Det är bara att kapitulera. Jag gillar westerns och jag gillar Tarantino (oftast). Här har han i mitt tycke pusslat ihop en perfekt film. Ingen har väl undgått att Tarantino är en nördig mästare i filmvetenskap och en maestro i filmkonst. Med hans förra film Inglorious Basterds så tyckte jag att han hade klivit upp på en riktigt komplex nivå som filmskapare. Han behöll sin rätt unika berättarteknik men samtidigt så visade han en mognad bland alla metareferenser och satte storyn i första hand. Den var sannerligen toppen. Nu har han gjort det igen och snudd på nästan bättre, förmodligen eftersom genren är mig lite extra kär. Django (fenomenal Jamie Foxx) är slav, blir befriad av en glad tysk tandläkare (fenomenal Christoph Waltz) som sadlat om till prisjägare. Bägge männen har en talang när det gäller att döda och det gör de ofta och explosionsartat samtidigt som Django försöker spåra sin fru som försvann när de blev separerade av slavägarna. Filmen ÄR otroligt blodig och våldsam, vilket kanske kan få en del att ”tända av”, men i Tarantinos universum så är allt som sig bör (hyllningarna till Peckinpahs blodiga Det vilda Gänget är många). Sen är det väl bara vår vän Quentin som kommer undan med att slänga in lite 2Pac i en (svart) western också? Funkar klockrent och visst är soundtracket en självklarhet. Det osar krutrök och billig whiskey långt efter man lämnat biosalongen med ett leende på läpparna och man får direkt instinkten att se filmen igen. Och igen. Given superklassiker tycker även Surskägget.
/Vrångmannen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar