets galore! Kingsman: The Secret Service (som är löst baserad på ett seriealbum av Mark Millar och Dave Gibbons) är toppunderhållning på alla plan, speciellt om du gillar dina James Bonds och dina comics. Såg filmen på BFI IMAX i London och det var toppen. Fick sedan reda på att den var nedklippt för att undvika 18-årsgräns i England och det var botten. Måste se om den här i Sverige igen illa kvickt (här har de som bekant inte rört den). Hur som helst old chum, se den här rullen. Den är helt bananas, på helt rätt sätt. Kyrkscenen... HAHAHAHAHAHAHA! Nejnejnejnej!

/Spectre (AKA Vrångmannen)

Twisted

@
Det är säkert inte regissören, manusförfattaren eller skådisarnas fel men i texten kring vad filmen handlar om kan man bl a läsa att: "Detta är en film som kommer hålla även de mest inbitna filmfansen undrande ända till slutet". Man vill alltså hävda att det här är en thriller där det kommer vara skitsvårt att lista ut handlingen, det kommer vara så många olika twists att huvudet kommer att snurra och inte sedan Seven kommer man aldrig ha en aning om vem mördaren är och vad han är kapabel till innan det bittra slutet. Bara för att man hävdar nåt betyder det inte att det är så. Tvärtom är detta så sjukt förutsägbart så att efter tre minuter vet jag vem mördaren är och vem filmen vill att jag ska tro att det är innan det avslöjas vem den riktige mördaren är. Jisses vilket skit! Hade det åtminstone varit en standardthriller kanske jag köpt det lite men det här orkar inte ens lägga sig på den nivån. Ashley Judd, Andy Garcia och Samuel L. Jackson går runt och läser repliker högt för varandra och nån av dem är mördaren. HAHAHAHA! Du vet vem efter tre minuter. Tre.
/Surskägget

Captain America: The Winter Soldier

@@@@
Bam-da-da-bam-da-da-bam-bam-bam-da! Här är fullt ös medvetslös när vi får följa den störste amerikanske krigshjälten genom tiderna. Den gode kaptenen jobbar fortfarande för att anpassa sig till modern tid (ni minns väl att han blev nedfrusen i slutet av första filmen och upptinad en sisådär 60 år senare) och att hitta sin roll i världen. Till skillnad från de flesta andra Avengers jobbar Captain America fortfarande åt och för S.H.I.E.L.D. och mer eller mindre direkt i filmens inledning får vi följa med på ett uppdrag som går ut på att rädda lite gisslan. Efter snurrar det på fort med mord, förräderi och en superhemlig infiltrationsplan av ärkeskurken Red Skulls gamla nazigäng HYDRA. Som om inte allt detta vore nog, måste vår vän kaptenen kliva upp och möte den i princip odödlige sovjetiske supersoldaten enbart känd som The Winter Soldier. Det sparas sannerligen inte på krutet i uppföljaren till första filmen och actionsekvensen i slutet matchar helt klart den i The Avengers (även om Avengers är lite tuffare bara för att vi har alla Avengers samlade på bild). Det är som ni förstår maaaaaaaaffigt mycket action. Chris Evans fortsätter övertyga som Captain America och Samuel L. Jackson är sådär råbarkad tuff som Nick Fury. Men den som verkligen stjäl filmen (och som borde få en egen film som jag redan nämnt i andra recensioner) är Scarlett Johansson som Black Widow. Tack och lov får hon mängder med tid på bioduken men trots det längtar man efter mer. Allt som allt är detta en perfekt serietidningsactionstänkare som ger blodad tand och som det ska bli jäkligt kul att se om när den släpps på BluRay.
/Surskägget

Django Unchained

@@@@@
Det är bara att kapitulera. Jag gillar westerns och jag gillar Tarantino (oftast). Här har han i mitt tycke pusslat ihop en perfekt film. Ingen har väl undgått att Tarantino är en nördig mästare i filmvetenskap och en maestro i filmkonst. Med hans förra film Inglorious Basterds så tyckte jag att han hade klivit upp på en riktigt komplex nivå som filmskapare. Han behöll sin rätt unika berättarteknik men samtidigt så visade han en mognad bland alla metareferenser och satte storyn i första hand. Den var sannerligen toppen. Nu har han gjort det igen och snudd på nästan bättre, förmodligen eftersom genren är mig lite extra kär. Django (fenomenal Jamie Foxx) är slav, blir befriad av en glad tysk tandläkare (fenomenal Christoph Waltz) som sadlat om till prisjägare. Bägge männen har en talang när det gäller att döda och det gör de ofta och explosionsartat samtidigt som Django försöker spåra sin fru som försvann när de blev separerade av slavägarna. Filmen ÄR otroligt blodig och våldsam, vilket kanske kan få en del att ”tända av”, men i Tarantinos universum så är allt som sig bör (hyllningarna till Peckinpahs blodiga Det vilda Gänget är många). Sen är det väl bara vår vän Quentin som kommer undan med att slänga in lite 2Pac i en (svart) western också? Funkar klockrent och visst är soundtracket en självklarhet. Det osar krutrök och billig whiskey långt efter man lämnat biosalongen med ett leende på läpparna och man får direkt instinkten att se filmen igen. Och igen. Given superklassiker tycker även Surskägget.
/Vrångmannen

Django Unchained

@@@@@

Quentin Tarantino visar återigen att superusla Death Proof bara var en ytterst tillfällig svacka och att han utan tvekan är en av de absolut bästa manusförfattarna/regissörerna som lever just nu. Django Unchained är Tarantinos stora hyllning till spaghettiwesterngenren som han älskar högt. Men liksom när han gör hyllningar till gangsterfilmer, samuraj/kung-fufilmer eller b-actionrullar som utspelar sig under andra världskriget har Tarantino tagit hela spaghettiwesterngenren och kört den genom sitt geni och spottat ur sig en så otroligt sjukt bra film att jag absolut inte tvekar att kalla den för mästerverk. Som vanligt när det gäller Tarantino är det till stora delar karaktärsdrivet med rätt långsamma och lugna sekvenser där vi verkligen får lära känna våra karaktärer, både hjältar och skurkar, för att sedan plötsligt explodera i en kavalkad av våld vi inte sett sedan Tarantino gjorde en kavalkad av actionvåld sist. Jag menar det. Tycker ni att Tarantino varit blodig tidigare har ni en del att se fram emot här. Det sprutar blod, inälvor och mänsklig vävnad lite överallt när actionsekvenserna väl sätter igång. Givetvis gjort med glimten i ögat och väldigt over-the-top så det blir överdrivet men ändå realistisk på nåt sätt. Tarantino lyckas ju också att alltid få sina skådisar att prestera på topp. Jamie Foxx i huvudrollen som slaven Django (filmen utspelar sig ett par år innan amerikanska inbördeskriget i södern där alla vita hade slavar som om det vore den mest naturliga sak i livet) som blir prisjägare och ger sig ut på jakt efter sin fru för att rädda henne från slaveriet är kanon och det luktar ju absolut en Oscarsnominering. Även Christoph Waltz (som fick en Oscar för sin roll som galen nazist i Inglourious Basterds) som spelar prisjägaren som befriar Django är sjukt bra och sparkar verkligen liv i den karaktär som Tarantino knapprat fram på sin laptop. Leonardo Di Caprio som slavägare är lika delar södercharmig och förtjusande som hänsynslös och bindgalen. Men frågan är inte om Samuel L. Jackson som vresig, bitter, elak och bitsk gammal slav gör sitt livs roll här och helt enkelt överglänser alla. Får han inte en birollsOscar är det nåt seriöst fel med världen. Som vanligt tar handlingen lite oväntade turer hit och dit under resans gång men jag ska inte gå in på det för ju mindre man vet och förväntar sig desto bättre. Filmen klockar in på 2.45 men känns som en halvtimme för det är så underhållande, spännande, snyggt, roligt, intressant och gripande att tiden bara flyger förbi. Det är exakt såhär riktigt bra film ska vara. Jag säger det igen, mästerverk.
/Surskägget

Soul Men

@@@@

Bernie Mac i en av sina sista roller innan han dog alldeles för tidigt. Vilken galet bra komiker han var och tänk vilka paradroller han kunnat ge oss om han inte gått bort. Snubben hade så mycket kvar att ge. Här spelar han en före detta soulstjärna som ingått i en grupp tillsammans med Samuel L. Jacksons karaktär. Stjärnan har dalat och Bernie ägnar sig åt att spela golf och ha lite sex med tanterna i den lyxby han bor i. När den tredje gubben i det gamla soulgänget dör ser han sin chans att få ställa sig på scen igen. Kruxet är att han måste övertyga Sam Jackson som 1) hatar Bernie sedan han snott Sams fru och 2) halkat snett rejält när rampljuset slocknade och suttit på kåken en hel del. När Bernie knackar på är Sam inte riktigt redo att bara slänga sig ut på en lite miniturné utan att ge Bernie en hel del skit först. Samspelet och kemin mellan Bernie och Sam är underbart. Sam går runt och är sådär arg och farlig som bara han kan vara och Bernie levererar fyrahundra oneliners i minuten och stirrar på en med de där galna ögonen hahahahahahaha! Självklart är det förväxlingar, problem och galenheter under resans gång med både gangstrar och snutar tätt i Bernie och Sams hälar där de susar fram på motorvägen på väg mot New York och minnesshowen där de ska uppträda och skapa sig en ny framtid inom musiken. Se den här genast men var varnad, du kanske skrattar ihjäl dig!
/Surskägget

@@@+

Bernie Mac. Redan en legend (or else!). Här spelar han grinig gammal soulsångare mot Samuel L Jackson, som också är en grinig gammal soulsångare. Roligt nästan hela tiden. Kemin herrarna mellan är kalas. Bra musik och lite lite sentimentalitet som krydda. En överraskande rolig film (även om Bernie Mac alltid är rolig..or else!). Se allt med Bernie nu. Se allt.

/Vrångmannen

Shaft (2000)

@@@
Det här är alltså inte den gamla blaxploitationklassikern med Richard Roundtree från 1971 utan nyinspelningen med Samuel L. Jackson. Eller nyinspelning och nyinspelning. Snarare har man tagit titeln och skapat en helt ny deckarrulle där Jackson spelar släkting med Roundtrees Shaft. Roundtree dyker även upp i en hyfsat stor biroll i den här filmen där han spelar sin gamla roll. Då se det här mer som en sorts uppföljare trettio år senare. Och grejen är att filmen har potential att bli riktigt, riktigt bra. Problemet är att man filat på manuset i många långa år fram och tillbaka och hittat på idéer, slopat idéer och kommit på nya idéer igen. Till slut har man pressat in två skilda stories och klämt in dem i samma film. I story A är Shaft på jakt efter ett överklassäckel (lysande spelad av Christian Bale) som iskallt dödat en svart kille utanför en restaurang och tack vare pappas pengar och advokater gått helt fri. I story B jagar Shaft en knarklangare (makalöst, fantastiskt bra spelad av Jeffrey Wright som på riktigt borde fått en birollsoscar för den här) som tror att han styr New Yorks undre värld och som kan göra som han vill då typ ingen vågar vittna mot honom. Var för sig är varje story spännande och intressant men när det ska hoppas och studsas mellan dem och sedan tvångsföra ihop dem bara för att få nån sorts gemensam shoot-out i slutet känns det bara krystat. Synd att de inte höll sig till bara det ena spåret för då är jag säker på att fyran hade suttit gjuten.
/Surskägget

@@@
Smaskigt underhållande men också lättglömd. Christian Bale är här ondskan personifierad och vi ser gärna fler sådana skurkar på vita duken. Sam Jackson är tuffast och kastar fast polisbrickan i väggen som en kaststjärna i domstolen när rättvisa inte skipas. Han är ju trots allt en Shaft. John Singleton regisserar och har gått från samhällskritiska draman till hårdkokt (och samhällskritisk) action. Sugen att se om denna snarast.
/Vrångmannen

Rules of Engagement

@@@

Samuel L. Jackson och Tommy Lee Jones är gamla armépolare. Jackson räddade Jones liv i Vietnam där Jones blev så skadad att han inte längre kunde fortsätta på fältet. Istället har han sadlat om till militäradvokat. Under ett uppdrag beordrar Jackson sina män att öppna eld på vad som ser ut att vara en försvarslös demonstration med obeväpnade kvinnor och barn. Det blir ramaskri över hela världen och Jackson ställs inför rätta. Naturligtvis ber han sin gamle vän att försvara honom.
Regissören William Friedkin är mest känd för den läskigaste skräckfilmen nånsin (Exorcisten, jag börjar svettas och darra bara jag tänker på den) och när det kommer till actionsekvenserna visar han prov på sin forna storhet. Men så fort filmen kommer in i rättegångssalen blir det snabbt tråkigt och segt. Tack och lov ligger tyngdpunkten på actionbitarna vilket helt klart räddar upp betyget ett snäpp. En bunt andra kända ansikten passerar i större och mindre biroller, Ben Kingsley, Anne Archer, Guy Pearce, Bruce Greenwood och Philip Baker Hall och ger en viss tyngd till filmen. Välspelat men förutsägbart.
/Surskägget

@@-
Gud så mediokert, tråkigt och vanligt. Regissören William Friedkin är VÄRLDENS mest överskattade regissör. Har gjort två bra filmer på sjuttitalet (Exorcisten och The French Connection, när han var hög som ett hus förmodligen) och efter det bara dravel. Jag börjar ledsna på de här mellanrullarna på riktigt. Fan, antingen ska det vara riktigt uselt men på ett bra sett eller så ska det vara toppfilm. Hur många mellanrullar orkar man se egentligen? Det är en sak om man tror på filmen men när man sätter sig ner och förväntar sig mediokert (och så påläst är man oftast så att man väldigt sällan blir överraskad) så har man gått i fällan. En fotnot kanske. Spelar ingen roll om du har Tommy Lee Jones eller Sammy L Jackson. Rules of Engagement är medioker, tråkig och vanlig. Så illa att jag faktiskt gick in här igen och satte ett minus i betyget.
/Vrångmannen

The Directors: Renny Harlin

Det går sådär för 50-årige finskfödde regissören Renny Harlin just nu. Ok, han får fortfarande göra filmer men med sämre budget än förr och flopparna står tyvärr som spön i backen idag. Han drar helt enkelt inte in någon kosing åt filmbolagen längre. En stor spik i (skatt)kistan var sjörövaräventyret Cutthroat Island i mitten av 90-talet. En jättesatsning som sveks av både kritiker och publik. Vi gillar ändå Renny Harlin. Skoj med en genrefinne (registered trademark) som blev stor i Hollywood även om han tappat greppet det senaste decenniet (om han ens haft något). Skön variation på sina rullar har han i allafall i portföljen med varierande berg och dalbaneresultat.


Born American (1986)
@@
Genombrottsrullen. Inspelad i Finland men på engelska med Chuck Norris son Mike i huvudrollen. Harlin visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att få Hollywood att höja på ögonbrynen under Reaganeran. Tre amerikanska studenter semestrar i Finland och "råkar" korsa den ryska gränsen (Sovjet på den tiden). De blir tillfågnatagna av de elaka ryssarna och våld/tortyr följer. Born American var fan knappt ok när man såg den som tonåring trots lite påhittig action. Dock ett stabilt hantverk och den tilltalade som sagt jänkarna. Smart drag Renny.
/Vrångmannen

@
Har bara sett den en gång som ung, glad och finnig (hehehehe get it, "finnig" hehehe I crack myself up) tonåring, kort och gott sagt under den period i livet då allt med en gnutta action var tuffast och fick femmor direkt. Ändå tyckte jag då att denna rulle var rätt kass. Har inte sett om den, men å andra sidan så är skit alltid skit. En del grejer blir INTE bättre med åren.
/Surskägget

Prison (1988)
@@
Skräckrulle i fängelsemiljö och Rennys första film i tinseltown. Ett gammalt nedrustat fängelse öppnas på nytt och en död fånge kommer tillbaka som vålnad och söker hämnd. Habil/instabil actionrysare och en perfekt start för Harlins hollywoodkarriär. Lägg märke till ung Aragorn (Viggo Mortensen) i tidig huvudroll. Nja...mjaaa.. .
/Vrångmannen







