Before I Wake (2016)

@@@
Ytterligare en rysare från den högst produktive och kompetente Mike Flanagan. Det sörjande paret Jessie och Mark (Kate Bosworth och Thomas Jane), som förlorade sin son i en drunkningsolycka i badkaret, bestämmer sig för adoptera en pojke, Cody. Det finns egentligen bara ett problem. Cody är livrädd för att somna. Med all rätt visar det sig... Before I Wake är en solid rysarthriller som faktiskt får en att undra om inte lampan i hallen ska få vara tänd inatt också! Den bygger upp en obehaglig stämning och kryper längre och längre in i skräckfilmslandet och under skinnet på en. Inget nytt under solen egentligen men som så ofta när man befinner sig i Flanagans värld så är det habilt, spännande och obehagligt. Gott så, om man nu vill ligga och undra om det är elementen i lägenheten som gör dom där knäppande ljuden eller om det är NÅGONTING ANNAT?!
/Vrångmannen

UTMANING FILM NR 3: For it is a human number... Eeeeheheheee! Dags för den tredje utmaningen då Surskägget. Kommer vår principfaste bloggvän att titta eller dissa? Den fina tiden!

(Netflix)

Julkalender 4 dec

Julen handlar om kärlek, brödraskap, vänskap, familj, värme och gulligullgull. Fint så. Men låt oss icke förglömma att det finns så sjukt mycket jävla skit därute i världen så här kommer en bunt ettor att undvika. Inte bara under julhandeln utan jämnt.

Captivity

@

Gäsp. Gääääääääääääääääääsp. Shit vilken tråkig rulle. Det verkar som att nån för länge sen såg den där skräckrullen Dee Snider knåpade ihop, Strangeland eller vad den hette. Den personen fick för sig att göra samma sak i Saw. Nån annan såg den så blev det Hostel. Och personen som gjort Captivity har nog sett alla tre rullarna och tyckte att det en gång för alla var dags att sätta spiken i kistan på seriemördare-med-skumma-rum-där-offer-torteras-filmer. Elisha Cuthbert är filmens stora affischnamn och det räcker inte långt. Jag tycker hon har presterat ganska okej förut i "24", "Girl Next Door" och "The Quiet", men här verkar hon ha noll koll. Kanske är det regissören. Kanske det soppiga manuset. Kanske hon inte ens bryr sig. Vem vet? Trist och oengagerande är det hursomhelst. Filmen försöker med lite olika twists i handlingen som man ser komma i samma sekund förtexterna börjar rulla. Nej nej nej. Se inte den här. 

/Surskägget

Punisher

@

Vissa filmer pendlar för mycket mellan olika genrer för att det ska bli bra. Det verkar som att regissören är otroligt velig och att han inte haft koll på vilken typ av film han egentligen vill göra. Punisher lider otroligt av detta. Ena sekunden vill man förmedla det svarta och hämndlystna. Andra sekunden är det en actionkomedi med överdrivna serietidningsfajter tänkta att locka barn till skratt. Och i tredje sekunden ska det vara en cowboyrulle. Mitt i allt dyker en oengagerad John Travolta upp som den tristaste skurk sen mannaminne. Annars är det inget större fel på skådisarna. Det är manuset som är den sämsta smörja som skrivits sen typ Battlefield Earth. Kommer ni ihåg filmatiseringen av Punisher med Dolph Lundgren för en herrans massa år sen. Det var en klassisk b-action i gammal hederlig 80-talsstil. Men den rockade jämfört med nyinspelningen. Då fattade man i alla fall att Punisher var en arg och svärtad kille. Man lät honom bo i ett kloaksystem. Och han kom bara ut på natten för att döda skurkar. Mängder av dem. Här bor Punisher i ett hyreshus med grannar. Och han dödar inte särskilt många skurkar. Vad är då poängen med en Punisherrulle? Nä, skit i den här. Försök få tag på Dolphs gamla 80-talsepos istället. Där bjussas det om inte annat på en jävla massa smutsig action åtminstone. Som det bör vara.

PS. Det här är alltså den där Thomas Jane spelar Punisher. Det gjordes ytterligare en Punisherrulle ett par år senare som rockade fett.

/Surskägget

Code Name: The Cleaner

@

Seriöst. Cedric The Entertainer är ett fånigt artistnamn. Redan där borde man ana oråd. Men neeeej. Regissören är mannen bakom Flubber. Där har vi två anledningar till oro. Men neeeeej. Filmens skurkar spelas av Nicolette Sheridan och Mark Dacascos. Alla andra springer åt andra hållet vid det här laget. Men neeeeeej. Surskägget petar in filmen och tittar. I en timme och 31 minuter. När förtexterna rullat klart vet han allt som kommer hända i filmen lika bra som om han skrivit manuset själv, producerat och regisserat. Det är som en tråkig Chris Tuckerfilm (och tro mig, alla Chris Tuckerfilmer är usla). Enda behållningen är Lucy Liu, men nej. Det hjälper inte. Inte på långa vägar.
Se. Inte. Den. Här. Filmen. Punkt.

