Criminal

@@@
En helt okej spionthriller med Kevin Costner i en sån roll som passar honom som bäst, en där han får spela helt tom på känslor. Passar perfekt med hans stenansikte och minimala känsloregister. Ja jävlar vad jag alltid ska dunka in den kängan i hans ansikte så fort jag recenserar en film han är med i. Men han har ju på riktigt ett enda ansiktsuttryck och då blir det ju lätt stelt och tråkigt. Okej, skitsamma. Tillbaka till filmen. Premissen går ut på att Ryan Reynolds är CIA-agent som blir dödad av skurkar och sedan får sitt minne inplanterat i Kevin Costners skalle. Costner som är livstidsdömd superfarlig kriminell lyckas snart smita från CIA men störs av att han har Reynolds minnen i sin skalle vilket leder till att han söker upp Reynolds änka (Gal Gadot). Givetvis har han skurkarna i bakhasorna och det finns gott om tillfällen för sköna actionsekvenser. Det här funkar absolut en regnig söndag och är man sugen på lite spionaction som är sådär lite lagom ball är det här helt klart en rulle att kolla in.
/Surskägget

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

@@@
Uppföljaren till prequelfilmen Rise of the Planet of the Apes men också en prequel till allt som hände i klassikern Apornas Planet från 1968 med Charlton Heston. Hänger du inte med? Det är okej, det tror jag knappt manusförfattarna gör heller. James Franco är ute ur bilden och istället får vi några helt okända skådisar som hjältar och Gary Oldman i sin paradroll som skurk. Inget att hänga i julgran där med andra ord. Effekterna är däremot helt jävla makalösa och det är givetvis en av anledningarna till att stjärnorna lyser (hehehe) med sin frånvaro. All budget gick helt enkelt åt att skapa så trovärdiga apor som bara möjligt och där har man lyckats. Att manuset borde fått gå ett par vändor till och kortats ner betydligt spelar då i Hollywood mindre roll. Det är helt enkelt en ganska okej actionrulle som blir lite väl långdragen emellanåt innan den slutligen kommer till ett väldigt tamt avslut utan direkt punchline.
/Surskägget

Paranoia

@@
Halvmedioker industrispionagethriller har lyckats skaka fram stora affischnamn från förr (Gary Oldman, Harrison Ford, Richard Dreyfuss) med skådisar som är "heta" och "på g" (Liam Hemsworth, Amber Heard). Inte för att det blir mer spännande för den sakens skull. Adam (Hemsworth) blir tvingad in i industrispionage av elake chefen Wyatt (Oldman) som hatar sin forna kollega och numera konkurrent Goddard (Ford) så mycket att han vill åt den senaste tekniken innan den släpps på marknaden. Goddard själv verkar till en början en trevlig kille men har egna planer på hur han ska krossa Wyatt. Och om nu Adam råkar komma i vägen...tja, man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg. Som av en slump jobbar supervackra Emma (Heard) hos Goddard vilket öppnar upp för en liten kärleksaffär också. Speciellt när hon sitter på lösenordet Adam behöver för att komma åt hemligheterna. Väldigt mycket vi-har-sett-det-förr och standard-1A men en regnig söndag antar jag att det funkar som matiné om man inte har något mer spännande för sig (typ pilla sig i naveln). Skådisarna är genomgående bra men de fick inget direkt manus att jobba med. Regissören Robert Luketic har flera andra halvmediokra standard-rulle-1A på meritlistan (21, The Ugly Truth, Killers).
/Surskägget

Red Riding Hood

@@@@
Det stora problemet alla filmer med varulvar i lider av är just varulven själv. Slänger man på skådisarna masker ser det bara ut som en dålig maskeradtävling och kör man CGI ser det bara fjantigt och fånigt ut. Vare sig det handlar om varulvar i 30- och 40-talsskräckisarna, Michael J. Fox i Teen Wolf, varulven i John Landis hyllade En Amerikansk Varulv i London, varulvarna i Twilightfilmerna eller Benicio del Toro i nyinspelningen av The Wolfman ser alla försök till att skapa en skräckinjagande varulv bara kackiga ut. Red Riding Hood är inte riktigt undantaget som bekräftar regeln, men här har man åtminstone valt att skapa en stor varg istället för en hybrid av varg och människa och därmed fått det att se lite bättre ut. Fortfarande vissa brister i CGI:n om du frågar mig men i det stora hela tillräckligt bra för att inte locka bort en från själva känslan i filmen. Rullen är annars baserad på gamla sagan om Lilla Rödluvan. Man har konstaterat att sagan faktiskt är ganska mörk och läskig och skapat en suggestiv och stämningsfull varulvssaga med inslag av whodunitdeckare och lite romantik. Amanda Seyfried är Rödluvan och är så vacker med sina superstora rådjursögon att det inte råder några som helst tvivel om att både vargen och halva byn vill ha henne. Gary Oldman glider in med konstig öststatsdialekt som varulvsjägare och kyrklig dåre och kör sin vanliga grej vilket i det här fallet funkar alldeles utmärkt. Regissören Catherine Hardwick (Tretton, Lords of Dogtown och tyvärr även första Twilight som dock är den bästa hittills i serien) jobbar mycket med att skapa mörka nattliga bilder fulla av detaljer och en färgpalett som i princip bara går i olika blåa toner (självklart med undantag för den röda kappan Rödluvan bär som stark kontrast till alla andra tråkmånsar) vilket ger oss dels en väldigt vacker film men även en skön stämning och känsla av karaktärernas utsatthet.
/Surskägget

@
Världens längsta aprilskämt. För tonårstjejer. Knappt. Det här är så jävla boring.
/Vrångmannen

The Director's - Luc Besson

Luc Besson har på senare år sparkat liv i fransk actionfilm som producent och manusförfattare åt rullar som Taxifilmerna, Transporterfilmerna, Kiss of the Dragon, 22 Bullets och Danny the Dog. Han har även snöat in sig på barnfilm nu när han har egna kids med serien om Arthur och Minomojerna. Med alla dessa actionb-rullar på sitt samvete är det lätt att glömma att snubben faktiskt var en riktigt duktig actionregissör själv en gång i tiden. På 80- och 90-talet spottade han ur sig inte bara schyssta actionfilmer utan även en av de finaste kärleksfilmer som gjorts. Hans filmer hade dessutom en bra avvägning mellan drama, action och humor och innehöll många gånger en lätt pekpinne åt hur fel håll samhällsutvecklingen var på väg. Han sätter sig i registolen med jämna men få mellanrum (om man bortser från de animerade Arthurfilmerna har han gjort Angel-A 2005, Adéle and the Secret of the Mummy 2010 och The Lady som kommer under året). Det känns lite som att forna glansdagar är bakom honom, så låt oss titta på hans karriär fram till 2000-talet.

Den Sista Striden (1983)
@
En intressant idé som aldrig lyfter från marken utan bara blir platt som en pannkaka är nog det bästa sättet att sammanfatta debuten på. I en framtida värld som gått åt helvete (såklart) lever ett gäng snubbar och försöker överleva vardagen. Vår hjälte bygger flygplan, snor en reservdel han behöver från ett gäng och flyger sen bort till en annan del av världen där han blir kompis med nån typ av doktor/professor som jagas av Jean Reno som är elak. Doktorn dör, Reno dör och vår hjälte flyger tillbaka och dödar gängets chef och blir den nya chefen. Allt utspelas under ca 90 minuter utan en enda replik. Som en kortfilm på filmskolan hade det här säkert funkat men som långfilm håller det inte alls. Det finns inte nog med idéer för att hålla igång filmen hela vägen och mycket känns krystat. Det enda roliga är att se Jean Reno som riktigt ung.
/Surskägget

Subway (1985)
@
Subway blev en relativt stor succé när den kom och har en stor kultstatus. Har ingen aning om varför. Återigen en ganska platt rulle där idéerna inte räcker hela vägen för en långfilm. Christopher Lambert glider runt i Paris tunnelbanesystem tillsammans med en bunt andra misfits, bl a ständige vapendragaren Jean Reno. Han utpressar nån rik kvinna som blir lite kär i honom. Sen blir han skjuten. Slut. Gääääääääääääääsp. Hade Besson aldrig presterat mer än så här hade ingen hört talas om honom. Tack och lov skärpte han till sig rejält inför nästa film.
/Surskägget

Det Stora Blå (1988)
@@@@@
Magnifik, episk, svidande vacker och fylld med härliga karaktärer. Det Stora Blå är en kärlekshyllning till havet och allt liv i det (Bessons föräldrar jobbade som dykinstruktörer så den lille Luc lärde sig tidigt i livet att älska havet). Jean Reno spelar fridykaren Enzo vars barndomsvän Jacques (Jean-Marc Barr) alltid tävlat mot varandra vem som kan vara under vattnet längst. När Enzo övertalar Jacques att vara med i fridykar-VM börjar tävlingen på allvar och de två männen pressar sig själva till max för att nå så långt ner som möjligt under vattenytan på bara ett enda djupt andetag. Samtidigt blir Jacques kär i söta Johana (Rosanna Arquette). Men kan han verkligen överge sin ursprungliga kärlek till havet för hennes skull? Besson låter verkligen berättelsen ta sin tid, karaktärerna växa och frodas och kampen mellan havet och Johanas kärlek växa sig gigantisk. När Jacques till slut gör sitt val är det bland det finaste som visats på bioduk och jag hävdar att bara Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en bättre kärleksfilm än detta. Det Stora Blå hänger kvar länge efter att man sett den. Mästerligt.
/Surskägget

Nikita (1990)
@@@@
Besson blandar samhällskritik med hejdundrande action utan att tumma på någon av bitarna. Nikita (Anne Parillaud) är en ung pundartjej som mördar en snut under ett rån som går snett. Hon döms till döden men blir istället upplockad av en hemlig fransk elitstyrka som vässar henne till ett superfarligt mördarvapen tänkt att användas när inga spår får gå tillbaka till regeringen. 99% av tiden lever hon vanligt svenssonliv men då och då ringer telefonen och hon måste döda igen. Det här tär på henne och hennes liv med fästmannen men det finns ingen utväg. Eller? Undvik alltid den amerikanska versionen Kodnamn: Nina som är ett ruttet skämt jämfört med genialiteten i Bessons original. Huruvida teveserien som går nu baserad på filmen är bra eller ej vet jag inte, men den här rullen är ett måste för alla actionfans.
/Surskägget

Léon (1994)
@@@@
Jean Reno hade självfallet en liten roll i Nikita och baserat på den karaktären specialskrev Besson Léon för Reno. Léon är en fruktad hyrd torped som jobbar åt italienska maffian i New York. Större delen av dagarna dricker han mjölk och vårdar sin blomma och sedan sticker han iväg och slaktar vilka skurkar maffian nu än vill ha dödade. Allt är frid och fröjd till den dag då korrupta snuten Stansfield (en lysande, manisk och komplett galen Gary Oldman) dödar Léons grannar. Enda överlevande i familjen är den unga tonårsflickan Mathilda (en lysande Natalie Portman i sin långfilmsdebut endast tretton år gammal). Léon som faktiskt har ett samvete tar sig an Mathilda och börjar lära henne yrket samtidigt som hon ruvar på sin hämnd mot Stansfield. Karaktärerna har mängder med bottnar och egenheter som få actionkaraktärer brukar ha och Reno, Oldman och Portman bjussar på skådespeleri på hög nivå. Finalen med en massiv shoot-out är en klassiker.
/Surskägget

Det Femte Elementet (1997)
@@@
Tyckte den var otroligt bra när den kom men den har tappat en del med åren tyvärr. Fortfarande en bra film men inte riktigt lika lysande som den var back in the day. Bruce Willis ska rädda världen (otippat va?) och Milla Jovovich är den rymdvarelse som ska hjälpa honom göra det. Allt utspelas en sisådär 200 år eller så i framtiden och flygande bilar, ljushastighet och rymdvarelser är vardagsmat för oss jordbor. Kan vara enda filmen Chris Tucker är bra i då hans karaktär ska vara en enerverande, skitjobbig, lite för högljudd och irriterande radiopratare som man inte tycker om - vilket han gör klockrent. Framförallt är det de lite halvkackiga specialeffekterna som förstör känslan. Vi får dock fortfarande en riktigt schysst actionspäckad sci-firulle där Bruce Willis räddar världen och får Milla i slutet. Bra så. Dock ingen Jean Reno och det är ju inget vidare.
/Surskägget

Jeanne d'Arc (1999)
@@@@
Vet att den här filmen fått en del skit, men kom igen. Det här är fullspäckat med ös, riddare som slåss hela tiden, attacker mot slott och blodiga strider. Vad finns inte att gilla? Milla Jovovich spelar huvudrollen som den unga Jeanne d'Arc som kanske, kanske inte var Guds soldat under tidigt 1400-tal och hon gör rollen riktigt lysande. Förvirring, tvekan och tvivel varvas med beslutsamhet, mod och jävlaranamma i Millas ansikte och speglar perfekt hennes karaktärs känslor genom hela filmen. Det här är smutsigt, lerigt och blodigt med mängder av katolska intriger som det förmodligen kunde se ut i 1400-talets strikt katolska Europa. Har du sett den och dissat den så se om den och ge den en chans. Har du inte sett den så se den med öppet sinne och låt dig förföras av Bessons sista riktigt bra film.
/Surskägget

The Book of Eli

@@@@

En postapokalyptisk framtid där det enda som existerar är torr, varm öken, farlig sol och spridda skurar av bilvrak, skelett och enstaka byggnader i olika former av förstörelse. Genom detta döda och sterila landskap promenerar en man (spelad av Denzel Washington) sakta västerut. Han är en enkel man med enkla vanor och enkla önskemål. Han vill bli lämnad ifred men om nån ger sig på honom slaktar han allt och alla i sin väg med en stor macheteliknande jättekniv. När han stannar till i en löst sammanhållen liten stad korsas hans väg med den diktatoriske ledaren för staden (spelad av Gary Oldman) som river upp land och rike på jakt efter Boken. Vi vet inte riktigt vad Boken är för nåt, men vi har våra misstankar. Dessutom vet vi att Denzel äger denna Bok och vi vet också att nu dröjer det inte länge innan Denzel och Oldman kommer strida om Boken till döds.

Som story är det ett ganska busenkelt koncept där klassisk westernstory blandas med lika delar Mad Max. Vi har naturligtvis sett det förr, men bröderna Hughes (Menace II Society, From Hell) har skapat en fiktiv värld som på samma gång är visuellt hänförande, realistisk och vacker i sin fulhet och som suger in oss som tittare och inte släpper taget förrän på andra sidan. Att Denzel levererar och Gary Oldman lyckas balansera mellan det subtila och överspelande på ett sätt som bara han kan riktigt bra dagar gör att filmen höjer upp sig ett snäpp över det vanliga. Visst dyker det upp ett par luckor och konstigheter i storyn (hur i helvete får de tag i bensin t ex) men i det stora hela följer filmen de regelverk som den själv sätter upp för hur världen fungerar.

Filmen har fått en del kritik för att den är överdrivet religiös (för de av er som inte fattat att Boken är Bibeln så fick ni er precis en spoiler hahahaha) men trots att Bibeln framställs som det viktigaste verk som överlevt Kriget finns inga direkta pekpinnar att vi alla genast ska bli kristna och bekänna våra synder. Snarare är det så att Bibeln lika gärna kunnat vara Amerikas Förenta Staters Lagbok i filmen, men som ytterligare en nivå spänning och mystik har man valt Bibeln framför en tråkigare och mer steril form av lagar. För i slutändan är det precis det det handlar om. I ett laglöst samhälle måste nån sätta på pränt hur vi ska bete oss mot varandra och vår omvärld. För detta syfte funkar Bibeln som en grund att stå på och basera mer moderna och riktiga lagar och regler. Denzels karaktär är visserligen religiös, men han behåller det till stor del för sig själv och Oldman är inte religiös alls. Däremot inser han vilken kraftfullhet Bibelns ord faktiskt innehåller och vill utnyttja detta för sina egna ändamål som, hur egoistiska de än må vara, trots allt syftar till att bygga upp en ny och bättre värld för alla.

Filmens sköna look i kombination med Denzels lugn och inre styrka parat med Oldmans ettrighet och ilska gör detta till en mer än sevärd film. Och actionsekvenserna är snygga och sparkar stjärt som en liten bonus. Dessutom tycker jag Mila Kunis imponerar i den kvinnliga huvudrollen och ser framemot att se hur hennes karriär kommer att utvecklas (som en liten kul fotnot kan man notera att Kunis påminner väldigt mycket i både utseende, tal och mannerism i den här rullen om Angelina Jolie och att Kunis en gång i tiden spelade Gia som barn i filmen Gia där Gia som vuxen naturligtvis spelades av just Jolie...).

/Surskägget

@-- (ett minus minus)
Miljöerna är ok. Gary Oldman spelar över. Mila Kunis är bra och Denzel som vanligt stabil bl.a bl.a etc etc allt det där. MEN filmens stora problem är att den är så jävla tråååååååkig! Åååååååååååååååååååh! Det händer ju inget! INGET! Det promeneras, profecieras, Gary Oldman vill ha shampoo (alla är smutsiga i framtiden men det förstod ni väl?) och allt i outhärdligt långsam takt. Det är som att bröderna Hughes med vilje försöker få dig att somna eller så gick de på enorma doser valium under hela inspelningen. Vad är det här? Vad ÄR det HÄR?! Se istället The Road med Viggo som överbeskyddande farsa i en värld gått åt helvete. Den hade i allafall lite känsla i det sega. The Book of Eli är boring ass crap och vad händer med såna rullar då? Jo, de floppar inte bara stenhårt utan får också Vrångmannen att tappa humöret alldeles totalt fullständigt och då kan bara betyget bli det sämsta. Poff. Borta. Raderad. Nu är jag lugn ige...ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!
/Vrångmannen

Och detta från en kille som ger Mannen På Taket en femma! På tal om filmer där INGET händer. Inget alls. Här är Mannen På Taket: Lång sjukhuskorridor. Fejkblod på golvet. Carl-Gustaf Lindstedt käkar en bulle. Det rings lite och fikas lite mer. Nån tänker på att kanske putta nån men gör det inte. En tjej skriker på en buss. Sven Wollter visar kuken. Det nästanbrottas lite på ett tak. Carl-Gustaf Lindstedt käkar ännu en bulle. Eller om det är en korv. De som inte somnat ser eftertexterna. Och detta ska vara en av Sveriges absoluta toppfilmer av en av Sveriges toppregissörer!!! VAD ÄR DET HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!! Varför kunde inte Renny Harlin vara svensk så vi hade nån over there i registolen som vi slapp skämmas för!
Bröderna Hughes låter historien berättas sakta genom sina karaktärer och eftersom att Denzel är en av vår tids främsta (jag svär om den snubben varit vit eller ännu hellre judisk hade han haft sju Oscars vid det här laget jävla rasisthollywood!) är det en ren fröjd - FRÖJD - att se honom arbeta i en film där karaktärsutveckling är viktigare än lite pangpang. Jeebus!
/Surskägget

Jag förlåter mycket i film. MYCKET. Men det fååååår inte vara tråååååååååkigt! Mannen på taket kom 1976 och skakade om hela thrillerscenen då ingen hade räknat med att orangebruna sverige skulle kunna producera nåt dyligt. Den är omåttligt spännande än idag och ger en skön och korrekt bild om hur det såg ut i Stockholm på den tiden. Men detta går inte ens att jämföra för det är två helt olika filmer från helt olika tidsåldrar från två helt olika land. Hur tänkte du skägget? Mannen på taket är en över 30 år gammal svensk samtidsskildringsdeckare med thrillernerv i dokumentär autentisk stil av en av sveriges stora Bo Widerberg. The Book of Eli är en smutsig framtidssaga med fet budget och religiösa undertoner från Hollywood igår av några pellejönsar. Att du tycker en gammal svensk film är tråkig må vara hänt men gör åtminstone en liknande och vettig jämförelse med den film du nu hyllar så härligt. "Jaha då jämför jag Star Wars med Åsa-Nisse för bägge är fars"?!. Du undrar vad det här är? Jag svarar då med en stilla suck MEEEEEEEEEEN VAD ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR DET HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR?!!
/Vrångmannen

Men jag jämför inte filmerna. Jag jämför hur du ger en långsam film där iiiiiiiiiiiiiiiiinget händer på två timmar en femma och sen hur du ger en annan långsam film en etta. Mest för att du skyller på att inget händer och det är långsamt och segt och valiumknaprande och att det är därför du inte gillar Eli vilket är skumt för MPT är ju precis det du säger om den här. Långsam. Inget händer. Seg. Valiumknaprande. För övrigt är bröderna Hughes långt ifrån pellejönsar, Menace II Society, Dead Presidents och From Hell är alla grymt bra rullar där Hughes lyckas kräma ur det mesta av det bästa ur sina skådisar. Eli är visuellt supersnygg och bjussar på en tänkvärd och intressant historia som skulle kunnat bli en religiös rekryteringsfilm, men som lägger sig på rätt sida linjen av den gränsen och erbjuder en tanke att Bibeln efter ett världskrig som slår ut nästan allt mänskligt liv kommer vara en otroligt viktig bok för de överlevande mycket för att man behöver själslig guidning. Som bröderna Hughes själva sagt, det skulle lika gärna kunnat vara Koranen eller Bhagavad-Gita som Denzel släpar runt på, men i USA är det ändå mest troligt med en Bibel. Det är snyggt, det är spännande, det är mycket bra skådisar och en skön stämning i filmen mycket på grund av det långsamma tempot. Fyran är gjuten, en tre hade jag gått med på från din sida, t o m de som ger tvåor för att de tycker den är lite för religiös för dem kan jag ha förståelse för. Men en etta! Samma kategori som New Moon, Änglar & Demoner, Perfect Stranger eller Clash Of the Titans?!?!? Nej. Det shit don't fly mister. That dog won't hunt monsignor. War were declared.
/Surskägget

När jag skulle logga in på vår blogg för att svara på dina befängda försök till försvarstal så råkade jag trycka på knappen "Skapa ny blogg". Det kanske var ett undermedvetet tecken från ovan. FRÅN OVAN ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH! Att du tycker att Mannen på Taket är en etta för att den är tråkig är väl då lika galet som att jag tycker att Denzel-billabong-rullen är lika fucking boring? Att sen miljontals människor håller med mig och inte dig i detta fallet ska vi inte ens ta upp för att smaken är ju som baken och det vore fegt och taffligt (I just did...). The Book of Eli är ett misslyckande på alla plan. Varken publik eller kritiker gillade den men åter igen det ska inte spela någon roll när man talar smak (I just did it again...). Jag håller med om att bröderna Pellejöns har lyckats hyggligt förr (Dead Presidents håller jag högt) men när en tragiskt överspelande Gary Oldman vill ha schampoo som ytterligare en knasig skurk så ledsnar i allafall JAG! Förutsägbart piss till sömnpiller och eftersom du väckt den björn som sover (vem gör inte det efter den här rullen) så bjuder jag på bloggens första "ett minus minus" i betyg! You heard me.
/Vrångmannen