A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)
@@
Freddy Krueger vs RennyHarlin. Ytterligare ett smart franchisedrag men filmen är tjatig och på räls precis som hela Elm Streetserien. Next.
/Vrångmannen

@@@
Men kom igen Vrångis, den här är kul. Freddys handske som en hajfena på stranden är värd en trea bara det. Bra drag och tonvis med sköna oneliners från en av världens mest älskade filmskurkar. Det är en trea och du vet det.
/Surskägget

Die Hard 2 (1990)
@@@@
Oj! Harlin går från den ena serien till den andra. Fan vad bra det här är! Ok inte riktigt lika bra som ettan naturligtvis men ändå en fucking thrillride! Vassa skurkar, Vass Bruce Willis och vass over-the-top-action. Plötsligt börjar vår regissör glöda. Övriga kommentarer onödiga förutom denna: "How can the same shit happen to the same guy twice?!" Hehehe the times.
/Vrångmannen

@@@@
Med en tagline som "Die Harder" kan det ju bara bli bra. Som Vrångmannen säger, ettan är svår att toppa, men fan Renny gör sin helt klart bästa rulle här. Det är pangpang hela tiden, spännande som fan och man lyckas fånga känslan från ettan klockrent (vilket de andra två uppföljarna aldrig fixat). Kom ihåg scenen när Willis klättrar ut på landningsbanan och flygplanet missar honom med en hårsmån. Shit pommes frites!
/Surskägget

The Adventures of Ford Fairlane (1990)
@@@+
Så jävla smaskigt skitdum, högljudd och påkostad actionkomedi. Ford Fairlane är vitsige och högst burduse "Mr Rock 'n' Roll detective" som löser fallen ingen tar i med tång. Filmen fick tre Golden Raspberrys 1990 för sämsta film, sämsta manus och sämsta manliga skådis, Andrew Dice Clay (Vad fan gör han nu? Hahaha!). Den nominerades också för sämsta regissör, vilket måste ha svidit i Harlins finnskägg, och blev en flopp på biografer runt om i världen. Det gör inget. En guilty pleasure helt enkelt. "Hey, look. I'm sorry I made you clean the toilets and the bathtubs, I mean, who did all the work in bed?" Hahahaha! Ja, jag vet...jag vet.
/Vrångmannen

@@@
Det här är en sån rulle som på ett sätt är en total etta, men på ett annat sätt är en klockren femma. Det får bli en trea som helhet. Andrew "The Dice Man" Clay gör sin grej och spottar ur sig fler förolämpningar och svordomar på fem minuter än vad tre dussin sjöbusar gör på en livstid. Moralisterna i USA satte i halsen och filmen sjönk snabbare än Titanic (båten inte filmen som är en FEMMA SA JAG!). Vi avslutar med ett citat: Excuse me, did I hear the f-word out of you? You say "fuck" again and I'll bang you right to fuck. Now get the fuck out of here.
/Surskägget

Cliffhanger (1993)
@@@@
Underbart! Stallone som bergsklättrare, hårda skurkar igen (John Lithgow!) och massor av ball välregisserad action i bergen. STOR succé världen över och en högst underhållande stjärtsparkare som tar ut svängarna sådär härligt smaskigt. Se och se om. They don't make 'em like this anymore.
/Vrångmannen

@@@+
Ja, stabilt och välgjort. Mycket bang for your buck. Men samtidigt lite väl by the book. Stallones första stora comeback (sen försvann han lika fort igen) och Lithgow gör jättebra skurk (och vart fan tog Lithgow vägen?). Rennys näst största ögonblick i Hollywood.
/Surskägget

Cutthroat Island (1995)
@
Harlins svanesång. Sjörövarfabbe i trikåer. Svindyr film med Geena Davis i huvudrollen (gift med Renny Harlin 1993-1998). Cutthroat Island tokfloppade totalt när den hade premiär. Den stora budgeten finns däruppe på duken och det är en ruskigt imponerande produktion men tyvärr är det dravel. Filmen är liksom så anskrämligt tråkig så man tappar intresset fortare än du kan säga finnjävel. Det går helt enkelt inte att se skiten. Många säger idag att den inte är så dålig som sitt rykte. Jo, det är den visst. Den är t.o.m sämre. Perkele Renny!
/Vrångmannen

@@
Den är inte så dålig som sitt rykte. Geena Davis är mer än okej som pirattjej och även om Matthew Modine var väldigt felcastad som hjälte så funkar det hyfsat. Det sprängs och skjuts och fäktas så det står härliga till. Storyn är ihopslängd på en kafferast på en servett och det är framförallt där filmen har problem. Men actionmässigt är det fan en bra föregångare till POTC-rullarna.
/Surskägget

The Long Kiss Goodnight (1996)
@@@
Actionthriller i nutid med manus av Shane Black (Dödligt Vapen, Den Siste Scouten, Kiss kiss bang bang). Geena Davis spelar hemmafru med minnesförlust som plötsligt upptäcker att hon varit lönnmörderska. Samuel L Jackson är detektiven som hjälper henne reda ut begreppen. En hel del skön action och cool dialog gör detta till en underhållande om än lättglömd "romp".
/Vrångmannen

@@
Tyckte den rockade som fan när jag såg den första gången på bio. Har sedan dess sett om den två gånger och den tappar fan varje gång. Nej, den här är betydligt sämre än sitt rykte. En bra idé (snodd från Bourneböckerna) som höll -96 men som inte åldrats med värdighet. Knappt okej, men inte mer än så.
/Surskägget

Deep Blue Sea (1999)
@@@
Ytterligare en guilty pleasure, en kanonkalkon om man vill. Intelligenta blodtörstiga hajar, undervattensbas som rasar sönder och samman runt våra instängda hjältar. Smaskig och dum på samma gång. Jag har inga problem med det här. Friskt vågad underhållning med sådär CGI.
/Vrångmannen

@@@+
Jaaaaaaaaaaa! Stendum hajaction med fulaste CGI-hajarna den här sidan Megalodon I-III. Renny är smart och dödar nyckelpersoner tidigt vilket gör att vi sen aldrig vet vem fan som kommer överleva eller inte. Från första början till sista rutan är det pang pang pang röj och ös hela tiden. Som hajfilmsfan är det kul att se alla hyllningar till andra hajrullar instoppade här och där med jämna mellanrum. Definitivt ingen Oscarsvinnare men en perfekt popcornfilm en lördag. Den här ska jag fan se om ikväll!
/Surskägget

Driven (2001)
@
Stallone och racerbilar. Hur fan kan man misslyckas att åtminstone underhålla oss ett uns? Ytterligare en sån där film som är dålig bara för att den är så tråkig. Det GÅR INTE att se det här. Suck.
/Vrångmannen

@
...zzzzzzz.....zzzzzzz.....zzzzzz.....zzzzzz....jaha kör de Formel 1-bilar (typ) på stadsgator....zzzzz.....zzzzz....zzzzz....zzzzz....zzzzzz....zzzzz..................
/Surskägget

Sen fortsatte Renny Harlin att regissera några lågvattenmärken på löpande band som jag knappt orkar nämna. De gick knappt att titta på heller (Exorcist: The beginning, The Covenant..) (Surskägget vill i en egen parentes bara lägga till att The Covenant är så katastrofalt usel att nästa gång jag ser Renny ska jag kväva honom med en flaska Kosken!) med undantag för Mindhunters med Christian Slater och Val Kilmer (FBI agenter på en ö och en seriemördare i mixen) som får en snäll @@+ pga rolig idé och habilt genomförande.

Vilket leder oss fram till Renny Harlins senaste film.

12 Rounds (2009)
@@-
Snuten Danny (John "The Marine" Cena) får sin fru kidnappad av en galning han trodde satt i finkan. Galningen ger Danny skulden för sin egen flickväns död som egentligen var en olyckshändelse. Danny får nu tolv uppgifter att lösa på kort tid a'la katt och råttalek annars dör Dannys fru. Enkel thrillerpremiss som tyvärr inte funkar på mig. Det flaxas lite hit och dit, sägs lite dumma grejer (John Cena är fan sämst) och filmen är inte hälften så smart och spännande som Renny Harlin tror att den är.
/Vrångmannen

Vad vår favoritfinne i Hollywood har att erbjuda oss i framtiden återstår att se men vi håller fortfarande på dig Renny, bara du skärper till dig!