Justice League

@@@
Hörni vi har inte pratat om den här än. Av nån anledning har den ramlat lite mellan stolarna. Kanske för att DC's försök till att skapa ett Marvelliknande universum med mängder av filmer där alla hjältar äntligen kommer tillsammans i en storfilm inte har varit riktigt lika lyckat som Marvels dito. Avengers smäller helt enkelt lite högre än Justice League. Visst. Stålmannen, Wonder Woman och framförallt Batman är bra hjältar. Men Blixten, Aquaman och Cyborg är ju lite halvtråkiga om vi ska vara ärliga. Sen har ju många vänt sig emot att Zack Snyder valt att göra DC's universum lite för mörkt och allvarligt. Marvel har ju lyckats balansera fint mellan humor, spänning, action och ett uns allvar. Snyder snöar kanske ner sig lite för mycket i att göra allt mörkt och dramatiskt. Ibland kanske vi vill ha lite lättare stunder. Och de finns här i Justice League. Rykten gör dock gällande att det är de scener som Joss Whedon regisserat när Snyder hoppade av projektet pga en familjetragedi. Och det är lite det som är största problemet med Justice League. Det märks att det är två helt olika regissörer som rattat skutan. Ibland är det mörkt och dyster precis som Snyder vill ha det för att i nästa sekund vara skämtsamt, lättsamt och kul precis som Whedon alltid gör det. När hela Justice League står förenade för första gången är det helt klart lika kul som när Avengers väl stod samlade hela gänget för första gången. Men story och skurk (alltså jämför Steppenwolf med Thanos eller ens Loke och nej bara) är långt ifrån lika intressant och underhållande som Avengers. Allt som allt är det här helt okej. Men för att vara en film av den här magnituden vill vi ha mer.
/Surskägget

@@
Marvel or bust. Wonder Woman är cool. Batman är ok. Alla andra kan fara och flyga (och gör det också!)
/Vrångmannen

Batman v Superman: Dawn of Justice

@
Vi rundar av den här månadens tema med en riktig kalkon. Jag vill börja med att säga att det inte är, som många tror, Ben Afflecks fel att den här soppan till superhjälterulle inte går att titta på (för det gåååår inte). Han gör en helt ok Batman och en ännu bättre Bruce Wayne, helt klart. Nä, Afflecks fel är det inte. Eller rättare sagt felen, för de är så många. Det var faktiskt längesen jag såg ett så osammanhängande, tröttsamt och rörigt actionäventyr. Kladdigt pompöst är det också, så till den milda grad. Regissören Zack Snyder är till synes helt ointresserad av att berätta en historia med någon som helst tydlighet, struktur eller syfte. Det händer liksom lite förvirrade och lama grejer och folk säger saker. Sen kommer världens sämsta Lex Luthor in och smackar med läpparna (Jesse Eisenberg, tydligen direkt från någon uppsättning på Vår Teater i Bollnäs). Det verkar en bit in i filmen som om huvudkaraktärerna själva knappt vet vad de håller på med hahaha! Den stora fighten mellan Batman och Superman (Henry Cavill) är väl ok och höjer pulsen en smula (även om jag inte bryr mig om det där jävla dagisgnabbet dom emellan, hahaha ge er för fan!). Men då dyker världens sämsta CGI-monster Doomsday upp och dunkar ner rullen till en nolla igen. Kom igen! Sluta sno bergstrollet från Fellowship of the Ring för tusen år sen för att göra det sämre idag. Vad är det här?! När jag såg Batman v Superman första gången (!) så tyckte jag den var riktigt illa. Hatade. Jag var tvungen att se om den ett bra tag senare för att se om det fanns någonting av värde överhuvudtaget. Nix. Nitlott. Jag såg snarare mer grejer jag störde mig på, förutom då Wonder Woman (Gal Gadot) som här klumpigt och krystat blivit inslängd i smeten för att introducera hennes karaktär (ändå lite pepp på stand alone-filmen om WW som borde dyka upp snart). Det är väl klart att jag vill gilla det här egentligen. Batman! Superman! Wonder Woman för fasen! Den förra filmen, Man of Steel, tyckte jag om. Den hade nåt. Men det här... Ge mig vilken som helst av Marvelrullarna vilken dag som helst. Snälla. Vilken som helst! Jag är tyvärr, eller tack och lov, långt från ensam i världen att ogilla det här och jag behöver väl inte ens nämna hur många Razzies den här rullen tog hem vid årets Golden Raspberry Awards hahaha! För DET ska den ha. Minst. Surskägget däremot älskade den här skiten och försvarar den till sista bloddroppen. Jag misstänker att det här är långt ifrån slutdiskuterat... Batman v Superman drog dock hem griljoner dollar på bio så Snyder, som tror att han är guds gåva till DC-universumet, men är mer en självgod och trött tjäna-pengar-maskin nuförtiden (a'la Michael Bay), kommer väl att få göra en uppföljare till fruktar jag. Oh, the humanity. The boredom. The smugness.
/Vrångmannen

Öh, Vrångmannen, det är en dag för tidigt för första april. Sluta skoja och ge ettor till så här fina underhållande fyror. Speciellt en dag före första april. Det är en dag för tidigt för aprilskämt. En dag för tidigt. Hörru, Vrångis. Sluta skoja sa jag. Ge den en fyra som den förtjänar. Vad är det här??!?!?!
/Surskägget

Man of Steel

@@@@
Jaha alla ni skeptiker därute (varav jag var en) nya Stålmannen är här och han rockar. Jag vet, jag vet. Jag sa samma sak när Bryan Singer slängde ur sig kalkonrullen Superman Returns för sju år sedan, men jag var också först med att erkänna mitt misstag (en gång för alla, rullen är @@ och inget mer oavsett vad som står här och här på denna blogg). Den här gången har man valt att starta om helt (Singer gjorde en sorts uppföljare till första Stålmannenfilmen från 1978) (och den filmen är för övrigt fortfarande ett frippin' mästerverk och en klockren @@@@@ och tro inget annat!) precis som Nolan gjorde med Batmanfranschisen för ett gäng år sedan (och jo, Nolan är även inblandad i denna, dock ej som regissör). Det är ett smart drag. Vi drar ett streck över allt som skett innan och börjar om från scratch. Då ges vi chansen att måla upp en egen värld med egna lagar och en egen historik som vi sedan kan göra vad vi vill med i kommande filmer (joooo det lär bli uppföljare på detta) utan att behöva oroa oss över om det stämmer överens med tidigare filmer eller ej. Där Singer på sätt och vis försökte göra en uppföljare, en hyllning till originalfilmen och en nystart koncentrerar man sig här enbart på en nystart. Vi får en större inledning på Krypton och en djupare förståelse för både Stålmannens pappa Jor-El (Russell Crowe) och hans nemesis general Zod (Michael Shannon) som funkar bra som grundpelare för resten av filmen. Man väljer också att inte berätta helt linjärt utan petar in bitar från Stålmannens (spelas med bravur av Henry Cavill som du sett eller inte sett i Red Riding Hood, Stardust och Immortals), eller ska vi snarare säga Clark Kents, uppväxt stötvis där det passar för att ge en större känslomässig förankring till det som sker i nutid när man väl klipper tillbaka dit. Kevin Costner gör sitt vanliga stoneface som jordpappan till Clark men är med så pass lite att det funkar. Scenen när han bestämt vinkar "nej" till sin son är stark i sin enkelhet och minimalism (trots att det är sju miljarder specialeffekter runt Costner när han gör det) och därför så mycket bättre än ett mer "yvigt" minspel hade förmedlat. Nånstans är det sånt här regissör Zack Snyder faktiskt lyckas riktigt bra med. Han slänger mer än gärna in mer specialeffekter på en minut än Spielberg gjort i hela sitt liv men behåller ändå på något sätt fokus på karaktärerna (typ som han gör i Watchmen och 300). Första halvan av filmen är därför till stor del karaktärsdrivet (fast givetvis med tempo och äventyr, det är trots allt en serietidningsrulle vi snackar om) för att sedan växla tempo i andra hälften och bjussa på så mycket action att slutscenen i The Avengers nästan känns tam i jämförelse. Jag gillar att vi i princip för första gången också verkligen får se konsekvenserna av när två helt osårbara supermänniskor (Stålis och Zod dårå) går loss på varandra i en storstad. När de är klara är det bara damm kvar av halva staden. Alla de tidigare så stolta skyskraporna ligger som grus på marken och flera hundratusentals om inte t o m miljontals människor ligga döda, begravda under massorna. The Avengers snuddade lite vid detta, men Snyder tar det hela till en helt ny nivå. Det här är The Avengers möter Matrixtrilogin möter Watchmen möter The Dark Knight och resultatet är strålande. Femman ligger riktigt nära. Vill smälta den lite till och se om den först innan slutgiltigt betyg ges, men det här är snudd så bra som det kan bli i en biosalong och såhär glad har jag inte varit när jag klivit ut ur biomörkret sen jag såg just The Avengers.
/Surskägget

Sucker Punch

@@@@
Zack Snyder började sin karriär som regissör med remaken på Dawn of the Dead. En okej remake vare sig mer eller mindre och jag var inte så jätteimpad. Sen fick jag höra att han skulle göra Frank Millers fantastiskt vackra berättelse 300 och blev lite orolig. Skulle nån remakeregissör som knappt lyckades göra en spännande film verkligen fånga storslagenheten i Millers underbara målningar (ja det är väl teckningar egentligen men de är så sjukt snygga att de måste benämnas som målningar)? Svaret blev ett rungande "ja" tack och lov. När Snyder sen följde upp med en sjukt bra filmatisering av Watchmen hade han verkligen bevisat att han var en skicklig visuell regissör som dessutom kunde berätta en historia. Med Sucker Punch är det första gången han sätter tänderna i en story utan förlaga (Legenden om Ugglornas Rike räknar vi inte med här då den är animerad samt faktiskt baserad på en bok) och visar minsann prov på att det går lika bra det med. I ett rasande tempo plöjer Zack igenom allt och lite till som är coolt att ha med i en actionrulle. Vi får fem tuffa brudar i lyxförpackning, slagsmål med gigantosamurajer, shoot-outs med zombienazister, flygstrider mot drakar, kraschande zeppelinare, exploderande tåg, galna robotar, blodtörstiga orcher och en skurk som är helt slut. Allt levererat så sjukt jävla serietidningssnyggt att jag nästan blir gråtfärdig. Jag får vibbar från 300 (inte så konstigt med tanke på att den visuella stilen är mer eller mindre identisk), mangaserier (tjejer i skoluniformer och samurajsvärd som sparkar stjärt), Inception (flera lager av medvetande/dröm), Shutter Island (dårhus som inte är vad det verkar vara), Hellboy (zombienazister som sagt), Scott Pilgrim vs the World (för sin upprepning av slagsmål/uppdrag), Aerosmiths gamla video Janie's Got A Gun (hela inledande fem minutrarna av filmen ungefär) och förstås små blinkningar till actionrullar som The Matrix, Resident Evil, Aeon Flux och faktiskt även inledande halvtimmen av Mutant Chronicles. Ovanpå det här serietidningsmumset lägger Zack en mörk story om en psykiskt och fysiskt misshandlad tjej som försöker slå tillbaka mot alla odds och återfå om inte sin frihet så åtminstone sin värdighet. Det är som en suggestiv och vacker men samtidigt svart saga som hämtad från de mörkaste hörnen av Bröderna Grimms sagovärld. Att femman inte sitter som en gjuten smäck beror på två saker. Smådetaljer kanske, men ändå. 1) I introt och utrot får vi en ganska onödig voice-over som känns konstlad och fånig. 2) Carla Gugino behöver inte prata med öststatsbrytning för det tillför inget till filmen. Jag hade dessutom velat ha ett ännu mörkare slut. Visst slutar det inte hundra procent lyckligt men jag tror filmen skulle tjänat ännu mer på att faktiskt vågat stänga den lilla strimma av hopp den lämnar i slutet helt. Huvudrollerna spelas av Emily Browning (Darkness Falls, The Uninvited), Abbie Cornish (A Good Year, Stop-Loss), Jena Malone (som varit en favvis ända sen jag såg henne i Livsverket för många år sen, du har även sett henne i Donnie Darko, The Dangerous Lives of Altar Boys och Saved! och har du inte det borde du göra det), Vanessa Hudgens (High Scool Musical 1-3) och Jamie Chung (Grown-Ups, Baksmällan 2). Alla känns väldigt bra i sina roller och passar perfekt in i sina respektive karaktärer.
Här skulle jag kunna avrunda med en lång harang om Vrångmannens sjukt felplacerade etta, men nöjer mig med att konstatera att han gav Drive Angry, denna fjärt i näsan, en trea så förstår ni själva att mannen inte har alla betygshästar i stallet.
/Surskägget

Sucker Punch

@
Nejnejnejnejnejnej. NEJ! Av alla korkade, poänglösa och tragiskt skrattretande (eller gråtretande?) filmer som gjorts de senaste åren så slår nog Sucker Punch alla rekord. ALLA! Zack Snyder, mannen som gav oss den överraskande bra remaken av "Dawn of the Dead", snyggtomma "300" och på många sätt klockrena adaptionen av "Watchmen" har totalt tappat förståndet. Handlingen utspelar sig på 60-talet då tjugoåriga Baby-Doll (Emily Browning med putläpp hahahaha!) blir satt på dårhus av styvfarsan efter att hon anklagats för att ha dödat sin lillasyster (det var gubbjäveln som egentligen gjorde det!). Väl därinne träffar hon ett gäng tjejer och börjar fantisera sig bort till underliga världar där de likt oövervinnerliga superhjältar slåss mot monster, maskiner och dylika faror som en slags metafor för ett flyktförsök från hemmet. Jag förstår idén med att blanda olika stilar, genrer, designer, världar, nu och då etc men med ett dasspappertunt manus och en visionär på Ritalin så går det som det går. Sucker Punch är alltså riktigt riktigt dum med illa skådespelarinsatser (troligen pga sjukt usel personregi), halvblaffiga dataeffekter och en dialog som är under all kritik t.o.m för en film i den här genren. Musikvalet (ofta diverse enerverande "hitlåtar") missar ladugårdsväggen med sisådär 7000 meter och varje gång det ska dansas (ni kommer inte att förstå för ni ska inte se filmen) så kryper jag skamset ihop till en liten boll och önskar att någon kunde hämta mig. Sucker Punch är också snäll i våldsamheterna som action-fantasyrulle räknat (den är från 11 år på bio och Harry Potter är farligare på riktigt) men samtidigt har den en rätt äcklig grundton i incest och våldtäkt som kanske är mindre passande för de yngre, även om inget visas i bild utan påklätt insinueras. Framför allt poängterar den gång på gång att män är kladdiga svin. Kul. Jag konstaterar dock lite generat att jag fortfarande vill se coola Jena Malone (Donnie Darko) i andra rullar i framtiden trots att hon medverkade här och var minst lika bedrövlig som alla de andra. Nu är jag psykiskt och fysiskt utmattad efter den här biostunden (PÅ TVÅ TIMMAR!) och vet inte riktigt hur jag ska avsluta recensionen. Det får väl bli ett "Vad är det här?!" och ett litet "ååååååh!" eller nåt. Jag vet inte längre. Jag vet inte.
/Vrångmannen

Watchmen

@@@@
Ännu en filmatisering av en så kallad grafisk novell (med andra ord en avslutad serietidning med x antal kapitel) av Zack Snyder som gjorde en fantastiskt jobb med Frank Millers 300. Seriens skapare Alan Moore har vägrat att ha med filmatiseringen att göra och hans motiv för detta är helt enkelt att det mer eller mindre är omöjligt att verkligen föra över serien på ett bra sätt till ett annat medium. Moore har förstås delvis rätt. Serien är oerhört komplex med många underhandlingar och sidospår som funkar jättebra i serieform men som blir lite baktungt i en film. Snyder och diverse manusförfattare har försökt lösa detta på bästa möjliga sätt, men trots att den version jag såg var en director's cut på strax över tre timmar kändes det ändå som att det saknades en hel del djup från serien. Med det sagt är detta på alla sätt och vis en fantastisk film. Rent visuellt är den makalös, hur snygg och cool som helst. Man lyckas fånga seriens anda i det stora hela och låter karaktärerna komma till sin rätt med hjälp av bra casting. Tack och lov vågar man hålla kvar vid seriens största styrka nämligen avsaknaden av traditionella skurkar och hjältar (trots att det i grunden handlar om superhjältar). Alla har sin egen agenda och även den person som är skurken har ett gott syfte med det onda han ställer till med som gör det väldigt svårt att tycka riktigt illa om honom i och med att han i sin galenskap faktiskt har rätt och lyckas prestera något många kungar och presidenter i århundraden misslyckats med. Även valet av musik är klockrent och varje låt lägger ännu ett lager till den redan tjockbottnade handlingen. Tre timmar flög förbi väldigt fort och det var länge sedan jag kände mig såhär underhållen. Ser redan fram emot att se om den.
/Surskägget
PS. Malin Åkerman inte bara ser ut som Natalie Portman i filmen, men pratar även exakt som henne vad gäller betoning, tonläge och melodi. Det gick så långt att jag gång på gång fick påminna mig om att Natalie Portman inte var med i Watchmen utan Alan Moores andra mästerverk V för Vendetta.