@@@@
Okej här vi en riktig dialogfilm med skådisar som får briljera i att hålla långa svepande monologer. Med manus av Aaron Sorkin vet vi att dialogen kommer vara bra och att storyn kommer gräva ner sig djupt i den person man porträtterar. I detta fall Steve Jobs om ni inte redan fattat av filmens titel. Michael "jag är med i allt just nu" Fassbender glider in som Jobs och gör ett kanonjobb. Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels, Michael Stuhlbarg och övriga birollsinnehavare backar upp honom väldigt starkt i regi av Danny Boyle. Sorkin har valt att berätta Jobs liv ur tre specifika händelser, lanseringen av Macintoshen 1984, lanseringen av Nextdatorn 1988 och lanseringen av iMac 1998. Vi får följa Jobs och hans vänner, bekanta, kollegor och fiender samtidigt som han förbereder sig inför att kliva på scen. Sorkin lyckas på detta vis skapa ett porträtt av en person och de kring honom utan att för den sakens skull följa Jobs från vagga till grav. Själva lanseringarna utspelar sig i princip i realtid och den information om Jobs liv vi får får vi hela tiden från de personliga mötena och lika många gånger av det som inte sägs som av det som sägs. Vissa kommer säkert tycka att det här är en pratfilm där folk babblar på i oändlighet, andra kommer gilla den för det genialiskt stora i det till synes enkla.
/Surskägget
@
Tredje delen där Divergent knappt var okej och Insurgent var sjukt tråkig. Allegiant tar upp tråden där Insurgent slutar och är exakt lika tråkig. Det är actionscener som är så trista så man somnar, karaktärer ingen rimligtvis kan bry sig om och skådisar som verkar gå till jobbet enbart för att en stor lönecheck väntar i slutet av dagen. Man vet vem som kommer att lura vem, vem som kommer att dö och vem som kommer att överleva för att slåss en annan dag. Det pratas lite, det boxas lite, så pratas det lite mer och så kommer man på hur man ska störta systemet (igen). Under tiden går sekundvisarna på klockan trippelt så sakta och när allt är över och eftertexterna rullar inser man att tiden får man aldrig tillbaka.
/Surskägget
@@@@
Man måste ju bara älska den här typen av rymdäventyr där människa ställs mot natur och oövervinneliga odds bara för att kliva upp och endast med hjälp av sitt intellekt kuva naturen och överleva det som inte borde kunna överlevas. Här är det Matt Damon som råkar bli kvar på mars när hans polare drar iväg i rymdskeppet. Hur ska han överleva på denna karga och ogästvänliga planet innan någon form av hjälp kan hinna dit? Genom att vara smart och uppfinningsrik förstås. Det här är en bra blandning av sci-fi, action, drama och en hel del vetenskap. Actionbitarna blir aldrig för over the top och vetenskapsbiten blir aldrig för svår att hänga med i och det skapar förstås en perfekt blandning som håller oss som tittare på nålar mest hela tiden. En sak jag brukar störa mig på i denna typ av katastrof-i-rymden-filmer är att det händer olyckor hela jävla tiden pang pang pang utan att man hinner få till en story och känslomässig tyngd bakom (Gravity är ett bra exempel på det) men här håller man det på en lagom nivå. När Damon lyckas med något bra är det inte alltid det direkt efteråt går åt helvete och det är en frisk fläkt i den här genren. Sedan skadar det inte heller att vi har en uppsjö duktiga skådisar som alla gör bra ifrån sig med Damon i spetsen. Mer sånt.
/Surskägget
Vrångmannen var mestadels häpen att Ridley "har inte gjort nåt bra på ett decennium" Scott plötsligt gjorde nåt riktigt bra.
@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAA! Sluta det här går inte!!! Jag orkar inte!!! Sluta ha två karaktärer som är så inihelvete jävla dumslut i skallen med en ådra av ren elakhet inslängd i personligheterna dessutom. Jim Carrey och Jeff Daniels är tillbaka som Harry och Lloyd (och glöm aldrig att Lloyd heter Christmas!!! i efternamn hahahahahahah!) och galenskaperna fortsätter. Det var 20 år sen första filmen kom och tvåan utspelar sig därmed 20 år efter det som hände i ettan. Jag vill egentligen inte avslöja så mycket om handlingen men kan säga att Harry får reda på att han har ett barn han inte känt till och ger sig ut på vägarna för att hitta ungen och berätta att det är han som är pappan. På vägen till detta möte snubblar dessa två dårar in i alla möjliga helgalna situationer där den ena är roligare än den andra. Underbare Rob Riggle (birollskomiker du sett i typ allt) gör inte bara en utan två skitroliga biroller som tvillingbrorsor (militärbrorsan som kamouflerar sig och gömmer sig överallt i bild utan att du ser honom är makalöst kul) och blir en bra skurk till Carreys och Daniels två "hjältar". HAHAHAHA! Vilken jävla sjuk rulle. Trodde inte vare sig Farrellybröderna eller Carrey hade det i sig längre. Tack och lov hade jag fel. Och förresten. Bill Murray är med i en otrolig cameo i typ tre sekunder som du kommer missa. Spola tillbaka och kolla igen. Och igen!
/Surskägget
Russell Crowe är
journalist som gräver i ett mord som politikern Ben Affleck möjligen ska eller
inte ska ha gjort. Rachel MacAdams hjälper Crowe att gräva. Det är Washington
och politik och tunga tuffa stråkar för att vi ska förstå hur tufft det
politiska spelet är. Ett par andra bra skådisar dyker upp (Jason Bateman, Jeff
Daniels, Helen Mirren, Robin Wright) i mer eller mindre stora biroller. Det var
ganska spännande när jag tittade på det. Inget extraordinärt men okej. Idag, ca
6 månader efter att jag sett den minns jag den knappt. Det var en trea då, men
minns man inte en film får den bara maximalt tvåa i betyg.
Bröderna Peter och Bobby Farrelly klev fram på 90-talet och blev kända som killarna som vågade göra riktigt smaklösa (och hysteriskt roliga) komedier. Debuten Dum & Dummare är fortfarande en av de roligaste filmer som gjorts och Jim Carreys karriär som rivstartat med Ace Ventura och The Mask formligen flög iväg till månen efter Dum & Dummare. Hans casting var förstås ett lyckodrag för både Bröderna Farrelly som för Carrey själv. Det som är mest utmärkande för Farrellybröderna är att de inte drar sig för att skämta om handikappade av olika slag. Mentalt störda (Dum & Dummare), överdrivet feta (Shallow Hal), schizofrena (Mina Jag & Irene), siamesiska tvillingar (Stuck With You) och amputerade (Kingpin). Men de balanserar väl på linan mellan att skratta åt och skratta med de handikappade. Ibland faller de över på fel sida linjen meeeeeen då är det alltid ett stort garv och med hjärta längst innerst inne trots allt. Några av deras filmer har inte riktigt överlevt tidens tand så bra som andra och vid en ny titt nu är vissa filmer som kändes hippa och fräscha på 90-talet lite halvstandardtråkiga idag.
Dum & Dummare @@@@ HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH! Jim Carrey och Jeff Daniels som de idiotiska vännerna i Dum & Dummare är klassisk komedi när den är som bäst. Det finns så många sjuka skämt att jag knappt vet var jag ska börja. Jim Carrey är så elak mot sin bästa vän så många gånger att det inte är sant hahahahaha! Och scenen där Daniels tömmer sig efter laxermedel på en icke-fungerande toalett och sen tömmer den genom fönstret HAHAHAHAHAHAHA orkar jag inte med på riktigt. /Surskägget
@@@@@ Den här är i allra toppen av moderna komedier jag någonsin sett och sett om och sett om och sett om...HAHAHHAAHAHA! Polisen som dricker urin! Jim Carreys stepp när han får beröm för sin skitfula frack! "Do you want to hear the most annoying sound in the world?" HAHAAHAHAHAAHA! "Mock-YEAAH-ing-YEEAAH!". Ni har alla sett den och ni älskar den alla och den har en fin liten plats i era glada hjärtan. Eller? Komiskt mästerverk! /Vrångmannen
Kingpin @@@ Bowlingfilm med en twist hahahaha. Woody Harrelson har sedan barnsben siktat på att bli bowlingmästare. Men efter en ”incident” med ett gäng tuffingar förlorar han sin bowlinghand och får gå runt med plasthand och se värsta rivalen Bill Murray vinna bowlingmästerskap efter bowlingmästerskap. En dag stöter Woody ihop med Randy Quaid och lovar att träna honom. Deras väg till toppen är kantad av galenheter och dårskap och själva slutscenen när de äntligen står i final mot Bill Murray (som har håret på alla ändar utom den rätta hahahaha) är komisk briljans i dess allra bästa läge. Filmen har lite svackor här och där men skön underhållning är det verkligen. /Surskägget
@@@@ Jag älskar Kingpin. Den är så härligt skev och annorlunda med galna karaktärer, situationer och vändningar. Håller inte med om att det finns några svackor i denna. Kingpin är härligt ful i munnen men du garvar hela vägen fram till bowlingmästerskapet och Bill Murrays frisyr och sen garvar du efter du stängt av dvdn. Sjukt bra! /Vrångmannen
Den Där Mary @@ Stor, stor succé när den kom och kändes väldigt nydanande och nytänkande 1998. Ben Stiller är kär i sin gamla high schooldate Cameron Diaz som det aldrig blev nåt av. Han lejer privatdeckaren Matt Dillon för att leta rätt på henne men det slutar med att Dillon blir förälskad i henne. Nu måste Stiller slåss med Dillon om Diaz hjärta. Filmen är framförallt känd för scenen där Stiller runkar och får satsen på örat utan att märka det. Diaz tror att det är hårmousse och masserar in det i sitt eget hår. Det kändes väldigt hysteriskt kul då. Lite sådär idag. Överlag är filmen väldigt långsam i tempo och det är långt mellan de stora skämten. Stiller kör sin grej, Dillon är lysande som den galna deckaren och Diaz är perfekt som tjejen alla blir kära i för det blir man. Men som film har Den Där Mary åldrats rejält. /Surskägget
@@@@ Nejnejnejnej Skägget! Vad hände med ditt leende, ditt garv, ditt (vilda hahaha!) hjärta? Den Där Mary (och har ni märkt att skägget kör svenska titlarna...ååååååh!) är också en komisk klassiker med sköna farsinslag och roliga karaktärer. Såg om den bara för några veckor sen och den håller fantastiskt bra än idag. Inte långt mellan de stora skämten, inte långsamt och om det är det så är det roligt i allafall. Som fan. /Vrångmannen
Mina jag & Irene @@@ Jim Carrey brottas med en ko! HAHAHAHAHA! Han är schizosnut som är snäll egentligen meeeeen när nån pressar honom för hårt blir han sitt alter-ego Hank som är heeeeeelt slut i huvudet och elakast mot allt och alla. Har en hel del sköna stunder signerade Carrey som självklart är bäst på att spela helt knäpp och överdriven. Däremot saknas de riktigt stora jättegarven och filmen är lite överskattad. Det är inte en skrattfest rakt igenom som många hävdar och långt ifrån Carreys bästa stund, men den funkar absolut. /Surskägget
@@@ Här håller jag med Surskägget. Filmen är på inget sätt dålig och den har många roliga scener men den känns som en "mellankomedi" även om Jim Carrey verkligen är i toppform (där håller jag inte med Skägget). Renee Zellweger visar också att hon är en skön komedienne och borde göra busigare och galnare saker än Bridget Jones Dagbok (ååååååååååååååååååååh!). En kul rulle. /Vrångmannen
Osmosis Jones @ Här försöker blanda tecknat med riktig film. Bill Murray (hahahaha karlen är heeeelt slut hahaha) äter ett bakteriefyllt ägg och blir jättesjuk. Kampen mellan de onda bakterierna och de goda vita blodkropparna utspelas i en tecknad värld där Chris Rock gör hjältens röst och Laurence Fishburne skurkens. Men skämten uteblir, det mesta harvar på och mycket känns stelt och konstlat. Nej, det här är ingen höjdare. Däremot är Murray lysande de få scener han är med i. /Surskägget
Shallow Hal @@@ Jack Black är liraren som bara ser till det yttre hos tjejer och aldrig det inre. Tills han blir hypnotiserad och träffar Gwyneth Paltrow. I hans ögon ser hon ut som Gwyneth. I verkligheten ser hon ut som en 200 kilos Gwyneth. En film där sensmoralen är att man inte ska döma folk efter utseendet. Samtidigt passar Farrellybröderna på att skämta med hennes övervikt så många gånger att man undrar vad deras sensmoral egentligen är. Meeeeeeen det är kul så jag förlåter dem hahahaha! /Surskägget
Stuck With You @ Matt Damon och Greg Kinnear (usch) är siamesiska tvillingar. Den ena vill bli skådis och den andre vill inte. Typ. Har glömt hela filmen för den var så sjukt tråkig. Mest p g a Kinnear (usch) som är tråkigast. /Surskägget
@ Ett riktigt bottennapp trots bra insatser av Kinnear (jo han är ok i den här) och Damon. Inget skämt sätter sig och minns du ens filmen om du sett den? Jag minns knappt halva och den halvan är jag arg på. /Vrångmannen
Författaren Richard (Jeff Daniels) försöker följa upp sin debut med en bok om en specifik ankart som dött ut. Eftersom att han själv är enda barnet till ett enda barn till ett enda barn och själv inte har barn ser han ankhistorien som en parallell till sig själv, han är också den siste av sin släkt. Som om det inte vore nog är hans förhållande med frugan Claire (Lisa Kudrow) mer än skakigt och han flyttar ut till ett hus på landet för att få vara för sig själv och ha tid att slutföra boken. Istället ägnar han mer och mer tid att umgås med Abby (Emma Stone) en high schooltjej med sina egna problem. Deras vänskap funkar som en katalysator och deras respektive problem löses sakta men säkert upp. Både Jeff Daniels och Emma Stone är klockrena och ger verkligen allt i sina roller. Tyvärr kämpar de i uppförsbacke då filmen i sig känns väldigt svajig och sekvenserna där Ryan Reynolds dyker upp som Jeff Daniels låtsaskompis Captain Excellent bara blir smått bisarrt pinsamma (mest på grund av frisyren de bestämde att Reynolds skulle ha för rollen). Det är synd då både Daniels och Stones prestationer förtjänar ett bättre öde än en knappt okej film. Sista femton, tjugo minutrarna är så bra som hela filmen borde ha varit, men fram tills dess är det inte mycket att hänga upp i julgran.
VRÅNGMANNEN gillar såväl artsy fartsy som dratta-på-ändanhumor och blodbad. Utöver att vara gammal manusförfattare och kortfilmsregissör så jobbar han i "branschen" och har ett oändligt register av relevanta utbildningar bakom sig. BAKOM SIG!
SURSKÄGGET älskar Hollywoodrullar och tvekar inte att hämningslöst superhylla actionspektakel med det bästa av det mesta Hollywood kan erbjuda. Små pretto-artsy-fartsy-guuuu-vad-jag-är-intellektuell-filmer är sämst och tillför inte mänskligheten vare sig glädje eller underhållning. Surskägget jobbade under åtta års tid som filmjournalist och recensent för tidningar som svenska Playboy, ungdomstidningen Chili och tjejtidningen Hennes.