/Surskägget

Date Movie

@

När Mel Brooks gjorde sina parodier brukade han parodiera en viss genre som t ex västernfilmen (Det Våras För Sheriffen), skräckfilmen (Det Våras För Frankenstein, Det Våras För Dracula), sci-fi (Det Våras För Rymden) eller gigantiska mastodontfilmer (Det Våras För Historien). När bröderna Wayans gjorde parodier blev det parodi på skräckfilmer i synnerhet, och populära blockbusters i allmänget (Scary Movie 1+2). Syftet är förstås att visa på det lite löjliga i skräckvästernscififilmerna så att folk kan skratta åt det hela. Men vad i hela världen är poängen med att parodiera komedier? Komedier är ju liksom redan roliga, och det finns ingen riktig poäng med att återanvända ett skämt igen fast lite sämre och i nåt som ska vara en parodi på originalet. Hursomhelst är det precis det Date Movie gör. Den har sina stunder (när Eddie Griffin får en svettig bringa i nyllet och fyrtio kilo brösthår är jättekul) men överlag är den väldigt onödig. Se nåt av Mel Brooks istället, det är bra grejer det.

/Surskägget

The Covenant

@

En gång i tiden gjorde Renny Harlin rätt så bra och coola actionrullar. Die Hard 2, Cliffhanger och Long Kiss Goodnight till exempel. Jag gillade till och med hans hajrulle Deep Blue Sea som om man tar den för vad det är faktiskt bjussade på lagom doser spänning och action. Men sen hände nåt. Vi fick Driven. Jaha? Och Mindhunters (som kanske är bra, men är det nån överhuvudtaget i hela världen som sett den?). Och Exorcist: The Beginning kanske inte vara världens smartaste projekt att hoppa på. Men så kom den riktiga bomben, den där som kan vara spiken i kistan på en mans karriär (eller förhoppningsvis en grym nytändning). Renny bjussade på The Covenant. Tänk Förhäxad möter She’s All That. Typ. Det är häxmästare och snygga brudar och en pisstråkig story vilken full snubbe som helst kan komma på på trettio sekunder medan han tittar på teve. GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSP. 

/Surskägget

National Lampoon’s Pledge This

@

Det finns bra collegerullar som Animal House, Road Trip och Old School. Sen finns det helt okej rullar som Van Wilder eller Accepted. Sen finns det tyvärr också de helt usla som Pledge This. Jag kan köpa att man har Paris Hilton i en av huvudrollerna för hon är med som producent. Slänger man upp pengar får man vara med i filmen. Det jag har svårt för att köpa är att de stora skämten uteblir, Paris känns okej som skådis för att alla andra skådisar suger nåt så enormt (minst två av dem var med i den där fejkade dokusåpan Joe Schmo Show vilket säger en hel del) och manuset är rent ut sagt bedrövligt. Undvik.

/Surskägget

Ballistic

@

Ibland kan allting se så bra ut på papper (på filmomslaget alltså) men ändå bli så fel så fel när filmen börjar rulla. Ballistic är precis en sån film. Egentligen finns det inget som säger att det här inte skulle vara en standardaction, en svag trea, kanske tvåa, lite tidsdödare men ändå bra drag. En actionrulle helt enkelt. Den har Antonio Banderas och Lucy Liu (vilket borde borga för nån sorts minimikvalité men icke då) och en massa tuffa explosioner och stunts (bland annat ett jag aldrig sett där vi får följa en stuntman hela vägen ner i ett fall ändå till landningen, kan ha varit trickfilmat, men en gut feeling säger att det var en äkta tagning). Men det spelar ingen roll hur många shoot-outs och bilar som exploderar, filmen var så tråkig att jag somnade efter en timme ungefär. Men vad fan! En actionfilm som folk somnar till. VA! Skärpning goddammit.

/Surskägget

The Cave

@

Varför plågar man sig igenom 90 minuter dynga för när man inte ens får betalt för det? Knappast för att Cole Hauser är med i alla fall. Ett dåligt försök till att blanda Alien med lite grottdykning. Trist story, trist action, trista skådisar, usla specialeffekter och pinsamt förutsägbart slut. Se inte! Varningstrianglarna lyser överallt.

/Surskägget

Mutant Chronicles

@@
De inledande 25 minutrarna är klockrena. Det är krig i framtiden och det utkämpas i skyttegravar som under första världskriget. Det är smutsigt, regnigt, lerigt, gyttjigt och blodigt. Det skjuts och pangas på rejält. Bomber exploderar. Folk dör. Sen kommer mutanterna som legat i dvala under jorden i tusentals år. Då jävlar börjar det smälla på allvar. Ytterligare 20 minuter eller så på filmen bygger upp en helt okej story och schysst spänning. Sen dör filmen helt när man skickar ner ett litet team på självmordsuppdrag för att förgöra maskinen som skapar mutanterna. Filmen bygger på ett kortspel som påminner lite om ett sorts rollspel där man krigar mot varandra. Därför hade jag inga större förhoppningar på den. Men första halvan av rullen bjussar ändå. Dessutom är den snyggt filmad. Tänk Sky Captain & the World Of Tomorrow möter 300 möter Sin City typ. Men slutet är bedrövligt som sagt och ett riktigt sömnpiller trots att det ska vara den stora actionfinalen. Om nån mot förmodan skulle bry sig är det Thomas Jane och Ron Perlman i huvudrollerna med John Malkovich i sedvanlig biroll (behöver han pengarna så desperat?).
/Surskägget

The Mist

@@@+

Jag har alltid gillat Stephen King. Hans sätt att i sina böcker skildra karaktärer, vardag, det övernaturliga och ondska har alltid tilltalat mig, i synnerhet på den tiden jag läste mer. Han är en av de stora skräckmästarna helt enkelt och mycket skicklig författare. Det har ju gjorts hur mycket filmatiseringar och miniserier på hans verk med blandat resultat. När jag såg trailern för The Mist förra året så fick jag direkt känslan av att det skulle bli bra. Bakom ratten satt manusförfattaren och regissören Frank Darabont som bjöd oss på två av dom kanske bästa Kingfilmatiseringarna (där förlagan ej varit en rysare) någonsin, Nyckeln till frihet och Den gröna milen. Jag förstod att han skulle kunna göra Kings skräcknovell Dimman (som jag tror var med i Kings samlingsbok Den förskräckliga apan) rättvisa då det handlar om komplexa karaktärer, situationer och övernaturlig terror. Jag var också skeptisk till en del effekter jag såg snabbt blinka förbi i trailern men hade ändå mina förhoppningar. Filmen/novellen handlar i korta drag om en man och hans son som efter en storm åker ner till varuhuset i stan för att handla och plötsligt så glider det in en tjock dimma i staden och alla människor i varuhuset blir instängda. För de som försöker lämna affären och ge sig ut i dimman väntar fasansfull död. Darabont har lyckats med karaktärerna och bygger upp en hygglig och trovärdig stämning. Det är många personer att hålla reda på men det går galant. Han lyckas också med att bibehålla Kings känsla för ensemble, det onda mot det goda och speciellt hans mörka humor i synnerhet genom pappan som spelas av en sällsynt godkänd Thomas Jane (Punisher, Deep Blue Sea). Utan att avslöja för mycket så kan jag som vanligt avslöja att effekterna är ofta (inte alltid) rätt så risiga och helhetsintrycket dras ner därmed. Det visas för mycket och det späds på men någonstans så hade jag nöjt mig med mindre och bättre istället för överflöd och slarv. Då rullen hade en relativt låg budget hade det varit en smartare lösning. Det var längesen man såg en rysaradaption av King och de få man sett har varit mer eller mindre bedrövliga så mina klagorop ekar dock inte långt. The Mist når över målsnöret men bara nätt och jämnt. Den är intressant på många sätt, genomtänkt och bitvis rejält underhållande men skrämmer kanske bara de allra känsligaste eller barnen i slutändan. Slutet skakar i allafall om mig rejält.

/Vrångmannen

@@@+
Man ska inte se The Mist om man vill få en skrämselhicka av sällan skådat slag. Visserligen är det en Kingfilmatisering så vissa inslag får väl räknas som skräck, men detta är framförallt en film om hur människor lyckas hantera eller inte lyckas hantera stressade situationer. En del kliver fram och tar sitt ansvar, andra kliver undan och åter andra hetsar bara folk till en massa skit. Ungefär som det är i verkliga livet. Novellen filmen bygger på är så lång att den kan ses som en kort roman, men det som alltid stört mig med den var slutet. Den har nämligen inget riktigt bra slut. Det råder regissör tillika manusförfattare Darabont bot på. Hans slut är dels logiskt, dels jobbigt att bevittna och är ett prima slut som kommer irritera, chocka och väcka upprörda känslor bland folk som vill ha sina Hollywoodslut med cowboyen ridandes mot solnedgången med alla skurkar döda och tjejen vid sin sida. Det skulle kunna varit en fyra, men effekterna är bara så jävla crapusla att de stör för mycket helt enkelt. Trots det en mycket sevärd film.
/Surskägget