The Martian

@@@@
Man måste ju bara älska den här typen av rymdäventyr där människa ställs mot natur och oövervinneliga odds bara för att kliva upp och endast med hjälp av sitt intellekt kuva naturen och överleva det som inte borde kunna överlevas. Här är det Matt Damon som råkar bli kvar på mars när hans polare drar iväg i rymdskeppet. Hur ska han överleva på denna karga och ogästvänliga planet innan någon form av hjälp kan hinna dit? Genom att vara smart och uppfinningsrik förstås. Det här är en bra blandning av sci-fi, action, drama och en hel del vetenskap. Actionbitarna blir aldrig för over the top och vetenskapsbiten blir aldrig för svår att hänga med i och det skapar förstås en perfekt blandning som håller oss som tittare på nålar mest hela tiden. En sak jag brukar störa mig på i denna typ av katastrof-i-rymden-filmer är att det händer olyckor hela jävla tiden pang pang pang utan att man hinner få till en story och känslomässig tyngd bakom (Gravity är ett bra exempel på det) men här håller man det på en lagom nivå. När Damon lyckas med något bra är det inte alltid det direkt efteråt går åt helvete och det är en frisk fläkt i den här genren. Sedan skadar det inte heller att vi har en uppsjö duktiga skådisar som alla gör bra ifrån sig med Damon i spetsen. Mer sånt.
/Surskägget
Vrångmannen var mestadels häpen att Ridley "har inte gjort nåt bra på ett decennium" Scott plötsligt gjorde nåt riktigt bra.

Pixels

@@@
Adam Sandler vet hur en slipsten ska dras. Här låter han dock effekterna ta över från sin patenterade Sandlerhumor och därmed blir det inte riktigt den supersuccé det här borde vara. Idén är annars genial. På 80-talet skickas en satellit ut i rymden fylld med saker från jorden, bl a tevespel som Pac-Man, Donkey-Kong och Space Invanders. Spola fram till nutid och vi blir invanderade av utomjordingar som misstolkat spelen för en galaktisk utmaning. De har dessutom tagit sig an de gamla tevespelhjältarnas och skurkarnas utseenden. Så helt plötsligt anfaller en pixlig Pac-Man staden och äter upp allt som kommer i hans väg hehehehe. Nu är det upp till de gamla arkadspelshjältarna som mest lodat runt i sina liv att kliva fram och rädda världen genom att spela arkadspel i verkligheten. Hahahahaha! Älskar ju sånt här. 80-talsnostalgi och frosseri i massa gamla sköna spel samtidigt som Sandler glider runt och drar små oneliners. Tyvärr tar effekterna och actionscenerna överhanden litegrann och vi får alldeles för mycket av Sandlers bästa polare Kevin James som inte är rolig alls. Allt som allt är det en rolig liten åktur, men jag har större förväntningar på Sandler än så. Nu ser vi fram emot vad han kommer producera åt Netflix kommande par åren.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Harrison Ford)

Patrioter
@@@
Harrison Ford "tar över" rollen som Jack Ryan från Alec Baldwin (som spelade karaktären i Jakten på Röd Oktober). Och Ford är som klippt och skuren för rollen. Ryan är en actionhjälte som egentligen aldrig vill vara ute på fältet och skjuta skurkar men som alltid råkar hamna i de situationerna mot sin vilja. Denna film tar avstamp i London där Ryan hindrar en avbrytargrupp ur IRA från att kidnappa en i den brittiska kungliga familjen. Olyckligtvis skjuter han ihjäl en av irländarna varpå han får en dödsfiende i form av äldre brodern Sean (spelad av Sean Bean lååååångt innan han blev Boromir med hela världen). När Sean flyr finkan är det givet att han ska hämnas på Ryan och så börjar en katt-och-råttalek där Ryan jagar Seans IRA-grupp och Sean jagar Ryans familj. Det är högt tempo genomgående med lagom doser action och handling. Ford var här i början av 90-talet fortfarande en stor actionstjärna till skillnad från den gamle oinspirerade gringubben han blivit nu (jag menar när var det vi såg en relevant och intressant film med Ford i huvudrollen sist?) och ger prov på sin talang som actionskådis genom att sälja in både familje/dramabitarna och actionscenerna lika mycket. Filmen har åldrats en smula men inte så mycket som jag trodde och det är fortfarande en bra actionstänkare.
/Surskägget

Påtaglig Fara
@@@
Ford axlar manteln för andra, och tyvärr sista, gången som Jack Ryan. Den här gången har han klivit upp ett par pinnhål på karriärsstegen och sitter som en mellanchef på CIA. Det leder till att han ovetandes blir inblandad i en annan CIA-chefs hemliga och olagliga plan att döda alla knarkbaroner i Colombia. Tom Clancy (som skrivit böckerna om Ryan) har en förmåga att ordbajsa ur sig 800-1000 sidor per bok i Ryanserien. Det gör givetvis att man stöter på otroligt många karaktärer, många olika röda trådar och mängder med sidohandlingar. Patrioter skar skickligt bort allt lullull från boken, medan Påtaglig Fara till viss del behåller Clancys ande så att säga. Det är både på gott och ont. Som Clancyfan är det kul att man får lite mer kött på benen, men å andra sidan springer filmen iväg på två å en halvtimme och det blir lite väl mycket av det goda. Återigen är det dock ett solitt hantverk med ett par, tre stora actionsekvenser och så en hel del politik och skumraskspel däremellan. Varför det inte blev fler Ryanfilmer med Ford har jag ingen aning om, men det hade varit kul att få följt med Ryan hela vägen till presidentposten som har får i senare böcker.
/Surskägget

Silent Hill 1+2

Silent Hill
@
Jag har inte spelat spelet så har inga referensramar att utgå ifrån ur den aspekten. Däremot känner jag igen en usel film när jag ser den. Det här är så tomt och tråkigt så jag håller på och somna trots att filmskaparna gör sitt bästa för att skrämma skiten ur mig med konstiga monster, spöken och alldeles för höga ljud så fort det händer nåt "spännande". Jag är övertygad om att man satsat mycket på att återskapa staden och karaktärerna från spelet liksom stämningen. Huruvida men lyckats med stad och karaktärer har jag ingen aning om men stämningen är gissningsvis inte i närheten av spelet. Annars kunde Silent Hill aldrig ha blivit så stort. Stämningen i filmen är nämligen zzzzzzzzzzzzzzzz. Dessutom anstränger sig manusförfattaren inte nämnvärt. Så fort hjältinnan (spelas skapligt av Radha Mitchell) hamnar i en situation som är lite för farlig så svimmar/somnar hon och när hon vaknar upp är hon nån annanstans och kan ta tag i nästa ledtråd. Gäsp. Enda personen som gör filmen något så när uthärdbar är Laurie Holden som gör en schysst roll som stenhård snut. Resten suger purjolök.
/Surskägget

@@
Rätt schysst stämning och vrålsnygg på sina ställen men för det mesta en rätt tråkig film som är på tok för lång. Bara för de absolut mest inbitna fansen.
/Vrångmannen

Silent Hill: Revelation
@@
Oändligt många gånger bättre än ettan även om den bara landar på en tvåa i betyg till sist. Här har man i alla fall lyckats skapa lite stämning, ett par karaktärer man kan låtsas bry sig om och framförallt är stämningen betydligt mer kuslig än i första filmen (vilket jag erkänner inte betyder ett dugg med tanke på att första hade noll stämning). Man knyter ihop handlingen snyggt med första filmen och ger fansen mer av det fansen vill se (antar jag återigen då jag fortfarande inte spelat spelet). Inte lysande på något vis, men åtminstone bitvis halvt spännande och några små hoppa-till-i-soffan-effekter gör att det blir knappt godkänt.
/Surskägget

@
Pruttusel och absolut inte bättre än den första, även om den är långt ifrån ok.
/Vrångmannen

Troja

@@@
På papper är det här en fantastisk film. Med avstamp i en av litteraturens största klassiker, Illiaden, som i princip har allt en riktigt bra story ska ha (krig, kärlek, hjältar, skurkar, mod och svek) får vi följa den sköna Helena och hennes Paris och det krig som utbryter enbart på grund av deras förbjudna kärlek. Och i rollistan dyker namn som Brad Pitt, Peter O´Toole, Eric Bana, Orlando Bloom, Brian Cox, Brendan Gleeson, Sean Bean och Julie Christie upp. Manus av ingen mindre än David Benioff som gav oss lysande 25th Hour. Som sagt, på papper är det här fantastiskt. Meeeeeeeen...
Jag gillar verkligen den här typen av episk mastodontfilm. Det fäktas med svärd och anfalls med spjut och alla har fåniga frisyrer och babblar om ära och hjältedåd och kärlek som om de vore karaktärer i en Shakespearepjäs. Och det är inte så att Troja är dålig, det är bara det att den inte är sådär bra som den borde vara. Det borde vara en himlastormande femma som skakar om en som typ Sagan Om Ringen gjorde, men istället är det två och en halv timmes okej underhållning. Inget fel med det, meeeeeeen....
/Surskägget