HAHAHAHAHA jaaaaaaaaaaaaaaaa såhär ska en slipsten dras. Ryan Reynolds har ju fått mer än sin beskärda del skit för Gröna Lyktan och Marvel har fått sin slev bajs för hur Deadpool blev behandlad i första Wolverinefilmen. Låt oss säga som så att både Reynolds och Marvel nu får upprättelse. Och vilken härlig upprättelse det är. Precis såhär vill man ju att serietidningsfilmer ska vara mest hela tiden. För mycket action, för blodigt, för galet, för over-the-top, för kul och för underhållande men med ett par lagom doser allvar där det behövs för att föra karaktärer eller story framåt. Jag är sjukt svag för metahumor (där karaktären är medveten om att han/hon är med i en film/bok/serietidning och konstant skojar om detta) och i Deadpool strösslas det generöst med den typen av skämt. Givetvis får sig Gröna Lyktan en känga och Reynolds skojar naturligtvis om sig själv hehehe. Reynolds gör ett kanonjobb i huvudrollen och vi ska även komma ihåg Morena Baccarin som går från klarhet till klarhet efter att jag såg henne för första gången i den alldeles för kortlivade teveserien Firefly för ett gäng år sedan. Det jag också älskar med filmen är att man vågar ta det ett steg för långt för att det ska bli godkänt som en barnfilm bort i USA. Här är det blodigt värre och Reynolds svär som en borstbindare (och det är väl egentligen det jänkarna mest är rädda för att ungjävlarna ska få höra ett fuck för mycket, några bortslitna armar är väl egentligen inte så farligt). Hade man plockat bort den biten hade både karaktären Deadpool och filmen förlorat en hel del i känsla. Det är bara att kapitulera och vänta på uppföljaren och under tiden se om den här ett gäng gånger.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte typ exakt likadant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar