Julkalendern 4 dec - The Best of the Best

The Best of the Best
@@@
Eric Roberts och Chris Penn som karatetuffingar?!?! Det trodde man ju knappt på som späd tonåring när filmen kom 1989. Meeeeeen även om det är rätt tydligt att det här är två skådisar som lärt sig lite karate mer än två karatesnubbar som lärt sig lite skådespeleri räcker det en bra bit speciellt som birollskaraktärerna är desto bättre på kampsport. Här är det USA och Sydkorea som ska mötas i Tae Kwon Doturnering för att visa vem som är bäst. Klichéerna hopas och det är förstås en hel del internt gruff i det amerikanska laget medan de under överseende av James Earl Jones ska lära sig att samarbeta och bli ett sammansvetsat lag som ska ha en chans mot de överlägsna koreanerna. Gillade rullen när den kom och gillar den än idag.
/Surskägget

The Best of the Best 2
@@
Uppföljaren är ingen höjdare. Roberts är tillbaka liksom Phillip Rhee som var den i första filmen som faktiskt kunde lite kampsport på riktigt. Tillsammans snubblar de in i nån sorts undergroundfightingarena där man slåss till döden. Chris Penn (som också är tillbaka) ställer upp och blir dödad varpå Roberts och Rhee måste hämnas. Det här borde blivit riktigt bra, men det lyfter aldrig. Hyfsade fightscener men mycket mer är det inte.
/Surskägget

The Best of the Best 3: No Turning Back
@@@
Här vart det lite fart i serien igen. Den här gången är det bara Rhee som är tillbaka från originalensemblen. Han hamnar i en liten byhåla i södern där hans syster bor och tillika är gift med den lokale sheriffen (spelad av Christopher McDonald av alla människor). Problem uppstår dock snabbt när det står klart att byhåla är invaderad av elaka Ku Klux Klananhängare. När de attackerar Rhees syrra (de är bägge koreaner) måste givetvis Rhee spöa skiten ur dem allihop. Och det gör han med råge! Hahahaha! Älskar de här enkla uppläggen som ändå engagerar och som är en perfekt anledning till att visa en massa karate.
/Surskägget

The Best of the Best 4: Without Warning
@@
Nja, här var vi tillbaka till en mer sömnig film igen. Den här gången ska Rhee slåss mot ryska bankrånare. Man märker att budgeten krympt rejält jämfört med trean (som faktiskt känns hyfsat påkostad) och även att Rhee själv kanske börjar tröttna en del på karaktären. Oavsett engagerar det här aldrig riktigt och räddningen är att det bjussas på en hel del coola karatescener. Annars not so much.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Harrison Ford)

Patrioter
@@@
Harrison Ford "tar över" rollen som Jack Ryan från Alec Baldwin (som spelade karaktären i Jakten på Röd Oktober). Och Ford är som klippt och skuren för rollen. Ryan är en actionhjälte som egentligen aldrig vill vara ute på fältet och skjuta skurkar men som alltid råkar hamna i de situationerna mot sin vilja. Denna film tar avstamp i London där Ryan hindrar en avbrytargrupp ur IRA från att kidnappa en i den brittiska kungliga familjen. Olyckligtvis skjuter han ihjäl en av irländarna varpå han får en dödsfiende i form av äldre brodern Sean (spelad av Sean Bean lååååångt innan han blev Boromir med hela världen). När Sean flyr finkan är det givet att han ska hämnas på Ryan och så börjar en katt-och-råttalek där Ryan jagar Seans IRA-grupp och Sean jagar Ryans familj. Det är högt tempo genomgående med lagom doser action och handling. Ford var här i början av 90-talet fortfarande en stor actionstjärna till skillnad från den gamle oinspirerade gringubben han blivit nu (jag menar när var det vi såg en relevant och intressant film med Ford i huvudrollen sist?) och ger prov på sin talang som actionskådis genom att sälja in både familje/dramabitarna och actionscenerna lika mycket. Filmen har åldrats en smula men inte så mycket som jag trodde och det är fortfarande en bra actionstänkare.
/Surskägget

Påtaglig Fara
@@@
Ford axlar manteln för andra, och tyvärr sista, gången som Jack Ryan. Den här gången har han klivit upp ett par pinnhål på karriärsstegen och sitter som en mellanchef på CIA. Det leder till att han ovetandes blir inblandad i en annan CIA-chefs hemliga och olagliga plan att döda alla knarkbaroner i Colombia. Tom Clancy (som skrivit böckerna om Ryan) har en förmåga att ordbajsa ur sig 800-1000 sidor per bok i Ryanserien. Det gör givetvis att man stöter på otroligt många karaktärer, många olika röda trådar och mängder med sidohandlingar. Patrioter skar skickligt bort allt lullull från boken, medan Påtaglig Fara till viss del behåller Clancys ande så att säga. Det är både på gott och ont. Som Clancyfan är det kul att man får lite mer kött på benen, men å andra sidan springer filmen iväg på två å en halvtimme och det blir lite väl mycket av det goda. Återigen är det dock ett solitt hantverk med ett par, tre stora actionsekvenser och så en hel del politik och skumraskspel däremellan. Varför det inte blev fler Ryanfilmer med Ford har jag ingen aning om, men det hade varit kul att få följt med Ryan hela vägen till presidentposten som har får i senare böcker.
/Surskägget