Green Lantern

@
Jag kan förlåta en serietidningsactionrulle det mesta. Lite halvdassigt manus, lagom oengagerade skådisar och klichéer i varje bildruta är helt okej så länge det öser på och är fartfyllt. Vad jag aldrig förlåter eller har överseende med i en serietidningsactionrulle är långtråkighet. Man ska ALDRIG ha långtråkigt när det är serietidningsaction man tittar på. Hellre lite dumkorkad rulle som Thor där det åtminstone händer grejer hela tiden och inget tas på allvar än superseg blahablaha som här i Green Lantern. En timme och 53 minuter passerar och när filmen är klar (såg den i två omgångar för jag somnade efter ca 50 minuter första gången) minns jag den inte överhuvudtaget. Inte mer än att jag tittade på klockan vart femte minut och lite uppgivet undrade om det aldrig skulle hända nåt intressant. Mängder med totalt onödiga scener staplas på varandra, ingen som helst spänning byggs upp mellan hjälten och skurken, kemin mellan Ryan Reynolds som Gröna Lyktan och Blake Lively som hans ungdomskärlek är noll och till sist får vi nån sorts slutuppgörelse som är över innan den ens börjat. Gröna Lyktan förtjänade ett bättre öde än det här. Till och med en gud-vad-uselt-så-det-blev-bra-rulle hade varit att föredra framför den här gäspningen och axelryckningen. Så menlöst, långtråkigt och segt som det här var borde vara förbjudet./Surskägget

@
Nej skägget, det var sämre. För guds skull det var sämre.
/Vrångmannen