Life

@
Sedan Ridley Scott släppte Alien 1979 har alla monster-i-rymden-filmer sett likadana ut. Life är inget undantag. Det är snyggt filmat med snygga effekter och duktiga skådisar som tvingas läsa repliker ingen vill säga högt. Problemet här är just manuset. Vi har sett det förr. Många gånger förr. För många gånger förr. Man vet exakt vad som ska hända, när det ska hända och var det kommer att hända. Slutets överraskning visste vi efter en kvart. Inte ens sömnpiller funkar lika snabbt som den här filmen. Gäsp. Vrångmannens lika lysande analys här.
/Surskägget

Deadpool 2

@@@@
Ryan Reynolds är tillbaka som den helknäppe och vilt underhållande mutanten Deadpool. Precis som i första filmen slänger man ur sig mängder med referenser till annan popkultur och Deadpool kör mängder med metaskämt där han är väl medveten om att han är en karaktär i en film som har en publik hahahaha. Precis som sig bör i en uppföljare får vi mer av det mesta. Det är mer skämt, mer action och mer galna skurkar. Vi får också en kort och briljant cameo av Brad Pitt. Reynolds drar också på sig Deadpoolmasken mer och större delen av filmen skulle det rent teoretiskt kunna vara vem som helst under masken med Reynolds röst överdubbad. För en skådis är det ett ganska ballt val att knappt synas under hela filmen, speciellt när man har huvudrollen, så kudos till Reynolds. Ska jag vara lite petig så tycker jag att storyn i filmen är lite splittrad. Vi får direkt en historia där Deadpool ska hämnas. Detta löser han relativt omgående och sedan är det en annan story där han ska rädda en grabb. Dessa två historier vävs aldrig riktigt ihop och man får en känsla av att man försökt kräma in två historier till priset av en utan att det finns nån större anledning till det hela. Men det är smådetaljer. Som helhet är Deadpool 2 fantastiskt underhållande och gillade man ettan lär man gilla den här.
/Surskägget

The Hitman's Bodyguard

@@

”Det där nya som skulle vara så bra” – Bob Hund

Upplägget är i princip felfritt och flera trailers har lockat med känslan av ”årets actionkomedi”. Ryan Reynolds, Samuel L. Jackson och Salma Hayek verkar ha haft det skoj och de är faktiskt den enda behållningen i den här röriga röran. The Hitman’s Bodyguard är bitvis rolig TROTS ett svagt och klyschigt manus, med larvig och tillgjord dialog. Den ÄR bitvis rolig eftersom Reynolds och Jackson, med sin sköna kemi, kan få de uslaste av repliker att bli underhållande. Sen har vi ju det här med actionscenerna... Gah! Så oinspirerat och trist! Lite dataanimerade explosioner, lite pang pang, några skittråkiga slagsmål. Allt genom linsen på en galet viftande handkamera så man vill kräkas. WTF liksom?! Det tar sig dock konstigt nog mot slutet då någon förmodligen föreslaget ett stativ, ett storyboard eller liknande till regissören. Slutstriden blir således hyggligt koreograferad action. Hyggligt. Som sagt, våra huvudrollsinnehavare går skuldfria här. De har ett tungt lass att bära och gör det med glädje. Regissören Patrick Hughes (The Expendables 3) och manusförfattaren Tom O’Connor (nån skräpig B-rulle direkt till dvd med Bruce Willis, vad är det här?!) är dock ingen skön kombo. Vart är Shane Black när man behöver honom?

/Vrångmannen

@@
Måste hålla med Vrångis i det här fallet. Jag ville så gärna, så gärna att det här skulle vara the rocking and a the rolling rock-a-rolla som trailern lovade oss (LOVADE!!!) att det skulle vara. Men trailern ljög för oss. Ljög säger jag. Reynolds har ju charmen som den luttrade och trötte livvakten. Jackson är ju alltid bäst som skurk med hjärta. Men. Det. Här. Är. Trist. Actionscenerna är sådär med undantag för en biljakt på trånga smala Amsterdamgator/broar (den är däremot toppen faktiskt) och manuset är tunnare än pappret det skrevs på. Ja var fan är Shane Black när man behöver honom?
/Surskägget

Life

@
Snyggt monster. Snygga effekter. Vår Teater i Skövde. Snabba Cash-regissören. Dumt manus. Standardmall 1A. Alien super-duper-light. Flopp. Boring ass. Hej då.
/Vrångmannen

The Captive

@@@@
Regissören och manusförfattaren Atom Egoyan har gjort sig känd som en indieregissör som inte bangar tunga ämnen i långsamt berättade dramafilmer. Det här är inget undantag. Matthew (Ryan Reynolds) och Tina (Mireille Enos) var en gång ett par tills deras dotter Cassandra (Peyton Kennedy som den unga och Alexia Fast som den äldre) blir kidnappad. Poliserna som får fallet (Scott Speedman och Rosario Dawson) misstänker Reynolds för kidnappningen först och missar därmed att plocka upp de viktiga ledtrådar som faktiskt finns och stjälper även tilliten mellan Tina och Matt varpå Tina skiljer sig. Cassandra är dock fullt levande men sitter inlåst i en källare där hon blir tvingad av sin kidnappare att på Internet locka till sig andra unga tjejer som han kan ha lattjolajbans med. Men åtta år efter kidnappningen kommer Reynolds sin dotter på spåren igen och ett hopp tänds. Det här är välspelat och välberättat och det finns stunder som är riktigt svettiga och jobbiga. Egoyan lotsar vant sina skådisar även genom de mest mörka passagerna och vi som åskådare kan sitta och kämpa oss igenom svärtan bäst fan vi kan. Mycket bra och karaktärsdriven film för er som gillade t ex Prisoners.
/Surskägget

Criminal

@@@
En helt okej spionthriller med Kevin Costner i en sån roll som passar honom som bäst, en där han får spela helt tom på känslor. Passar perfekt med hans stenansikte och minimala känsloregister. Ja jävlar vad jag alltid ska dunka in den kängan i hans ansikte så fort jag recenserar en film han är med i. Men han har ju på riktigt ett enda ansiktsuttryck och då blir det ju lätt stelt och tråkigt. Okej, skitsamma. Tillbaka till filmen. Premissen går ut på att Ryan Reynolds är CIA-agent som blir dödad av skurkar och sedan får sitt minne inplanterat i Kevin Costners skalle. Costner som är livstidsdömd superfarlig kriminell lyckas snart smita från CIA men störs av att han har Reynolds minnen i sin skalle vilket leder till att han söker upp Reynolds änka (Gal Gadot). Givetvis har han skurkarna i bakhasorna och det finns gott om tillfällen för sköna actionsekvenser. Det här funkar absolut en regnig söndag och är man sugen på lite spionaction som är sådär lite lagom ball är det här helt klart en rulle att kolla in.
/Surskägget

Self/Less

@@
Rik gammal man (Ben Kingsley) får reda på att han bara har ett par månader kvar i livet efter ett läkarbesök. Han bestämmer sig då för att pröva en experimentell metod där ens egna minnen placeras i en ung kropp. Denna kropp är framavlad i laboratorium försäkras Kingsley om men så är givetvis inte fallet. När Kingsley vaknar upp i Ryan Reynolds kropp tar det inte många veckor innan han inser att Reynolds kropp tillhört en annan person en gång i tiden, en person som blivit dödad så att Kingsley ska kunna leva. Åh dilemmat! Givetvis gör Kingsley det moraliskt korrekta trots att vi tidigt i filmen fått reda på att han är helt skrupelfri och inte bryr sig ett piss om nån i världen förutom sig själv. Så ja, Reynolds karaktär får tillbaka sitt liv, sin fru och sitt barn. Slutet gott, allting gott.
/Surskägget

Deadpool

@@@@
HAHAHAHAHA jaaaaaaaaaaaaaaaa såhär ska en slipsten dras. Ryan Reynolds har ju fått mer än sin beskärda del skit för Gröna Lyktan och Marvel har fått sin slev bajs för hur Deadpool blev behandlad i första Wolverinefilmen. Låt oss säga som så att både Reynolds och Marvel nu får upprättelse. Och vilken härlig upprättelse det är. Precis såhär vill man ju att serietidningsfilmer ska vara mest hela tiden. För mycket action, för blodigt, för galet, för over-the-top, för kul och för underhållande men med ett par lagom doser allvar där det behövs för att föra karaktärer eller story framåt. Jag är sjukt svag för metahumor (där karaktären är medveten om att han/hon är med i en film/bok/serietidning och konstant skojar om detta) och i Deadpool strösslas det generöst med den typen av skämt. Givetvis får sig Gröna Lyktan en känga och Reynolds skojar naturligtvis om sig själv hehehe. Reynolds gör ett kanonjobb i huvudrollen och vi ska även komma ihåg Morena Baccarin som går från klarhet till klarhet efter att jag såg henne för första gången i den alldeles för kortlivade teveserien Firefly för ett gäng år sedan. Det jag också älskar med filmen är att man vågar ta det ett steg för långt för att det ska bli godkänt som en barnfilm bort i USA. Här är det blodigt värre och Reynolds svär som en borstbindare (och det är väl egentligen det jänkarna mest är rädda för att ungjävlarna ska få höra ett fuck för mycket, några bortslitna armar är väl egentligen inte så farligt). Hade man plockat bort den biten hade både karaktären Deadpool och filmen förlorat en hel del i känsla. Det är bara att kapitulera och vänta på uppföljaren och under tiden se om den här ett gäng gånger.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte typ exakt likadant.

Woman in Gold

@@@
Ett stycke intressant nutidshistoria. En gammal judisk kvinna (spelad av Helen Mirren) är den enda överlevande i sin familj efter att nazisterna dödat de flesta andra och de få överlevande nu flera år efter kriget dött av gammal ålder. Nazisterna stal en massa värdefulla tavlor av hennes familj som nu hänger på konstmuseum i Österrike. I början av 90-talet får hon (och alla andra som blivit bestulna på sina ägodelar av nazisterna) möjlighet att få tillbaka sina tavlor. Dock är tavlorna så pass värda (över 100 miljoner dollar) och så pass kända i både Österrike och hela världen (som en karaktär säger: det är Österrikes Mona Lisa) att Österrikiska staten inte är supersugen på att lämna tillbaka tavlorna och hittar massa juridiska kryphål. Hon anlitar då en ung och oerfaren advokat (spelad av Ryan Reynolds) då han är nära vän till familjen. Tillsammans trotsar de sig igenom systemet ändå upp i högsta domstolen och vinner till slut tillbaka tavlorna. Filmen berättar dels den historien och dels hennes liv under kriget som vi får se växelklippas mellan varandra. Välspelad och intressant, men också en film som bleknar fort. Redan nu bara ett par dagar efter att jag såg den är den knappt en skugga av ett minne och om ett par år har jag förmodligen glömt den helt.
/Surskägget

Deadpool

@@@@
Ryan Reynolds kan äntligen pusta ut. Efter flera år av floppar och mediokra rullar (Green Lantern nån?!) så är han på banan igen. Och vilken jävla bana sen! Deadpool är ju en relativt okänd Marvelfigur som nu blivit en av de kändaste samt största barnförbjudna succérna i hela filmhistorien. Reynolds (som vi här på bloggen gillar) är perfekt i rollen på alla sätt. Filmen likaså. Så förbannat uppfriskande att se en så anarkistisk och skitkul actionrulle där metahumor och kulregn går hand i hand. Deadpool är om inget annat en av de mest underhållande filmer jag sett på flera år. Asgarven duggar tätt och våldet är ibland härligt överjävligt utan pardon. Det finns egentligen inget att ogilla med Deadpool, alls. Känslan av att man måste se den igen, med en gång, när man lämnar biografen är nästan hypnotisk stark. Betygsfyran likaså. Ge oss en uppföljare nurå! Och snåla inte med Ikeaskämten.
/Vrångmannen

Dubbel Trubbel (2x Kristen Stewart)

Adventureland
@@@@
Kristen Stewart blev ju vampyrtjejen med hela världen(s alla tonårstjejer) i och med sin huvudroll i Twilightfilmerna där den ena är uslare än den andra. Tyvärr för henne var Twilightfilmerna de första jag såg henne i och gav henne därmed inte speciellt mycket cred för sin skådistalang. Men ger man henne bara en chans visar det sig att det finns en hel del som unga fröken Stewart kan bjussa på. Till exempel denna charmiga dramakomedi om att växa upp från tonårslivet till vuxenlivet. Vi får följa James (Jesse Eisenberg) som istället för att åka till Europa med polarna måste hanka sig fram på ett tivoli över sommaren för att få ihop stålarna sedan farsan hans fått sparken och inte längre har råd att pynta för resan. James hänger lite med huvudet först men lär sedan känna ett gäng sköna människor som ägarna Bobby och Paulette (hysteriskt roliga Bill Hader och Kristen Wiig), mekanikern Mike (Ryan Reynolds) och så snygga, hipp och smått trasiga Em (Kristen Stewart). På plats finns också snyggast-i-stan Lisa (Margarita Levieva) som James först tror sig vara kär i tills han inser att det faktiskt är Em som stulit hans hjärta. Det skadar inte att filmen utspelar sig 1987 och vi får massa skön musik, knäppa kläder och rent allmänt den härliga 80-talskänslan som en stor fet bonus på en redan charmig och smart skriven film. Det är lite lagom kliché varvat med lite nytt och fräscht och överlag en väldigt underhållande indierulle som varmt rekommenderas.
/Surskägget

Welcome To the Rileys
@@@@
Ett äktenskap i spillror, en död tonårsdotter, en prostituerad strippa och tre trasiga människor som på något sätt lyckas finna den inre frid de så länge letat efter när de sammanstrålar. Låter rätt mörkt och dystert och det är det. Samtidigt tillåter filmen sig aldrig att glida ner i en spiral av depression och svärta utan ligger hela tiden på en gräns där det finns en strimma hopp och glädje. Det här är en film att kolla på om man gillar skådisar som levererar då det är en helt och hållet karaktärsdriven film. James Gandolfini (R.I.P.) gör en kanonroll som Doug, den äkte mannen som gett upp på sin fru och sitt äktenskap och som regelbundet har träffar med en älskarinna. När Doug ska på affärsresa till New Orleans bjuder han med älskarinnan som dock dör innan de kommer iväg. Deppig och nedbruten irrar Doug runt på strippsyltor i brist på bättre och där träffar han på Mallory (Kristen Stewart i en paradroll) en tonåring på rymmen som jobbar som strippa och prostituerad. I henne känner han igen sin döda tonårsdotter och bestämmer sig för att ta henne under sina vingar för att på nåt sätt försöka hjälpa henne till ett bättre liv. När Lois (mästerligt porträtterad av Melissa Leo) inser att hennes make inte tänker komma hem sätter hon sig i bilen och åker till New Orleans trots det faktum att hon efter dotterns död inte varit utanför dörren till huset på flera år. Det är en fröjd att se skådisar som verkligen levererar på topp och framförallt Gandolfini stjäl ju hela filmen även om Stewart och Leo gör riktiga toppeninsatser. Ännu en indierulle som varmt rekommenderas.
/Surskägget

The Voices

@@
Den här hade jag sett fram emot sedan jag såg trailern för ett bra tag sedan. Skräckkomedi med Ryan Reynolds, Anna Kendrick och Gemma Arterton låter på papperet som en dröm. Jag har inte sett regissören Marjane Satrapis hyllade animerade långfilm Persepolis så den förväntan jag hade var ensemblens tjänst den här gången. Reynolds spelar Jerry, en weird snubbe som på dagtid trånar efter Fiona (Arterton) på jobbet och på kvällstid snackar han med sin hund och sin katt. Problemet är att de snackar tillbaka, ty Jerry är en spritt språngande psykopat. Hunden är snäll och dum men katten är ond och vill att Jerry ska börja mörda folk (bägge djurens röster görs av Reynolds). Härligt bisarr premiss för en rulle, som tyvärr faller platt på de flesta plan. Förutom att Ryan Reynolds ibland visar upp sin komiska ådra så är storyn alltför mörk för att man riktigt ska garva och samtidigt inte läskig en sekund. En komedi utan garv och en skräckfilm utan skräck. Det här är mellanmjölk all the way, trots en hel del blodigt våld och några galna scener som borde få plats i en filmlista över årets what-the-fuck-was-that?! Helt klart en av årets stora besvikelser för den här Vrångmannen, som hoppats på en Re-Animator möter Office Space möter Psycho. Typ.
/Vrångmannen

R.I.P.D.

@@@
En film som slarvades bort helt av filmbolaget. Tydligen fick inte förhandsvisningarna den respons marknadsavdelningen ville så man drog in filmen och klippte om den varpå förhandsvisningsresultaten blev ännu sämre. Man höll lite till på den. Klippte lite mer. För att sedan släppa den låååååångt efter alla lovade premiärdatum för en snabb visit på bio och sedan snabbt till DVD. Vilket är synd. Det här är inte på långa vägar så dåligt som man skulle kunna förvänta sig efter en sådan publicitetshistoria. Ryan Reynolds är snut som blir dödad i tjänsten bara för att vakna upp i ett efterliv där han också får lov att bli snut. Hans jobb är att jaga och fånga andra spöken som inte håller sig i efterlivet utan stannar kvar på jorden för att göra livet surt för oss levande. Reynolds paras ihop med den grinigaste sursnuten vi sett på film (lysande spelad av Jeff Bridges) och slängs ut i jorden för att fånga spöken. Hahahahaha! Det här är klockrent. Massa vilda och galna shoot-outs som alltid är lite för överdrivna för att hey - vi snackar spöken som går loss på varandra. Reynolds passar bra i såna här roller där han får vara lika delar rolig, charmig och actiontuff. Visst, det är inget mästerverk på nåt sätt, men det är synd och skam att den slarvades bort av marknadsavdelningen på det sätt den gjordes. Helt klart värd en titt.
/Surskägget

The Whale

@@@@
Mer späckhuggare. Den här gången ute i det fria. Vid en liten kanadensisk fiskeby poppade en dag en späckhuggarunge upp. Man beräknade att den var ca 2 år gammal. Av någon anledning hade den irrat bort sig från sin familj. Späckhuggare är annars extremt familjeorienterade och att försvinna från sin flock måste varit hjärtskärande och jobbigt för den lille gynnaren. Matmässigt var det inga problem. Fisk fanns det gott om och vid den åldern hade han redan lärt sig jaga. Värre var den sociala kontakten. Inga andra späckhuggare så långt ögat kunde nå. Så vad göra? Ta kontakt med de enda andra varelserna i närheten som verkade vara hyfsat vettiga - vi människor. Den lilla valen poppade upp så fort en båt var i närheten och älskade när folk saktade in och ägnade honom ett par minuters uppmärksamhet. Han lät sig gärna bli klappad. Han hämtade pinnar som drev runt i vattnet så att han och människorna kunde leka med pinnarna tillsammans. Han vinkade med fenan, snurrade runt och var allmänt glad. Snart nog bestämde fiskeministeriet att detta inte kunde fortgå. Alltid fanns det någon människa som var dum i huvudet och som skulle skada den lilla valen. Därför förbjöds all kontakt med honom. Vilket tog hårt på valen som blev mer och mer isolerad och därmed också mer och mer inriktad på att folk skulle leka med honom. Ryan Reynolds och dåvarande flickvännen Scarlett Johansson har producerat denna fina saga, för det är i alla aspekter en riktig saga där djur och människa kommer varandra nära och hittar sätt att kommunicera. Det är ett finstämt porträtt inte bara över valen utan även över den lilla staden och hur de allra flesta av oss har ett gott hjärta. En liten stor film som verkligen rekommenderas.
/Surskägget
PS. Den lilla valen har även gett upphov till en spelfilm kallad Luna med Jason Priestley i huvudrollen. Vad jag kan utläsa av imdb verkar den handla om i princip samma sak som denna dokumentär.

Definitely, Maybe

@@@
Romantisk komedi med Ryan Reynolds i huvudrollen som Will, en snubbe mitt i livet som precis skrivit under skilsmässopappren och nu inte riktigt vet vilken riktning hans liv ska ta. En kväll ber hans 10-åriga dotter Maya (Abigail Breslin) att Will ska berätta historien om hur han och mamman träffades och om han haft andra kvinnor i sitt liv innan mamma. Will går med på det men bestämmer att han kommer byta ut alla namn så att Maya måste gissa vem hon tror mamman är. Därefter följer en berättelse om Wills liv innan Maya med tre kvinnor i huvudrollerna. Ungdomskärleken Emily (Elizabeth Banks), Emilys intellektuella kompis Summer (Rachel Weisz) och coola arbetskollegan April (Isla Fisher). Will är romantisk länkad till samtliga tre och det är nu upp till Maya att försöka gissa vem mamman är. När berättelsen är slut visar det sig dock att Will egentligen faktiskt varit kär större delen av sitt liv i den kvinna som inte är Mayas mamma och som Maya ser det så har den kvinnan varit kär i Will. Därför tvingar hon Will att söka upp den kvinnan för att försöka få till ett förhållande. Reynolds funkar perfekt i rollen och har kanonkemi med samtliga av de tre kvinnliga skådisarna. Men är det någon som verkligen lyser i filmen är det Isla Fisher som helt klart höjer upp filmen ett snäpp över det sedvanliga romcomträsket. Det är ett lite annorlunda upplägg där vi i publiken får sitta och gissa vem av de tre kvinnorna som är mamman och det känns om inte direkt nyskapande så åtminstone fräscht och kul. Följer annars de flesta standardmallar för romcoms men hey, det funkar ju.
/Surskägget

Van Wilder

@@

Ryan Reynolds och Tara Reid i en collegerulle med sin beskärda del av kiss- och bajsskämt, sexskämt och röka-på-skämt borde varit bland det roligaste man skulle kunna se. Speciellt när den största birollen spelas av Kumar himself, Kal Penn, som regerar i Harold & Kumarfilmerna och som dessutom fick huvudrollen i uppföljaren till Van Wilder (som jag recenserat här). Och det finns en hel del scener som är briljanta. Reynolds som den charmige Van Wilder som är lite för smart för sitt eget bästa men för lat för att verkligen utnyttja hela sin potential i det verkliga livet och istället gör allt för att stanna på college så många år som möjligt är kanon i rollen. Kal Penn är grym som underhuggaren som är beredd att gå hur långt som helst för att få ligga lite (och då menar jag att han är beredd att förnedra sig själv, inte att han springer och jagar tjejer med hockeymask och machete) och Tara Reid är…Tara Reid helt enkelt. Inte den bästa skådisen men söt och charmig och det duger för rollen (även om man aldrig köper att flickstackaren är reporter). Filmens problem ligger i att den inte vågar ta ut svängarna rejält. Upplägget finns där men man backar lite när det ska levereras. T o m unratedversionen (som är den jag recenserar) är för tam. Mer av allt bara så hade det här blivit en fyra. Nu är det knappt ok.
/Surskägget

Safe House

@@
Daniel Espinosa fick mycket cred för att ha regisserat Snabba Cash här hemma i Sverige. Så mycket cred att han kunde glida över till Hollywood, få en riktig budget och göra stor thrilleraction med Denzel Washington och Ryan Reynolds i huvudrollerna (så plockade han med sig Fares Fares också i en viktig biroll samt Joel Kinnaman i en helt oviktig biroll). Och det börjar bra. Reynolds är CIA-agent som är satt att vara ansvarig för ett safe house i Sydafrika som aldrig används. Hans dagar består av att få tiden att gå samtidigt som han tjatar på sin chef (Brendan Gleeson) att få ett bättre och viktigare uppdrag. När en före detta CIA-agent som senaste årtiondet eller så sålt amerikanska hemligheter till högstbjudande plötsligt åker fast i Kapstaden är det Reynolds safe house han hamnar i. Dessvärre är det nån (och har du sett en actionthriller tidigare i ditt liv listar du på en nanosekund ut vem som är huvudskurken) som förråder Reynolds och de andra CIA-agenterna och snart nog knackar skurkarna på dörren - med ett raketgevär. Sen är det full rulle medan Reynolds och Washington flyr med skurkarna i hälarna. Nånstans halvvägs in i filmen har man tröttnat och mot slutet sitter man nästan och somnar till trots att det är konstant action och fightingscener mest hela tiden. Kill your darlings brukar man säga. Jag förstår att Espinosa var glad att ha lite stålars och duktiga skådisar att jobba med men klipp ner filmen från två timmar till 90 minuter istället. Då åker betyget upp ett snäpp direkt. Nu blir det lite för långrandigt actionscenerna till trots.
/Surskägget

The Change-Up

@@@@
HAHAHAHAHA! Älskar ju mina byta-kroppar-med-varandra-filmer som t ex klassiska pärlan Vice Versa, underskattade Dudley Mooreroliga Sådan Far, Sådan Son men även moderna varianter som t ex Freaky Friday. I den här kategorin placerar jag även rullar som Big och 13 Going On 30 där man inte byter kropp med någon annan men där barn blir sig själv som vuxen och tvärtom. The Change-Up tar detta klassiska koncept och låter två polare byta kropp med varandra. Självklart är de varandras motsatser, annars skulle det ju inte bli kul alls. Jason Bateman (denna lysande komiker som tyvärr lite för ofta syns i halvdana rullar) är den stele, arbetsinriktade och inrutade familjefadern (en roll som gjuten för hans mimik) och Ryan Reynolds är motpolen som galen, ansvarslös halvalkis som lever för dagen. Polarna ställer sig och pissar i en fontän efter en blöt utekväll och båda önskar sig att de kunde ha den andres liv. Vips har den magiska fontänen löst detta och när de vaknar upp är Bateman inlåst i Reynolds kropp och tvärtom. Låt humorn börja! Innan jag går vidare här vill jag bara säga att en film som i inledande fem minutrarna har visat en bebis som tvångsslår sig själv i huvudet i spjälsängen och sedan kaskadbajsar rakt i munnen på Bateman verkligen har satt ribban för nästkommande 100 minuter eller så. Kanske är det för att jag själv är familjefar, men i princip alla scenerna med tvillingbebisarna är så hysteriskt roliga mest för att filmskaparna totalt skiter i alla "regler" som gäller när barn är i bild. Det svärs åt dem, de får hantera gigantiska köksknivar (ja självklart är det CGI jisses) de bärs upp och ner, tappas nästan och ses på med inte så blida ögon. Hahahahaha! Överlag visar filmens första halva upp en skönt punkig disrespekt för det etablerade få-och-inte-få-göra-med-barn-i-film vilket även genomsyrar det mesta andra av humorn. Efter första hälften hoppas jag att filmskaparna ska orka hålla tempot uppe och sitter redan och hoppas på en femma i betyg. Tyvärr dippar dock tempot avsevärt i andra halvan av filmen och även om vi får en hel del sköna scener och gags når filmen aldrig tillbaka till samma skandalöst roliga over-the-top-humor som första halvan. Synd. Med det sagt är det här fortfarande bland det roligaste jag sett på länge. Gillar man sin kiss-och-bajshumor (väldigt mycket kiss- och bajsskämt i den här hahahahahaha!) varvat med enstaka sexskämt SKA man se den här filmen.
/Surskägget

@@@-

Rätt skoj men också rätt krystad komedi vad mig anbelangar. Jag har inga som helst problem med vare sig Ryan Reynolds eller Jason Bateman. Snarare tvärtom. Hade hellre sätt dem som "sig själva" i en annan kompiskomedisituation men det här duger ok. Sen klockar filmen in på nästan två timmar så man kunde lugnt ha klippt bort en halvtimme för bättre tempo och garv per minut.

/Vrångmannen

Green Lantern

@
Jag kan förlåta en serietidningsactionrulle det mesta. Lite halvdassigt manus, lagom oengagerade skådisar och klichéer i varje bildruta är helt okej så länge det öser på och är fartfyllt. Vad jag aldrig förlåter eller har överseende med i en serietidningsactionrulle är långtråkighet. Man ska ALDRIG ha långtråkigt när det är serietidningsaction man tittar på. Hellre lite dumkorkad rulle som Thor där det åtminstone händer grejer hela tiden och inget tas på allvar än superseg blahablaha som här i Green Lantern. En timme och 53 minuter passerar och när filmen är klar (såg den i två omgångar för jag somnade efter ca 50 minuter första gången) minns jag den inte överhuvudtaget. Inte mer än att jag tittade på klockan vart femte minut och lite uppgivet undrade om det aldrig skulle hända nåt intressant. Mängder med totalt onödiga scener staplas på varandra, ingen som helst spänning byggs upp mellan hjälten och skurken, kemin mellan Ryan Reynolds som Gröna Lyktan och Blake Lively som hans ungdomskärlek är noll och till sist får vi nån sorts slutuppgörelse som är över innan den ens börjat. Gröna Lyktan förtjänade ett bättre öde än det här. Till och med en gud-vad-uselt-så-det-blev-bra-rulle hade varit att föredra framför den här gäspningen och axelryckningen. Så menlöst, långtråkigt och segt som det här var borde vara förbjudet./Surskägget

@
Nej skägget, det var sämre. För guds skull det var sämre.
/Vrångmannen

Just Friends

@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHA! Anna Faris (innan hon förstörde sitt ansikte med massa plastikoperationer) som heeeeeeelt galen popsångerska. Ryan Reynolds! HAHAHAHA! Orkar inte karlen i den här filmen. Han är otrolig. Reynolds har jag mest förknippat med att han är den där killen som inte är Chris Evans och tvärtom och så glider han in här och levererar komik på hög nivå som om han aldrig gjort nåt annat i sitt liv. Minerna! Gesterna! Ögonblicken av galenskap! Och Amy Smart! Sööööööötast som alltid. Snälla Amy gift dig med mig så garanterar jag att du slipper vara med i skit som Crank I + II nånsin igen. Reynolds spelar Chris som var fet som tonåring (Reynolds i fatsuit hahahahahahaha!) och kär i supersöta och snälla Jamie (Amy Smart) men som blir så mobbad av småstadens high schoolatleter att han försvinner till LA med löften om att bli framgångsrikast av alla. Och han lyckas. Tio år senare råkar han av misstag (Anna Faris bränner upp en mikro på ett flygplan hahahahahaha fråga inte du måste se det) hamna i byhålan han kom från igen och upptäcker att även om han ändrats massor finns kärleken till Jamie fortfarande kvar. Nu ska han vinna tillbaka henne och krocken mellan coola och nya Chris från LA med gamla småstaden öppnar upp för mängder av galna skämt. Har inte skrattat så här mycket på länge vilket som sagt till stor del beror på Reynolds men även en hel del på Faris som verkar ha fått fria tyglar att vara hur knäpp och galen och rolig som helst. Tror den här rullen gick under radarn för de flesta så se genast!
/Surskägget

@@@+
Dumskoj och osentimental julfilm. Garvade nästan hela tiden. Bra söndag.
/Vrångmannen