Nyårskaramell 21 - Next Gen

@
Netflix ger sig in i de animerade filmernas värld med deras, vad jag vet i alla fall och nej jag orkade inte googla, första animerade långfilm. Netflix har ju genom åren producerat en hel del bra i både film- och teveserieväg så att denna animerade film är så totalt charmlös, stel och trist är minst sagt en besvikelse. Både Pixar och Disney är alltid duktiga på att blanda lagom delar humor, värme och spänning. Här brassar man bara på med feta actionsekvenser hela vägen som är lite för avancerade för de minsta men inte uppseendeväckande nog för oss vuxna. Platt fall.
/Surskägget

Ant-Man and the Wasp

@@@+
Marvel spottar ur sig filmer till höger och vänster hela tiden känns det som. Det mesta håller mycket hög klass dessutom. Ant-Man är väl ingen av mina favorithjältar men Paul Rudd gör faktiskt ett kanonjobb att hålla mig underhållen trots att hjälten jag glor på är sådär i ärlighetens namn. Första filmen tyckte jag var helt okej om än inte sådär superimponerande. Och det är väl exakt samma lika med tvåan. Visserligen är betygsfyran betydligt närmare, därav ett plus, men jag blir helt enkelt inte lika impad av den här hjälten som av andra. Paul Rudd gör återigen ett toppenjobb i rollen som Ant-Man och favoriten Michael Pena får mer utrymme som comic relief vilket är fantastisk. Evangeline Lilly som vi såg lite för lite av i första filmen är nu också av naturliga skäl med betydligt mer (det är trots allt hon som är The Wasp). Även Michael Douglas är tillbaka som gamle gubben och Laurence Fishburne dyker upp som halvskurk. Den riktiga skurken spelas dock av Hannah John-Kamen och hon gör ett bra jobb även om jag återigen känner att skurken i sig är lite platt jämfört med andra skurkar i Marvelvärlden. Sedan måste jag bara nämna att Michelle Pfeiffers entré är bland det mest konstiga jag sett på film. Här har vi en kvinna som levt i årtionden i en märklig dimension där inget existerar men ändå lyckas komma fullt sminkad och fönad i ett par kläder hennes karaktär definitivt inte hade på sig när hon hamnade i dimensionen. Weird.
/Surskägget

CHiPS

@@@@
JAAAAAAAA! Äntligen! I slutet av 70- och början av 80-talet fanns det tre teveserier jag älskade och följde slaviskt. Det var Starsky & Hutch, Dukes of Hazzard och CHiPS eller California Highway Patrol som förkortningen stod för. Som liten knodd bodde jag i San Francisco och då var det extra spännande att man då och då kunde se dessa motorcykelburna snutar på motorvägarna när man åkte med farsan i bilen. Givetvis trodde jag att serien var på riktigt hahaha! The times, the times. Både Starsky & Hutch (som vi tydligen inte recenserat på bloggen!) och Dukes of Hazzard har ju redan gjorts till film på 2000-talet och nu äntligen är det dags för CHiPS. Och snacka om fullträff. Manus, regi och ena huvudrollen görs av Dax Shepard och har får till en riktigt skön rulle. Tillsammans med Michael Pena är han en CHiPS-snut som ska lösa fallet. Givetvis är Shepard och Pena helt olika (en är ovårdad och rookie, en är välvårdad veteran etc) men där de flesta buddy movies stannar vid klichéerna tar Shepard det hela till nya nivåer och låter rookien på ett sätt vara vassare än veteranen, låter en av karaktärerna vara pillermissbrukare och den andre sexmissbrukare hahaha. Det ger liv och en känsla av äkthet till karaktärerna som är perfekt avvägt mot all dårskap de tar sig för. Vincent D'Onofrio är klockren som onda skurken och balanserar snyggt mellan allvar och komedi utan att spela över. CHiPS har det mesta jag vill se i en film. Det är explosioner med jämna mellanrum, oneliners och skämt mest hela tiden, snygga soliga kaliforniska miljöer, bil- och motorcykeljakter, överdrivet mycket blod, omotiverade tuttar och omotiverad nakenhet rent generellt, en hyfsad genomtänkt story och plot, en elak och farlig skurk och snygga, tuffa brudar. Det är bara att hålla tummarna att Dax får göra en uppföljare.
/Surskägget

War on Everyone

@
Brittiske John Michael McDonagh som skrev och regisserade underbara The Guard och mästerliga Calvary (som jag i skrivandes stund märker att den inte har recenserats på bloggen, vad är det här?!)  har gett oss ett nytt, och helt ärligt, rätt efterlängtat alster. War on Everyone är en slags mörk action-buddy-komedi, som den här gången utspelar sig i USA, till skillnad mot McDonaghs tidigare filmer. Grundidén är det inget fel på och visst har filmen ett par roliga stunder. Ett par. Helheten är dessvärre ett hopplöst krasst fiasko. Alexander Skarsgård och Michael Peña, som de galet korrupta snutarna, borde ha varit klockrena men det är någonting som är käpprätt åt helvete med den här rullen. Den har en mycket konstig ton, ett knepigt tempo och den känns för overklig, trots att jag inte har räknat med någon vardagsrealism direkt. Suck... War on Everyone är alltså en rätt korkad (på fel sätt) och tråkig film. Ett riktigt illa hafsverk från en av de intressantare filmskaparna i modern tid. Vilken miss McDonagh!
/Vrångmannen

The Martian

@@@@
Man måste ju bara älska den här typen av rymdäventyr där människa ställs mot natur och oövervinneliga odds bara för att kliva upp och endast med hjälp av sitt intellekt kuva naturen och överleva det som inte borde kunna överlevas. Här är det Matt Damon som råkar bli kvar på mars när hans polare drar iväg i rymdskeppet. Hur ska han överleva på denna karga och ogästvänliga planet innan någon form av hjälp kan hinna dit? Genom att vara smart och uppfinningsrik förstås. Det här är en bra blandning av sci-fi, action, drama och en hel del vetenskap. Actionbitarna blir aldrig för over the top och vetenskapsbiten blir aldrig för svår att hänga med i och det skapar förstås en perfekt blandning som håller oss som tittare på nålar mest hela tiden. En sak jag brukar störa mig på i denna typ av katastrof-i-rymden-filmer är att det händer olyckor hela jävla tiden pang pang pang utan att man hinner få till en story och känslomässig tyngd bakom (Gravity är ett bra exempel på det) men här håller man det på en lagom nivå. När Damon lyckas med något bra är det inte alltid det direkt efteråt går åt helvete och det är en frisk fläkt i den här genren. Sedan skadar det inte heller att vi har en uppsjö duktiga skådisar som alla gör bra ifrån sig med Damon i spetsen. Mer sånt.
/Surskägget
Vrångmannen var mestadels häpen att Ridley "har inte gjort nåt bra på ett decennium" Scott plötsligt gjorde nåt riktigt bra.

Ant-Man

@@@
Såna förväntningar jag hade. Visst, det är kanske inte Marvels mest spännande hjälte, men vi vet ju vilket ös och vilket action vi kan förvänta oss av Marvels coola superhjältefilmer. Och kanske var det jag som hade en dålig dag eller så var förväntningarna för högt satta för det här flög inte alls till samma nivåer jag lärt mig att Marvel håller. Dåligt är det inte. Absolut inte. Men lysande är det inte heller. En helt okej actionrulle som saknar de stora actionscenerna vi vill ha när superhjältar är i farten. Paul Rudd är absolut helt rätt i rollen, det fanns det ju en viss tvekan om när man först hörde talas om det. Rudd lägger in en del av sin patenterade humor utan att det för den sakens skull tar över och gör filmen till en komedi. Vi vet ju dessutom att humor är en stor del av Marvelfilmerna (och ingen gör det väl så briljant som Robert Downey Jr som Iron Man). Visst är det också kul för alla inbitna Marvelfans att Michael Douglas kliver in och spelar rollen som den förste Ant-Man som vi känner till från serietidningarna. Det räcker dock inte. Skurken är relativt lam och jag saknar de riktigt stora actionsekvenserna. Nja, det här blir godkänt på sin höjd. Tillbaka till ritbordet och gör lite mer av denna karaktär.
/Surskägget

@@@@
ARGA Saijonmaa over there! Surskägget, du hade en dålig dag OCH dina förväntningar var skyhöga (på myrmannen?!). Kom igeeen! Rom-di-dom-dom-dom-dom! Busigt, fartfyllt actionskoj utan krusiduller. Ant-Man kanske inte ligger i toppskiktet av Marvels bästa men är helt klart värd betyget. Vi välkomnar Paul Rudd och company tillbaka för en uppföljare. Så det så!
/Vrångmannen

Fury

@@@@
Vrångmannen tyckte att han såg en "grå och lerig gråtfilm" när han recenserade detta fantastiska krigsdrama som tangerar både Tarantino och Spielberg i stil och utförande. Tarantino för att karaktärerna känns väldigt äkta och dialogen stundtals är helt briljant. Spielberg för att actionsekvenserna när de väl poppar upp är fyllda av svettig nerv och bomber och explosioner till höger och vänster. Blodet skvätter åt alla håll och döden är inte vacker bara smutsig (och för all del lerig, det är mycket lera i filmen, där har Vrångmannen rätt). Det hela rör sig kring en amerikansk stridsvagn på tysk mark under andra världskrigets slutskede. Brad Pitt gör en kanonroll som kapten för stridsvagnen och den lilla besättningen om fyra gubbar. Han är både rättvis och orättvis, stenhård och nästan kall för att i nästa ögonblick vara i princip som en far för sina män. En komplex karaktär som på sina ställen närmast är en skurk istället för en hjälte och som man i en hel del scener bara ogillar. Även Shia "jag-är-knäpp-på-riktigt-jag" LeBeouf visar prov på att han kan när han vill och den i det stora hela rätt underskattade Michael Peña ger oss ännu en bra karaktärsroll (du har sett honom i såna storfilmer som Crash, Million Dollar Baby, Babel, End of Watch och American Hustle för att nämna ett fåtal och du vet förmodligen inte ens vem han är om du inte är en ordentlig filmnörd). Överlag fattar jag inte vad Vrångmannen har att gnälla över. Vi får både det mänskliga dramat och actionsekvenserna i en krigsfilm som bjuder på det där lilla extra.
/Surskägget

End of Watch

@@@@
Film som följer två LA-snutars vardag under ett par månaders tid. Vi får hänga med dem både på jobbet och privat även om det mestadels är ute på de farliga gatorna i de farligaste kvarteren i LA som handlingen fokuserar kring. I princip allt är filmat med "egna" kameror som våra två hjältar har dels själva, dels i sin snutbil och övervakningskameror etc för en autentisk och dokumentär känsla även om filmen precis när den vill klipper till en "vanlig" kamera, det osynliga ögat, och fångar vissa scener från det hållet. Greppet fungerar ovanligt väl och görs riktigt snyggt så att det stundtals känns som att man tittar på ett ovanligt bra avsnitt av "Cops". I det stora hela handlar det om allt och inget, en bit av livet helt enkelt, men den större ramhandlingen kretsar kring den mexikanska maffian och deras människo- och knarkhandel som våra två hjältar genom både slump och riktigt bra polisarbete snubblar in i och stör vilket givetvis inte uppskattas av maffian. Jake Gyllenhaal och Michael Peña spelar snutarna och har kanonbra personkemi. Vi köper verkligen att de här två har suttit i en snutbil dag ut och natt in och lärt känna varandra som två bröder. Jag har aldrig jobbat som snut i LA, och de gånger jag besökt stan har jag undvikit de områden som skildras i filmen, ändå får jag en känsla av att det här är 100% äkta. Det är helt enkelt så här livet (tragiskt nog) ser ut för alldeles för många människor i Änglarnas Stad. Sjukt bra film som måste ses.
/Surskägget
Vrångmannen håller typ med men förstod visst inte exakt hur jävla bra den är.

End of Watch

@@@+
Gillar ju snutfilmer men blir oftast besviken (ungefär som med skräckfilm). Regissören David Ayer, som tidigare bjussat oss på kompetenta Harsh Times och Street Kings (samt skrev manuset till grymma Training Day) har järnkoll på karaktärer och miljöer. Han måste fan ha bott i slummen någon gång alternativt patrullerat som snut där. Allt känns väldigt autentiskt. Taylor (Jake Gyllenhaal) och Zavala (Michael Pena) är två hårdföra poliser som patrullerar South Central i Los Angeles. Döden lurar varje dag bakom varje hörn och alla som bor där, jag sa alla, verkar vara beväpnade till tänderna och hata snutar så till den milda grad. Vi får följa polisernas farliga vardag via diverse ”naturliga” kameror från bl.a fordon, övervakning, handkameror och liknande för den dokumentära känslan. Har ledsnat på det greppet för längesen men här funkar det förvånansvärt bra och tillför berättandet (om du inte har lätt för att bli åksjuk..). Kul att se America Ferrara (Ugly Betty) som tuff snut också. Inte speciellt originellt, vi känner igen oss, men välgjort, välspelat och bitvis riktigt spännande.
/Vrångmannen