Fuck i helvete vilken bra film!!! Manus av Kurt Sutter (The Shield och Sons of Anarchy) och regi av Antoine Fuqua som bl a gett oss Training Day och The Equalizer. Med dessa två herrar inblandade vet vi att vi kommer att få ett smutsigt och verklighetstroget drama om män som lever på gränsen mellan lag, ordning och kaos. Och det är exakt vad vi får här. Jake Gyllenhaal spelar boxaren Billy Hope. Han är en tuff småbrottsling från gatan som nu är på toppen av sin karriär med hus, bilar, pengar, massa polare och framförallt sin underbara fru Maureen (Rachel McAdams) och fantastiska dotter Leila (Oona Laurence) som han älskar över allt annat på jorden. Tidigt i filmen slår tragedin till och Maureen blir skjuten till döds. När hans ankare och bästa vän är borta börjar allt sakta men säkert falla isär. Pengarna, huset, bilarna, polarna - allt försvinner. Till slut kliver socialtjänsten in och tar dottern. Billy måste nu börja från botten igen och kämpa sig upp på toppen och vinna tillbaka sin dotters tillit och kärlek. En tuff emotionell resa börjar nu och Billy vänder sig till gamle buttre tränaren Tick (Forest Whitaker) för att få hjälp. Gyllenhaal gör en fantastisk rollprestation här, kanske det bästa jag sett honom göra i karriären. Billy är inte bara nån sorts dålig karbonkopia av Rocky som många boxarkaraktärer annars riskerar att bli, Billy är på riktigt. Gyllenhaal gör honom verkligen till kött och blod och känslor. Att han inte blev Oscarsnominerad för den här rollen är skandal. McAdams (det lilla hon är med) är perfekt och Whitaker hålls i strama tyglar av Fuqua och levererar därmed en klockren tolkning av den gamla tränaren som sett bättre dagar. Det här griper tag i en direkt från början och vrider ur en känslomässigt både en, två och tre gånger under resans gång.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar