@@@@
Zack Snyder började sin karriär som regissör med remaken på Dawn of the Dead. En okej remake vare sig mer eller mindre och jag var inte så jätteimpad. Sen fick jag höra att han skulle göra Frank Millers fantastiskt vackra berättelse 300 och blev lite orolig. Skulle nån remakeregissör som knappt lyckades göra en spännande film verkligen fånga storslagenheten i Millers underbara målningar (ja det är väl teckningar egentligen men de är så sjukt snygga att de måste benämnas som målningar)? Svaret blev ett rungande "ja" tack och lov. När Snyder sen följde upp med en sjukt bra filmatisering av Watchmen hade han verkligen bevisat att han var en skicklig visuell regissör som dessutom kunde berätta en historia. Med Sucker Punch är det första gången han sätter tänderna i en story utan förlaga (Legenden om Ugglornas Rike räknar vi inte med här då den är animerad samt faktiskt baserad på en bok) och visar minsann prov på att det går lika bra det med. I ett rasande tempo plöjer Zack igenom allt och lite till som är coolt att ha med i en actionrulle. Vi får fem tuffa brudar i lyxförpackning, slagsmål med gigantosamurajer, shoot-outs med zombienazister, flygstrider mot drakar, kraschande zeppelinare, exploderande tåg, galna robotar, blodtörstiga orcher och en skurk som är helt slut. Allt levererat så sjukt jävla serietidningssnyggt att jag nästan blir gråtfärdig. Jag får vibbar från 300 (inte så konstigt med tanke på att den visuella stilen är mer eller mindre identisk), mangaserier (tjejer i skoluniformer och samurajsvärd som sparkar stjärt), Inception (flera lager av medvetande/dröm), Shutter Island (dårhus som inte är vad det verkar vara), Hellboy (zombienazister som sagt), Scott Pilgrim vs the World (för sin upprepning av slagsmål/uppdrag), Aerosmiths gamla video Janie's Got A Gun (hela inledande fem minutrarna av filmen ungefär) och förstås små blinkningar till actionrullar som The Matrix, Resident Evil, Aeon Flux och faktiskt även inledande halvtimmen av Mutant Chronicles. Ovanpå det här serietidningsmumset lägger Zack en mörk story om en psykiskt och fysiskt misshandlad tjej som försöker slå tillbaka mot alla odds och återfå om inte sin frihet så åtminstone sin värdighet. Det är som en suggestiv och vacker men samtidigt svart saga som hämtad från de mörkaste hörnen av Bröderna Grimms sagovärld. Att femman inte sitter som en gjuten smäck beror på två saker. Smådetaljer kanske, men ändå. 1) I introt och utrot får vi en ganska onödig voice-over som känns konstlad och fånig. 2) Carla Gugino behöver inte prata med öststatsbrytning för det tillför inget till filmen. Jag hade dessutom velat ha ett ännu mörkare slut. Visst slutar det inte hundra procent lyckligt men jag tror filmen skulle tjänat ännu mer på att faktiskt vågat stänga den lilla strimma av hopp den lämnar i slutet helt. Huvudrollerna spelas av Emily Browning (Darkness Falls, The Uninvited), Abbie Cornish (A Good Year, Stop-Loss), Jena Malone (som varit en favvis ända sen jag såg henne i Livsverket för många år sen, du har även sett henne i Donnie Darko, The Dangerous Lives of Altar Boys och Saved! och har du inte det borde du göra det), Vanessa Hudgens (High Scool Musical 1-3) och Jamie Chung (Grown-Ups, Baksmällan 2). Alla känns väldigt bra i sina roller och passar perfekt in i sina respektive karaktärer.
Här skulle jag kunna avrunda med en lång harang om Vrångmannens sjukt felplacerade
etta, men nöjer mig med att konstatera att han gav
Drive Angry, denna fjärt i näsan, en trea så förstår ni själva att mannen inte har alla betygshästar i stallet.
/Surskägget
