Bandslam

@@@@
Precis såna här filmer har jag så lätt att älska. Det är high school, det är lika delar allvar som skratt, det är tonårsångest och panik och kärlek och vackert, det är musik och skruvade karaktärer. Ja, det här är en liten indierulle som 99% av alla inte sett och aldrig kommer att se. Och det är ni som missar nåt helt klart. Jänkarna gillar ju att tävla i saker och i detta skolområde tävlar man i musik, specifikt tävlingen "Bandslam" som går av stapeln varje termin. Givetvis finns det ett band som räknas som bäst och som vinner jämnt och givetvis är våra hjältar en bunt nördar och ensamvargar som genom mer eller mindre en slump buntas ihop och inser att de har samma musiksmak och att deras band är asbra. Lika givetvis uppstår kärlek mellan vår nördhjälte och nördhjältinna och lika självklart tror vår nördhjälte att han är kär i snygga bruden innan han inser åt vilket håll hjärtat egentligen bankar. Vi har sett det mesta av detta förr, men här paketeras det tillräckligt annorlunda och smart för att det ska kännas nytt och fräscht. Med Aly Michalka och Vanessa Hudgens i huvudrollerna blir det dessutom hyfsat kända ansikten för de flesta så helt okänd-indie-liten är filmen inte heller. Ska jag se en musiktävling en kväll som denna (när det är schlagerfinal på teve, bläh!) så ser jag denna.
/Surskägget

The Frozen Ground

@@@
Nicolas "jag-slutade-bry-mig-om-karriären-för-femton-år-sen" Cage och John "jag-tror-jag-börjar-sluta-bry-mig-om-min-karriär-jag-med" Cusack spelar mot varandra som snut och mördare. Resultatet är förvånansvärt bra med tanke på herrarnas track record senaste tiden. Filmen är baserad på verkliga händelser som skedde i Alaska under slutet av 70- och början av 80-talet där en seriemördare härjade och hade ihjäl prostituerade och tonårstjejer på rymmen. Han fångade dem, släpade ut dem i skogen, släppte lös dem och jagade dem sedan i vildmarken med gevär som om de vore vilket villebråd som helst. Cage spelar snuten som tar sig an fallet och Cusack spelar då givetvis mördaren. Filmens stora miss är att man direkt avslöjar att Cusack är mördaren så den spänningen försvinner helt. Katt-och-råtta-leken mellan Cage och Cusack är inte sådär värst jättespännande heller i ärlighetens namn. Istället är det Vanessa Hudgens som spelar en av de prostituerade tjejerna som faktiskt överlevde som gör filmen intressant. Hon lyckas förmedla förvirringen, rädslan och det dåliga självförtroendet perfekt samtidigt som det andra sidan av myntet med ilskan och fuck-you-mentaliteten snyggt balanseras av henne. Cage och Cusack har ju talangen när de vill, även när de går på tomgång, och här verkar det som att Cage bryr sig lite mer än han brukar göra så han levererar faktiskt en hyfsad tolkning av polismannen. Cusack har varit betydligt bättre och känns också lite felcastad i rollen.
/Surskägget

Machete Kills

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Jag är så sjuuuukt svag för såna här filmer. Ända sedan Robert Rodriguez introducerade sin galna talang för mig via Desperado har jag älskat de allra flesta av hans filmer. Efter några år som småbarnspappa och enbart busiga familjeactionepos som Spy Kids gjorde Rodriguez äntligen comeback till de "riktiga" actionfilmernas värld med Sin City och Planet Terror. Den sistnämnda var en hyllning till 60/70-talens b-filmer där Rodriguez fantastiska talang verkligen fick utlopp. Det var zombies, galna karaktärer och vapen som fick ersätta kapade ben. Allt det galnaste galna som man kunde se i sopiga b-filmer hade Rodriguez tagit och skapat guld av. Tack och lov har han fortsatt på den inslagna vägen och bjussade snart på Machete och nu uppföljaren Machete Kills. Hahahahaha! Det här är för snygg dumaction där alla karaktärer antingen är superonda, supergalna skurkar eller supertuffa, supermacho hjältar. Danny Trejo i huvudrollen funkar klockrent som den fåordiga Machete som är världens tuffaste snut och som helst går loss på skurkarna med en machete (var trodde ni han fått namnet ifrån?). I princip alla repliker är oneliners och Machete vadar snart i blod från alla skurkar han har ihjäl. Allt är gjort som världens enklaste b-film men med så mycket talang och hjärta och kärlek att allt man ser är lysande hela tiden. Dessutom verkar alla i Hollywood vilja jobba med Rodriguez så vi får Mel Gibson, Amber Heard, Jessica Alba, Michelle Rodriguez, Sofia Vergara, Charlie Sheen, Lady Gaga, Cuba Gooding Jr, Vanessa Hudgens och Antonio Banderas i mer eller mindre stora roller. Hahahaha! Låt slaktfesten börja!
/Surskägget
Vrångmannen missade hela poängen med filmen.

Spring Breakers

@@@@

Harmony Korine är än idag mest känd för att som ung tonåring ha skrivit manuset till Kids (en lysande verklighetstrogen film som snabbstartade Chlöe Sevignys och Rosario Dawsons respektive karriärer). Sedan dess har han mestadels harvat runt med diverse artsy-fartsyfilmer som gått långt under de flestas radar. Därför är det lite synd att när han väl får ihop tillräckligt med stålars för att locka till sig några riktiga affischnamn (i det här fallet James Franco, Selena Gomez och Vanessa Hudgens) och ha råd att göra en snygg rulle istället för nåt halvfult så är det ändå ingen som kommer att se filmen för att ingen vet vem han är. Hursomhelst är detta en bitvis sjukt knäpp och snudd på dokumentär film och bitvis ett farligt underhållande actiondrama som kan svänga åt vilket håll som helst. Inte sedan en Tarantinofilm har jag inte kunnat förutse vad som faktiskt kommer hända. Korine är en sann konstnär i allt som ryms i det ordet och därför är filmen inte fotad och gjord som vilken annan Hollywoodactionrulle som helst. Det är surrealistiskt och den röda tråden hoppar fram och tillbaka så att man ibland har svårt att pussla ihop vad Korine vill ha sagt. Mestadelen av tiden fixerar han dessutom kameran oerhört sexuellt på de fyra tonårstjejerna det handlar om samt att det slängs in omotiverade tuttar så fort han får chansen som gör att man börjar misstänka honom för att vara snuskgubbe tills han i nästa sekund låter de fyra tjejerna sparka så mycket stjärt och låta oss veta att de är i kontroll över sina liv hela tiden oavsett vad omvärlden (och vi tittare) tycks tro. Skådisarna är överlag bra, men framförallt måste jag nämna James Franco här. Jag vet att han fått mycket skit för sin roll som knarklangande wigger men de som dissar det här har helt enkelt inte fattat. Franco gör en rolltolkning värdig vilken femstjärnig komedi som helst, men gör det så straight att den ibland känns som om han menar allvar. Vilket han inte gör. Inte ens Andy Kaufman lurades så hårt på sin tid. Franco är makalöst underbar och även om resten av filmen hade varit skit (vilket den inte är) hade den varit värd att se om enbart på grund av Franco.

/Surskägget

Sucker Punch

@@@@
Zack Snyder började sin karriär som regissör med remaken på Dawn of the Dead. En okej remake vare sig mer eller mindre och jag var inte så jätteimpad. Sen fick jag höra att han skulle göra Frank Millers fantastiskt vackra berättelse 300 och blev lite orolig. Skulle nån remakeregissör som knappt lyckades göra en spännande film verkligen fånga storslagenheten i Millers underbara målningar (ja det är väl teckningar egentligen men de är så sjukt snygga att de måste benämnas som målningar)? Svaret blev ett rungande "ja" tack och lov. När Snyder sen följde upp med en sjukt bra filmatisering av Watchmen hade han verkligen bevisat att han var en skicklig visuell regissör som dessutom kunde berätta en historia. Med Sucker Punch är det första gången han sätter tänderna i en story utan förlaga (Legenden om Ugglornas Rike räknar vi inte med här då den är animerad samt faktiskt baserad på en bok) och visar minsann prov på att det går lika bra det med. I ett rasande tempo plöjer Zack igenom allt och lite till som är coolt att ha med i en actionrulle. Vi får fem tuffa brudar i lyxförpackning, slagsmål med gigantosamurajer, shoot-outs med zombienazister, flygstrider mot drakar, kraschande zeppelinare, exploderande tåg, galna robotar, blodtörstiga orcher och en skurk som är helt slut. Allt levererat så sjukt jävla serietidningssnyggt att jag nästan blir gråtfärdig. Jag får vibbar från 300 (inte så konstigt med tanke på att den visuella stilen är mer eller mindre identisk), mangaserier (tjejer i skoluniformer och samurajsvärd som sparkar stjärt), Inception (flera lager av medvetande/dröm), Shutter Island (dårhus som inte är vad det verkar vara), Hellboy (zombienazister som sagt), Scott Pilgrim vs the World (för sin upprepning av slagsmål/uppdrag), Aerosmiths gamla video Janie's Got A Gun (hela inledande fem minutrarna av filmen ungefär) och förstås små blinkningar till actionrullar som The Matrix, Resident Evil, Aeon Flux och faktiskt även inledande halvtimmen av Mutant Chronicles. Ovanpå det här serietidningsmumset lägger Zack en mörk story om en psykiskt och fysiskt misshandlad tjej som försöker slå tillbaka mot alla odds och återfå om inte sin frihet så åtminstone sin värdighet. Det är som en suggestiv och vacker men samtidigt svart saga som hämtad från de mörkaste hörnen av Bröderna Grimms sagovärld. Att femman inte sitter som en gjuten smäck beror på två saker. Smådetaljer kanske, men ändå. 1) I introt och utrot får vi en ganska onödig voice-over som känns konstlad och fånig. 2) Carla Gugino behöver inte prata med öststatsbrytning för det tillför inget till filmen. Jag hade dessutom velat ha ett ännu mörkare slut. Visst slutar det inte hundra procent lyckligt men jag tror filmen skulle tjänat ännu mer på att faktiskt vågat stänga den lilla strimma av hopp den lämnar i slutet helt. Huvudrollerna spelas av Emily Browning (Darkness Falls, The Uninvited), Abbie Cornish (A Good Year, Stop-Loss), Jena Malone (som varit en favvis ända sen jag såg henne i Livsverket för många år sen, du har även sett henne i Donnie Darko, The Dangerous Lives of Altar Boys och Saved! och har du inte det borde du göra det), Vanessa Hudgens (High Scool Musical 1-3) och Jamie Chung (Grown-Ups, Baksmällan 2). Alla känns väldigt bra i sina roller och passar perfekt in i sina respektive karaktärer.
Här skulle jag kunna avrunda med en lång harang om Vrångmannens sjukt felplacerade etta, men nöjer mig med att konstatera att han gav Drive Angry, denna fjärt i näsan, en trea så förstår ni själva att mannen inte har alla betygshästar i stallet.
/Surskägget