Mer Clintan i registolen. Här är det som vanligt inget fel på hantverket det är mer att storyn är tämligen ointressant såvida man inte är ett stort fan av bandet The Four Seasons. I USA verkar de ha varit hur stora som helst och här i Europa tog det väl inte fart på samma sätt antar jag. Enligt Wikipedia har de sålt närmare 100 miljoner skivor så nånting rätt gjorde de väl och den stora hiten som alla bör känna till är Big Girls Don't Cry. Den låten sammanfattar också rätt väl vilken typ av musik de pysslade med. Det här är en klassisk komma-från-ingenting-nå-toppen-och-se-allt-rasa-igen-för-att-slutligen-göra-comeback-story enligt alla standardmallar man kan hitta. Det är lite italienska New Jerseypojkar, lite maffia, lite kärlek, lite alkohol- och knarkmissbruk och en del interna stridigheter i bandet. Vi har sett det förr och även om Clintan kanske berättar med bättre hand än vissa andra så är det en hyfsat ointressant grupp vi pratar om här så pulsen ligger kvar i viloläge.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar